Nyligen råkade Richard Jomshof från SD i blåsväder för att han uttalat sig om Islam som en ”avskyvärd” religion. Han förtydligade sig visserligen sedan och sade att han inte menade människor i allmänhet som tillhör Islam, utan styrelseskicket i många stater influerade av islamism. Det senare borde inte vara svårt att hålla med om, även många muslimer flyr ju från islamismens förtryck och terror. Men många av SD´s kritiker godtog inte denna förklaring, utan stod fast vid att Jomshof och många av de ledande inom SD i själva verket är rasister som drar alla muslimer över en kam och gör skillnad på folk och folk. Jomshofs förklaring var, menar de endast en förskönande efterkonstruktion för att framstå som mer städat i syfte att underlätta samarbete med andra politiska partier.

Mitt fokus är på vad som faktiskt sägs, och jag utgår från möjligheten av en respektfull politisk dialog, inte att utrannsaka vad som döljer sig i hjärtats djup varken hos anhängare av SD eller andra politiska partier. Det politiska spelet följer sin egen logik, och kan man misstänkliggöra motståndarna så gör man det.

En sak är slående: Det finns en grupp som man ofta kommer undan med att kritisera, nämligen kristna, medan det är mycket svårare att kritisera t.ex. muslimer utan att någon genast spelar ut rasistkortet.  Jag tror det har att göra med de tankefigurer som alltmer infiltrerat samhällsdebatten som handlar om identitetspolitik och att de som betraktas som i överläge inte har rätt att uttala sig om de som är i underläge. Kvinnor, muslimer, icke-vita, homosexuella, räknas till underprivilegierade, och tillhör man inte någon av dessa grupper har man inte rätt att uttala sig. Nathan Sahchars ledare i DN 15 mars tecknar bilden:

”Upplysningen sökte det gemensamma för alla människor. Förnuftet och vetenskapen var dess verktyg; demokratin och medborgartanken dess ideal. Upplysningens fiender sökte hela tiden efter det som skilde människor åt – blod, ras, nation, tradition, tro, makt. Upplysningens nyckelbegrepp är friheten; motståndarnas nyckelbegrepp är identiteten. Upplysningen, och med den demokratin och toleransen, har allt färre förkämpar. Dess fiender är inte längre obskyra sekter, och de blir fler.

Nazisterna hade varit lika rasistiska utan USA, men utan USA hade nazisterna fortsatt härska. Att deras idéer och deras praktik, i progressiv förklädnad, blivit ren vardag borde skrämma livet ur oss.”

Att tankegods liknande rasistisk ideologi finns öppet idag i form av antisemitism och nazistiska organisationer som N..d.ska m..tst..dsr.relsen är beklagligt, men inte skrämmande nu mer än förr. Intet nytt under solen, kan vi konstatera visa av erfarenheten. Det vore mer förvånande om antisemitism och rasistisk främlingsfientlighet plötsligt vore utrotad idag, därför är det faktum att det finns kvar också idag inte i sig själv skrämmande, för vi vet vad det handlar om, och då kan vi bekämpa det öppet. Mer skrämmande är när samma tankegods dyker upp i progressiv förklädnad, för det som finns under ytan har vi inte kontroll över, därför är det viktigt att det blir avslöjat och medvetandegjort. Det leder också till överseende med en hel del öppen antisemitism i ohelig allians mellan vänstern, högerextrema och islamister. [ledare DN 16 mars: Sverige fortsätter svika Malmös judar]

Att våra rikdsdagspartier utom SD länge använt tiden till att beskylla varandra för bristfällig ”värdegrund” i förhållande till SD istället för att tala om de brännande sakpolitiska frågorna är kontraproduktivt.  Mycket tal om värdegrund är bara snömos, fernissa på ytan. Jag delar det synsätt som framförs i denna ledare i Ystads Allehanda angående hur de borgerliga partierna bör förhålla sig till SD.

Trots att kristna i världen nu under många år tillhört de mest förföljda i världen har det varit svårt för politiker och media att uppmärksamma detta (påvens besök i Irak nyligen innebar en välbehövlig öppning då detta äntligen gavs den uppmärksamhet det förtjänar), medan minsta kritik av Islam direkt avfärdats som islamofobi och främlingsfientlighet. När dåvarande påven Benedictus XVI höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006 som berörde temat att tron aldrig skall utbredas med våld väckte det raseri hos islamister, och han fick också hela den sekulariserade intellektuella västvärlden mot sig i anklagelser om hets mot muslimer. Han lyfte i föreläsningen fram  två huvudpunkter:

1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade en dialog som den lärde bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425)  förde med en bildad perser om kristendomen och islam. Dialogen rörde hela området av det i Bibeln och Koranen beskrivna trossystemet och kretsade särskilt kring Gudsbilden och bilden av människan. Kejsaren motiverade varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld.

”Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ‘Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’… Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget… Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ‘skriftens folk’ och ‘de otrogna’, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

‘Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt… Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, inte ”σὺν λόγω, syn-logo” (”med Logos”), det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…‘

Påven kommenterar citatet från den bysantinske kejsaren:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen [5]. Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar.

Här skiljer sig vägarna i förståelsen av Gud och i det konkreta förverkligandet av religionen. Vi står inför ett dilemma som samtidigt är en omedelbar utmaning för oss idag. Är övertygelsen om att det strider mot Guds väsen att handla förnuftsvidrigt något som bara är en grekisk tanke, eller gäller den alltid och i sig självt? Jag tror att vi här ser den djupa överensstämmelsen mellan det som är grekiskt i ordets bästa bemärkelse och den bibliska förståelsen av tron på Gud. Genom att alludera på den första versen i Genesis, den första versen överhuvud i den Heliga Skrift, öppnar Johannes prologen till sitt evangelium med ordet: I begynnelsen var Logos, Ordet. Detta är just det ord som kejsaren använder: Gud handlar med iakttagande av Logos, ”σὺν λόγω, syn-logo”, ”med Logos”. Logos är på samma gång förnuft och ord – ett förnuft som är skapande och som kan meddela sig till andra, men just som förnuft.” [Läs hela påvens föreläsning på svenska här]

Det var aldrig påvens avsikt att förolämpa muslimer. Katolska kyrkan vill ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Tvärtom ledde föreläsningen till en ännu bättre dialog och fortsättning på den som upprätthållits av Benedictus XVI´s föregångare Johannes Paulus II. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten Nostra Aetate från 1965 låg till grund för att upprätta denna dialog.

Redan 2016 träffade påven shejk Ahmed al-Tayed storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution i privat audiens. Det var första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar rest till Vatikanen.

Påve Franciskus har fortsatt i samma anda. I möte med Stor-imamen Ahmed el-Tayeb av al-Azhar under ett interreligiöst möte i Abu Dhabi i februari 2019 undertecknades ett gemensamt dokument om mänskligt syskonskap som  uppmanade ”alla personer som har en tro på Gud och på mänskligt syskonskap att förena sig och samarbeta så att det kan fungera som en vägledning för kommande generationer att främja en kultur av ömsesidig respekt.”

Därefter följde utgivandet av encyklikan ”Fratelli tutti” 2020. I encyklikan skriver påven att han önskar att vi, genom att erkänna varje människas värdighet, bidrar till återupplivandet av en gemensam strävan efter syskonskap mellan alla människor i världen.

Och nu senast under Irak-resan träffade påven i Najaf  storayatollan Ali al-Husseini as­Sistani, den högsta andliga auktoriteten för shiiterna i Irak. Ali al-Husseini as-Sistani stödjer en fridfull islam, som undervisar i teologi, lag och moral, och kräver att principerna för islam respekteras i det offentliga livet, men inte gör anspråk på den politiska makten eller kontrollen av den.

Påve Benedicts Regensburgstal och Katolska kyrkans inställning till religionsfrihet, religionsdialog och ansvar för ett syskonskap för fred innefattande alla människor oberoende av tro visar att det går att hålla flera bollar i luften samtidigt: Man kan ha en respektfull och intellektuellt hederlig dialog med alla människor, utöva konstruktiv kritik av religion och samtidigt tydligt stå fast vid sin egen tro. Visserligen finns det de kritiker inom Katolska kyrkan som menar att de tre sista påvarna gått för långt i religionsdialogen och dagtingat med grundläggande trossatser. Men ingen observant utomstående bedömare tvivlar på att Katolska kyrkan står fast och viker inte en tum från de grundläggande trossatserna. Tvärtom hämtar man just kraften till sitt sociala engagemang i världen från denna tro.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik påstås vilja – plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. [Se mitt tidigare blogginlägg Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt]

