Apropå liturgiskt experiment i S:ta Eugenia: Både sakrament och andedop behövs för att genomsyra världen med evangeliet

Jag hade hört ryktas om att man börjat fira mässan i S:ta Eugenia med prästen vänd bort från församlingen. I veckan var jag på en temakväll om liturgi i församlingen och fick klarhet i vad som är på gång. Kyrkoherde Dominik Terstriep berättade om ett påbörjat ett liturgiskt experiment med att fira vissa delar av mässan med celebranten vänd ad orientem, dvs prästen och hela församlingen vänd mot öster och krucifixet, så som var vanligt före liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet och så som man fortfarande gör i Svenska kyrkan.

terstriepliturgi

F Dominik Terstriep förklarar för- och emot-argument till det liturgiska experimentet i S:ta Eugenia-församlingen.

Liturgireformen stadgar inget om hur prästen skall vara vänd, så det är fullt tillåtet med båda alternativen. Seden att flytta fram altaret med prästen vänd mot församlingen har sin grund i betoningen av gemenskapen här och nu av alla döpta samlade runt altaret där mysteriet sker, Kristus är mitt ibland oss. Guds folk hämtar näring för att sedan gå ut i världen och fortsätta sitt evangeliserande uppdrag. Prästen vänd mot öster tillsammans med folket betonar den eskatologiska dimensionen – Guds folk på väg mot fulländningen där de skall möta Kristus som kommer från öster.

Diskussionen var livlig och det fanns många olika synpunkter för och emot. En del tyckte inte alls om förändringen, andra var mera positiva och ville permanenta det hela.

Man kan inte undgå att se experimentet i kontexten av att att det finns de som har förkärlek till den äldre prekonciliära romerska riten, vilken tilläts att firas som extraordinarie rit genom motu propriet Summorum pontificum (Benedict XVI 2007). Än idag finns många anhängare till den också här i Sverige. I Katolska domkyrkan sker ibland att en grupp samlas och firar mässan enligt den extraordinarie riten, det sker också på andra håll i Sverige.

De som uppskattar den gamla mässan ser säkert positivt på experimentet i S:ta Eugenia, men f Dominik var noga med att framhålla att syftet inte var att återgå till den gamla traditionen, utan att pröva något nytt, vilket snarare visar på att traditionalisterna inte har monopol på ad orientem.

Jag tänker inte att jag skall ha några synpunkter åt ena eller andra hållet på detta liturgiska experiment, men jag ser det som ett tecken i tiden. Vi lever i en orolig och händelserik tid, mycket handlar om uppbrott och nyorientering, behov finns att på olika sätt pröva nya grepp. Business as usual, att följa uppkörda spår upplevs inte längre tillräckligt. En del söker sig tillbaka till det gamla, traditionalistiska och tror att det skall ge stabilitet och styrka åt kyrkan, medan andra med hull och hår kastar sig in i det modernistiska.

Klart är att tradition och förnyelse hänger ihop. Att hålla fast vid det traditionella bara för att det är gammalt kallar vi traditionalism och  så har kyrkans genuina tradition aldrig varit. Levande katolsk tradition är också öppen för förnyelse. Förnyelse å andra sidan som inte står på traditionens grund urartar i en modernism som gör kyrkan till en vindflöjel för tidens strömningar. Det är sant som Carl-Erik Sahlberg, tidigare direktor i S:ta Clara kyrka sagt: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”.

Liturgin är inte allt, den finns i ett större sammanhang. Det större sammanhanget är Kyrkan, Guds folk, ”Kristi kropp” som består av alla döpta (Jfr Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium). I mässan samlas de troende för att sedan utrustade med den helige Andes kraft gå ut i världen och förkunna evangeliet:

”Liturgin uppbygger… dem som är innanför Kyrkan till ett heligt tempel i Herren, till en Guds boning i Anden, till att bli fullvuxen intill Kristi fullhet, och det stärker på samma gång deras krafter till att förkunna Kristus.” (Sacrosantum Concilium, Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin 2)

Den heliga liturgin utgör inte Kyrkans hela verksamhet, ty innan människorna kan vara med i liturgin måste de kallas till tro och omvändelse… Därför förkunnar Kyrkan för de icke troende budskapet om frälsning för att alla människor må lära känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus…
Men för dem som redan tror måste hon åter och åter predika tro och bättring och dessutom bereda dem för sakramenten, lära dem att hålla allt Kristus har befallt och uppmuntra dem till alla kärlekens, fromhetens och apostolatets gärningar; genom dessa gärningar skall det bli uppenbart att de kristtrogna fast de inte är av denna världen ändå är världens ljus och förhärligar Fadern inför människorna.” (SC9)

Johannes Paulus II präglade begreppet Ny evangelisation och avsåg då en evangelisation ny till sin iver och ny till sin inriktning. Det handlar inte längre om missionsländerna, utan om att den tidigare kristna världen, Europa och Amerika behöver återevangeliseras, och att det är en uppgift för varje döpt kristen att delta i detta. De två stora evangelisation-dokumenten sedan Andra Vatikankonciliet, Paulus VI´s Evangelii Nuntiandi och påve Franciskus´ Evangelii Gaudium har gett ytterligare konkretion åt vad detta innebär. Evangeliet förkunnas både i gärningar och ord.

