Sr Madeleine Fredell OP och P Thomas Idergard SJ. Kan de visa vägen till ett respektfullt och sakligt samtalsklimat?

Jag kommenterar i denna artikel det teologiska debattklimatet i Katolska kyrkan i Sverige, offentligt och på sociala media med anledning av en aktuell debatt i Sverige om manligt och kvinnligt i kyrkan.

Tidigare var Katolskt magasin en tidning i tabloidformat som inte drog sig för att ta upp kontroversiella teologiska frågor och rörde sig i den pågående allmänna debattens centrum. Det var många som protesterade mot detta och ville ha en mera centralstyrd publikation, som en ”husbondens röst” som talade om vad som gällde och vad man skall tro som katolik. Jag kommer ihåg att jag tyckte den tidigare inriktningen var intressantare, men jag prenumererar fortfarande på tidningen.

På Facebook finns olika katolska forum. Ett heter Katoliker i Sverige. Det är tänkt som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, och en möjlighet för intresserade att möta Katolska kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Vis av erfarenheter från sociala media stadgas också att det ”inte i första hand är en diskussionssida, och absolut inte en sida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Alla medlemmar uppmanas att hålla en artig, respektfull och kärleksfull ton”. Eftersom människor är debattlystna och vill diskutera olika frågor uppstod inte desto mindre ganska hårda debatter, varför ett nytt slutet forum, Katolskt samtalsforum bildades där man kunde debattera de mer känsliga frågorna och vad som helst inom ramen för Katolska kyrkan.

Att teologiska frågor leder till kontroverser och livlig debatt är inget fel.  Det är ett tecken på att det är frågor som ligger nära livet och engagerar, och så skall det vara. Att då strypa debatten och endast ta upp småtrevliga och okontroversiella ämnen blir ganska tråkigt i längden. Jobbigt och ofruktsamt blir också att delta i slutna forum för fri debatt där tendensen är att man bara pucklar på varandra och och argumenten är givna från början. Detta då den ena sidan inte har någon beredskap att lyssna till argumenten från andra sidan och istället gör allt för att misstänkliggöra och förlöjliga motståndaren.

Både de småtrevliga konfliktundvikande forumen och de starkt konfliktdrivande där man är ute efter att markera revir blir i längden statiska och ointressanta. Det borde finnas ett mellanting där det kan förekomma en frisk debatt om kontroversiella frågor som gärna får vara hård, men som bygger på respekt och att man håller sig till sakargument.

Själv har jag av denna anledning gått ur Katolskt samtalsforum då jag inte fann det meningsfullt att ägna energi åt det. En gång blev jag kortvarigt utesluten ur Katoliker i Sverige för att jag var för kontroversiell, men nu är jag med där igen. Tendensen är tydlig, att människor nöjer sig inte med att vara småtrevliga, de vill samtala om vad som rör sig i samhället och inte låtsas som om det regnar. Det ser man genom att det gång på gång uppstår debattväxlingar på Katoliker i Sverige. Ibland hettar det till på ett sätt som gör att oinvigda kanske kan få en negativ bild av oss katoliker.  Nyligen har man beslutat att göra även detta forum privat.

Radions program Människor och Tro brukar inte gå på djupet i teologiska frågor utan rör sig mer på ytan genom reportage om olika fenomen i religionens värld. Detta i motsats till Teologiska rummet som är ett fördjupande filosofiskt program. Dock har Människor och Tro många intressanta reportage och intervjuer där man tar upp aktuella frågor. Det var genom ett samtal med sr Madeleine Fredell och Irene Nordgren i Människor och Tro 19 dec 2019 på temat manligt och kvinnligt i kyrkan som en het debatt utlöstes bl.a. på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige där de två medverkande katolikerna kritiserades av P Thomas Idergard enl citat Katolsk Vision samt artikel i Dagen som grovt heretiska och blasfemiska, spridande en ideologi som inte har så mycket med kristen tro att göra och att vi behöver förbön för deras omvändelse till Kristus och därmed kopplad offentlig ånger som botgöring. Radioprogrammet som helhet var ingen höjdare, och jag skulle inte ha lyssnat om det inte var för att Idergards kritik gjorde mig uppmärksam på det. Dock tycker jag att just de båda katolska medverkande gjorde bra ifrån sig, och hans kritik skjuter långt över målet. Jag skall försöka förklara varför.

