Virusepidemiologiska aspekter på Corona – Det gäller att uppnå långsam flockimmunitet

Publicerat den 15 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Coronaviruset, COVID-19 är en ny typ av influensa som sprids pandemiskt över världen. En majoritet av befolkningen kommer att insjukna, de flesta lindrigt, men en del med svåra symtom som kräver sjukhusvård. Eftersom det inte finns någon tidigare immunitet blir det förödande konsekvenser med stor belastning på sjukvården. Många har kanske sett dessa kurvor som beskriver kort respektive långsamt spridningsförlopp.

 

 

Hur det till slut blir utifrån de åtgärder som sätts in, en långsam eller mera akut spridning utifrån insatta åtgärder vet ingen säkert. En del vill panikbromsa hela samhället, andra förespråkar andra inte så drastiska punktinsatser.

Agnes Wold citerar på Twitter Annika Linde, virolog och influensaexpert och tidigare statsepidemiolog. Det är en kunskap jag gärna sprider:

[15 mars 2020 kl 13:12: Jag har tagit bort den citerade texten eftersom Agnes Wold tagit bort den från  sitt twitterflöde med motiveringen att ”några har tolkat den på ett sätt som verkligen inte var avsett” ]
Jag återger istället med egna ord vad jag uppfattar som elementa när det gäller influensaepidemiologi och pandemier:

När kring 60% av befolkningen smittats av ett nytt virus som tidigare saknades immunitet mot uppstår s.k. flockimmunitet vilket hindrar fortsatt snabb spridning i samhället (det är därför det också är viktigt att alla vaccinerar sig mot t.ex. mässling som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Om det sprider sig en skepsis mot vaccinationer och många förblir ovaccinerade i samhället finns risken för nya utbrott. Man skyddar inte bara sig själv utan också andra genom att låta vaccinera sig).

Att uppnå flockimmunitet är inget man kan planera låta ske eller inte låta ske, det är den oundvikliga slutpunkten för varje pandemi (om man inte innan dess hunnit ta fram ett vaccin, fast vaccinering är ju ett sätt att på konstgjord väg uppnå flockimmunitet).

Det vi kan göra är att fördröja förloppet av smittspridning genom olika åtgärder, tvätta händerna, nysa i armvecket, stanna hemma när man är sjuk och andra mera långtgående former för social isolering som t.ex. att förbjuda stora folksamlingar.

Det är viktigt att fördröja spridningen för att undvika stor belastning på sjukvården under den akuta fasen. Om 60% sjuknar och 1% blir svårt sjuka är innebär det 60 000 människor som kan behöva sjukhusvård. Det klarar vi inte. För många svårt sjuka på en gång är vad som drabbat Kina och Italien.

Jag tycker nog Folkhälsomyndigheten varit tydlig med sin strategi hela tiden. Man har också sagt att det är svårbedömt läge, och att saker kan ändras men att man ändå måste välja en grundad strategi.

I första läget var det att smittspåra och isolera alla kända fall.

I andra läget, då smittan fått fäste i befolkningen och det inte går att hålla koll på varje enskilt fall och det dykt upp fall som inte relaterar till dem som rest in i landet, då handlar det om att skydda riskgrupper från smitta och att skydda sjukvårdens funktion och planera för ett läge med fler svåra fall som behöver sjukhusvård.

Det kräver basalt att man får en så låg spridning som möjligt i hela befolkningen, inte för att unga människor och barn riskerar blir svårt sjuka, det brukar de inte bli, utan för att varje smittad individ är en risk för spridning till riskgrupperna eller till sjukvårdspersonal.

Alltså:
-Fördröja smittspridning i hela befolkningen för att skydda vården och riskgrupperna.
-Ha extra restriktioner för att förhindra att personer i riskgrupper insjuknar (besöksförbud på äldreboende, farmor och farfar skall inte vara hemma med sjuka barn etc).

Om skolstängningar är bra eller dåliga diskuteras självklart i smittskyddskretsar men det finns ingen som kan vara helt säker på svaret – det beror på epidemins skede, hur samhället runtomkring är organiserat och andra miljöfaktorer.

Publicerat i Samhälle | Märkt | 3 kommentarer

GAL-TAN och andra försök till skalor. Var befinner vi katoliker i Sverige oss?

Publicerat den 13 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Idag har jag tagit del av två olika videoinslag på internet.

