”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6).

”Skall ni inte frukta mig, säger Herren, skall ni inte darra inför mig som gjorde sanden till en gräns för havet, en evig spärr som inte kan genombrytas: bränningarna dånar, men förgäves, vågorna brusar, men hejdas där” (Jer 5:22)

Profeternas ord klingar med stor aktualitet. Vi människor har inte varit goda förvaltare av vår Jord. Vi har vanhelgat den, utsatt den för rovdrift. Nu får vi skörda konsekvenserna av detta.

Klimatförändringarna och tillhörande katastrofer blir alltmer påtagligt. Senaste rapporten från FN´s klimatpanel talar sitt tydliga språk. Det handlar nu inte om utan när vi når punkten för no return, där processer i naturen människan inte kan kontrollera tar över och fortsätter det vi satt igång.

Ändå finns mycket vi skulle kunna göra, men inte ens de klimatmedvetna staterna verkar ha kraft nog att fatta de radikala beslut som skulle behövas, samtidigt som populistiska agitatorer över hela jorden som tar sociala media till hjälp gör allt för att ifrågasätta och skapa tvivel och förvirring. Trump har lämnat Parisavtalet, och om Brasilien får Bolsonaro, framhjälpt av Trumps tidigare informationscehf och mediastrateg Bannon, som president kommer detta land sannolikt också att lämna avtalet. (Steve Bannon försöker få till stånd en global allians av populistiska antiglobalister och reser nu i Europa där han stödjer ledare som Orban, Salvini och katolska traditionalister som är motståndare till påve Franciskus.)

Jag följer kursen Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm med sr Madeleine Fredell som föreläsare. I förra veckan var föreläsning 16 med rubriken Heliga förbund – sammanbundna till tidens slut. Föreläsningen sammanföll av en händelse just med att FN´s klimatrapport just publicerats vilket gav ämnet en särdeles allvarsam aktualitet.

I fokuseringen på Gud och mänskligheten måste vi nu ta in hela skapelsen och vår jord och hur vi människor förhåller oss till det förvaltaruppdrag vi fått enligt Guds förbund med mänskligheten.  Sr Madeleine konstaterar:

”Klimatfrågan, som från påven Franciskus sida, behandlades i encyklikan Laudato Si! 2015, stannar inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför.”

Sr Madeleine uppmärksammade också professor Jem Bendell som denna sommar skrev ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar. För förändringar kommer det att bli, mänskligheten kommer sannolikt inte att kunna samla sig till effektiva åtgärder för att helt avvärja ett sammanbrott av något slag. Bendell skriver:

I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.

Det är viktigt att inte gripas av panik, och Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna. Bendells beskrivning av hur hans studenter reagerar bekräftar detta:

In my work with mature students, I have found that inviting them to consider collapse as inevitable, catastrophe as probable and extinction as possible, has not led to apathy or depression. Instead, in a supportive environment, where we have enjoyed community with each other, celebrating ancestors and enjoying nature before then looking at this information and possible framings for it, something positive happens. I have witnessed a shedding of concern for conforming to the status quo, and a new creativity about what to focus on going forward.

Vi upplever Gamla testamentets berättelser om t.ex. syndafloden som dramatiska, men jordens historia och livsbetingelserna för de levande varelserna har minst sagt varit dramatiska också utifrån vad vetenskapen beskriver. Enligt geologerna har livet på jorden utplånats 5 gånger. Sett i detta perspektiv är den utveckling vi befaras stå inför nu inget nytt. Frågan är hur vi som ansvariga människor hanterar det idag. Om vi lägger teologiska perspektiv på det och betraktar Bibelns berättelser, Skapelsen och Guds förbund med människan, hur kan det hjälpa oss till ett meningsfullt förhållningssätt?

I föreläsningen togs upp fem olika förbund som Gud slutit med människan och sin skapelse (obs detta är inget referat av sr Madeleines föreläsning, jag gör delvis andra vinklingar än hon, den som önskar ta del  av föredragshållarens hela tankegång rekommenderas läsa föreläsningen som finns tillgänglig på Dominikansystrarnas hemsida, scrolla till föreläsning 16):

1. Noaförbundet
Upprättas av Gud efter syndafloden. Tecken: Regnbågen. 1 Mos kap 9. Det kallas ett evigt förbund (berit olam). Det är ett förbund med hela skapelsen, inte bara ett förbund mellan Gud och alla människor (oavsett religiös tillhörighet), utan med alla levande varelser.