Kritiken mot Svenska kyrkan att vara alltför otydlig och gå i Socialdemokratiska partiets ledband har inte tystnat med åren. Tvärtom är det nu forskningen om åren efter 1968 och granskningen av vad som skedde på allvar tar fart (Johan Sundeen, Annika Borg). Den senaste debatten handlar om ärkebiskop Antje Jackelens teologiske sekreterare Jakob Wirén som skrivit en bok där han hävdar att även för kristna kan Muhammed ha en plats bland skaran av profeter. Detta kritiserades i en ledarartikel i Dagen. Senare dementerar ärkebiskop Jackelén på twitter det hela och menar att Dagen missförstått: ”Nej, det har ärkebiskopens teologiska sekreterare aldrig föreslagit. Bättre läsa boken än att vilseledas av en slarvig rubrik.”

Jag har själv inte läst boken ännu, men måste väl göra det om jag skall fortsätta engagera mig i denna debatt. Läser man Jacob Zettermans intervju i Dagen med författaren verkar det inte som att budskapet är missuppfattat, men det sägs både ock: På ett ställe sägs: ”Det är inte så att Jacob Wirén propagerar för att kristna bör se Muhammed som en profet”, men samtidigt pekar hela intervjun på att det är just detta som Wirén vill öppna för. På ett annat ställe sägs: ”Muhammed var verksam på 600-talet och var monoteismens försvarare… Han (Wirén) menar därför att kristna skulle kunna se Muhammed som profet, likt Hosea eller Jeremia i Gamla testamentet.”

Den väsentliga frågan är dock inte i detta fall monoteismen, utan andra trosartikeln, den som gäller Jesus Kristus som sann Gud och sann människa i en och samma person. ”Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.”  (1 Joh 4:1-3). Dessutom är tanken på en ny uppenbarelse, en text på direktdiktat av Gud via ängeln Gabriel 600 år efter den kristna uppenbarelsens fullbordan helt främmande för kristendomen.

Jag skönjer i intervjun med Wirén och i ärkebiskopens twittersvar att det just är otydligheten som är väsentlig. När man svarar dem som tycker kristendomen är för dogmatisk och otidsenlig är det bra med mångtydighet i tolkningen. När man svarar dem som hävdar att det är väsentligt med tydlighet i dogmatiken kan man hävda att de missförstått vad som sagts. Jag säger inte att alla frågeställningar är enkelt svartvita, men någonstans här lär väl fokus i det fortsatta samtalet ligga…

———————-

Muhammed och Islam, fakta

Muhammed (570-672 e.Kr)
Föddes i Mekka. Fick vad han hävdar uppenbarelser från Gud vilket ledde till grundandet av Islam, en ny religion med idag c:a 2 miljarder anhängare.

Enligt islamsk tradition uppenbarade sig ärkeängeln Gabriel för Muhammed i en grotta på berget Hira. Ärkeängelsn budskap var att Muhammed hade valts ut av Gud. Muhammed skrev ner Koranen på direkt diktat av ärkeängeln Gabriel. Den är skriven på klassisk arabiska, det språk som ängeln Gabriel talade till Muhammed på.

Muhammed uppmanades att gå ut och predika den enda sanna läran för människorna: Att det finns bara en Gud -Allah- och Muhammed är hans profet. Jesus ses som en profetisk gestalt enligt muslimsk tro, men i motsats till Kristendomen förnekas hans guddomlighet.

Koranen är Islams heliga bok som anser innehålla Allahs ord och vilja. Muhammeds anhängare kallades muslimer, vilket betyder underkastelse på arabiska – en person som underkastar sig den ende Guden.

År 622 flydde Muhammed från Mekka till Medina (kallas hidrja). Det räknas som början på Islams tideräkning.

År 630 erövrade Muhammed och hans här Mekka. År 632 genomförde han en noga planerad vallfärd till Mekka. De riter han genomförde ligger till grund för de riter som pilgrimer utför idag. När Muhammed dog steg han enligt traditionen upp till himlen på en häst från en klippa i Jerusalem, platsen för nuvarande Klippmoskén, en av Islams heligaste platser.

År 636 drabbade en arabisk armé samman med Östromerska rikets armé, och den arabiska armén segrade. Den historiska segern öppnade upp för att under de närmaste århundradena utbreda ett arabiskstyrt välde med Islam som religion från Spanien i väster genom Nordafrika och hela Mellanöstern. Islam utvecklades till en världsreligion.

[Artikel i Populär historia: Muhammed profeten som förändrade världen]

[mera om Islam på min blogg]

---