Rannsakans och omvändelsens tid för Katolska kyrkan

Det är ett tidens tecken att idyllisering av barnet i krubban får träda i bakgrunden till förmån för självrannsakan och allvar.

Sexövergreppsskandalerna är bara symtom på djupare brister i kyrkan. Oförmågan att nå ut med evangeliet i de sekulariserade västländerna och ekumenikens kräftgång är andra symtom. I botten ligger klerikalism och maktmissbruk som tarvar djupare reformarbete på alla plan inklusive kurian. Påve Franciskus kuriareform som nu förberetts under många år är ett försök att komma vidare, men hur det lyckas är långtifrån klart. Jag utvecklar dessa tankar i detta ganska långa blogginlägg. 

I årets julnattspredikan talade påve Franciskus om övergreppssynder som det inte räcker att be om ursäkt för – något mer måste till:

popefrancisjesusmidnattsm2019 St Peterskyrkan 24 dec 2019. Foto: Daniel Ibanez/CNA

”Whatever goes wrong in our lives, whatever doesn’t work in the Church, whatever problems there are in the world, will no longer serve as an excuse. It will become secondary, for faced with Jesus’ extravagant love, a love of utter meekness and closeness, we have no excuse”

”Excuse”, att ursäkta tolkar jag som att skylla på omständigheter, strukturer, den mänskliga faktorn utan att ta ansvar för verklig förändring. Vi känner alltför väl igen mönstret också i politiskt ledarskap och i tjänstemannavälde. -Det som inte fick hända har hänt igen. Muntlig moralisk indignation. Sedan: Vi tillsätter en utredning för att se hur det kunde gå så. Sedan: Ingen uppföljning och väntan på nästa gång det som inte fick hända händer.

Våra tankar går till alla de problem som kommit i dagen i Katolska kyrkan under de senaste årtiondena med maktmissbruk ekonomiskt och sexuellt, pedofoliskandaler, kyrkans mäns dubbelliv där mycket förvisso har gjorts för att rensa upp under de två sista påvarna, men där det fortfarande finns en tystnadskultur, klerikalism och benägenhet att ursäkta sig själva vilket gör att förändringsarbetet går trögt. Det katolska folkets otålighet och sekulära medias granskningar synes ibland vara mer drivande för förändring än verklig omvändelse inifrån makthavarna själva. Påve Franciskus är en utmanare av allt detta, men det står också klart att han röner stort motstånd från dem vars makt utmanas.

Utan det egna hjärtats omvändelse går det inte, det gäller såväl i kyrkopolitiken som i sekulär politik. Påven säger i julnattspredikan att vi måste släppa in Gud i våra liv, ställa frågan till oss själva: ”Tillåter jag mig själv att vara älskad av Gud? Ger jag mig helt åt hans frälsande kärlek?

Förlåtelse finns även för de svåraste synder, men det kräver att vi beslutar oss för en total nyinriktning av våra liv, äkta ånger och föresats att ge oss helt åt Guds gåva som kommer till oss i Jesus och göra våra liv till bränsle för hans kärlek. Om vi släpper in Gud på det sättet med öppna hjärtan och låter oss själva förvandlas, då kan också världen runtomkring oss förvandlas:

“Let us receive the gift that is Jesus, in order then to become gift like Jesus… it is the best way to change the world: we change, the Church changes, history changes, once we stop trying to change others but try to change ourselves and to make of our life a gift.”

Den nya filmen ”The Two Popes” som handlar om relationen mellan de två påvarna Benedictus XVI och Framciskus från tiden för konklaven då Ratzinger blev vald till påve fram till nästa konklav då Bergoglio blev vald är också ett tidens tecken. En nyckelscen är när de två påvarna biktar sig för varandra. Två mycket olika personligheter med olika åsikter, men som möter varandra i ödmjukhet inte minst i att betrakta sina egna tillkortakommanden. Filmen är inte rakt av dokumentär men baserad på verkliga händelser, ett intressant och allmänmänskligt psykologiskt drama, den söker efter förbättringspotentialen bakom de stela schablonbilderna.

En del är kritiska till filmen eftersom den lyfter fram försonande drag hos båda påvarna och ger alltför mycket good will till Katolska kyrkan. Men jag tror filmen är autentisk i det den uttrycker att människor verkligen vill vara autentiska och söka sanning och rätt, inte bara i teorin utan också i det verkliga personliga livet. Och också påvar är människor och varken att demonisera dem eller idealisera dem gör att man kommer närmare sanningen.

