Fredrik Svenaeus är professor i praktisk filosofi vid Södertörns högskola. Nyss träffade jag honom vid en seminariekväll på Katolskt forum i S:ta Eugenia vid Kungsträdgården, han talade om sin nya bok Det naturliga. Det är en välgärning att hans praktiskt filosofiska granskning inte gör halt inför läkarauktoriteten, utan han vågar sig även på att granska medicinsk diagnostik och behandling, för allt som medicinen sysslar med under förevändning att vara vetenskap är inte det, utan det smyger sig in ideologi och politik som behöver analyseras och medvetandegöras. Det är ett intresse inte minst för den medicinska professionen själv.

Prof Svenaeus på Katolskt Forum, Sta Eugenia

Exempel på områden där granskning är angelägen:

• Läkemedelsindustrins inflytande över läkarnas medicinförskrivning.
• Abort som ett område där det är tabu att tala om och forska på oönskade negativa biverkningar.
• De apatiska flyktingbarnen.
• Den kraftiga ökningen av unga flickor med osäker sexuell identitet som söker sjukvården för könsbyte.

Svenaeus utgångspunkt är att det finns en objektiv verklighet, och det naturliga är att ta plats i den. Sedan diskuterar han begreppet ”naturligt” och vad som ligger i det. Det är inte helt okontroversiellt idag att påstå något om vad som är naturligt och dess antites, vad som är onaturligt. Människor som tycker att något är ”onaturligt” kritiseras inte sällan för att vara fördomsfulla, och ju mer ”onaturligt” och utanför det vi gängse är vana vid är, ju mer prisas det som höjden av utveckling och frihet. Desto viktigare då att undersöka begreppen filosofiskt.

Svenaeus är kritisk till dem som tror att människan går mot ett ständigt bättre utveckling med slutmålet att befria henne från det som binder henne vid hennes kropp, en föreställning vi ser i transhumanismen där drömmen är att ladda upp den mänskliga hjärnan i datorform för att slutgiltigt göra henne fri från kroppen. Detta är en fåfäng dröm menar Svenaeus eftersom människan de facto är i sin kropp och det är en del av verkligheten som inte kan förbigås. Verkligheten själv spjärnar emot.

Svenaeus granskar queerteorierna och menar att denna transhumanistiska dröm återfinns i många av dem.  Könet beskrivs som en social konstruktion som människan behöver befrias från, vilket i sin tur innebär en separation från vår fysiska kropp eftersom könet hänger ihop med kroppen.

(Jag finner för övrigt att detta synsätt ligger helt i linje med kristen antropologi, den är helt främmande för transhumanism. Kristendomen, liksom religion i allmänhet uppfattas ofta befattande sig med det hinsides, en utomjordisk andlig dimension. Det gäller kanske för vissa religioner, men vad gäller kristendomen är det en felföreställning. Den kristna tron är mycket starkt närvarande i det jordiskt kroppsliga: Skapelseberättelsen, att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna. Den kristna trons centrum: Inkarnationen, Jesus Kristus samtidigt sann Gud och sann människa. Sakramenten. Kristen sociallära som går ut på att ta hand om sin medmänniska och sörja för hennes jordiska behov. Kristen tro har alltid varit positivt inställd till vetenskap och utifrån kristen horisont finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap.)

I en artikel i webb-tidskriften Kvartal, [När könet skaver och diagnoser smittar] utvecklar Svenaeus sina tankar om psykiatriska diagnoser i allmänhet med särskilt fokus på könsdysfori. Man kan dela in sjukdomar i kategorierna naturliga och interaktiva. Naturliga kategorier är etiketter på saker som finns i vår värld oberoende av om och hur vi namnger dem eller inte. Det aktuella corona-viruset är ett exempel på detta. Jag skulle säga att välkända och utforskade psykiska sjukdomar som schizofreni och klassisk mano-depressiov sjukdom (bipolär typ I) har en naturlig bakgrund, de förekommer i alla kulturer, och frekvensen är oförändrad över tid.

Men psykiatriska diagnoser återspeglar ofta den tid som de uppkommer i och fångar upp föreställningar och behov hos människor som har sitt ursprung i samhället och kulturen. Detta innebär inte att psykiatriska diagnoser inte är riktiga sjukdomar – bara att de är såväl naturliga som interaktiva kategorier, resonerar Svenaus och refererar till Ian Hacking som definierar interaktiva kategorier på följande sätt:

”Kategorier som, när de är kända av människor eller dem som finns i deras närhet och har börjat användas i institutionella sammanhang, förändrar hur dessa människor upplever sig själva och till och med leder till att de utvecklar känslor och beteenden, som åtminstone delvis beror på hur de har kategoriserats. Sådana kategorier (av människor och beteenden) är interaktiva kategorier.”

Kategorin könsdysfori har genom queerkulturen blivit hyperinteraktiv. Hälso- och sjukvården har stora svårigheter att hantera den typ av epidemisk utveckling som könsdysfori nu är ett exempel på. Svenaeus skriver:

Frågan är om de läkare och psykologer som arbetar med könsutredningar är medvetna om hur stark effekt de queera teorierna och idealen har för de patienter som de möter. Det är lätt att drabbas av övertygelsen att orsaken till att jag mår dåligt är att jag är född med fel kön när det kanske i stället handlar om att jag är homosexuell eller lider av någon annan diagnos än könsdysfori, som autismspektrumtillstånd.