Jag är tacksam för tidningen Dagen som har en saklig rapportering också om Katolska kyrkan. Som katolik är det en tidning jag inte vill vara utan. Nu senast har man i sin serie om bakgrundsdokumentation till olika fenomen i kristenheten presenterat ett dokument om klerikalism. För att inte drunkna i kyrkliga termer har man hittat ett lättbegripligt svenskt begrepp – ”upphöjda präster”.

Präster skall naturligtvis äras och upphöjas som goda tjänare i kyrkan, precis som varje döpt kristen, men när prästerna i kyrkan upphöjs till en oantastlig elit förvrider det hela tanken med vad kyrkan skulle vara. Påve Franciskus har själv pekat ut klerikalismen som roten till det onda i kyrkan i samband med pedofiliskandalerna och efterföljande tystnadskultur och ovilja att ställa ansvariga till svars. [Brev till Guds folk augusti 2018]

Klerikalismen är ett system som inte bara upprätthålls av präster som slår vakt om sin makt (även om sådana finns också), lekmännen bidrar i lika hög grad till att upprätthålla systemet genom att kräva att prästerna skall vara så.

De flesta präster är bra och inkännande, vill att lekmän skall engagera sig och försöker uppmuntra när så sker, men det är som om vi ändå alla sitter fast i systemet. Klerikalismen, som de flesta inser är av ondo, ligger ändå som en våt filt över kyrkan som tycks vara svår att skaka av sig. Biskop Anders Arborelius intervjuas i dokumentet, han uttalar sig ganska försiktigt men säger att också i Sverige finns en frestelse att sätta präster på piedestal. Många katolska lekmän intervjuas i dokumentet, både de som ser klerikalismen som ett mycket stort problem i Sverige, och de som vill tona ner det.

Är man katolsk lekman och dessutom kvinna är man ännu längre ner i det toppstyrda klerikala systemet. Det finns inte mycket av katolsk feministisk litteratur översatt till svenska, men på engelska språket är den rikhaltig. Feministteologen Elizabeth Johnson drar paralleller mellan den allmänna patriarkala strukturen i vår kulturs historia och det religiösa patriarkatet:

”Patriarkat är en form av social organisation i vilken makten alltid ligger hos den man eller de män som dominerar och med de andra i gradvis underordad rangordning ända ner till de som har minst makt och som utgör den breda basen. Denna klassiskt aristoteliska politiska filosofi, detta system innebär inte bara det naturliga härskandet av män över kvinnor utan för att vara mer exakt den frie mannen som det absoluta överhuvudet över hela hushållet med kvinnor, barn, manliga och kvinnliga slavar och annan icke-mänsklig egendom. Detta var en hörnsten i statens hela struktur. Detta traditionella mönster av en pyramid av olika sociala relationer inom stat, kyrka och familj har sedimenterat de härskande männens dominans så till den grad att det verkar helt naturligt…

Religiöst patriarkat är en av de starkaste formerna för denna struktur då detta patriarkat ser sig själv som gudomligt grundat och som en konsekvens av detta säger de härskande männen att deras makt har delegerats till dem av Gud (som undantagslöst benämns i manliga termer) och som utövas genom ett gudomligt mandat.” (Boken SHE WHO IS från 1992, fri översättning av citatet av Irène Nordgren)

Grunden för kyrkan är ”det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Med vigningen till präst och biskop följer tjänstegåvor och hierarkiska gåvor, men inte på så sätt att prästen i hela sin person blir tillhörig en oantastlig elit. Hierarkiska gåvor och karismatiska gåvor som tillhör hela Guds folk är lika viktiga (se Troskongregationens brev “Iuvenescit Ecclesia” från 2017 som beskriver relationen mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor).

Jag fördjupar mig inte mer i detta, utan anbefaller läsning av tidningen Dagens dokument som på ett utmärkt sätt belyser ämnet samt påvens brev till Guds folk (länkar ovan). Utöver det vill jag hänvisa till följande artikel av en katolsk präst från Benin i den katolska tidskriften LaCroix som också ger en bra sammanfattning: [Clericalism, an ongoing temtation].