I en gästkrönika i Dagen 8 januari skriver p Thomas Idergard om kristna företrädare som sprider förvirring genom att sprida heretiska idéer som att Jesus skulle vara en ”hen” eller ”queer” och refererade till ett radioprogram strax före jul. Om krönikan inte skulle skrivits i kontexten av det aktuella Människor och Tro-programmet och diskussionen i Katoliker i Sverige skulle den inte vara särskilt anmärkningsvärd. Jag håller med om det mesta p Thomas skriver om trosbekännelsernas uppkomst, markeringen mot arianismen och om hur med arianismen likartade tankeströmningar finns idag, samt kritiken av Queer-ideologin som vill reducera människans könstillhörighet till en social konstruktion och att detta tänkande infiltrerar också kristendomen.

Nu kan man inte bortse från kontexten. De som är initierade gör direkt koppling till det aktuella radioprogrammet och efterföljande debatt på sociala media. Många ansåg det var på ett respektlöst och kränkande sätt av p Thomas behandlande de båda katolikerna, explicit i det interna Fb-forumet och sedan indirekt i Dagen-krönikan. Diskussionen om detta riskerar nu att överskyla det angelägna sakliga innehållet i denna debatt.

Sr Madeleine Fredell och Irène Nordgren replikerade i Dagen och menade att det de framfört inte träffades av Idergards kritik. De avvisade påståendet att de sagt att Jesus skulle vara ”hen” eller ”queer”. Självklart bekänner vi oss till läran om definierades i Kalcedon 421 att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, skriver de,  ”men vi tolkar också denna trossats utifrån modern forskning och Guds aktuella tilltal till oss människor och låter oss inspireras av aktuell teologi och exegetik från olika kyrkor och samfund”.

Ordet ”queer” användes av sr Madeleine i intervjun i radioprogrammet, men inte alls i samma betydelse som det har i modern queer-ideologi, utan för att beskriva uttryck för Gud och Jesus där feminina och maskulina egenskaper går i varandra såsom i ett ”queert poröst mönster”.  Ur repliken:

”Jesus är Visheten hos Gud, det vill säga Guds kvinnliga aspekt, hon som var med från begynnelsen. Jesus är också ‘Shekinah’, Guds kvinnliga härlighet, den boning, det tält, som Gud slår upp i det förgängliga kött som föds in i världen. Detta sätt att tala om Jesus Kristus kallar man ibland för just ‘queer’ i aktuell teologi. Termen antyder ett språkbruk som glider mellan maskulint och feminint för att beskriva en helhet, fullhet, något som omfattar allt. Om inte den uppståndne Kristus skulle representera mänskligheten i sin totalitet utan bara vara maskulin och ‘herre’ kunde vi kvinnor lika gärna lämna kristendomen. Varför döpa oss om vi inte fullt ut döps till Kristus?”

I en slutreplik i Dagen vill inte Thomas Idergard kännas vid att hans kritik riktas mot de två kvinnorna: ”mitt syfte med utlämnade referenser var att argumentera mot resonemang, inte mot personer” (vilket antyder att det var dessa han ändå hade i åtanke, vilket också framgått av kontexten som påpekats ovan). Han menar att de två kvinnorna använder härskarteknik gentemot honom (något som annars oftast män anklagas för). I sak menar Idergard att de genom sitt svar inte bringar klarhet i vad deras förkunnelse har gemensamt med biblisk uppenbarelse och kyrklig tradition och att de fortsätter att blanda samman utsagor om Kristus gudomliga och mänskliga naturer.

P Thomas Idergard sätter upp den kyrkliga traditionen (som han står för) mot individuella tolkningar ”på en fri, internkatolsk smakmarknad” (som han menar Fredell och Nordgren står för). Han avslutar:

”När Fredell och Nordgren antyder att Kyrkans tro har definierats av rika och fysiskt starka, låter det som om marxistisk ideologi tillåts trumfa ecklesiologin, med följden att kristen tro och lära på valfritt område godtyckligt kan avvisas som resultat av olika historiska konspirationer. Allt blir relativt, vilket jag varnade för.
Det riskerar att sluta i enbart en tro på det individuella subjektet, som, om än upplyst och bildat, ändå inte frälser och därför inte ger något hopp.”

Jag finner att de båda sidorna,  Fredell/Nordgren och Idergard inte möter varandra här utan talar förbi varandra, och p Thomas vantolkar kvinnornas motiv.

