Abortfrågan är ständigt levande och kommer att vara så länge några envisas med att göra den till en icke-fråga och låtsas som att fostret bara är ”en del av kvinnans kropp”

Stefan Gustavsson skriver i Världen idag om Nyspråk som i Orvells roman 1984 när man försöker dölja vad det handlar om.

Flera kliniker beskriver på sina hemsidor medicinska aborter som att ”graviditeten stöts ut”. Men är det verkligen graviditeten som stöts ut eller blöder ut, frågar sig Gustavsson och fortsätter:

”I information till föräldrar som önskar föda sitt barn, talas det där­emot inte om att graviditeten växer eller att det är graviditeten som föds. Nej, här är språkbruket annorlunda. Det talas om foster (tidigt under graviditeten) och om barn…

En abort handlar inte främst om ett tillstånd – en graviditet – utan om ett embryo, ett foster, ett barn. Oavsett terminologi och antalet veckor handlar abort om vad vi gör med en ny liten medlem i vår mänskliga familj.
Det är talande att man på detta sätt försöker dölja verkligheten. Om abort vore oproblematiskt, om det vore en mänsklig rättighet eller en viktig frihetsreform, då skulle vi självklart vilja beskriva den och belysa den så klart som möjligt. Det faktum att vi i stället försöker dölja verkligheten med hjälp av språket borde vara en väckarklocka. Vad är det vi vill dölja? Vad är det vi skäms för?”

Orwell skrev ”I en tid av universellt bedrägeri är yppandet av sanningen en revolutionär handling.” Om ingen annan gör det måste det vara kyrkans sak att tala klarspråk.

Joel Halldorf skriver en ledare i Dagen på samma tema:

”Lärdomen är att etiska dilemman inte försvinner bara för att man ignorerar dem. Lägger man locket riskerar i stället hela grytan explodera.
De närmsta åren kommer medicinska framsteg, klimatkaos och utvecklingen inom arti­ficiell intelligens ställa oss inför dilemman som inte ens den mest irriterande gymnasist skulle kunna tänka ut. Det kommer kräva mycket av oss: ödmjukhet, välvilja och en beredskap att samtala om laddade frågor.
Låt oss börja med ett seriöst samtal om abortgränser i ljuset av neonatalvårdens framsteg. Om inte annat blir det en generalrepetition inför vad som komma ska.”

Det skarpaste uttalandet sista tiden kommer från påve Franciskus som i veckans onsdagsaudiens talade om femte budet och lyfte upp det motsägelsefulla i den rådande abortpolitiken, att man har rätt att ta ett mänskligt liv i livmodern, i de mänskliga rättigheternas namn. Redan att förakta livet är i sig ett sätt att döda på, sade påven, och nämnde det skandalösa antalet människor som lever under ovärdiga förhållanden. Det är inte civilt att döda oskyldiga. Men att kalla något för terapeutiskt, civilt, eller helt enkelt mänskligt, som abort, som istället innebär att det oskyldiga och försvarslösa livet avslutas i sitt ursprung är inte rätt, menade påven.
”Du kan inte kalla det rättvist att göra sig av med en människa, om än liten, för att lösa ett problem. Det är samma sak som att anlita en yrkesmördare för att lösa problemet”, sade han.

Det handlar inte om att fördöma eller göra livet svårare för kvinnor i utsatta situationer, men det gäller att kunna se flera dimensioner samtidigt. I ett rikt land som Sverige som kommit långt i jämställdhet mellan kvinnor och män och med höga aborttal och minskande födelsetal måste man se på abort i andra perspektiv än i fattiga länder med dålig mödrahälsovård och där kvinnors situation är präglad av förtryck och manligt godtycke.

Att uttala regler och etiska bud är en sak som måste balanseras av en pastoral hållning som är grundad i en förståelse för människors, och när det gäller abort i synnerhet kvinnors reella situation i livet. Jag är därför glad att som sista länk i denna exposé  få hänvisa till en debattartikel i Dagen av Lovisa Bergdahl (forskare och pedagog, katolik, ledamot i Signums redaktionskommitté)  och Sofia Camnerin (teolog,  bitr kyrkoledare för Equmeniakyrkan, bitr rektor EHS) som tar upp den aspekten och ger balans åt frågan. Författarna nämner att de nyligen var med och arrangerade ett seminarieum om kvinnas plats i kyrkan i kölvattnet den globala #metoo-rörelsen. Där uppmärksammades att inte heller kyrkan är en skyddad plats för kvinnor. Katolska kyrkans egen ”#metoo-rörelse”, protesterna mot prästers sexövergrepp och tystnadskulturen har tydliggjort att kyrkan inte heller är en skyddad plats för barn. De fortsätter:

”Att Nobels fredspris precis har delats ut till två personer som outtröttligt arbetar mot sexuellt våld visar på det ohållbara i att diskutera abort utan relationella och pastorala perspektiv. Varför utsätts kvinnor för sexuellt våld? Varför har kvinnor genom historien behövt ta ett större ansvar för sexualiteten än män? Varför gör kvinnor abort, trots att de vet att det innebär att ett nytt liv släcks? Skälen är ofta relationella. Kvinnan tror att mannen lämnar henne om hon behåller barnet, eller så är hon rädd för att inte få ihop livet och vardagen med de perfektionistiska krav som samhället och arbetslivet i dag ställer.”

Jag konstaterar att båda perspektiven är lika nödvändiga, ett etiskt icke-förnekande perspektiv och ett pastoralt relationellt perspektiv som fokuserar särskilt på kvinnors situation i verkliga livet.