Frågan om att kalla Gud och personerna i Treenigheten han eller hon väcker starkt engagemang. Nyligen har frågan debatterats i Dagen där några tycker det är ok att tala om det kvinnliga i Jesus och den Helige Ande, vilket fick stark kritik av docent Anders Gerdmar, rektor för Skandinavisk teologisk högskola i Uppsala.  I ett inslag i Människor och Tro i radions P1 talade sr Madeleine Fredell OP  om feminina attribut i beskrivningen av Gud och Jesus med hänvisning bl.a. till bibeltexter och medeltida konst. Debatten som följde i tidningen Dagen visade att detta är kontroversiellt också i Katolska kyrkan. Se här, här och här samt min tidigare kommentar om denna debatt.

Vi är vana vid att tala om Gud som Fadern, Skaparen som sätter igång allt, genomtränger, härskar. Fallossymbolen betecknar den manliga principen. Men lika ofta beskrivs Gud och Jesus som den som beskyddar, tar oss under sina vingar, omsluter som en livmoder och hjälper till att föda fram som en barnmorska.

Bibeln drar sig inte för kroppslig påtaglighet för att tala om det gudomliga, det konstaterar sr Madeleine i sin 18:e föreläsning i serien Födda att representera Gud… som jag bevistade i torsdags hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm. Mystik och teologi innebär inte frånvaro av det kroppsliga, tvärtom en fullständig närvaro i kroppen, konstaterar hon. Hela föreläsningen med många exempel och referenser kan ni ta del av på Dominikansystrarnas hemsida här.

Att forska i och lyfta fram den feminina aspekten av Gud är feministteologins viktiga bidrag, och sr Madeleine Fredell får väl sägas tillhöra denna riktning. Egentligen är detta självklart och vi skulle inte behöva en särskild feministteologi om det inte vore för att denna aspekt tidigare varit undanskymd i det teologiska språket. Att det väcker strid vittnar om att denna fördjupning behövs. Feministteologin i sig innebär inget hot mot kristen tradition och lära. Därmed inte sagt att det finns feministteologer som hamnar i nygamla heresier i sin nit att rensa ut allt som har med maskulint inflytande att göra eller alltför okritiskt anammar moderna könsrelativistiska strömningar.

Det uppstår lätt språkförbistring för att man blandar ihop olika nivåer på detta med genus.

•  Biologiskt kön, man – kvinna
•  Språkligt kön, femininum – maskulinum – neutrum – reale.
•  Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum.

Teologiska aspekter:
Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom är maskulinum i förhållande till allt annat: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det betyder är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock  inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.

Gud kan inte könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina som sr Madeleine beskriver i sin föreläsning.

Antropologiska aspekter:
Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För biologin framträder också människan i denna dualism, man, kvinna. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Att vi är beroende av vår biologi och att det inte är något vi kan frigöra oss från påpekar filosofen Fredrik Svenaeus. Han föreläste nyss i S:ta Eugenia och talade om sin senaste bok, Det naturliga. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.

Att tvista om huruvida Gud är man eller kvinna är en icke-fråga eftersom Gud, som vi sagt överskrider alla sådana bestämningar. Att vi ändå försöker ser jag som ett tecken på att vi förmänskligar Gud och gör honom till människans avbild istället för tvärt om.

Det finns ingen anledning att vara rädd för feministteologiska perspektiv dessa behövs för att utveckla och fördjupa den kristna traditionen. Det behövs ett levande samtal där vi bär fram gammalt och nytt ur vårt förråd i syfte att stärka tron och göra evangelisationen effektiv i vår tid. Sr Madeleines föreläsning som helhet är allmänbildande, egentligen ej alls kontroversiell. Men för att bidra till samtalet vill jag lyfta fram några avsnitt i där jag har invändningar eller kommentarer.

