Jag har just läst två böcker som beskriver olika perspektiv på det kristna livet.

1. Liturgins tecken av Anders Piltz, Veritas förlag. Den beskriver mässan som är kyrkans heligaste handling där alla trons ord, tecken och utmaningar är samlade, förtätade och iscensatta, förmedlande den gudomliga Närvaron alltsedan Guds människoblivande i Jesus Kristus för tvåtusen år sedan. [Recension av Ulrika Erlandsson här]

2. Sensus fidei i kyrkans liv, utgiven av Katolska kyrkans internationella teologkommission 2014. Svensk översättning och utgiven på Artos förlag 2017. Kyrkan framställs här som de troendes gemenskap, inte som en samling individer som ”råkar” ha samma tro. De enskilda troende tror genom att instämma i kyrkans tro, men kyrkan är också ett trossubjekt där ”sinnet för tron” – sensus fidei- finns både hos den troende och hos kyrkan som helhet. Detta sinne för tron är inget som erövras som en insikt genom djupgående teologiska studier, inte heller genom ett blint efterföljande av vad läroämbetet anvisar att man skall tro, utan det är ett sinne som ges genom den Helige Ande i samband med omvändelsen och beslutet att bjuda in Jesus Kristus i sitt liv. Sensus fidei är något som delas lika av alla, vigda såväl som lekmän och det är på detta som kyrkans ofelbarhet i sista hand vilar. (Jfr Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution, Lumen Gentium p12)
Sinnet för tron, elle [Recension av Philip Geister SJ här] [Dokumentet, engelsk text på Vatikanens hemsida här]

Dessa båda uttrycker olika aspekter av det katolska kristna livet. Man kan vara en bra katolik utan teologisk bildning, bara genom att gå i mässan, lyssna till Ordet, delta i Kommunionen och bruka de andra sakramenten, be och sträva att vara en god och samvetsgrann människa i samhälle och arbetsliv och inte bekymra sig så mycket om de kontroverser som utspelar sig kring kyrkan, internt och i samhället.

Jag känner ibland suget efter idyllen där kyrkan är mitt i byn, en självklar del i ett samhälle som utvecklas sunt mot allt större välmående och goda värderingar utan att det kräver något större engagemang av mig annat än att hålla mig på rätt sida lagen och gå i mässan på söndagarna. Fader Browns eller Don Camillos värld.

Men de som inte har en djupare förankring i tron än den nedärvda kulturen tappar nog snart taget och glider bort från kyrkan. Den världen finns inte idag, och vi katoliker behöver vara starkt rustade för att hålla fast vid vår tro och ge skäl för den i dagens värld där vi är under stor press både utifrån och inifrån kyrkan själv. Påve Benedikt XVI utryckte det mycket klart till de 80.000 katolikerna samlade i Hyde Park under hans besök i England sept 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

I ett möte med katolska studenter under samma resa beskrev han tron på Gud som en ”vänskap” som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. ”Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredsställa våra hjärtans djupaste behov”

Också inifrån hotas kyrkan. Skandaler, korruption, sexuella övergrepp, ett sjunkande förtroende för prästerskapet ställer krav på att vi kan skilja mänsklig synd och tillkortakommanden från den tro och kallelse till helighet som kyrkan också representerar. Vi erfar också polariserade meningsskiljaktigheter inom hierarkin som kan te sig minst sagt förvirrande för oinitierade lekmän.

Det är här den Helige Ande och Sensum fidei kommer in i bilden.  Sensus fidei är inte en motvikt mot läroämbetet på en våg av kollektiv rättrogenhet, vilket man ibland kan få intryck av då man tar del av fanatiska, bittra och arga kristnas inlägg i sociala media som påstår sig äga sanningens och trons anda i motsats till den förstockade hierarkin . Nej, det handlar om den helige Ande inneboende i varje troende och som ger liv, kunskap och kärlek och rustar oss att samverka med och ta ansvar i kyrkan. Det handlar inte bara om kunskap om vad som är rätt eller fel, utan också om en anda av tillhörighet till kyrkan och en inre förståelse för dess tro och liv.

Sensus fidei är inte samma som folkfromhet, inte heller den allmänna opinionen hos majoriteten av katoliker. Nödvändiga betingelser för att utveckla Sensus fidei är ett aktivt deltagande i kyrkans liv, deltagande i mässan, bönen, begrunda bibelordet och bemöda sig om ett liv i kärlek till nästan (jfr Apg 2:42).

Alla engagerade katoliker som deltar i samtalen på sociala media och antingen bidrar till att piska upp polariseringen eller lider av och vill hitta ett sätt att bidra till enhet och försoning rekommenderar jag att läsa och begrunda bibelkommissionens bok om Sensus fidei. Inget som sägs i boken borde vara kontroversiellt för en katolik, och jag tror ett sådant begrundande gör oss till konstruktiva medspelare i såväl det inom-katolska samtalet som i den utåtriktade uppgift vi har i den nya evangelisationen.