Når påve Franciskus talar om att islamistiskt inspirerad terror inte skall identifieras med Islam som religion, och då några religiösa ledare, bland dem biskop Anders Arborelius och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver i DN att terrorhotet idag inte får urarta till en kulturkamp, så tolkar jag inte de kristna ledarnas intention som att de vill förminska korset och frälsningen i Jesus Kristus, inte heller som att de vill bortse från de negativa influenser en militant tolkad Islam som vi ser aktivt eller passivt understödjas i flera av våra moskéer har. Där får man inte vara naiv.

Jag tolkar dem istället så, att vi kan inte bortse från att det finns många fredligt sinnade muslimer och en muslimsk kultur som levt i fredlig samexistens med övriga världen. Wahabitisk salafism som motiverar krig mot ”otrogna” och förtryckande sharia-lagar är en sekterism inom islam som majoriteten av världens muslimer inte vill identifiera sig med. Och mycket av den islamistiskt inspirerade terrorism vi ser i västvärlden idag är inte alls religiöst grundad. Många av terroristerna är unga människor uppvuxna i väst som inte alls tidigare varit praktiserande muslimer men som radikaliseras, ofta helt mot deras föräldrars vilja. Joel Halldorf tycker jag har ett bra perspektiv i denna Expressen-artikel.

Vi kan i religionsfriheten inte neka fredliga muslimer deras kulturella tillhörigheter utan acceptera att vi lever i ett multikulturellt land. Jag tolkar påven och författarna av DN-artikeln som att främjande av ömsesidig respekt och fredlig samexistens bättre gagnar fred och utveckling än konfrontation med majoriteten av muslimerna.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad i ett antingen eller: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik sista åren tycks vilja, plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. Att rektionen på Gunnar Sjöbergs kritik av #mittkors-kampanjen blev så kraftig berodde nog på att man under lång tid sett och kritiserat denna utslätande hållning från Svenska kyrkans sida.

Jag menar att vi måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Och vi måste sluta med att snabbt inrangera människor i ena eller andra lägret i denna polariserade debatt. Sjöberg gjorde ju en pudel och insåg att han hade gjort en missbedömning och borde ha insett vilka reaktioner hans utspel skulle få. Sedan ville han vara med i kampanjen men fick inte för att många människor som var med i kampanjen tog illa vid sig. Detta illustrerar hur problematiskt det är, hur svårt vi har att förlåta och ta till oss när människor ändrar sig.  Istället vill fortsätta att ha kontroll över dem genom att inrangera dem i fack. Att Sjöberg inte fick vara med solkar ner #mittkors-kampanjen lite.

Som kristna är vi kallade att vara både fromma som lamm och listiga som rävar. Vi är kallade att möta varje människa där hon står och acceptera hennes fria vilja och frihet, samtidigt som vi är kallade att sprida evangeliet om Jesus Kristus, ett evangelium som talar om kärlek och offer som upplevs som befriande och attraktivt också för många muslimer. Vi upplever idag en aldrig tidigare skådad kristen väckelse bland muslimer, både bland de som flytt till västvärlden och i deras hemländer.

Påve Franciskus träffade i maj shejk Ahmed al-Tayed som är storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution. Det är första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar reser till Vatikanen.