”Karl Rahner skriver ‘Den uppriktigt kristne kommer i framtiden att vara antingen mystiker, utifrån en egen erfarenhet, eller så kommer hon eller han inte att vara något alls. Ett äkta kristet liv kommer i framtiden inte att upprätthållas av och stödja sig på enhälliga, tydliga och allmänna övertygelser och religiösa sedvänjor, utan det kommer att kalla var och en att göra personliga erfarenheter och fatta personliga beslut’
Citatet kan tolkas som något individualistiskt vilket Rahner inte avsåg. Snarare menade han att kristendomen behövde ett slags nytt fundament för att levas och gestaltas i en ny tid. Uttolkare av citatet menar att vi måste utgå från personens egen gudserfarenhet i vid bemärkelse när vi talar om kristen tro. En del i det här föredraget kan verka gåtfullt eller kanske till och med stötande, men är en reflektion om hur Gud berör oss och hur vi berör Gud…
Det meningsbärande i vår tro måste beröra oss annars blir det bara en intellektuell bekännelse eller förkastelse. Ett meningsskapande religiöst språk äger en smidighet som talar till alla våra sinnen och går per definition utöver det intellektuellt rationella.

Min kommentar: Rahner har rätt i att det moderna samhället präglas av en sekularism där det inte finns några enhetliga sedvänjor och övertygelser som kan stötta den enskilde. Det personliga avgörandet blir nödvändigt. I den kristna tron talar vi om omvändelse. Jag håller med sr Madeleine om att det inte skall tolkas som enbart något individualistiskt. Som människor är vi gemenskapsvarelser, och tron är också något kollektivt.

Kyrkan med sin trosbekännelse finns i världen och ger vägledning som är nödvändig att förhålla sig till. Vi kan inte tänka bort kyrkan och traditionen. Helt utlämnade åt det individualistiska kan våra erfarenheter leda oss vart som helst. Mystiska erfarenheter hos en Julian av Norwich, en Teresa av Avila, en Hildegard av Bingen, eller de tankar som förs fram i aktuell föreläsningsserie sker ju i ett kollektivt sammanhang som är kyrkan.

Sedan måste den tredje personen i gudomen framhållas mera: Den helige Ande är den som ger liv och kraft, som styrker i tron och ger enhet. Andens gåvor och frukter och öppenheten för dessa är a och o. Utan den helige Ande är kyrkan ingenting. Är vi inte medvetna om detta kan vi lätt få uppfattningen att det är ett rent mänskligt projekt vi sysslar med, och att det beror på vår egen ansträngning och på våra egna preferenser vart de än leder oss. Den helige Ande hjälper oss att ”skilja på andarna”. Allt kommer inte från Gud. Att förlita sig på den egna kunskapen, gnosis leder oss lätt till att bygga nya babelstorn. Gnosticism innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus. Påve Franciskus sade vid det italienska kyrkomötet i Florens 2015: ”Skillnaden mellan kristen transcendens och varje form av gnostisk spiritualism består i inkarnationens mysterium.” Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt, sade påven.

”I kyrklig lära talas om treenighet, men begreppet kan ge upphov till begränsade tankebanor och framför allt till en olycklig könsbestämmelse. Istället för att tala om Fadern och Sonen kan vi vidga talet till Visheten, Barmhärtigheten, och Påtagligheten. Gud är den hand du kan hålla i livet igenom… Mystikerna har använt kreativa metaforer för relationen mellan Gud och människa, för treenigheten, för att just beröra vår tro. Kanske kan man uppfatta Livmodern, Barnmorskan och Navelsträngen eller Andningen som en treenighet?
…

Janet Soskice, professor i filosofisk teologi i Cambridge skriver följande: ‘Treenighetsläran har alltid ifrågasatts. Dess utformning kom först sent i historien, dess uppenbara bibliska grund är bräcklig, och dess tillit till metafysik är avgörande. Ett antal teologer har i den västliga kristenheten under de senaste tre hundra åren ansett att läran om treenigheten har överlevt sin själv och borde skrotas. En ofta framförd kritik från feministiskt håll är att treenighetsläran används för att förstärka hierarki och garantera Guds manlighet. Det ursprungliga motivet för läran var paradoxalt nog att underminera en hierarkisk tolkning, inte att förstärka den, i synnerhet när det handlade om den Andra Personens underordning. En allsmäktig manlig överlägsenhet är inte någon fördelaktigare bild av Gud för feminister, och stämmer inte heller med en ortodox treenighetslära’…

Försök har gjorts att klä Anden i en feminin dräkt. Det är sant att ruah, Guds ande, på hebreiska är ett feminint ord, och samma sak på syriska. Men anden har ändå blivit som ett bihang till de två övriga personerna som båda har ett ansikte och då blir det farligt att definiera anden som något feminint.”