A. Från ett event med NAV Sweden, Joel Halldorf i ett samtal med Per Johansson och Eric Schüldt. Ett samtal om Det Gemensamma i vårt samhälle, politik och andlighet och hur vi mår i ett samhälle där välfärdskurvorna hela tiden pekar uppåt medan vårt psykiska välbefinnande istället pekar neråt. Liberalismen har betonat människors behov av frihet och oberoende, men det leder också till bieffekter som större ensamhet och rotlöshet, vilket får människor att längta efter gemenskap och söka sin identitet i något annat än det mainstream-kulturen förmår att erbjuda. Eric Schüldt observerade att alla idag förväntas vara unika och orginella, gå sin egen väg, men att det paradoxalt nog samtidigt finns en konformism i detta. Gärna unik, men inom strikta ramar. Joel påpekade att vi som individer har svårt att stå emot den konformismens tryck, det kan bara en gemenskap göra. Men en gemenskap kan vara sluten och se samhället utanför som fientligt, eller den kan vara öppen och främja en sund utveckling av personer till ansvarstagande samhällsmedborgare. Var kommer kristendomen in i detta? Strax efter 25 min in i detta samtal ställs frågan vad som menas med ”Kristi kropp” Om du är tillräckligt avstressad, så luta dig tillbaka och ta del av detta intressanta och njutbara samtal där man låter reflektionen få ta sin tid utan brådska.

B. På Katolsk Horisont, en intervju med Max Skalenius angående en nybildad SUK-lokalförening i Göteborg kallad St Eriks legion. Föreningen riktar sig till unga män med syfte att med andra katolska män hämta styrka och inspiration att leva ut  sitt katolska liv och känna en trygghet där de kan dela med sig av sina erfarenheter. Max är 22 år och har tidigare varit vice ordförande i SUK (Sveriges Unga Katoliker). Han berättar i intervjun att han söker hitta en identitet i en katolsk manlighet som han själv känner han behöver och som han tror Sverige behöver. Med likasinnade har de upptäckt det forna katolska arv som finns i Sverige i form av många heliga platser och glömda helgon. Max säger också i intervjun att han vill omvända Sverige till detta katolska arv.

Intervjun illustrerar det som var fokus i samtalet i den första videon: Frustrationen över att mainstream-kulturen inte kan leverera en identitetsstärkande gemenskap, inte ens main-stream Katolska kyrkan i Sverige, utan man söker sig till mindre gemenskap av likasinnade för att finna de identitetsmarkörer man söker. Jag fokuserar inte här på att recensera vad det är för typ av katolsk manlig identitet man söker, men det är  ett underbetyg åt Katolska kyrkan i Sverige att man inte inom församlingsgemenskapen och inom riks-SUK kunnat erbjuda svar på ungdomarnas frågor, utan att de själva nu vill bygga upp något eget som de dessutom vill applicera på hela Sverige och göra Sverige ”katolskt” igen. Att denna intervju publiceras okommenterad får man väl dock tolka som att de vuxna som står bakom Katolsk Horisont tacksamt tar emot ungdomarnas initiativ och inget att invända och gärna lämnar initiativet till dem.

Allmänt i samhället sista åren har det varit ett aggressivt polariserat samtalsklimat där saklighet ofta får vika för positioneringar och moralistiska synpunkter på vilka man kan ha att göra med och vilka inte. Detta samtalsklimat har i lika hög grad funnits inom Katolska kyrkan. Olika grupper positionerar sig gärna, härskartekniker som misstänkliggörande, förtigande och osynliggörande drabbar ofta dem som prövar att föra ett öppet samtal. Det hela kan kännas ganska deprimerande, och jag förstår viljan att söka sig till mindre grupper av likasinnade där man får sin identitet bekräftad. Men jag säger som dominikansyster Madeleine Fredell nyligen uttryckte det: ”jag går den andliga Vishetens väg och vill inte fastna i det depressiva garn som växer fram”.  Så här kan det inte fortsätta. Vänner, vi behöver prata med varandra!

För att förstå vad som händer i Katolska kyrkan i Sverige har jag spånat lite och skissade ett diagram som lånar lite tankegods från den politiska världen:

kontrollutvecklingGALTAN

GAL-TAN-skalan kan ganska lätt appliceras på Katolska kyrkan. TAN (traditionell, auktoritär nationalistisk) betyder då att betona traditionen, extremformen är traditionalism som helt utesluter utveckling. GAL (grön, alternativ, libertariansk) represeenterar då modernism att prioritera den moderna kulturen och människans eget tänkande och självförverkligande samtidigt som traditionen nedtonas eller i extremformen förnekas eller betraktas som ett ok att kasta av sig.

