Maxim Grigorievs understreckare i förra söndagens Svd ”Det finns inga lättlästa mästerverk” tog jag emot med igenkännandets glädje.  Det handlar både om mödan att brottas med texten (som jag inte förstår och väcker frustration), och tålamodet att stå ut och fortsätta, vilket ofta ger utdelning. Just nu läser jag Prousts På spaning efter den tid som flytt, sju delar med tätskriven text. Gunnel Wallquists översättning förstklassig, varhelst man dyker ner i texten och orkar koncentrera sig ger den mycket utbyte i målande iakttagelser av yttre miljöer och landskap, bokens karaktärer och författarens egen inre monolog. Men ändå: Att tränga igenom detta mastodontverk sida för sida, nej, det är mer än jag hinner med.

Jag kan inte säga att jag är någon storläsare, men en del av litteraturens klassiker har jag hunnit igenom under min livstid. Just nu är Homeros Odysseen aktuell genom Christopher Nolans storfilm. Jag tror inte jag läst eposet från pärm till pärm, men är ändå förtrogen med innehållet genom att det var en del av den bildning man fick sig till del i skolundervisningen. Jag tror inte heller nu att jag skall försöka mig på att läsa hela verket, men återvänder gärna till utvalda sånger och repeterar innehållet. Filmen skall jag nog också se så småningom.

Nu till Grigorievs artikel. Han konstaterar att man reagerar på en svårtillgänglig text med frustration och motvilja. Vill man inte spotta ut texten utan gå vidare med den krävs disciplin och uthållighet samt passion och ett villkorslöst förtroende för författaren, tilliten till att författaren har något att säga som är mödan  värd att tillägna sig. Han drar ut parallellen till kärleken:

”Den som delar sitt liv med en annan, eller har en någorlunda nära relation med någon, ställs ofrånkomligen inför nödvändigheten att stå ut med saker… Att lära sig att hantera sin egen olikhet med det man omges av och kommer i beröring med; att kalibrera om sin förväntningshorisont; att ge sig till tåls i förtroendet.”

Så också i mötet med texter. Tolkningen är en brottning med texten. Där man inte förstår texten söker man genom en dialogisk process hitta fram till en gemensam plattform med författaren.  Detta kräver att jag inte bara läser för att få mina egna perspektiv bekräftade, utan att jag är öppen för att författaren har något att ge som jag ännu inte förstår. Alla mästerverk måste ha något att ge i den bemärkelsen. Därför finns inga lättillgängliga mästerverk.

Här kommer problemet in med vår tids digitala kultur med appar och algoritmer som alltmera urholkar förmågan att läsa och tillägna sig komplicerade texter. Apparna främjar ögonblickliga hermeneutiska cirklar: ju kortare desto bättre. Den direkt igenkännbara känslan premieras, ju mer omedelbar, ju mer ”äkta” och genuin bedöms den vara. Detta är naturligtvis ett stort problem som hindrar djupare förståelse och analys. För att åter dra parallellen till kärleken:  När vi inte förstår vår motpart, utan hen förorsakar oss inre obehag kan reaktionen vara avfärdande: jag förstår inte dina bevekelsegrunder, alltså har vi inget att skaffa med varandra. Låt oss göra slut.

Uthålligheten, tålamodet eller bristen på tålamod, de känslor en text eller en person väcker, hat, frustration, sympati eller vad det kan vara utspelar sig alltid på en privat nivå liksom liksom hur vi beslutar att agera på dessa känslor. Om vi väljer att fortsätta att läsa en bok eller inte stannar på den privata nivån, hur vi väljer att hantera relationen till en annan person får konsekvenser utöver det privata. 

Samma resonemang gäller även den tredje parallellen författaren drar oss in i: Politiken och demokratin.

”Oförståelsen är en privat upplevelse som blir politisk när den lyfts ur sin ögonblickliga ovisshet, körs genom den hermeneutiska cirkeln och förses med en förklaring. I den allra simplaste hermeneutiska kortslutningen har den upphört att vara oförståelse nästan på direkten: är omedelbart viss och säker på sin sak. Men själva den frustrerande upplevelsen har inte upphört. När det inte finns några otacksamma invandrare att hata kommer en annan, inhemsk grupp att ta deras plats och irritera.”

Men om oförståelsen som sagts ses som en privat förutsättning för att gå vidare genom att stå ut och fördjupa tankeprocessen, så kan den skydda oss för subjektivitet och ideologisk kolonisering. Det är en akt av kärlek att se den andre och medmänniskorna i samhället som unika personer, annorlunda än vi själva. Som subjekt för relation snarare än som objekt att manipulera och styra. Att välja den vägen innebär att avsäga sig ett visst mått av frihet till förmån för något större:

”I den mån den fria människan alls kan älska – och därmed göra sig ofri ur pragmatisk synvinkel – gör hon det genom att avsäga sig en viss egennytta och underkasta sig ett absurt nödtvång att stå ut med något hon egentligen inte godtar. Vi älskar inte ‘för att’. Vi älskar ‘trots’. På samma sätt är det fria, demokratiska samhället präglat inte av det gemensamma, utan av det motsägelsefulla. Det byggs inte på ”värderingar” som alla måste dela av egen fri vilja – utan på att oliktänkande står ut med varandra därför att de annars vore ofria.”

Två bestående intryck lämnar mig läsningen av Grigorievs artikel med:

1. Att det är naturligt att texter bjuder motstånd och väcker känslor av frustration.
2. Att det lönar sig med tålamod och att stå ut. Att det i förlängningen handlar om den gudomliga kärleken som är nödvändig för ett drägligt civiliserat samhälle.

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor13: 4-10)