I gärningar: den konkreta kärleken till medmänniskan, socialt engagemang, att sörja för särskilt de allra fattigaste och utsatta.

I ord: Den kerygmatiska förkunnelsen, att i Jesus Kristus, Guds son finns frälsning och om vi omvänder oss, ångrar våra synder, följer honom och låter döpa oss, då får vi syndernas förlåtelse och ett förvandlat liv. Vi får också den helige Ande som en kraftkälla i vårt liv.

Att ta del av detta är mycket enkelt för den som vill öppna sitt hjärta. Det behövs inga stora åthävor, inga teologiska studier, inte ens katekes. Katekes och teologi är reflektion i efterhand över den hjärtats tro som väcks av den första kerygmatiska förkunnelsen:

  • Öppna helt enkelt ditt hjärta, be Jesus komma in i ditt liv och att ge dig nåden att följa honom.
  • Be om förlåtelse för dina synder.
  • Be Jesus döpa dig i helige Ande.

Om du i ditt hjärta menar detta kommer din bön att bli besvarad. Det är det samstämmiga vittnesbördet från så många kristna som gått denna väg.

(Som av en händelse var jag på ett annat möte under veckan i Katolska domkyrkan med en namne till f Dominik: F Dominic Valanamal från ett karismatiskt retreatcenter i Kerala, Indien och som ofta på biskop Anders´ inbjudan besöker Sverige. F Dominic är något av en katolsk väckelsepredikant. Han uppmuntrar oss att växa i tro, och att tron måste flytta från att inte enbart omfatta intellektet till att också bli rotad i hjärtat. Han talar om andliga nådegåvor, helande och befrielse. Hans predikan åtföljs av att han ber för och lägger händerna på människor. Så skedde också denna kväll. Läs min redogörelse här.)

bgrpDominicValanmanal

Bön om helig Ande i Katolska domkyrkan med f Dominic Valanmanal

F Dominik Terstriep  angav som ett ledande motiv till liturgiexperimentet att människor har svårare att tro idag, och som jag tolkar det, en förändring skulle göra liturgin bättre lämpad att styrka tron. Liturgin, främst eukaristins heliga offer, ”bidrar till att de troende i sina liv uttrycker och för andra uppenbarar Kristi mysterium och den sanna kyrkans genuina väsen” (SC 2).

Att vi lever i en tid av tilltagande sekularisering är sant där det blir allt svårare för människor att tro på Gud är verkligen sant. ”-Vad har det i våra dagar blivit av Evangeliets dolda kraft som förmår att påverka människors samveten?” frågar sig Paulus VI i inledningen till Evangelii Nuntiandi. Men hur och på vilket sätt det aktuella liturgiska experimentet skulle vara ett svar på detta förstod jag inte då jag gick hem den kvällen.

I vilket fall kan en smärre justering av liturgins form knappast vara svaret på den formliga tsunamivåg av sekularism och otro som sveper fram över främst västvärlden. Men dagens sekularism kan knappast vara ett värre problem för den kristna tron än det motstånd och den förföljelse som kristendomen mötte under kyrkans första tid. Vilken form av utmaning som än föreligger, så kan inte svaret vara att kasta in handduken, utan att analysera den och möta den med de verktyg vi har.

Och verktygen har Kyrkan! Då som nu måste svaret vara den helige Ande och de andliga nådegåvorna. Kyrkan har både en sakramental och en karismatisk dimension och för att återge evangeliet dess dolda kraft krävs en mobilisering av den helige Ande i varje döpt kristens personliga liv, det vi med Nya testamentets språk kallar att bli döpt i helige Ande. I över 100 år har detta varit på gång. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen har fört med sig en mobilisering, återupptäckt av de andliga nådegåvorna, inte bara inom den klassiska Pingströrelsen utan inom hela kristenheten och sedan 1967, ett par år efter konciliets avslutning också i Katolska kyrkan.

Redan i slutet på 1800-talet fanns en nunna i Italien, Elena Guerra som manade påven Leo XIII att undervisa katolikerna mera om den helige Ande. Påven hörsammade Elenas maning och gav ut en encyklika om den Helige Ande (Divinum Illud Munus), införde pingstnovenan och utropade 1900-talet till den helige Andes århundrade. Påven firade en votivmässa till den helige Ande på nyåret 1901 och bad att den helige Ande skulle komma över Kyrkan och världen på ett nytt kraftfullt sätt. (Som av en händelse var det samma dag Pingströrelsen tog sin början med Andeutgjutelsen i Charles Parhams bibelskola i Topeka, Texas.)

Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet formulerade påven Johannes XXIII bönen Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst… och han saligförklarade Elena Guerra.

Under konciliet gav kardinal Leon-Joseph Suenens ett avgörande tal om betydelsen av Nya Testamentets andliga nådegåvor för Kyrkan. Det fanns på den tiden en del som ansåg att de andliga nådegåvorna inte längre behövs, att de var ämnade bara för kyrkans första tid, men den linje som segrade under konciliet var kardinal Suenens som menade att karismerna fortfarande ges åt alla döpta till Kyrkans uppbyggelse och skall emottas med tacksamhet (jfr Lumen Gentium 12). Också i konciliedokumenten Apostolicam Actuosittatem (3) och Presbyterorum Ordinis (9) nämns de andliga nådegåvorna.

Alla påvar sedan Paulus VI och framåt har givit sitt stöd åt den karismatiska förnyelsen och den helige Andes dop, inte bara som en speciell spiritualitet, utan som en nåd åt hela kyrkan. Paulus VI var den förste påve som använde ordet  ”karismatisk” som en vanlig del av sitt vokabulär och kallade förnyelsen för ”en chans för kyrkan” (1975). Påve Benedict XVI talade om vikten att fostra en ”pingstens kultur” i hela kyrkan.


Min slutsats är att prästernas förvaltning av sakramenten och utvecklingen av liturgin är viktig, men skall man möta vår tids kraftfulla sekulariseringsvåg med åtföljande svårighet för människor att tro på Gud, så måste alla präster och kyrkoherdar satsa på att sätta sig in i den andliga förnyelsen och se till att katolikerna undervisas om hur man frigör den Andens kraft man tagit emot i dopet och konfirmationen i sitt personliga liv (det som vi med NT´s terminologi kallar dopet i den helige Ande). Först då kan vi få en effektiv evangelisation.


Rekommenderad litteratur för att lära sig elementa om Karismatiska förnyelsen för dem som fortfarande inte känner sig ha grundläggande insikter i den:

hallinstrommarLillemor Hallin: Strömmar av liv. Om den helige Andes verk i vår tid (2006). Lättläst och inspirerande översikt över förnyelsen av en erfaren person med livslångt praktiskt engagemang i den andliga förnyelsen med förbön för läkedom, socialt arbete och ekumeniskt arbete Lillemor Hallin var under många år ordförande i AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige har ett stort kontaktnätverk både i Sverige och internationellt. (Kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

 

 

——————————

schreckAMightyCurrentOfGraceAlan Schreck: A Mighty Current of Grace: The Story of the Catholic Charismatic Renewal (2017). Boken ger en bra översikt över Karismatiska förnyelsen, dess förhistoria och historia med uppdatering till dags dato. Den ger både en teologisk fördjupning och historiska inblickar från en person som varit med nästan från första början, då han och hans fru var medlemmar i en av de kommuniteter som blev frukten av Karismatiska förnyelsens framväxt i universitetsmiljön i Michigan, USA.

Alan Schreck är professor i teologi vid Franciskanska universitetet Steubbenville i Ohio, USA. Hans specialitet är katolsk doktrin, kyrkohistoria och Andra Vatikankonciliet. Han har skrivit många böcker såsom Vatican II: The Crisis and the Promise,  Catholic and Christian: An Esplanation of Commonly Misunderstood Catholic Beliefs,  The Legacy of Pope John Paul II: The central Teaching of his 14 Encyclical Letters.

Jag rekommenderar Schrecks bok som grundlitteratur på prästseminariet och åt alla präster, diakoner och funktionärer inom kyrkan som ännu inte anser sig ha tillräcklig kännedom om Karismatisk förnyelse. Det hör till allmänbildningen för en katolik att känna till detta.  (Boken kan beställas via Amazon. Finns även att ladda ner direkt till läsplatta för den som föredrar det.)

————————-

AsByANewPentecost-228x228Patti Gallagher Mansfield: As by a new Pentecost. The Dramatic Beginning of the Catholic Charismatic Renewal (2016, ny jubileumsutgåva till Karismatiska förnyelsens 50-årsjubileum 2017)

Författaren tillhör dem som var med från första början i studentgruppen där det hela började på en weekend-träff vid Duquene-universitetet i Pittsburg i februari 1967. För den som vill sätta sig in i detalj om vad som hände är detta den bästa boken. Boken innehåller också vittnesbörd från många av de kända personer som var med och hjälpte fram förnyelsen som Ralph Martin, Kevin Ranaghan, kardinal Leon-Joseph Suenens och många flera. En mycket innehållsrik bok. (kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)


Fler länkar:

CHARIS Catholic Charismatic Renewal International Service

Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige

Skrift av teologer och biskopar från USA:
BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen? 1994, översatt av undertecknad och finns tillgänglig på internet här.

Iuvenescit Ecclesia – Vatikandokument om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

 

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s