Samtalspanelsen, fr.v.  Sofia Camnerin (Equmeniakyrkan), Lovisa Bergdahl (Katolska Kyrkan), Sally Adler (Koptisk-ortodoxa Kyrkan), Caroline Jörland (Evangeliska Frikyrkan), Sofia Lilly Jönsson (Svenska Kyrkan). Längst t.h. samtalsmoderator Sofia Walan.

Är kyrkan och kristen tro bra för kvinnor? Den provocerande frågan ställdes på ett panelsamtal i Stockholm 10 september arrangerat av Studieförbundet Bilda, Equmeniakyrkan, Katolskt forum och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd.   Det var ett tvärkyrkligt samtal där feministisk teologi och teori fick möta medvetenheten och erfarenheterna efter #metoo.

Samtalet spelades in och finns på YouTube här:

Att tala om jämställdhet och könsmaktsordning är mer kontroversiellt än man kan ana även i världens mest jämställda land som #metoo-debatten visat. Att erkänna jämställdhetsfrågan och att kvinnors situation i kyrkan är en väsentlig fråga att dryfta är en sak som få offentligt argumenterar emot, men att som man prioritera att lyssna till kvinnors specifika erfarenheter är inte självklart. Drygt 100 kvinnor hade kommit till seminariet och Irene Nordgren som också var där noterade i en Facebook-kommentar att endast 7 män kommit, varav 3 katoliker (varav jag var en).

Caroline Jörland som var initiativtagare till Frikyrkans #metoo kallat #sanningenskagoraerfria beskriver att ett hinder i frikyrkorna för att se problemet frikyrkorna är bilden av den egna självgodheten: Vi är ju kristna, vi är goda och kärleksfulla, detta kan inte vara något problem hos oss. Men det har visat sig att problemet finns också där, även bland högt uppsatta ledare.

Sally Adler, teologistudent, koptisk-ortodox sade att från hennes horisont känns inte problemet igen alls . Tar hon upp frågan om jämställdhet och kvinnans ställning med representanter för  hennes kyrka blir de frågande. ”Det går helt enkelt inte att ställa sådana frågor i vår kyrkotradition”, konstaterade hon.

Sofia Camnerin som forskar i feministteologi ställde sig frågan hur man kan skapa en inkluderande mångkulturell församling. Lovisa Bergdahl, lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i Signums redaktionskommitté menade att vår katolska kyrka i Sverige i hög grad är en mångkulturell miljö med människor från länder runt hela vår jord.

[Min reflektion: Ja, hon har rätt, så sägs ofta, samtidigt ser vi att det inte alltid är lätt för olika kulturella grupper att leva sida vid sida i kyrkan, konflikter saknas inte och vi har hela problemet med klerikalism, som hägnar in denna mångkultur i en ganska snäv fålla.] 

Lovisa menade att påve Franciskus har uppmärksammat kvinnors situation i kyrkan, han vill lyfta fram dem och låta dem få en mera framträdande position också i ledande befattningar. Samtidigt är det svårt att förstå hur detta praktiskt skall gå till, och kvinnoprästfrågan ligger helt vid sidan av detta och finns inte på dagordningen, konstaterade hon.

I Katolska kyrkan har vi inte haft något #metoo-upprop, men, konstaterade Lovisa Bergdahl, pedofiliskandalerna som nu kommer i dagen och uppmärksammas i en andra våg är Katolska kyrkans #metoo. Efter avslöjandena i början på 2000-talet trodde många att problemet var ur världen, det infördes handlingsplaner för att förebygga sexuella övergrepp i många stift, inkl Stockholms katolska stift, och frekvensen övergrepp har väsentligt sjunkit. Men präster och biskopar har ändå hållits om ryggen och inte ställts till svars för att mörklägga och skydda förövarna, fortfarande avslöjas nätverk med gay-inriktning av präster som håller ihop och skyddar varandra. I land efter land kommer nu rapporter som lägger allt detta i dagen (observera dock att många av de övergrepp som listas i rapporterna ligger långt tillbaka i tiden). Visserligen är det ofta gossar och unga män mer än flickor som har blivit offer för dessa övergrepp av präster, men det är ändå samma patriarkala maktmissbruk det handlar om som blottlagts i #metoo-rörelsen. Kvinnor är de starkaste kritikerna och höjer sina röster och säger att nu får det vara nog. Också påve Franciskus, av många uppskattad, har sina blinda fläckar. Nyss skrev ett stort antal kvinnor ett öppet brev till påven där de uppmanade till transparens och handlingskraft. Andra kvinnor visar sitt missnöje genom att lämna kyrkan. Kvinnor i medelåldern är den grupp som är starkast representerad bland dem som lämnar Katolska kyrkan. Det handlar inte bara om övergreppen, också om hierarkins insisterande på att detaljreglera kvinnors sexualitet, t.ex. preventivmedelsförbudet. Många katoliker struntar redan i detta, men sexövergreppsskandalerna ökar knappast hierarkins auktoritet i detta avseende.