Att söka sanning och rätt, att omvända oss till Guds kärlek som blir uppenbarad för oss i julnattens mysterium skall inte ses som ett romantiskt önsketänkande, utan det är blodigt allvar. Här är jag inte cyniker. Vi behöver verkligen förändra oss själva. Allmänheten ställer stora krav på Katolska kyrkan. Man vill att hon skall göra upp med tystnadskultur, dubbelmoral och överslätande ursäkter. Vi kan inte nöja oss med det mediokra utan måste vara föregångare och visa att det ligger något i det vi teoretiskt lär. Vi kan inte lämna walkower åt Jesus och helgonen att stå för det heliga, de skall vara mönster för hur vi låter våra egna liv förvandlas. Låt oss därför inte vara rädda och snarstuckna då media granskar Katolska kyrkan. Kardinal Anders Arborelius sade i Juldagens predikan i Katolska domkyrkan:

”Vi måste omvända oss mer och mer och låta hans ljus fördriva allt syndens mörker. Vi ser att även de icke-troende har denna förväntan på oss kristna att vi skall vittna om ljuset. Därför blir de också så upprörda när de ser att vi inte lever upp till deras förväntningar, t.ex. när präster begår övergrepp. På det sättet kan de faktiskt hjälpa oss att omvända oss ännu mer och ta avstånd från allt vad synd heter.”

domkjulkrubba2019

Svt´s granskning av ett fall i Katolska kyrkan där en munk långt tid tillbaka gjort kränkande sexuella övergrepp på en ung kvinna är en krusning på ytan i förhållande till alla de övergrepp som uppdagats i kölvattnet av #metoo eller tidigare övergreppsskandaler i Katolska kyrkan. Munken har erkänt sitt fel och ångrat sig, hans ordensledning i Rom har vitagit åtgärder. Däremot sätter reportagen fingret på att det fortfarande här i Katolska kyrkan i Sverige finns en tröghet, en tystnadskultur och benägenhet att ursäkta oss själva. Vi skall vara tacksamma för att media sätter fokus på detta, vilket skyndar på processen att gå från ursäktande till verklig omvändelse och handling i enlighet med omvändelsen (jfr Matt 3:8 ff).

Påven har nyligen beslutat om upphävd sekretess kring kyrkliga utredningar.  Trycken från allmänheten är stort, och ofta är skälet till sekretess inte att skydda brottsoffren, utan mera att hindra att kyrkans egna tillkortakommanden skall komma i dagen. Många utredningar är gjorda och vi kommer vi säkert att få ta del av många rapporter som uppenbarar detaljer om de skandaler vi hört talas om tidigare. Fokus kommer då att vara på hur överordnade ansvariga hanterat det hela, på brister i handläggningen och på hur man sett mellan fingrarna och underlåtit att handla.

En sådan rapport som ett stift i West Virginia USA hittills vägrat lämna ut publicerades nyligen på Washington Posts hemsida. Den handlade om biskop Michael J Bransfield i Wheeling-Charleston West Virginia, hur denne under många år lockat till sig unga prästseminarister och begått sexuella övergrepp, den handlar också om drogmissbruk och förskingring av stiftets pengar som kunde fortgå under lång tid på grund av praktiskt taget ingen fungerande revision. Rapporten beskriver ett flagrant exempel på brist på uppföljning och kontroll samt slapphänt låt gå-mentalitet inom Katolska kyrkan.

Bransfield är ytterligare ett fall med en biskops dubbelliv med homosexuella kontakter med unga män av samma typ som tidigare avslöjats om Washington-biskopen McCarrick.

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. Anklagelserna gällde framförallt under den tid han var biskop av Metuchen (1981–1986) och ärkebiskop av Newark (1986–2000). Den 28 juli 2018 accepterade påve Franciskus McCarricks avskedsansökan från kardinalkollegiet.

Sexuell misskötsamhet där vuxna är inblandade har inte tagits itu med inom kyrkan med samma energi som när det gäller minderåriga. I ett fall fanns misstankar att biskop Bransfield utnyttjat en minderårig, det var därför utredningen sattes igång, men rapporten kunde inte få fram klara bevis på detta. En betydande del av pedofiliskandalerna inom Katolska kyrkan gäller inte äkta pedofili, utan prästers sexuella umgänge med gossar och unga vuxna, s.k. pederasti. Fallen Bransfield och McCarrick är nog inte unika, utan bekräftar en kultur av tillåtande av homosexuella kontakter (”gay-nätverk”) som odlats vid prästseminarier och olika institutioner. (Läs min artikel Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet och övriga artiklar i ämnet jag skrivit).

