Fader Cantalamessa fastepredikan: Omvändelse, botgöring och Andens dop hör ihop.

Fader Raniero Cantalamessa är förordnad som kyrklig rådgivare i CHARIS internationella service-kommitté. Sedan 1980 har han också varit predikant vid det påvliga hushållet, en tjänst han upprätthåller ännu. Bl.a. håller han årligen fastepredikningar för Romerska Kurian.

En huvuduppgift som påven gett CHARIS är att i hela kyrkan främja och förklara den karismatiska nåden och hur den Helige Ande tas emot i sin fullhet, så att Kyrkan kan erfara den nya pingst som påve Johannes XXIII bad om i samband med annonseringen av Andra Vatikankonciliet: ”Gudomlige Ande förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst”.

Vi känner f Cantalamessa sedan tidigare som en lysande predikant och teolog som utlägger kyrkans lära. Ingen kan bättre än han vara ambassadör för Andens dop. Han tar denna uppgift på stort allvar då han nu håller årets fastepredikningar. [Ta del av hans första predikan, här översatt till engelska]. Det är en brinnande uppfordran till alla döpta till omvändelse i tre steg, det tredje steget är Andens dop. Nedan ett referat samt ett längre citat från senare delen av predikan.

 

Första steget i omvändelsen: Att börja tro på evangelium.  Vårt initiala steg då vi blev kristna. Från lag till nåd.

Mark 1:15:”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”

Att omvända sig och tro refererar inte två efter varandra följande akter, utan till en och samma akt enligt Tomas av Aquino (“Prima conversion fit per fidem”). Den första omvändelsen är att tro. Detta kräver en genuin akt av omvändelse, en djup förändring av vårt sätt att se på vår relation till Gud. En förändring från idén om en gud som befaller och hotar, till idén om Gud som kommer till oss med fulla händer och ger oss allt av honom själv. Det är en omvändelse från ”lag” till ”nåd” som aposteln Paulus så starkt betonade.

Andra steget i omvändelsen: Att bli som barn: Från självcentrering till Kristus-centrering.

Matt 18:1-3: I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.

På det kristna livets väg stelnar vi efter hand, jämför oss med andra, ser oss som oumbärliga, tänker på vår karriär, sätter oss själva före Jesus. Frukten av detta blir rivalitet, misstänksamhet, konkurrens, frustration.

Då rycker Jesus bort slöjan: Fråga inte efter att vara den störste. Jesus ställer oss inför en komplett revolution. Fokusera på Kristus, inte på oss själva. Jesus inbjuder apostlarna att bli som barn, att komma ihåg det första mötet med Jesus, utan titlar och rivalitet.
Samma för oss, att gå tillbaka till då vi upptäckte att vi var kallade och ville följa Jesus första gången. Då vi sade ”Gud är mitt allt” och trodde så.

 

Tredje steget i omvändelsen: Att återvända till sin första kärlek: Från medioker ljumhet till att låta Andens eld flamma.

Upp 3:15 ff: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun… Visa därför iver och vänd om!”

Många känner vi nog igen oss i det ljumma, vardagsgrå som vi är fast i. Vi inser att vi inte kan lyfta oss upp ur denna kvicksand själva, det går inte att av mänsklig kraft uppamma en iver, den blir i så fall bara på ytan och inget hållbart.

Det kan bara ske om den Helige Ande är med från början. Askes, botgöring och Andens fulla liv hör samman. Vi känner mystikernas tre klassiska steg på väg mot förening med Gud: via purgativa, via iluminativa och via unitiva. Rening, upplysning, förening.

Med andra ord, vi måste praktisera askes och botgöring först om vi skall blåsa liv i glöden. Detta är förankrat i seklernas visdom, och det vore fel att tro att det inte gäller idag.

Men återigen, det omvända gäller också: Andens ljus och eld kommer inte som en belöning efter lång och trogen askes. För att över huvud taget kunna vara motiverad till askes och botgöring krävs att Anden är med redan där, annars vore det bara ett fåfängt utslag av köttets stolthet. Anden får vi så att vi kan öva botgöring, snarare än som en belöning för att ha späkt oss själva. Den store bysantinske teologen Cabasilas skriver:

”The apostles and fathers of our faith had the advantage of being instructed in every doctrine and what’s more by the Savior in person. […] Yet, despite having known all this, until they were baptized [at Pentecost, with the Spirit], they did not exhibit anything new, noble, spiritual, better than in the old times. But when baptism came for them and the Paraclete stormed their souls, then they became new and they embraced a new life, they were leaders for others and made the flame of the love for Christ shine within themselves and others. […] In the same way God leads to perfection all the saints who have come after them.” [N. Cabasilas, Life in Christ, II, 8: PG 150, 552 s.]

Pingstens Ande får vi utan egen förtjänst redan från början i vår kristna resa. Andens eld som kom över kyrkan den första pingsten och som sedan upprepades som en personlig pingst hos varje nydöpt kristen, enligt Apostlagärningarnas terminologi att bli ”döpt i helig Ande”, beskrevs av Paulus och kyrkofäderna som en ”nykter berusning”:

”Berusa er inte med vin, det leder till vårdslöshet. Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan.” (Ef 5:18-19).