——————————————

Jag tänker på Lena Andersson som i en kolumn i DN i fredags nämnde att allt som diskuteras i samhället tycks som Michel Foucault påpekade handla mera om en kamp om diskurser än om vad som är sant eller falskt. Vilka diskurser giltigförklaras, och vilka avvisas? Vem har tolkningsföreträde?

När det gäller sextrakasserier och manligt maktmissbruk anses i det svenska offentliga samtalet kvinnors berättelser och vittnesmål vara giltiga redogörelser för fakta, och civilsamhället bör lyssna och göra allt för att komma till rätta med det, således en giltig diskurs.

Ett exempel på motsatsen: När det gäller människors upplevelse av att vi har för mycket invandrare i landet och rädslan att detta kan rubba balansen i samhället så fördöms det kraftfullt som en icke giltig diskurs: De människor som säger så beskriver inte fakta, de förutsätts istället vara styrda av främlingsrädsla och rasism, således en icke giltig diskurs.

Men det är skillnad på det offentliga samtalets diskurser och vad människor egentligen tänker i praktiken. Angående invandring och integration är det nog betydligt fler som i praktiken bejakar diskursen att en för hög invandring hotar samhällets stabilitet än dem som röstar på SD.

På samma sätt med jämställdhetsfrågan. Intresset för kvinnofrågor bland många män (och en del kvinnor också) är lågt, vilket de få manliga besökarn på ovan refererat seminarium bara är en indikation på. Att #metoo-debatten över huvud taget var nödvändig är ett annat exempel. Mellan skål och vägg skakar många på huvudet och tycker att jämställdhetsdebatten är överdriven. I Katolska kyrkan lyfter påven visserligen fram kvinnan i ord, men i praktiken blir det inte mycket gjort. Det finns ett katolskt nätverk av kvinnor Catholic Women Speak av mycket framstående kvinnliga teologer, forskare och ledare inom olika samhällsektorer. Intresset från den manliga hierarkin är lågt och deras årliga konferens i Rom förbigås ofta med ganska stor tystnad.

Precis som vi hörde från Koptisk-ortodoxa kyrkan finns också katolska biskopar, präster och lekfolk, män såväl som kvinnor som skulle ogiltigförklara jämställdhetsdiskursen: Det är bra som det är de som klagar på att kvinnor är tillbakahållna har fel. Sexövergreppsskandalerna beror inte heller på manligt maktmissbruk eller något systemfel, utan det beror på att en gay-lobby fått fäste i kyrkan och förgiftar den. Kommer vi bara tillrätta med den, så är problemet ur världen. Så resonerar en del traditionalistiskt  inställda katoliker som samtidigt är kritiska till påve Franciskus pastorala utåtriktade hållning som man menar ruinerar kyrkan på dess innehåll.

Jag ser en parallell mellan den invandrarkritiska nynationalismen som fruktar nationalstatens kollaps om man tar in för många invandrare och den påvekritiska traditionalismen som fruktar att påve Franciskus globalism skall leda till Katolska kyrkans kollaps. (Se denna artikel).

Jag tänker att om människors upplevelser avfärdas som en ogiltig diskurs känner de sig alienerade och missförstådda. Då söker de sig gärna till extremrörelser som bekräftar deras upplevelse. Att ogiltigförklara upplevelsen tar inte bort problemet utan bara ökar konfliktklimatet i samhället. Vad som är sant och falskt avgörs inte genom att avvisa och godkänna diskurser.

Att män och kvinnor är olika är ett faktum, och spänningen mellan manligt och kvinnligt kommer nog aldrig att upplösas, det är en del av varats mysterium.