Biskopar och präster som lever ett dubbelliv på detta sätt står paradoxalt nog inte sällan för en mycket konservativ och sträng sexualmoral utan pastoral finkänslighet . Jag tänker hellre en Arnauld med sin vapendragare Horace Engdahl eller en Weinstein som står för vad de gör än en McCarrick eller Bransfield som tillåter sig själva denna dubbelmoral samtidigt som de lägger tunga bördor på andra och kritiserar påve Franciskus för hans pastorala hållning.

Nu är jag inte emot Katolska kyrkans sexualmoral, endast dubbelmoralen. Vi har en klerikal kultur i Katolska kyrkan med förstelnade maktpositioner där sexualmoralen inte längre motiveras utifrån evangeliet utan blir ett kontrollerande maktmedel. Det är inte bara prästerna som upprätthåller denna kultur, utan det sker i symbios med traditionellt tänkande katolska lekmän som till varje pris försvarar prästernas makt och ser all kritik mot Katolska kyrkan som fräcka påhopp. Förhållandet mellan den påvekritiska falang som stödjer denna klerikala kultur och dem som i likhet med påve Franciskus vill se en mera pastoral hållning som bygger på alla döptas delaktighet och ansvar för kyrkan liknar ungefär förhållandet mellan fariséerna och Jesus som det beskrivs i Bibeln  (jfr Matt kap 23).

 

Kuriareformen – det viktigaste påven vill genomföra och som präglat hela hans pontifikat.

Påve Franciskus har under hela sitt pontifikat kritiserat den klerikala kulturen och den tröghet mot förändring som finns inte minst inom kurian. Under lång tid har han tillsammans med sitt kardinalsråd förberett en kuriareform som snart kommer att sjösättas. Detta har han återkommande kommenterat i sina jultal till kurian alltsedan 2014. Jultalen har aldrig varit några glansiga festtal där han prisar kyrkans framgångar och stryker åhörarna medhårs. Tvärtom har han varit kritisk och talat på ett inkluderande sätt som också gäller honom själv om omvändelse och att göra upp med egoism, karriärism, kotteribildning och annat som står i vägen för att lyckas bra med en reform. Han fokuserar hellre på förbättringsutrymmet än att triumfatoriskt beskriva vilka storartade mål man uppnått.

I 2016 års jultal sade han att det är kurians uppgift att vara honom behjälplig i det som är hela Kyrkans mål, nämligen att förkunna evangeliet särskilt för de fattiga. Detta är också målsättningen för hela kuriareformen:  Hela kyrkan inklusive ledning och kuria skall skräddarsys för att uppnå detta mål.  Påven ser St Paul VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi som det viktigaste pastorala dokumentet under postkonciliär tid. Hans eget evangelisationsdokument, den apostoliska maningen Evangelii Gaudium kan anses vara en uppföljare till detta.  Där konstaterade påve Franciskus att “the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation.  The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented” (EG 27).  I konsekvens med detta har titeln Praedicate Evangelium (predika evangelium) givits åt den nya apostoliska konstitution som förbereds för presentation av kuriareformen.

Påven tar sitt ledningsansvar på fullaste allvar och förväntar sig av kurian att göra detsamma. Han ser sig inte som en härskare, utan som lagledare i ett team där han förväntar sig att alla gör sitt bästa. Han är medveten om att han inte klarar allt själv, utan är beroende av sina medarbetare, han är också medveten om att det inte räcker att byta ut personer, alla har fel och brister och det måste finnas en kultur i hela organisationen att känna sina egna brister och arbeta på sin egen omvändelse från egoistiska attityder, förtrösta på Jesus vara lojal med kyrkans gemenskap och grundläggande mål.  Utan en sådan kultur är allt reformarbete fåfängt. I jultalet 2017 sade han:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive. Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

I årets jultal punktade han upp några viktiga linjer i kuriareformen. Grunden är fokus på kyrkans uppdrag: Evangelisationen. Metoden är att förändra de olika departementen i Vatikanen. Det handlar också om ett tålmodigt arbete att överbrygga motstånd mot reformen och försöka övertyga kurian och andra kritiker om dess nödvändighet. Förändring är nödvändig om man inte vill regridiera, argumenterar påven, och citerade från St John Henry Newmans Essay on the Development of Christian Doctrine: Härnere på jorden är att leva att förändras, och att vara perfekt är att ha förändrats ofta”.  Påven fortsätter:

Naturally, he [Newman] is not speaking about changing for change’s sake, or following every new fashion, but rather about the conviction that development and growth are a normal part of human life, even as believers we know that God remains the unchanging centre of all things. For Newman change was conversion, in other words, interior transformation.  Christian life is a journey, a pilgrimage.  The history of the Bible is a journey, marked by constantly new beginnings.  So it was with Abraham.  So it was too with those Galileans who two thousand years ago set out to follow Jesus: ‘When they had brought their boats to land, they left everything and followed him’ (Lk 5:11).  From that time forward, the history of God’s people – the history of the Church – has always been marked by new beginnings, displacements and changes.  This journey, of course, is not just geographical, but above all symbolic: it is a summons to discover the movement of the heart, which, paradoxically, has to set out in order to remain, to change in order to be faithful.”

Påven menar att vi är inne i en epok som inte bara innebär många förändringar, utan vi lever i en ”förändringens epok”.  Det handlar inte om en linjär förändring undan för undan, utan vi är vid en brytpunkt:

It entails decisions that rapidly transform our ways of living, of relating to one another, of communicating and thinking, of how different generations relate to one another and how we understand and experience faith and science.  Often we approach change as if were a matter of simply putting on new clothes, but remaining exactly as we were before.  I think of the enigmatic expression found in a famous Italian novel: ‘If we want everything to stay the same, then everything has to change’ (The Leopard by Giuseppe Tomasi di Lampedusa).

The more healthy approach is to let oneself be challenged by the questions of the day and to approach them with the virtues of discernment, parrhesía and hypomoné.  Seen in this light, change takes on a very different aspect: from something marginal, incidental or merely external, it would become something more human and more Christian.  Change would still take place, but beginning with man as its centre: an anthropological conversion.”[9]

Men Påve Franciskus betonar också sambandet mellan tradition och förändring. Den nya reformen innebär inte att sopa undan allt gammalt och göra något radikalt nytt, den bygger på en lång förhistoria:

”God manifests himself in time and is present in the processes of history.  This gives priority to actions that give birth to new historical dynamics.  And it requires patience, waiting”.[10]  In this sense, we are urged to read the signs of the times with the eyes of faith, so that the direction of this change should “raise new and old questions which it is right that we should face”.[11]

In discussing a change that is grounded mainly in fidelity to the depositum fidei and the Tradition, today I would like to speak once more of the implementation of the reform of the Roman Curia and to reaffirm that this reform has never presumed to act as if nothing had preceded it.  On the contrary, an effort was made to enhance the good elements deriving from the complex history of the Curia.  There is a need to respect history in order to build a future that has solid roots and can thus prove fruitful.  Appealing to memory is not the same as being anchored in self-preservation, but instead to evoke the life and vitality of an ongoing process.  Memory is not static, but dynamic.  By its very nature, it implies movement.  Nor is tradition static; it too is dynamic, as that great man [Gustav Mahler, taking up a metaphor used by Jean Jaurès] used to say: tradition is the guarantee of the future and not a container of ashes.”

 

Påven kommer sedan in på det konkreta innehållet i kuriareformen och nämner särskilt fyra departement:

  • Kongregationen för Evangelisation av folken
  • Troskongregationen
  • Dikasteriet för kommunikation
  • Dikasteriet för främjandet av integrerad mänsklig utveckling

(The Congregation for the Evangelization of Peoples, the Congregation for the Doctrine of the Faith, the Dicastery for Communication and the Dicastery for Promoting Integral Human Development.)

De två förstnämnda, troskongregationen och evangelisationskongregationen kom till i en tid då det var lätt att skilja på två väldefinierade realiteter: En kristen värld, och en värld som ännu inte var evangeliserad. Så är det inte längre idag, konstaterar påven. Människor som inte hört talas om evangeliet bor inte bara i länder utanför Västerlandet, de bor överallt kring storstäderna (”particularly in vast urban concentrations that call for a specific pastoral outreach”). För storstadsområdena behöver vi nya kartor att orientera efter, andra paradigm. Vi lever inte längre i en kristen värld som tidigare, kristendomen är inte ensam kulturbärare, tron är inte ens en nödvändig grundsten för det sociala livet i Västerlandet, istället tar man ofta avstånd från den, den blir marginaliserad, förlöjligad. Detta var bakgrunden till att påve Benedict XVI 2012 proklamerade Trons År:

“Whereas in the past it was possible to recognize a unitary cultural matrix, broadly accepted in its appeal to the content of the faith and the values inspired by it, today this no longer seems to be the case in large swathes of society, because of a profound crisis of faith that has affected many people” (Porta Fidei).

