S:ta Teresa av Liseux (1873- 1897), Lilla Teresa, eller Teresa av Jesusbarnet som hon också kallas är ett av kyrkans mest älskade helgon. Hennes liv var kantat av lidande och svårigheter. Mamman dog i cancer då hon var 4 år, och själv var hon sjuk och dog redan vid 24 års ålder.  Hon helgonförklarades 1925 och 1997 upphöjdes hon av Johannes Paulus II till kyrkolärare.

Kyrkolärare (doctor ecclesiæ) är i Katolska kyrkan beteckning för de främsta auktoriteterna inom kyrkan (delvis sammanfallande med kyrkofäderna). De är teologer inom katolska kyrkan, vilkas verk varit av stor och grundläggande betydelse för hela katolska kyrkan. Männen dominerar den långa listan på kyrkolärare, men från slutet av 1900-talet har även kvinnor tilldelats denna titel. Utnämnandet av Teresa av Jesusbarnet är därför representativt för denna trend.

Några exempel på kyrkolärare:

Ambrosius av Milano
Augustinus
Thomas av Aquino
Anselm av Canterbury
Bernhard av Clairvaux
Hilarius av Poitiers
Johannes av korset
Teresa av Ávila
Katarina av Siena
Hildegard av Bingen

Teresa har fått en avgörande betydelse för den katolska uppfattningen om helgon och helighet i modern tid och inspirerar människor i hela världen att våga sig på helighetens väg. Hennes föräldrar Zélie och Louis Martin har också uppmärksammats som mönster för helighet i vardagslivet och även de helgonförklarades. Det var 2015.

Relikerna tas emot i Stockholms katolska domkyrka fredag 28 september och finns utställda i kyrkan under lördagen. Därefter fortsätter relikerna sin färd genom Sveriges land och till de övriga nordiska länderna. Se programblad för detaljer.

Jag ägnar inte utrymme åt att beskriva S:ta Theresas liv här, utan hänvisar till Stockholms katolska stifts hemsida där det tecknas porträtt både av Teresa och föräldrarna. Jag vill också göra er uppmärksamma på en ny bok om S:ta Teresa (beställs via KPN). Den presenteras av kardinal Anders Arborelius på Katolska stiftets pastoralcenter i Gamla Stan, Stockholm den 3 oktober. (Teresa tillhörde karmeliterorden, precis som kardinal Arborelius).

Katolska kyrkan i Sverige är medveten om att materiella ting som reliker är kontroversiellt och lätt missförstås häruppe i Norden, i motsats till i Sydeuropa där det inte finns samma misstänksamhet mot det konkret kroppsliga. Att mycket hade gått till överdrift och institutionaliserats på ett sätt så att den andliga dimensionen kom i skymundan var det inte bara Luther som såg, utan det var en genomgående inomkatolsk kritik under 1500-talet (jfr Erasmus av Rotterdam). Anders Piltz, präst och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift skrev om detta i antologin Doften av rykande vekar, Reformationen ur folkets perspektiv som kom ut till 500-årsminnet av reformationen 2016 (kapitlet ”Örat tar över. Trons avmaterialisering på 1500-talet” ss 45-92)

Inför den nu aktuella relikvallfärden tar Anders Piltz upp ämnet på nytt i en artikel i Signum, Den svårbegripliga vördnaden. Den tyske liturgiforskaren Rupert Berger påpekade 1969 att det som för det plastiska symboltänkandet i medelhavskulturen är självklara uppenbarelseformer blir i den ”germanska kulturen” norr om Alperna lätt till magi, till ”amulett”. Därför spelar relikvördnad efter Upplysningstiden inte längre någon roll i vår nord­europeiska kulturkrets, konstaterade han.

Piltz reflekterar:

”Men vi lever nu, 50 år senare, i en annan tid och en annan kulturell situation, också här i de nordiska länderna, som inga­lunda längre utgör någon entydig ”germansk” eller luthersk miljö. När den länge självklara respekten för den döda kroppen numera är på väg att försvagas eller försvinna, och det som med en makaber term kallas direktkremation – alltså att den döda kroppen förvandlas till aska för anonym spridning i naturen, utan alla ceremonier, det billigaste alternativet att ta farväl eller att låta bli att ta farväl – kan möjligen den kristna kroppsvördnaden få en förnyad aktualitet.

Kanske rent av genom chockverkan: genom den heliga familjen Martins besök i våra länder.”

Nja, någon chockverkan tror jag inte på. I vår sensationslystna kultur är nog risken att det snarare uppfattas som ett exotiskt jippo som möjligen kan fånga människors behov av nya upplevelser en flyktig sekund.

Desto viktigare då att vi katoliker inte tar det på det sättet utan använder den möjlighet som denna händelse erbjuder till en verklig andlig fördjupning som tar vara på det som dessa helgon kan lära oss som har relevans för vårt liv här och nu.

Jag kan tycka att Katolska kyrkan fortfarande har en slagsida av samma sort som innan reformationen: För stark upptagenhet av det konkreta som alla förutsätts intiutivt förstå och vörda utan  vägledning i hur det skall omsättas i det personliga livet här och nu och en förkrymt syn på fromhet som handlar om att oreflekterat älska kyrkans detaljerade påbud angående hur vanliga människor skall leva. Ibland framställs helgonberättelserna också i en sådan anda att man associerar till att det mera handlar om att befästa den klerikala makten än att ge verklig vägledning åt oss dödliga att bli bättre människor i vår vardag.

Människor idag hjälps inte till helighet av en klerikal detaljstyrning av sina liv. Det avfärdas av de flesta. Helgonens vittnesbörd är däremot oemotståndligt när man lär känna dem. Helgonen är inte annorlunda än vi, de genomgick samma lidanden och motgångar som vi, kämpade med samma frestelser som vi men trodde och hoppades på Gud och vågade välja kärlekens väg trots motgångar och svårigheter.  Deras val var inte lättare än våra val, de föll för frestelser precis som vi, med de reste sig förvissade om att Guds barmhärtighet och förlåtelse bär också genom det största mörker och de valde radikalt ljuset framför mörkret och kunde på så sätt bli vittnen som inspirerar oss att också gå den vägen. De lär oss att kan de, så kan vi.

Teresa och hennes föräldrar anknyter direkt till vardagsliv, familj och yrkesliv. Trots sjukdom och lidande framhärdade de i tron och fortsatte att göra sitt bästa för att vara goda och ansvarstagande människor. Fadern var urmakare och modern arbetade med hantverk och blev skicklig på tillverkning av Alençonspets . Teresa hade 8 syskon, men fyra av dem dog i tidig ålder. Föräldrarna strävade efter att fostra barnen till goda förtröstansfulla kristna, förmedlade till dem den kyrkans tro de själva kontemplerat i sina liv.

Den väg till helighet som Teresa lär har sitt centrum i vardagen. Den lilla vägen brukar den kallas och innebär ett kärleksfullt ja till Guds vilja i varje ögonblick av vardagens flöde utan att tvångsmässigt eller egoistiskt blåsa upp sig själv till att söka prestera något eller vara något särskilt. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt till goda gärningar men, när man misslyckas – vilket man ofrånkomligen gör – då inte tappa modet utan erkänna sitt misslyckande utan prestige och  försöka igen.

Heliga familjen Martin, Teresa, Zélie och Louis bed för oss att vi skall vara öppna för Guds ljus i våra liv och i varje ögonblick välja den väg som leder till helgelse så att vi kan vara till sann glädje och nytta för våra medmänniskor. Bed för hela kyrkan, vigda tjänare såväl som lekmän att vi alltmer får återspegla Guds kärlek såsom en levande gemenskap.  AMEN!

?