Min kommentar: Treenigheten är grundläggande i den kristna traditionen. Mystikernas fördjupning på temat implicerar inte ett ifrågasättande av grunden men en fördjupning. Att det getts en alltför snäv hierarkisk tolkning i den västliga traditionen betyder att man behöver vidga och fördjupa tolkningen, ej skrota begreppet.

Treenigheten och inkarnationen är två mysterier i vår tro som alltid ifrågasatts eller tänjts på. Också i vår tid och gett upphov till nygamla heresier. P Raniero Cantalamessa skriver om detta i boken Jesus Christ, the Holy One of God:

”Det finns ett oupplösligt samband som mellan trons två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Detta fördömdes för längesedan, och detta mycket entydigt av St Atanasius när han skrev mot arianerna: ‘Om Ordet inte existerar tillsammans med Fadern från början, så existerar ingen treenighet av evighet, utan först var där endast enhet, och sedan, när tiden gick, började treenigheten växa fram. . . Det fanns en tid då treenigheten inte existerade, utan endas enheten.’ I detta sammanhang gör Atanasius en observation som fortfarande är relevant då vi i vår tid konfronteras med tanken på ett ‘guddomligblivande’ av Gud. Hur kan vi veta, frågar han sig, när Guds tillblivelseprocess är arvslutad? Om han har skapats, så fortsätter han att skapas. Men långt innan Atanasius hade Johannes upprättat sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ‘Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.’ (1Joh 2:23). Dessa två står och faller tillsammans.

Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: är det möjligt att en handling utförd i tiden kan få effekt in i evigheten? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet, i Kristus.”

Angående Anden som ett bihang till de två övriga personerna i Treenigheten: Återigen- Anden behöver uppvärderas, vi behöver lära känna honom som den som berör, rent konkret öppna oss för honom, som den som förvandlar och ger kraft. Den Karismatiska förnyelsen har mycket att bidra med till kyrkan i detta sammanhang. Tro nu inte att det handlar om ett speciellt maner att be med lyfta händer och sjunga lovsång, det är mycket mer grundläggande än så. Karismatisk förnyelse representerar ingen speciell spiritualitet utan är ämnad för hela kyrkan. att ta vara på hela potentialen av den helige Ande konkret närvarande i våra liv och i kyrkans liv.

Kardinal Suenens påminde om att karismatisk kristendom är normal kristendom eftersom kyrkan själv är karismatisk. Det var aldrig meningen att vi skulle leva ett kristet liv utan den Helige Andes fulla närvaro och kraft. 1996 skrev kardinalen: Om vi tolkar förnyelsen som en ”rörelse” bland andra rörelser missförstår vi den; det är en Andens rörelse för hela Kyrkan och avsedd att göra varje del av kyrkans liv ung på nytt.

F Raniero Cantalamessa sade i samband med en reträtt i Katolska Domkyrkan januari 2006 att det är viktigt att alla kristna får uppleva en personlig pingst i sina liv, precis som lärjungarna den första pingstdagen. Pingst-erfarenheten, mottagandet av den helige Ande är det som ger liv och kraft åt vårt kristna liv.

Dopet i den helige Ande är en personlig erfarenhet av Andes närvaro och kraft som väcker dopets nådegåvor i oss. Den Helige Ande upplivar det vi redan har fått och kommer med kraft för att utrusta oss för tjänst och mission.

”Det är ingen hemlighet att jag inte uppskattar katekeser och dogmatiska utsagor. Det slags texter har nästan alltid förminskat och begränsat vår tro.”

