Coronaviruset, COVID-19 är en ny typ av influensa som sprids pandemiskt över världen. En majoritet av befolkningen kommer att insjukna, de flesta lindrigt, men en del med svåra symtom som kräver sjukhusvård. Eftersom det inte finns någon tidigare immunitet blir det förödande konsekvenser med stor belastning på sjukvården. Många har kanske sett dessa kurvor som beskriver kort respektive långsamt spridningsförlopp.

från DN 2020-03-12

Hur det till slut blir utifrån de åtgärder som sätts in, en långsam eller mera akut spridning utifrån insatta åtgärder vet ingen säkert. En del vill panikbromsa hela samhället, andra förespråkar andra inte så drastiska punktinsatser.

Agnes Wold citerar på Twitter Annika Linde, virolog och influensaexpert och tidigare statsepidemiolog. Det är en kunskap jag gärna sprider:

[15 mars 2020 kl 13:12: Jag har tagit bort den citerade texten eftersom Agnes Wold tagit bort den från  sitt twitterflöde med motiveringen att ”några har tolkat den på ett sätt som verkligen inte var avsett” ]
Jag återger istället med egna ord vad jag uppfattar som elementa när det gäller influensaepidemiologi och pandemier:

När kring 60% av befolkningen smittats av ett nytt virus som tidigare saknades immunitet mot uppstår s.k. flockimmunitet vilket hindrar fortsatt snabb spridning i samhället (det är därför det också är viktigt att alla vaccinerar sig mot t.ex. mässling som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Om det sprider sig en skepsis mot vaccinationer och många förblir ovaccinerade i samhället finns risken för nya utbrott. Man skyddar inte bara sig själv utan också andra genom att låta vaccinera sig).

Att uppnå flockimmunitet är inget man kan planera låta ske eller inte låta ske, det är den oundvikliga slutpunkten för varje pandemi (om man inte innan dess hunnit ta fram ett vaccin, fast vaccinering är ju ett sätt att på konstgjord väg uppnå flockimmunitet).

Det vi kan göra är att fördröja förloppet av smittspridning genom olika åtgärder, tvätta händerna, nysa i armvecket, stanna hemma när man är sjuk och andra mera långtgående former för social isolering som t.ex. att förbjuda stora folksamlingar.

Det är viktigt att fördröja spridningen för att undvika stor belastning på sjukvården under den akuta fasen. Om 60% sjuknar och 1% blir svårt sjuka är innebär det 60 000 människor som kan behöva sjukhusvård. Det klarar vi inte. För många svårt sjuka på en gång är vad som drabbat Kina och Italien.

Jag tycker nog Folkhälsomyndigheten varit tydlig med sin strategi hela tiden. Man har också sagt att det är svårbedömt läge, och att saker kan ändras men att man ändå måste välja en grundad strategi.

I första läget var det att smittspåra och isolera alla kända fall.

I andra läget, då smittan fått fäste i befolkningen och det inte går att hålla koll på varje enskilt fall och det dykt upp fall som inte relaterar till dem som rest in i landet, då handlar det om att skydda riskgrupper från smitta och att skydda sjukvårdens funktion och planera för ett läge med fler svåra fall som behöver sjukhusvård.

Det kräver basalt att man får en så låg spridning som möjligt i hela befolkningen, inte för att unga människor och barn riskerar blir svårt sjuka, det brukar de inte bli, utan för att varje smittad individ är en risk för spridning till riskgrupperna eller till sjukvårdspersonal.

Alltså:
-Fördröja smittspridning i hela befolkningen för att skydda vården och riskgrupperna.
-Ha extra restriktioner för att förhindra att personer i riskgrupper insjuknar (besöksförbud på äldreboende, farmor och farfar skall inte vara hemma med sjuka barn etc).

Om skolstängningar är bra eller dåliga diskuteras självklart i smittskyddskretsar men det finns ingen som kan vara helt säker på svaret – det beror på epidemins skede, hur samhället runtomkring är organiserat och andra miljöfaktorer.