Pingstens Ande är inte förbehållet de första kristna, Andens dop är lika aktuellt idag och är basalt i den kristna initiationen. Erfarenheten av detta kan se ut på många sätt, det handlar långtifrån om en ”happy clappy” lovsångsstil som utvecklats inom pingströrelse och karismatisk förnyelse som en del tycks tro. Andens dop har många erfarit utan att kanske ens tänkt på att det handlade om just det. Men det är viktigt att ha kunskap om det så att vi kan öppna oss för Andens fulla liv. Det är nödvändigt för en levande evangeliserande kyrka.

Jag citerar ett avsnitt från slutet av F Cantalamessas predikan där han lägger ut texten om detta och ytterligare förklarar:

”How can we take up this ideal of sober drunkenness and embody it in the present situation in history and in the Church? Why should we take it for granted that such a strong way of experiencing the Spirit was an exclusive privilege of the Fathers and of the early history of the Church, but that it is no longer the case for us? Christ’s gift is not limited to a specific age, but it is offered to every age. It is precisely the role of the Spirit to make Christ’s redemption universal and available to anyone, at any point in time and space.

As an early Father put it, a Christian life filled with ascetic efforts and mortification, but short of the enlivening touch of the Spirit, would look like a Mass service with many readings, rituals and offerings, but without the priest consecrating the species. All would remain what it was before, bread and wine. As the Church Father concluded,

The same also applies to Christians. Even if they have perfectly fasted, taken part in the vigil, sung the psalms, performed every ascetic deed and practiced virtue, but grace has not worked the mystical operation of the Spirit on the altar of their hearts, that whole ascetic process is incomplete and almost vain, because they are not filled with the joy of the Spirit mystically working in their hearts’

What Saint John XXIII meant to do with the Second Vatican Council: a ‘new Pentecost’ for the Church.

Therefore, we also have a chance to draw the Spirit from this channel, solely dependent on God’s own free and sovereign action. One of the ways the Spirit is made visible in this manner outside the institutional channels is the so-called ‘baptism in the Spirit.’ I only hint at it in this context without any intended proselytism, but only in response to Pope Francis’ frequent exhortation to Catholic Charismatic Renewal members to share the ‘current of grace’ experienced in the baptism of the Spirit with the whole people of God.

The phrase ‘Baptism in the Spirit’ comes from Jesus himself. On referring to the approaching Pentecost, before ascending to heaven he said to his apostles: ‘John baptized with water, but in a few days you will be baptized with the holy Spirit” (Acts 1:5). That ritual has nothing exoteric; rather, it consists of extremely simple, calm and joyful gestures, along with feelings of humility, repentance and willingness to become like children.

It is a renewal with fresh awareness not only of Baptism and Confirmation, but also of the entire Christian life, of the sacrament of marriage for married people, of their ordination for priests, of their religious profession for consecrated people. The candidate prepares for the baptism in the Spirit not only with a good confession, but also participating in instruction meetings, where they can come into living and joyful contact with the main truths and realities of faith: God’s love, sin, salvation, the new life and transformation in Christ, charisms, the fruits of the Spirit. The most frequent important fruit is the discovery of what it means to have a ‘personal relationship’ with Jesus risen and alive. In the Catholic understanding, the Baptism in the Spirit is not the end of a journey, but a starting point to mature as Christians and as committed members of the Church.

Is it right to expect everyone to go through this experience? Is it the only way of experiencing the grace of the renewed Pentecost hoped for by the Second Vatican Council? If by baptism in the Spirit we mean a certain ritual, in a certain context, the answer must be no; it is certainly not the only way of enjoying a strong experience of the Spirit. There have been and there are countless Christians who have had a similar experience, without being aware of the baptism in the Spirit, and received a clear increase in grace and a new anointment with the Spirit after a retreat, a meeting or thanks to something they have read. Even a course of spiritual exercises may very well end with a special invocation of the Holy Spirit, if the leader has had that experience and participants welcome it. Is someone doesn’t like the expression “baptism of the Spirit”, let him or her leave it aside and instead of the “baptism of the Spirit” ask for the “Spirit of the baptism”, that is a renewal of the gift received in the baptism.

The secret is to say ‘Come, Holy Spirit’, but to say it with your whole heart, knowing that such invitation will not remain unheard. To say it with an “expectant faith”, leaving the Spirit free to come in the way and with the manifestations he decides, not in the way we think he should come and manifest himself.

The ‘baptism in the Spirit’ has turned out to be a simple and powerful means to renew the life of millions of believers in almost all Christian Churches. Countless people, who were Christians only by name, thanks to that experience have become real Christians, engaged in prayer of praise and in the sacraments, active evangelizers, willing to take on pastoral tasks in their parishes. A true conversion from being lukewarm to being fervent! We should really say to ourselves what Augustine used to repeat, almost with indignation, to himself when he heard stories of men and women who, at some point, left the world to devote themselves to God: “Si isti et istae, cur non ego?”: ‘If those men and women did, why don’t I do too?’

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s