Det var också bakgrunden till att Påvliga rådet för främjande av den nya evangelisationen (the Pontifical Council for the Promotion of the New Evangelization) kom till 2010. Begreppet Ny Evangelisation myntades första gången av påve Johannes Paulus II vid ett besök i Nova Huta, Polen 1979. Begreppet syftar på att Evangeliet behöver förkunnas på nytt i tidigare kristna länder med etablerade kyrkor, men där progressiv sekulariseringen gjort att det kristna budskapet inte längre blir hört och där själva känslan för det gudomliga förmörkats  och man därför behöver fostra en förnyad evangelisation som är ny i sin iver, sina metoder och i sin inriktning. Utmaningen är att finna nya sätt att nå ut med de eviga sanningarna i evangeliet om Kristus.

St Johannes  Paulus II gav ut encyklikan  Redemptoris Missio där han skrev: “Today the Church must face other challenges and push forward to new frontiers, both in the initial mission ad gentes and in the new evangelization of those peoples who have already heard Christ proclaimed” (No. 30).

Allt detta står nu i fokus, konstaterar påve Franciskus då vi planerar kuriareformen, både vad gäller de enskilda dikasterierna och inom kurian som helhet.

Troskongregationen var tidigare det superdepartement som stod över alla de andra. Troskongregationen, arvtagaren till Inkvisitionen som vakade över renlärigheten och korrigerade heresier hade hand om den redan kristna världen, medan Kongregationen för evangelisation av folken hade hand om evangelisation till de ännu onådda folken. I enlighet med vad som sagts ovan, att man inte längre kan skilja på den kristna och icke-kristna världen, utan det finns människor att nå överallt, så behövs inte en sådan uppdelning. Kongregationen för evangelisation av folken och Påvliga rådet för den nya evangelisationen ersätts av ett superdepartement för evangelisationen som nu får den ledande positionen bland departementen, medan troskongregationen får en mera sidoordnad ställning som servicefunktion åt biskoparna och evangelisationen..

Mycket mer intressant står att läsa i detta påve Franciskus jultal, att fördjupa sig i det ger rik utdelning för var och en som är intresserad.

Min slutsats är följande:
Kyrkan behöver reformeras. Kyrkan behöver göra upp med en maktfullkomlig klerikalism som bjuder motstånd mot nödvändiga reformer. Pedofiliskandalerna, tystnadskulturen, bristen på förmåga att nå ut i de sekulariserade västländerna och ekumenikens kräftgång är bara symtom.

Utan reformer och utan kyrkliga ledare som är beredda att omvända sig och lyssna till den Helige Ande kommer det inte att gå. Men om reformen lyckas, och vi får fler biskopar, präster och lekmän som tillsammans lever ut sin tro, då kommer vi att kunna se stora förändringar. Ett liv i helgelse, effektiv evangelisation och ekumenik hänger ihop.

Återstår att se hur det kommer att gå. Trots påve Franciskus goda intentioner kan reformen leda till stora motsättningar. Ensam kan han inget göra, Vi behövs alla som levande lemmar i Kristi kropp, vigda tjänare såväl som lekmän. Det gäller alla döpta, d.v.s. också kristna i de andra samfundet vilka är delaktiga i den universella kyrkan genom dopet som är gemensamt för alla. Alla behövs för att med förenade krafter verka för den universella kyrkans och evangelisationens bästa.  Jag brukar säga att inget samfund är sig själv nog. Vi hör alla samman. Ju större samfund, och ju större arv man förvaltar av den kristna traditionen, ju större ansvar har man för helheten. Därför har Katolska kyrkan ett mycket stort ansvar. Förändringens tid är nu. Vi har inte råd att ödsla bort vår energi på oväsentligheter.

Gott slut på 2019 och Gott Nytt År 2020 till er alla. Må tro hopp och kärlek och en verklig öppenhet för den Helige Ande vara vår ledstjärna det kommande året och årtiondet.

 

jul2019stjärnakattkrubba

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s