Min kommentar: Den kristna traditionen eller Trons skatt som kyrkan förvaltar innehåller dogmer, trosbekännelser och en struktur för sakramenten och dess förvaltning. All struktur och formulerade dogmer hör ju till det maskulina, det avgränsar, stänger in, medan det feminina öppnar, hjälper fram. Kyrkan är på en gång en jordisk struktur och en andlig gemenskap i Jesus Kristus, Kristi kropp. Båda dessa aspekter är nödvändiga för att gestalta kyrkans liv. Därför är det viktigt att det inte blir en könskamp mellan en radikal feminism som vill rensa ut allt dogmatiskt å ena sidan och en stelbent patrikal klerikalism som känner sig hotad av varje liten feministteologisk framstöt å andra sidan. Jfr Joseph Ratzingers bok Kallad till gemenskap. Problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Man kan ha olika känsla inför det strukturerade, att det stödjer och håller upp eller att det stänger in och berövar oss vår frihet. Man kan också ha olika känslor inför det öppna, ännu inte fullt formulerade: Att det ger frihet och utvecklingspotential eller att det leder oss vilse eller till en kaotisk röra. Vilken intuitiv grundkänsla vi får inför dessa olika aspekter beror på vår förförståelse och tidigare erfarenheter, men båda perspektiven är nödvändiga, och de behöver försvaras av både kvinnor och män.

Jag håller inte med om att kateketiska texter och dogmer förminskar och begränsar vår tro. Det gör de bara om vi låter dem göra det. Det kan också vara portar som öppnar upp och visar hän mot fördjupning om vi använder oss av dem på det sättet.

Jag läser tillsammans med Dominikansystrarna och i gemenskap med alla katoliker (ja, med hela kristenheten) i mässan trosbekännelsen. Det är ett vittnesbörd om enheten i tron som för mig inte stänger in utan tvärt om med Tomas Tranströmers ord öppnar ”valv efter valv”.

”I dopet blir vi också förlösta till ett nytt liv i Kristus. Vi ikläder oss och döps till Kristus. Dopceremonier där man använder sig av nedsänkning av hela kroppen i vatten är så nära man kan komma en födelse ur livmodern. Ett grundläggande tema i dopet är också att vi befrias från, förlöses från, synden och döden, och döps till ett liv i Kristus. Dopkällan och nedsänkningen i vattnet är också en symbol för döden, för jordens inre, vi dör och uppstår med Kristus.”

Min kommentar: Precis så, en fin beskrivning av dopets innebörd, en ny födelse.

”Utan beröring dör vi. Vi vissnar sakta bort, förlorar hoppet och meningen med att leva. Vi blir som en förtorkad växt som ingen gärna kommer nära. Om vi inte tillåts att beröra någon isoleras vi och blir sjuka. Det finns många berättelser i bibeln som vittnar om beröringsskräck, om tabun som ledde till att människor helt och hållet isolerades. De spetälska var en sådan grupp som stod utanför gemenskapen. Och det finns berättelser där beröringen leder till helande och ny gemenskap.”

Min kommentar: Just så. Utan beröring tynar vi bort. Beröring är viktig i den kristna traditionen. Det finns en obruten kedja av handpåläggning alltifrån Jesus och de första apostlarna till dagens biskopar och präster och till hela Guds-folket genom vigningens sakrament, dop och konfirmation. Handpåläggningen är viktig i förmedlandet av andens gåvor inte bara som en ritualiserad sakramental form, utan också i den levande karismatiska dimensionen. När vi ber för helande lägger vi ofta händerna på den vi ber för. Under de första århundradena i Kyrkans historia var det sakramentala och det karismatiska sammanflätat med varandra. Läs mera om detta i skriften Blås liv i Nådegåvan som utgavs av biskopar och teologer i USA 1994.

Mer om karismatisk förnyelse:
CHARIS Catholic Charismatic Renewal International Service

Iuvenescit Ecclesia – Vatikan-dokument om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

Unik gemensam teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse

Böcker:

Patti Gallagher Mansfield: As By A New Pentecost. I nyutgåva inför CCR 50-årsjubileum: Hela historien om 18 februari 1967 då Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan föddes och dess utveckling av en av studenterna som var med från början.

Lillemor Hallin: Strömmar av Liv. En bra introduktionsbok om livet i Anden och karismatisk förnyelse.

Båda böckerna kan beställas från mig, 200 kr st inkl porto. Från mig kan också beställas häftet Blås liv i Nådegåvan. 50 kr.

Beställ via info@isidor.se eller sms 070-7212742