Den amerikanske statsvetaren Jan-Werner Müller skriver en viktig artikel i dagens DN om kristdemokratins historia. Vilken väg skall KD, CDU och andra kristdemokratiska partier gå? Han varnar för locktonerna från högerpopulistiska partier. Han ger samtidigt en historisk bakgrund till kristdemokratins uppkomst och utveckling i Europa.

I Sverige fick ju kristdemokratin från början en frikyrklig prägel, men idag stärks genom EU samarbetet med dess systerpartier i Europa

Trots sin enorma historiska betydelse är kristdemokratin och dess idéer och institutioner långtifrån förstådda, säger Müller och fortsätter: ”Ideologin har inga lätt identifierbara grundare eller kanoniska tänkare, och till skillnad från liberalismen saknar den ett idémässigt ankare som klart och tydligt skiljer den från andra politiska tankeströmningar”. Jag tänker att kristdemokratin går på tvären mot övriga politiska ismer, men är något gemensamt, så är det väl den kristna etiken och katolsk sociallära.

Till skillnad från dagens populister på den yttre högerflanken, som Orbán eller Salvini, kritiserade de tidiga kristdemokratiska ledarna outtröttligt idén om nationalstaten, konstaterar Muller och fortsätter:

”Mot bakgrund av denna misstänksamhet mot nationalstatlig suveränitet var det inte någon tillfällighet att kristdemokrater spelade en avgörande roll för den europeiska integrationen. De verkade för pluralism och federalism och avsikten var att makten skulle spridas över kontinenten. De spelade en betydelsefull roll när Europakonventionen om mänskliga rättigheter kom till och utformades så att den skulle kunna fungera som en kontrollmekanism i relation till nationalstaternas maktutövning. De betraktade samhället som en pluralistisk gemenskap av gemenskaper (inte minst familjen). Och de förstod att minoritetsrättigheterna och civilsamhället – naturligtvis inklusive de religiösa institutionerna – måste skyddas.”

Müller menar att det är parodiskt när dagens nationalkonservativa och högerextrema populister gör anspråk på den kristdemokratiska manteln. Han avslutar:

”Man kan hoppas att EPP för sin del till sist har förstått att ”försvaret av familjen” inte spelar någon större roll om det samtidigt innebär att man ger en regim carte blanche för att demolera demokratin. Oavsett om det är kristdemokratin i sig eller demokratin som sådan man vill värna är det av vikt att kalla Orbán och hans förbundna vid deras rätta namn: företrädare för en högerextrem politik som aldrig har hyst något intresse för vare sig kristendom eller demokrati.”

Jag kan inte annat än stämma in i dessa förhoppningar. Europa behöver en stark och visionär kristdemokrati som med integritet och kraft förvaltar sitt arv.