Troskongregationen utgav 14 juni 2016 ett dokument, Iuvenescit Ecclesia riktat till biskoparna som underlag för deras kontakt med nya andliga rörelser i Kyrkan. Många sådana har sprungit fram under 1900-talet, såshttp://www.katolskakyrkan.se/katolska-kyrkan-i-sverige/kyrka-i-rorelseom den  Karismatiska förnyelsen som är den mest omfattande av dem alla och som firar 50-årsjubileum 2017.  Dokumentet sätter in de karismatiska nådegåvorna i ett helhetsperspektiv och beskriver deras relation till de hierarkiska gåvorna (de som är relaterade till vigningssakramentet och de sakrament som förvaltas av biskoparna, prästerna och diakonerna. Båda typerna av gåvor är ett utflöde av en och samme Ande.

Dokumentet har förberetts och filats på under 14 års tid och skall ge biskoparna vägledning, både att inte underskatta de karismatiska gåvorna utan lyfta fram och bejaka dem, men också hjälpa till att vägleda och fostra och främja en integrering i Kyrkans helhet.

Vatikanska dokument uppkallas alltid efter de två inledande orden i texten. Iuvenescit Ecclesia betyder Kyrkan föryngras/vitaliseras, och första meningen i sin helhet (min översättning) lyder:

Kyrkan blir vitaliserad  i kraft av Evangeliet och Anden förnyar henne kontinuerligt, bygger upp henne och leder henne ”med hierarkiska och karismatiska gåvor” (1).

Man refererar i fotnoten (1) till den första mer systematiskt teologiska text som utgivits av Katolska kyrkan om de Andliga nådegåvorna, nämligen Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. I kapitel 2, § 12 avhandlas det kristna folkets trosmedvetande och karismatiska gåvor:

”12. Guds heliga folk har även del i Kristi profetiska ämbete genom att det för vidare hans levande vittnesbörd…   De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27) kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totus populi) när helheten, ‘alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen’ (jfr Augustinus, De Praed. Sanct), ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor. Under ledning av det heliga läroämbetet – i vars trogna efterföljd Guds folk inte längre tar emot människors ord utan i själva verket Guds eget ord (1 Tess 2:13) – håller detta folk genom det trosmedvetande, som väcks och närs av sanningens Ande, oryggligt fast vid den tro, som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga (Jud 3), det tränger med rätt omdöme djupare in i den samt tillämpar den fullkomligare i sitt liv.

Därtill kommer att samme Helige Ande genom sakramenten och tjänsterna inte bara helgar Guds folk, leder det och berikar det med dygder, utan att han också genom att tilldela sina gåvor ‘åt var och en allt efter sin vilja’ (1 Kor 12:11) fördelar speciella nådegåvor bland de troende i varje stånd; på så vis gör han dem skickade och beredda till att överta olika uppgifter och tjänster till gagn för Kyrkans förnyelse och fortsatta uppbyggnad enligt Skriftens ord: ‘De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta’ (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande, måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov.”  (Från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Katolsk dokumentation 4, Katolsk Informationstjänst Uppsala 1970)

En grundsats i Iuvenescit Ecclesia är att kyrkans hierarkiska och karismatiska dimensioner inte står i motsats till varandra, utan står på samma nivå och är integrerade till ett helt. Andra Vatikankonciliets ecklesiologi öppnade upp för en ny missionerande fas i Kyrkans historia där alla är lika viktiga, biskopar och präster såväl som lekmän, i uppgiften att med andlig smörjelse och nådegåvor ge kraft åt evangelisationen.

Dokumentet sammanfattar i 8 kriterier för bedömning av karismatiska nådegåvor:

1. Den primära kallelsen för varje kristen till helighet
2. Inriktning på evangelisation
3. Bekännelse av katolsk tro
4. Gemenskap med hela Kyrkan
5. Erkännande av gåvans komplementaritet i förhållande till andra karismatiska element i Kyrkan vilket utesluter alla anspråk på exclusivitet
6. Acceptans av moment av prövning i bedömningen av nådegåvan. Det innebär att med ödmjukhet kunna bära och hantera motgångar
7. Närvaro av andlig frukt såsom kärlek, glädje, frid och ökad mänsklig mognad.
8. Evangelisationens sociala dimension

Iuvenescit Ecclesia:  [Hela texten här] [Sammanfattning här]

[EUCCRIL Newsletter 300 där Iuvenescit Ecclesia presenteras tillsammans med ett annat dokument om dialogen Katolska kyrkan – Pingströrelsen]

Läs också:

[BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN. En skrift av amerikanska biskopar och teologer om Karismatiska förnyelsen]