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” (1 Mos 9:9 – 11).

Första Mosebokens 11 första kapitel är förhistorien som handlar om skapelsen, syndafallet, syndafloden och avslutas med förbundet med Noa och berättelsen om Babels torn.

Berättelsen om Israels folk börjar i 1 Mos 12 där Gud kallar Abram (som sedan fick namnet Abraham):

”Och Gud sade till Abram: ‘Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.'” (1 Mos 12:1-3)

2. Förbundet med Abraham
1 Mos 17. Ingicks med Israels folk. Tecken: Omskärelse av gossebarn.

3. Förbundet på Sinai
Ingicks med Mose och Israels folk. Tecken: Förbundstavlorna med budorden. Förmedlas i en religiös samhällsgemenskap med lagar, förhållningssätt, liturgier, traditioner.

4 Förbundet med David
2 Sam kap 7. Kungarna som Guds representanter som skall konkretisera Gud inför folket med hjälp av profeterna.

5. Det nya förbundet. NT, Jesus Kristus. Tecken: Eukaristin

Profeten Jeremia förutsäger detta förbund:

”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas” (Jer 31:31 – 34).

Jeremia talar om ett förbund med Israel, men alla mellanhänder är borta, stentavlorna, förbundstältet, prästen, profeten och kungen, inga offer krävs, ”lagen skriven i deras hjärtan”.

Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. (Matt 26:28)

”…Du allena är god och livets källa
du som skapat himmel och jord
för att mätta allt levande med din nåd
och glädja de många med ditt ljus…

alla dina verk har du gjort i vishet och kärlek.
Du skapade människan till din avbild
och lämnade världen i hennes vård,
för att hon skulle råda över dina händers verk
och tjäna endast dig, sin skapare.
I sin olydnad svek hon din vänskap
och hemföll åt döden,
men du lämnade henne inte i dödens våld.
I din barmhärtighet
kom du alla människor till hjälp,
för att de skulle söka och finna dig.
Åter och åter har du erbjudit människan ditt förbund
och genom profeterna
lärt henne att hoppas på frälsningen.
Och så älskade du världen, helige Fader,
att du, när tiden var inne,
sände din ende Son för att rädda oss…

Likaså tog han kalken med vinrankans frukt,
tackade dig, gav åt sina lärjungar och sade:
Tag och drick härav alla.
Detta är mitt blods kalk,
det nya och eviga förbundets blod,
som blir utgjutet för er och för de många
till syndernas förlåtelse.
Gör detta till min åminnelse.”

(från katolska mässan, 4:e eukaristiska bönen, citerat ur katolska bönboken Oremus, 2004 års upplaga)

Genom Kristus, Människosonen utvidgas detta till ett universellt förbund ämnat för hela mänskligheten, precis som det första Noa-förbundet, dock utan att frånta judarna dess utvaldhet. Paulus talar om judarna som det äkta olivträdet, medan alla andra folk ”hedningarna” är inympade grenar (Rom 11). [Se denna text av Lillemor Hallin]

Åter till rovdriften på vår jord, klimatförändringarna och den annalkande katastrofen. Tidigare har fokus för människan synd varit på sociala synder. Förtryck, ojämlikhet, utnyttjande, slaveri, krig. Genom kunskapen om vad som händer med klimatet och vår jord tvingas vi nu fokusera på vår synd mot hela skapelsen.

Den judiskt-kristna traditionen är genomsyrad inte bara av människans synd och tillkortakommanden, utan också av hopp och att komma igen. Jag kan inte uttrycka det bättre själv utan väljer att citera slutorden i sr Madeleines föreläsning:

”Vi har redan trätt över gränsen. Insikten kan få oss att bli helt handlingsförlamade, att ge upp, eller att förneka fakta. Förnekelse, passivitet och vrede är väl kända reaktionsmönster och vi måste igenom dem innan vi kan agera och återfå ett realistiskt och handlingskraftigt hopp…

Tid av rannsakan, att överge en ohållbar livsstil för skapelsens skull, måste leda till en förmåga att komma igen, en ny spänstighet, det som på engelska heter resilience, ordagrant ‘återstudsande’ eller ‘elasticitet’. Den judisk-kristna traditionen är fylld av denna resilience. Förbunden ger oss hopp om att vi kan börja om. Enligt löftet är vi också sammanbundna till evig tid, mänskligheten och Gud.”

Läs också: [Björn Wiman: Bara ett nytt sätt att tänka kan hindra vår civilisation att gå bankrutt]