Skillnaden mellan kasuistisk moralteologi och en moralteologi byggd på pastoral urskiljning, kärlek och medmänsklighet är att den förra tillämpad in absurdum blir kall och teoretisk, medan äkta katolsk moralteologi måste bygga på pastoral urskiljning, kärlek och medmänsklighet i efterföljelse av Jesus. Konflikten mellan påve Franciskus och dem som menar att påven är heretisk genom tillämningen av en pastoral medmänsklighet i sina dokument och uttalanden består just i detta. Påven tycker att hans kritiker är alltför kasuistiska.

Man kan jämföra med Gamla och Nya förbundet: Gamla testamentet beskriver hur Gud sluter ett förbund med Israels folk som han utvalt som ett redskap för människosläktets frälsning. I Nya testamentet beskrivs Jesus Kristus som uppfyllelsen av Guds förbundslöften och samtidigt som instiftare av ett nytt förbund, en nyansats av det gamla.

GT. Människan måste följa lagen till punkt och pricka för att bli ren och närma sig Gud. Närmar hon sig Gud oren förgås hon. Människans mål är att uppfylla Guds lag genom att iaktta nedskrivna regler. Synd är överträdelse av noga nedskrivna föreskrifter och Guds bud inristade i sten. Det största budet är att människan skall älska Gud av hela sin kraft, och överträdelser medför straff.

NT. Människan inbjuds att närma sig Gud för att bli ren. Genom Guds Ande är lagen nedskriven i människornas hjärtan vilket gör att hon har en dragning till ljuset och göra det goda, och däri finns den sanna lyckan som är människans mål. Misslyckas hon finns förlåtelse och möjlighet att börja på nytt. Synd är att förråda någon som älskar dig. Samvetet i den helige Andes ljus överbevisar om synd. Budskapet är att Gud älskar människan först, vilket väcker människans gensvar. En ny princip introduceras i Nya förbundet: Att tillbe Gud i ande och sanning.

Kasuistik enl NE: ”(av latin casus ’fall’), inom juridiken rättsliga avgöranden på ett visst område. En lagskrivningsteknik kallas kasuistisk om den i stället för att uppställa allmänna regler beskriver enskilda, särskilt typiska, praktiska fall”.

Inom moralteologin åsyftas med kasuistik en etisk framställning som vill befria från individuellt, självständigt avgörande i samvetsfrågor. Istället upprättas auktoritativa handlingsregler för alla tänkbara fall. En utvecklad kasuistik fanns hos de judiska rabbinerna och nådde sin höjdpunkt i Talmud.

Lathundar och tumregler kan alltid vara bra att ha som utgångspunkt för etiska bedömningar och samvetsrannsakan, och Katolska kyrkan har varit flitig med detta, vi har biktspeglar och annat. Men det finns ingen regelsamling, hur detaljerad den än skulle vara, som ersätter samvetet och det egna omdömet. Det är detta påve Franciskus gång på gång återkommer till då han kritiserar en förfelad traditionalism i Katolska kyrkan som har fört kasuistiken alldeles för långt. I ett tal till deltagare i en konferens anordnad av Alfonso-akademin i mars 2023 utvecklade han detta:

”Faithful to Alphonsian tradition, you try to offer a model of Christian life that, with respect for the demands of theological reflection, is not however a cold morality, theoretical morality, I would say a ‘casuistic’ morality. I say from experience, because unfortunately I studied ‘casuistic’ morality at that time… that says: ‘It is a mortal sin if two candles are missing on the altar, a venial sin if there is just one’. And all casuistry is like that, I humbly say. Thanks be to God we have moved on; it was a cold theoretical morality. You are asked for a model that responds to pastoral discernment filled with merciful love, aimed at understanding, forgiving, accompanying and, above all, integrating (cf. Post-Synodal Apostolic Exhortation Amoris Laetitia, 312). Being ecclesial presupposes this: integration.

