Idag talas om att man skall skämmas i alla möjliga sammanhang. Flygskam blev nyss ett modeord. Det känns väldigt moralistiskt. Jag skall bekänna en skamkänsla jag burit med mig genom livet. När jag ger min hustru blommor kan jag känna en viss orationell skam  som poppar upp ur det undermedvetna att jag kommer alltför lätt undan. I en sexistisk kultur har jag en priveligierad position. Att få uppskattning för att ge blommor (som knappast är någon uppoffring) är ett alltför lätt sätt att köpa sig fri och samtidigt slippa  anstränga sig att ifrågasätta den sexistiska kulturen utan tvärtom bekvämt glida med. Jag kan inte säga att detta varit grubblerier som påverkat mitt liv i högre grad men måhända har det gjort att jag haft en viss återhållsamhet med överdådiga gåvor.

-Dumheter, stå på dig, skulle en del manschauvinister säga. Andra kanske applåderar mig för min medvetenhet.

Ovanstående association fick jag då jag läste ett uttalande från nätverk av kvinnor,  Catholic Women speak m.f.l på hemsidan Voices of Faith den 13 februari med anledning av påve Franciskus apostoliska maning med anledning av Amasonas-synoden ”Querida Amazonia” just publicerats.

Kvinnonätverk har funnits länge och består av prominenta kvinnliga teologer och kvinnor med viktiga positioner i samhället. Årligen har man hållit konferenser i Vatikanen. Ändå är det som om kvinnorna inte blir lyssnade till, dessa röster tillåts visserligen, till och med uppmuntras, men de ignoreras när det väl kommer till krita, och någon egentlig dialog med den andra delen av kyrkan kommer aldrig till stånd. Inför Internationella kvinnodagen 8 mars 2020 driver man nu en kampanj:

”Overcoming Silence. The Catholic Church is facing a crisis. We are questioning the Church hierarchy and its response to a changing world and emerging problems, such as sexual and power abuses. Tell Church leaders why gender equality in our Church is crucial to its future.”

Varför infinner sig en känsla av obehag i mellangärdet när jag läser detta? Inte därför att det är något fel eller illegitimt i det kvinnorna säger, utan för att jag tänker på reaktionerna liknande uttalanden möter, alltifrån från ignorans till förnekande och rent förlöjligande.

Det är vanligt med uppmuntrande attityder till kvinnorna: Säg fina ord, ge dem blommor, säg  att det är de som bär upp världen, säg att vi män inte vore någonting utan dem, men ge dem absolut inget inflytande över den manliga världen och skämta bort dem om de blir för allvarliga i sina anspråk.

Det är också vanligt (både bland kvinnor och män) att förneka att det över huvud taget finns ett genusproblem i Katolska kyrkan. De som påstår det är helt fel ute menar man, och påpekar hur många kvinnor som faktiskt arbetar volontärt i kyrkan, och många anställs på viktiga ledande administrativa poster. Så vad talar kritikerna egentligen om?

Jag har inga färdiga svar eller åsikter om allt som framförts men jag tycker definitivt det är märkligt med denna ignorans av kvinnonätverkens ärende, denna avsaknad av dialog. I uttalandet från 13 februari framför man explicit och tydligt sin kritik mot självaste påve Franciskus som man tycker har en blind fläck här. Eftersom kritiken framförts i olika sammanhang länge utan att vinna respons, så vill jag gärna här på min blogg lyfta fram den:

Man konstaterar att mycket i dokumentet är bra:

Most of the document speaks with great respect and maturity about the indigenous people of the Amazon, about their needs and concerns. It encourages the global Church to listen to their opinions and their stories with sensitivity and attention.

Kontrasten blir därför stor till hur dialogen med kvinnor är, en fråga de tycker påven flyr undan:

What is striking is the contrast with which women are treated in the very same document – their voices have so clearly not been heard, they are not equal partners for shaping the future of the Church.

Jag återger valda delar av uttalandet som fokuserar och beskriver vad kritiken handlar om varvat med mina kommentarer:

The Pope recommended reading the final document of the Synod but did not settle the questions and open pastoral suggestions contained therein. “Querida Amazonia” proposed no concrete answers or solutions to those questions and requests. One of the key issues brought to the Vatican by the Amazon Church was the formal recognition of women’s ministry and the possible sacramental support for their dedicated service in the Church. However, instead of concrete new proposals and solutions, there were a mere five paragraphs entitled “The strength and gift of women”.

In this section, the Pope writes about the great work, often indispensable, that women do in the Amazon Church, although that work is not formally recognized. Sadly, this appreciation of the role of women not only perpetuates but reinforces the exclusive tradition of the Church’s designation of a “special” place for women. This tradition describes women in a romanticized and idealized way, suggesting their role is in some way exceptional and set apart from or above and beyond the human norm.

