Skogsbränderna i Australien har varit en katastrof av monumentala mått. Det har inte bara lett till förstörelse och död, djurarter som hotas av utrotning, uppbrända byar, och människor vars liv är slana i spillror. Det har också medfört möjlighet till omorientering och eftertanke. Även Australiens premiärminister som i det längsta förnekat eller förtigit fossila bränslens inverkan på klimatet har tvingats ändra sig. Katastrofer skärper tänkandet. Den australienska sociologen Danielle Celermajer har skrivit en artikel med profetisk tyngd som har en relevans långt utanför brandkatastrofens Australien. Den publiceras nu i svensk översättning i DN.

Det angår hela världssamfundet. Ingen vill utrota och döda allting, ändå är det vad som håller på att hända med vår planet om vi inte besinnar oss och använder vår kunskap och handlingskraft till att vända utvecklingen från exploatering av vår jord till omvårdande förvaltning och hållbarhet. Medvetandet om detta är inget nytt.

FN´s klimatpanel har kommit med rapport efter rapport som i allt tydligare dager beskriver allvaret med dagens situation.

Professor Jem Bendell skrev 2018 ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar:

I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.

Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring.

Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är beboelig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si från 2015). Klimatfrågan stannar enligt påven inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför. Nyligen har påve Franciskus lanserat begreppet ekologisk synd.  Läs mera: [Klimattragedin en existentiell trosfråga, föredrag av sr Madeleine Fredell , Justitia et Pax hemsida]

Den av Greta Thunberg inspirerade rörelsen Fridays for Future engagerar miljontals människor särskilt bland unga. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna.

Men trots kunskapen är det skralt med viljan och drivkraften att genomföra de förändringar som vi vet skulle behövas. Mänskligheten och dess ledare står och stampar. Det är som att vi blir bedövade av alla larmrapporter och att vi hellre väljer att lyssna på dem som säger att det nog inte är så farligt.

Vems är ansvaret? Situationen är komplex, vi kan alla gömma oss bakom att någon annan har ansvaret, och förbli i förnekande eller letargisk likgiltighet. Men vårt existentiella ansvar som människor säger oss att det kan inte stanna vid det. Vi måste se varandra i ögonen och visa respekt för varandra, för livet och vår gemensamma miljö. Vi har inte råd att med småsinta strider om detaljer. De teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga och borde ta oss ut vår självupptagenhet. Det handlar inte om orealistiska drömmar utan om att konkret nyttja vårt förnuft och bygga på tidigare erfarenheter tillämpade med fantasi och kreativitet. Men detta är inte lätt, det kan vi bara uppnå om ”vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.” (Madeleine Fredell, se länk ovan)

Krismedvetenhet och medvetenheten om vårt eget ansvar och att sluta skylla enbart på andra är en god början. Jag återvänder till artikeln av Danielle Celermajer. Hon ger en lista på olika delar i ansvarskedjan där alla punkter är relevanta. Kan någon enda av oss friskriva oss och hävda att vi inte ingår i någon av kategorierna?

– politiker som vägrade att tala med de brandkårsbefäl som försökte varna för och förebygga den kommande katastrofen. Det var samma politiker som godkände och fortsätter tillåta att nya kolgruvor öppnas, trots den vetenskapliga konsensus som föreligger om följderna av fossila bränslen för klimatet, särskilt vad gäller höjda temperaturer och förlängda torrperioder. Det är samma politiker som godkänt att tillgängliga vattenresurser leds om för att användas för mineralbrytning samtidigt som levande varelser dör ut på grund av vattenbrist och torkan slutar i ett eldhav.

– ägare bakom de mediebolag som sponsrar massförnekandet av vetenskapliga bevis för klimatföljderna av en ekonomi dopad av fossilförbränning. Det är samma medieägare som använder sina verktyg för att underblåsa rädslor, utså förvirring och skapa splittring och fiendskap i hela samhällen.

– investerare som använder sitt ekonomiska och sociala kapital för att stödja politiker vilka i sin tur försvarar deras finansiella intressen.

– delaktig i företagskultur och ett helt juridiskt system, befolkat av advokater, managementkonsulter och finansanalytiker som kräver att företag kortsiktigt maximerar sina vinster, för sina aktieägares skull, och som dumpar alla kostnader för framtiden och livet på planeten på någon annan.

– företagsägare och investerare vars inkomster är beroende av resursutvinning och exploatering.

– konsumenter som blivit beroende av en livsstil byggd på samma exploatering av naturresurser.

– medborgare som prioriterar sina kortsiktiga intressen framför planetens överlevnad, medborgare som saknar det mod och den framsynthet som krävs för att ta oss genom de ekonomiska och sociala reformer som skapar en beboelig värld för våra barn och andra levande varelser än vi själva. Medborgare som inte kan eller vill ta sig tid för att sätta sig in i komplicerade frågor, utan hellre söker skydd bakom de fördomar som odlas i den egna kretsen.

– människor och delar av den mänskliga kulturen vi intalat oss att vi är överlägsna, och vilka vi därför har rätt att dominera och exploatera, så som vi utnyttjar andra levande varelser och världens naturresurser. Tanken att det bara är sådana som vi som har rätten att frodas och att allt annat och alla andra existerar endast för vår skull. Att andra varelser inte är liv utan tillgångar.

Celermajer sammanfattar: ”Ingen av dem jag nämnt odlar en lust att döda allt omkring sig. Men tillsammans har vi skapat och fortsätter att skapa de omständigheter där omnicid blir oundvikligt.”

En ny dag gryr. Skall vi lyckas tygla vår lust att exploatera och strida mot varandra så att framtida generationer får uppleva vackra soluppgångar och jorden som ett tryggt hem i ekologisk balans?