Hela talet här

Den apostoliska maningen Amoris laetitia (2016) var det första dokument som väckte stark kritik från flera kardinaler, bl.a. kardinal Burke. Genom att öppna på glänt för möjligheten för gifta par att ta emot kommunionen även om man har i bagaget att inte till 100 procent levt enligt katolsk äktenskapsteologi utlöste starka protester, man menade att påven höll på att rasera Katolska kyrkans hela moralteologiska system,

Inte alls, menar påven, som är mycket medveten om vad han gör, min moralteologi är helt thomistisk. Han kommenterade detta i samband med en privat träff med jesuitbröder i Cartagena, Colombia under sin Sydamerika-resa 2017, en text från det mötet publicerades 28 september 2017 i La Civilta Cattolica. Påven menar att han lutar sig mot klassisk och genuin thomistisk moralfilosofi och refererar till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino. ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna.
”Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade han och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”.
”Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.”
Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.”
Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden, Kristi sår, Kristi mysterium.”

Den nythomistiska filosofi som präglar katolsk traditionalism och antimodernism är, menar jag ett otillräckligt och reducerande hembygge, en perversion av Thomas filosofi, man tar till vara den systematiserande dimensionen och gör det till en hård yta som saknar den djupdimension som skulle göra den tillämpbar i levande livet. Påven igen:

”We’ve seen what damage occurred when the great and brilliant Thomist scholastics deteriorated, falling down, down, down to a manualistic scholasticism without life, mere ideas that transformed into a casuistic pastoral approach. At least, in our day we were formed that way… I’d say it was quite ridiculous how, to explain metaphysical continuity, the philosopher Losada spoke of puncta inflata… To demonstrate some ideas, things got ridiculous. He was a good philosopher, but decadent, he didn’t become famous…”

Ett annat område där det skär sig är synen på personer med från heteronormativitet avvikande sexuella läggningar och identitetsupplevelser (HBTQ) där påven vid flera tillfällen uttalat sig i förstående och pastoralt positiva ordalag, vilket också det medfört skarp kritik.

De nordiska biskoparna har nyligen skrivit ett brev, Pastoral letter on human sexuality som innehåller bra ansatser, men när man kommer till HBTQ saknar man som i många katolska sammanhang en närmare kontakt med de människor man talar om och en beskrivning av deras reella problem. Bobby Nichols och Robert Shine problematiserar detta i ett inlägg på New Ways Ministrys hemsida. New Ways Ministry ären organisation för kontakt med HBTQ-katoliker.

Än mer kritisk är professor M. Therese Lysaught vid Loyola University Chicago och medlem i Påvliga akademin för livet. I en artikel i National Catholic Reporter granskar hon en skrivelse från USA’s biskopars lärokommitté, ”Doctrinal Note on the Moral Limits to Technological Manipulation of the Human Body,” som hon ser stora brister i, det finns inte någon kontakt med de personer man talar om, det är skrivet över huvudet på dem, och man ignorerar deras reella problem, texten vittnar inte heller om någon kontakt med de personer inom hälso- och sjukvård som är satta att hjälpa dem. Det är en mycket bra analys som går igenom teologiska och moraliska brister i skrivelsen. Problematiken är generell och inte vara begränsad till USA. Den torde också utan kännas igen även från svensk horisont. Jag rekommenderar Lysaughts artikel för dem som vill vidga sitt perspektiv med även kritiska synpunkter på dessa frågor.

Det är viktigt att föra ett öppet och realistiskt samtal, både inom kyrkan och mer brett i vår kultur och med de personer vi talar om för att kyrkan skall kunna skaffa sig större trovärdighet i dessa frågor. Främst äktenskap och sexualitet som här nämnts, men i botten ligger också hela synen på moralteologin. Jag menar att påven har helt rätt att den måste vara förankrad i den praktiska verkligheten och människornas verkliga problem och inte bara vara stelt kasuistisk. Och en pastoral som är mänsklig och förlåtande rubbar på intet sätt kyrkans grundläggande morallära.