Stefan Löfven jultalar, Annie Lööf jultalar. Och påven håller flera jultal. 22 december talade han till kurian, d.v.s. kardinalerna och tjänstemän i Vatikanen.  Detta årligen återkommande tal brukar traditionellt sammanfatt de viktigaste händelserna under det gångna året. Så inte i år. Franciskus höll i år ett helt annorlunda tal som istället för att beskriva och prisa vad man uträttat, var en uppräkning av femton olika områden där förbättringsutrymme finns, femton felaktiga förhållningssätt man behöver ändra på.

Detta är i och för sig inget ovanligt i kristna sammanhang. De sju dödssynderna är inget vi kristna är förskonade från. Påven är medveten om detta, och talet hölls inte i en anda av påven som ljusets riddare i förhållande till de korrumperade kuriakardinalerna som han skäller på, vilket en del kommentarer vill få det till, utan mera som en inbjudan till kollektiv bot och samvetsrannsakan. Den som tror att det bara är andra som behöver förändras, men inte ser sitt eget behov av förbättring har inte förstått vad det handlar om.

Skulle samma tal hållas av en chef i en sekulär organisation skulle det kanske leda till stor uppståndelse och folk skulle känna sig trampade på tårna. I kristna sammanhang förstår man sig teoretiskt på att behovet av omvändelse och förlåtelse hör till det kristna livets vardag. Därför var det nog ingen som tog illa upp. Ett större problem i kristna sammanhang är kanske det ljumma eller hårda hjärtat. Leder påvens maning verkligen till förändring?

Vi erkänner att vi är syndare, men gör inget åt det, fortsätter som tidigare och skjuter upp detta att arbeta på vår helgelse till framtiden. Men alltför ofta blir samvetsrannsakan, ångern och föresatserna om bättring schablonmässiga gärningar, irrbloss som falnar och dör.

Men hur är det egentligen möjligt att en enda gång be bönen Fader vår utan att det leder till förändring av oss själva? ”Ske din vilja på jorden så som i himmelen… Förlåt oss våra skulder som vi förlåter dem som står i skuld till oss… Rädda oss från det onda….”. Förstår vi och är medvetna om vad vi ber om? Vi ber bönen varje gång vi går i mässan och kanske oftare än så, vi borde vara fulla av helighet och marken blomstra där vi går. Men ofta är vi istället inne i ett tillstånd av andlig dvala samtidigt som världen behöver brinnande kristna som låter sig förvandlas av Sakramenten, Ordet och Bönen. Det gäller oss alla, men givetvis speciellt dem som har ansvar i Kyrkans högsta ledning. Påven tar detta på allvar och manar till uppvaknande och förändring och att vi inte glömmer vilket hopp vi har i Jesus Kristus.

Denna glömska var en av de 15 punkter påven hade på sin lista: Andlig Alzheimer vilket innebär en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar. Som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer.

Fler exempel från listan: Existentiell schizofreni (dubbelmoral, inte leva som man lär), känslan att vara odödlig och oersättlig, överbetoning av aktivism, mental och andlig förstelning.

Även om talet är ovanligt såtillvida att det berör inre andlig omvändelse mer än yttre händelser och åtgärder vill många se det som en programförklaring att påven verkligen menar allvar med sin intetion att reformera kurian som verkligen under många år varit en stelbent struktur full av skandaler, korruption och maktkamper.

Hela talet finner ni här.

Påven har också hållit ett tal till de anställda i Vatikanen, där uppmanade han till att se Julen som ett tillfälle för helande. Talet finns här.

Han har just skrivit ett brev till Mellanösterns kristna som han vill trösta i deras så svåra lidande i denna tid.

Mer av påve Franciskus:

Talet i Europaparlamentet tidigare i höst

Evangelii Gaudium