Sven Nilsson (Örebromissionen) var en av de ledande profilerna som gjorde starkt intryck på mig under de karismatiska Katarinakonferenserna på 1970-talet. Medverkade gjorde också Ylva Eggehorn, Lillemor Hallin, Kjell Sjöberg m.fl. Den ekumeniska andan var stark under 1970-talet, något som manifesterades inte minst på det stora allkristna mötet G72 i Göteborg. Jag var själv inte med där, men man kunde inte undgå att höra talas om det. Det första allkristna mötet jag var med på var V77 i Västerås.

I Katarinakonferenserna var undervisningen om botfärdighet och att ställföreträdande ta på sig kristenhetens och nationens synder stark. Jag kommer särskilt ihåg en bön som framfördes från predikstolen av just Sven Nilsson. Jag minns att den berörde mig till tårar. Jag hittade den nedskriven i en av mina pärmar:

Sven Nilsson skriver nu en serie artiklar i Världen idag på temat Församlingen som Kristi kropp.

Han nämner Katarinakonferenserna och skriver:

Det fanns en profetisk ‘vittring’ i den Nordiska Katarinakonferensen 1977 om att Gud ville något radikalt nytt med kristenheten i Sverige genom ‘den karismatiska väckelsen’.

[Svårt förena karismatiskt Kristi kropp-liv med föreningsliv]

Jag skriver i hög grad under på detta, det var också min starka upplevelse från den tiden.

Nilsson skriver:

”Ett genomgående tema för undervisningen under konferensen var just ‘helandet av Kristi kropp’, med en uppmaning till omvändelse och en Andens vädjan om att kärleken skulle få föra oss samman som ett Guds folk i Sverige.”

Nu kom mycket av dessa förhoppningar på skam, ekumeniken gick i stå, vi fick nya församlingsbildningar och nya och gamla samfund vände sig inåt och var sig själva nog, praktiserande ekumenik endast på ett ytligt plan som en läpparnas bekännelse, inte en hjärtats ekumenik. Men arvet från 1970-talet är inte förslösat. Sven Nilsson fortsätter:

”Det jag sett av Kristi kropp i funktion, och ett gudsfolks-medvetande i vardande, ger mig tro för att verkligheten finns i Kristus. Jag tror att det vi såg och blev berörda av i ett tidigare väckelseskede kvarstår som ett Guds erbjudande i all sin fullhet – trots allt. Jag tror att Guds kärlek och trons lydnad kan ta oss vidare in det Gud har bestämt. Den apostoliska undervisningen om Kristi kropp behöver lyftas upp på nytt för att bekräfta den kristna församlingens identitet…

Kristi kropp är Guds kärleks mål. Den apostoliska undervisningen om församlingen Kristi kropp finns i Romarbrevet kapitel 12, Efesierbrevet kapitel 4 samt 1 Korintierbrevet kapitel 12–14. De tre textsammanhangen präglas var för sig av den gudomliga treenigheten: I Romarbrevet 12 är det Gud som bygger Kristi kropp; i Efesierbrevet 4 ligger betoning på Kristus som huvudet för sin kropp; och i 1 Korintierbrevet kapitel 12–14 möter vi den helige Andes betydelse för kroppens funktion.

Texterna ger också en enkel förståelse av hur lemmarna i Kroppen verkar utifrån vad de är, i kraft av den nåd som Gud har tilldelat var och en och hur de uppbygger Kristi kropp i kärlek.”

Den lokala församlingen som Kristi kropp i funktion, fylld av Anden och praktiserande de andliga nådegåvorna är den allmän-kristna vision den universella kyrkan är kallad att förverkliga. Sven Nilsson närmar sig förståelsen av detta centrum från en frikyrklig horisont.

Påve Franciskus och hans reformprogram för Katolska kyrkan inriktat på gemenskap, delaktighet och mission, ekumenik, att sätta pastoral omsorg och evangelisation i främsta rummet framför doktrinär formalism [den synodala processen] samt hans bestämda målinriktning att reformera och stödja den Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) genom [CHARIS] och en [kuriareform skräddarsydd för denna målsättning] närmar sig samma centrum från katolskt håll. Han formulerade denna vision redan 2013 i sin [apostoliska maning Evangelii gaudium].

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet….”

/Påve Franciskus, Evangelii gaudium

Den Katolska karismatiska förnyelsen som hade sin upprinnelse åren efter i Andra Vatikankonciliet hade sin blomstring på 1970-talet, men har också haft sin nedgång med tendenser till institutionalisering och inåtvändhet. Detta vill påve Franciskus ändra på. Han ser dess potential som en hjälp åt hela kyrkan att växa i Andens nya liv och har genom CHARIS givit den 3 uppdrag att särskilt främja:

Dela dopet i den Helige Ande med alla i kyrkan.

Tjäna enheten i Kristi kropp

Tjäna de fattigaste och de med störst behov fysiskt och andligt.

[Karismatisk förnyelse nyhetsbrev september 2021]

Alla dessa, det FULLA LIVET I DEN HELIGE ANDE som alla döpta deltar i, EKUMENIKEN och DIAKONIN är inriktade på och viktiga för det övergripande uppdraget, EVANGELISATIONEN.

Katolska kyrkan betonar att Kristi kyrka både är en jordisk institution med strukturer som läroämbete och sakrament och samtidigt en andlig gemenskap i Jesus Kristus. Dessa två hör samman, men samtidigt finns en fara att den jordiska strukturen tas över av mänskliga maktambitioner som riskerar att förvränga kyrkans ansikte och dölja Jesus. Kardinal Joseph Ratzinger, som blev påve Benedictus XVI var mycket medveten om detta. Han skrev i boken Kallad till gemenskap:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

[Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag]

Påve Franciskus reformprogram har just detta i fokus. Sakramentsförvaltning, läroämbete skall inte signalera maktfullkomlighet utan tjäna det som är kyrkans syfte: Att Kristi ansikte genom hela Guds folk skall bli synligt mitt i den levande församlingen och vittna om Evangeliet.

Om vi från olika kristna traditioner kan ha ödmjukheten att se varandra som gåvor som bidrar till helheten, snarare än som komkurrenter som inte har den fullhet vi själva anser oss besitta, så kan det andliga flödet från 1970-talet idag kanaliseras i nya banor och bära rik frukt.

Fler länkar:
[Om det ekumeniska karismatiska mötet i Strabourg 1982 i EU CHARIS infoletter 5 2022]

[Om den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 på min blogg]

[Mitt folk vänd om från era onda vägar! Profetian om bristen på enhet i Guds folk från Kansas City 1977 gavs eko i Katarina kyrka 1981 genom Lillemor Hallin, från min blogg]

[Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan]