Följande är en sammanfattning av information på Stockholms katolska stifts hemsida. Om Thérèse. Om föräldrarna. Bilden: En ny bok om Thérèse som kan beställas via KPN.

Lilla Thérèse – eller Thérèse av Jesusbarnet är ett mycket älskat helgon. Hon föddes i Alençon, Frankrike 1873. Hennes föräldrar; Zélie och Louis Martin var fromma människor. Pappa Louis var urmakare och mamma Zélie var auktoriserad tillverkare av Alençonspets. De fick nio barn men fyra av barnen dog i späd ålder. När Thérèse föddes fanns fyra äldre systrar i familjen. Äldst var Marie, 13 år, därefter kom Pauline, 12 år, sedan Léonie, 9 år och den nästa yngsta flickan var Céline, 4 år.

Mamman dog i cancer när Thérèse var fyra år. Saknaden efter henne blev oerhört stor och Thérèse blev känslig, blyg och tillbakadragen. Hon utsåg Pauline till sin andra mamma och blev mycket fäst vid henne. Därför blev omställningen mycket svår när Pauline, i oktober 1882, beslutade sig för att gå in som nunna i karmelitklostret i Lisieux. Thérése var redan då, som nioåring, övertygad om att även hon själv, mycket snart, skulle bli nunna.

Den leende madonnan
Vintern 1882-1883 blev Thérèse svårt sjuk. Hon hade svår huvudvärk, krampanfall och hög feber och man fruktade att hon inte skulle överleva. Det fanns en staty av Jungfru Maria i rummet där Thérèse låg. Den 13 maj 1883 fick Thérèse plötsligt se hur madonnan kom leende emot henne: ”Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet, men det som trängde in till min själ var den heliga Jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta”. Detta mirakulösa tillfrisknande upplevdes som ett under och Jungfru Maria kom att betyda mycket för lilla Thérèse.

Dragningen till klostret
Efter ytterligare några år gick även den äldsta systern Marie in i karmelitklostret och detta gjorde det svårt för Thérèse att berätta för sin far att även hon hade samma önskan. När hon ändå gjorde det förstod han att det låg verkligt allvar bakom hennes önskan. Vid samtalet satt de i en trädgård och fadern plockade en liten blomma från trädgårdsmuren och förklarade att Thérèse var en liten blomma som Gud hade stor kärlek till och tog stor omsorg om.

Livet i karmelitklostret
I klostret omfamnade Thèrèse det ansvar som anförtroddes henne. Hennes tro prövades genom faderns sjukdom och död 1894 men Thérèse växte ändå i sin helighet, upplyst av Guds ord och evangeliet att låta kärleken vara alltings centrum.

I de texter hon skrev i klostret lämnade hon inte bara efter sig sina barndomsminnen utan även en ingående beskrivning av sina själsliga upplevelser. Hon formulerade ”Den lilla vägen” och lärde ut den till de noviser som hon hade hand om.

i juni 1895 skrev hon sina första självbiografiska skrifter (”Manuskript A” som adresserades till hennes syster Pauline). Under denna period började hennes hälsa vackla och hon drabbades även av trostvivel. Tvivlen skrev hon mycket om och de varade ända till hennes död. I april året därpå presenterade hon sitt ”Manuskript B” som omfattade breven till hennes syster Marie. Dessa texter visade hennes stora andliga mognad.

Påsken år 1896 blev Thérèse svårt sjuk i vad som visade sig vara tuberkolos. Hennes hälsa försämrades gradvis men hon arbetade ändå vidare -under stora svårigheter – med ”Manuskript C” som beskrev hennes upplevelser i klostret.

I juli flyttades hon till sjukhuset. Hennes systrar tillbringade så mycket tid med henne som de kunde och skrev också ner mycket av det hon sade. Hon levde med bara en halv lunga men orkade ändå ständigt tänka på andra och hon accepterade tålmodigt sina svåra plågor. Inför sin bortgång skrev hon ”Det är inte döden som ska komma och hämta mig utan den gode Guden”. Hon uttalade att hon i himlen skulle vara kärleken i Guds hjärta och att hon ville ”överskölja världen med rosor”.

Thèrése dog den 30 september 1897 vid en ålder av 24 år. Hennes sista ord innan hon somnade in var ”Min Gud…, jag älskar dig”.

Den lilla vägen
Thèrése visar stillsamt på en väg till himlen, en väg som hon kallar ”den lilla vägen”: Den vägen går ut på att förtrösta på den himmelske Fadern och överlåta sig som ett barn i hans händer. Kärleken är det som för till himlen, inte mina egna gärningar.

Den lilla vägen är ett kärleksfullt ja till Guds vilja i varje ögonblick av vardagslivet, utan att söka prestera något eget eller vara något särskilt. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt till goda gärningar men, när man misslyckas – vilket man ofrånkomligen gör – då tappar man inte modet utan bekänner sitt misslyckande och försöker igen.

Thèrése betonade den personliga gudsrelationen. Hon visste att hon själv var kallad till helighet, men framhöll samtidigt att hennes väg var en ”ordinär” väg, en väg för alla syndare som vill älska Kristus.

Saligförklaring och helgonförklaring
Redan 1907 kallade påve Pius X Thèrése för ”vår tids största helgon”. I mars 1923 öppnades hennes grav som en förberedelse för hennes saligförklaring. Vid öppnandet av graven kände alla närvarande en stark doft av rosor.
Lilla Thèrése saligförklarades av påve Pius XI den 29 april år 1923 och 1925 helgonförklarades hon. År 1944 förklarade påve Pius XII Thérèse för Frankrikes andra skyddshelgon tillsammans med Jeanne d´Arc. Lilla Thérèse är även skyddshelgon för florister, AIDS-sjuka, föräldralösa och missionärer.

Kyrkolärare
Lilla Thérèse blev utnämnd till kyrkolärare (doctor ecclesiæ) i oktober 1997. Titeln ”kyrkolärare” är en hederstitel och man brukar tala om fyra villkor för att utnämnas till kyrkolärare: framträdande lärdom, hög nivå av helighet, renlärighet i tron samt att kyrkan uttryckligen förklarat någon som kyrkolärare. Thérése av Lisieux är en av fyra kvinnliga kyrkolärare inom katolska kyrkan. De övriga tre är S:ta Teresa av Avila, S:ta Katarina av Siena och S:ta Hildegard av Bingen.
Föräldrarna och syskonen
Också föräldrarna Louis (1823-1894) och Zélie (1831-1877) Martin har blivit helgonförklarade år 2015. De är förebilder för alla katolska föräldrar och det första gifta paret som har blivit kanoniserade.

Louis föddes i Bordeaux 1823. Han utbildade han sig till urmakare.
Zélie Guerin föddes 1831. Hon utbildade sig i att tillverka de berömda Alenconspetsarna. Hon blev mycket skicklig och spetstillverkningen kom att bli familjens huvudsakliga inkomstkälla.

Louis och Zelie gifte sig 1858 i Alencon. Familjen levde ett välbärgat liv men sörjde sina fyra små barns död och var tvungna att hantera dottern Léonie som hade svårigheter av olika slag. De vacklade ändå aldrig i sin tro, hängivenhet och fromhet. De visade omsorg om svaga och behövande dagliga bön i hemmet tillhörde familjens rutiner.

Zélie Martin drabbades av bröstancer och dog 1877 i en ålder av 45 år. Efter hennes död flyttade Louis och hans fem döttrar till Lisieux. Louis var en omtänksam far och försökte på alla sätt göra livet lättare för sina flickor.

Pauline var den första av döttrarna att gå in i karmelitklostret i Lisieux och Marie och Thérèse följde samma väg. Strax efter att Thérèse hade inträtt i klostret drabbades Louis av en hjärnblödning. Därefter fick han en åderförkalkning som gjorde honom rullstolsbunden och som även orsakade psykiska problem. Han led svårt av sin sjukdom och dog 1894. Céline, som hade hjälpt och vårdat fadern inträdde efter hans död även hon i karmelitklostret. Också Léonie valde senare att gå i kloster. Hon trädde in i Visitationsklostret i Caen. År 2015 öppnades en process för saligförklaring av Léonie.

[Bilden: S:ta Teresa och hennes föräldrars reliker i Katolska Domkyrkan Stockholm 29 sept 2018. Läs mera här.]