Min kommentar: Jag förnekar inte att det finns en sådan romantiserad idealisering av kvinnan i den katolska kulturen. Påven talar om manschauvinism, men kvinnorna påtalar att han själv är en del av detta också.  Att det av en stor mängd kvinnor uppfattas på detta sätt kan inte ignoreras eller förlöjligas utan bör mötas med saklighet och dialog.

As a consequence, the basic form, the subject of Christian anthropology and moral theology, is man, and woman continues to be assigned a “special”, unique task, which does not include the diversity, freedom and charisms reserved for the “basic” version.

Min kommentar: Jag tror dessa tankefigurer som här beskrivs existerar, men skulle man gå till botten och teologiskt sakligt analysera det hela skulle man finna att både män och kvinnor, trots skillnader, tillhör ”basic”. Thomas av Aquino skulle hålla med om det.

The shocking expression of this mentality is outlined in point 101 of the exhortation. The Pope writes that God has shown God’s power and love through two human faces: Christ and Mary. By putting them side by side, he is suggesting that men are similar to the former (Christ) and women to the latter (Mary). This takes away from the teaching that both woman and man are created in the image of God and thus both are, can and should be “Alter Christus”.

Min kommentar: I konsekvens med kommentaren ovan, att både män och kvinnor tillhör ”basic”, så håller jag helt och hållet med om att män och kvinnor är “Alter Christus”.  Jag skulle dock inte överdriva skillnaden här mellan Skaparen (Kristus) och det skapade (Maria). Protestantismen betonar Gud som den ende rättfärdige och att människan är fallen i synd och kan inte frälsa sig själv. Detta är förvisso också katolsk tro, men det finns också en annan sida: Gud har skapat allt och ville något gott med skapelsen, och han skapade människan till sin avbild som man och kvinna. Det finns en gudomlig sida hos människan i kraft av att vi är skapade av Gud, en gudslikhet som återställs genom frälsningen. (jfr Ps 8:5-6). I katolsk tradition vill en del gå längre när det gäller Maria och ge henne titeln medfrälserska, något som dock tillbakavisas av läroämbetet. Men det finns en dynamik mellan Skapare och människa som gör att människan har del i Skaparen och absolut inte behöver skämmas eller nedvärdera sin roll som skapad varelse. Att framhålla Maria som ett komplement till Kristus för att både det manliga och kvinnliga skall komma i balans i Guds dans med sin skapelse tycker jag inte behöver innebära något nedvärderande för kvinnan. Precis som vi sade att både män och kvinnor kan vara “Alter Christus”, så kan både män och kvinnor identifiera sig med Maria. Jag håller inte med om att framhållandet av dessa mysterier, förhållandet mellan Kristus och Maria, implicerar en ojämlikhet mellan män och kvinnor om man fördjupar den teologiska reflektionen.

So, if women are only being compared to the likeness of Mary, then why are women baptized in the name of Christ? Why at baptism are they called to be priestly, prophetic and royal which is a share in Christ’s own priestly, prophetic and royal ministry? How should they understand the term ”Imitatio Christi”, which is so fundamental to any Christian spirituality? Above all, on what basis are they to be saved if they do not share the likeness of Christ?

Min kommentar: Visst, bara att hålla med. Detta är väl också genuin katolsk lära.

At the same time, there remains, of course, the practical question of what this ”characteristic power” is that women in the Church have. The document seems to suggest that it consists in imitating Mary’s motherhood. How should this be understood? How should it be manifested concretely for the community of believers? If we are to take it seriously, is the evaluation and thus validity of our vocations and charisms to be verified only by their similarity to motherhood?

Min kommentar: Adekvat fråga. Självklart handlar det inte bara om moderskap utan om allt mänskligt. Kritiken kvinnorna framför handlar om att i retoriken man får höra framställs det ofta som om det var fråga om moderskap. Dock är det ett problem att denna retorik aldrig korrigeras, vilket är en följd av att man inte lyssnar på kvinnorna och inte tar vad de säger på allvar.

Moreover, the document offers a compelling vision of an inculturated priesthood suffused by the values of pastoral care. But surely, if clericalism is a dysfunctional aspect of the contemporary priesthood and inculturation offers a new and more diverse understanding of what it means to be a priest, then the ordination of women with all the qualities that Pope Francis attributes to them would be the best possible antidote to the clerical mindset?

Min kommentar: Bra slutkläm. Ja det kunde man ju tycka!

Tygapplikation av Lillemor Hallin. Motto: ”Gläd er med mig. Jag har hittat det borttappade silvermyntet”. (Luk 15:8-10)