Självklart skall P Thomas Idergard som katolsk präst försvara Katolska kyrkans tro och tradition. Men det betyder inte att man behöver  strypa öppen teologisk reflektion. Jag kan inte se att Idergard visat att de tankar Fredell/Nordgren förr fram är i strid med katolsk tro, hans argumentation går mera ut på en rädsla att det bildade individuella förnuftets reflektion över tron, om det släpps lös, kan bli ett hot mot tron.

Men måste inte tron tas emot av reflekterande människor, ”individuella subjekt”? Det kan inte finnas ett motsatsförhållande mellan det och dogmatiken. Vill man strypa det reflekterande subjektets möjlighet att reflektera, avskärmar sig då inte från en stor del av dagens teologiska diskussion?

Idag tycks de intressantaste impulserna till nytänkande och existentiell reflektion i Sverige komma från sekulärt håll där tidningar som DN och Expressen öppnar upp med massor av artiklar med kyrkligt och andligt innehåll. T.ex. Joel Halldorfs krönikor i Expressen, Björn Wiman i DN som i flera artiklar tagit upp klimatkrisen ur andligt existentiellt perspektiv.

När det gäller kritik av Queer-teorin finner jag skarpare argumentation hos en sekulär filosof som professor Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola som ger en mer skarpsinnig kritik av modern Queer-ideologi än vad jag hört från några katolska teologer i Sverige. Jag lyssnade till honom i veckan då han gästade S:ta Eugenias katolskt forum och talade om sin nya bok ”Det Naturliga” där han betonar människans kroppslighet som något ofrånkomligt att förhålla oss till i tänkandet om tillvaron.  Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker istället anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är.

Filosofen Fredrik Svenaeus presenterar sin senaste bok Det Naturliga på S:ta Eugenia Katolskt Forum.

Det naturliga, vi själva som skapade varelser med kropp och biologi, är ju också utgångspunkten för den kristna tron. Kristus inkarneras in i den naturliga världen. Det är inte så att kristendomen hittar på en massa främmande saker om den naturliga världen för att i stället tro på sådant som går emot vårt förnuft (vilket är en vanlig vanföreställning idag). Kristen tro och vetenskap är fullt harmonierbara.

Därmed har jag självfallet inte sagt att inte också kristna människor och gemenskaper har sina fördomar och återvändsgränder. Det finns i svensk offentlighet en tendens att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer. Men, resonerar Björn Wiman i en kulturartikel i DN idag, kanske är vi på väg att få ett mognare förhållande till religion och andlighet. Wiman refererar till antropologen Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil” som undersöker religionens roll i vår tids existentiella och ekologiska kris. Han menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro: ”I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.”  Författaren menar att sekularisering, djupast handlar djupast om en ”kollektiv glömska”, där vi har bestämt oss för att den religiösa språk- och erfarenhetsvärlden inte längre har någon relevans. Det leder till en djup okunnighet om vad den kristna tron har inneburit för oss i det förflutna. Vi har tappat bort något väsentligt – men vi vet inte ens om att vi gjort det. Kurkiala säger att detta också har påverkat religionen själv, så att ett slags evidensbaserat tänkande har ”koloniserat” allt moraliskt och socialt utrymme. Religionen blir på så sätt inte ett alternativ till sekulariseringen, utan ett av dess många uttryck. Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne blir bärare av samma meningsförlust.

Wiman avslutar:

Den religiösa mognaden i vår tid kan på så sätt ses som en rationell respons på att vår belägenhet kräver ett annat språk och en annan kunskap.
Eller annorlunda uttryckt: kanske är det bara religionens unika ord och erfarenheter som kan ge den andliga frihet som är nödvändig för att förändra världen.

Detta läser vi alltså i en kulturartikel i en sekulär tidning. Något håller på att hända, det finns ett sug efter andlig vägledning. Det finns en rikedom i det religiösa språket som skulle kunna svara upp till detta. Men hur skall Katolska kyrkan i Sverige kunna bli relevant i att möta detta behov om man inte ens förmår upprätthålla en levande inomkatolsk teologisk debatt?

Jag vill inte tro att det är så illa. Jag hoppas att , sedan känslorna lagt sig, både sr Madeleine Fredell OP och p Thomas Idergard SJ kan mötas i fruktbara samtal som utforskar och levandegör trons innehåll på ett sätt som för dagens människor speglar djupet i den kristna traditionen.