Sedan har jag infört en annan axel som sträcker sig mellan polerna bevara nuvarande ordning genom makt och kontroll å ena sidan och utveckling och sökande å andra sidan.

Kontroll: Rädsla för förändring, kontroll av vad människor tänker (dogmatism) och hur de beter sig.

Utveckling: Blick för att kyrkan behöver förnyas och utvecklas. Varje tidsepok betyder nya utmaningar för att evangelisationen skall kunna nå ut till människorna.

För spåningens skull har jag roat mig med att placera in olika grupper och rörelser inom kyrkan i detta diagram, precis som man brukar göra i motsvarande skalor med de politiska partierna.

Övre högra kvadranten representerar att lägga stor vikt vid och vara trogen traditionen men samtidigt betona utveckling, både på kollektiv nivå och varje persons utveckling och bidrag till utvecklingen. Dogmer är inte skrivna i sten, utan det sker också en dogmutveckling. Andliga nådegåvor ges åt alla döpta som har rätt och plikt att delta i kyrkans utveckling och uppdrag att evangelisera. Andra Vatikankonciliets två ledord, tradition och förnyelse, åter till källorna samt öppna fönstret mot den moderna världen, passar bra in i denna kvadrant.

Vänstra övre kvadranten representerar starkt fasthållande vid traditionen kombinerat med stark skepsis mot förändring. Ofta isolerade grupper som upplever omgivningen, andra mer utvecklingsiriktade grupper i Katolska kyrkan och andra samfund som heretiska, destruktiva, omstörtande. Nej till ekumenik, nej till religionsdialog, nej till för mycket engagemang i socialpolitiska frågor som klimatet eller integrationspolitiken.

Nedre vänstra kvadranten: Kommer inte på några konkreta exempel. Traditionella benediktioner till Maria och andra helgon som starkt knyter frälsningen till att be vissa böner på ett visst sätt. Gnosticerande sekter?

Nedre vänstra kvadranten: Stor del av reformkatolicismen befinner sig här.

Detta är ett förök att förstå det mentala landskapet i Katolska kyrkan idag, inte att värdera. Vi är alla katoliker och tillhör den universella kyrkan, ”Kristi kropp”. Det är inte vår sak att utfärda banbullor, lämna det åt biskopen. Därför säger jag en gång till till er alla:

Vänner, vi behöver prata med varandra!

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Från påvens ofelbarhet i en strikt hierarki till Kyrkan som Guds folk och synodalitet

Publicerat den 9 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har just annonserat att nästa ordinarie biskopsynod år 2022 skall ha temat synodalitet: ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss på något sätt i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är  påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som handlar om synodalitet. Det har pratats mycket om synodalitet i Katolska kyrkan under senare år, men uppfattningarna om vad det innebär är nog ganska diffusa hos många. Men innan vi går in på det, låt oss börja med några nyckelord:

Påvens ofelbarhet: Denna dogm slogs fast av Första Vatikankonciliet år 1870, men uppfattningen förekom redan i medeltida teologi och var den dominerande synen under motreformationen. Själva dogmen formulerades såhär: ”När den romerske biskopen talar ex cathedna, dvs när han utövar sitt ämbete som herde och lärare över alla kristna och i sin högsta apostoliska auktoritet bestämmer att en lära beträffande tron och sederna skall fasthållas av hela kyrkan, då äger han i kraft av det gudomliga bistånd som i den helige Petrus har utlovats honom den ofelbarhet som den gudomlige Frälsaren har velat utrusta sin kyrka med när hon träffar ett slutgiltigt avgörande över en tros- eller sedelära. Dessa den romerske biskopens avgöranden är därför oåterkalleliga i kraft av sig själva (ex sese) inte genom kyrkans samtycke.”   Observera att själva formuleringen inte direkt utsäger vad som egentligen menas med ofelbarhet. Först den kyrkliga tolkningen upplyser oss om innebörden, nämligen att påven i sådana ”definitioner” bevaras från villfarelse. Läs i denna [Signum-artikel från 1980] av p Herman Seiler SJ om vad dogmen utsäger och inte utsäger.

Läget 1870 var detta att i och med fransk-tyska kriget hade påven förlorat mycket av sin världsliga makt, han hade ju tidigare regerat som vilken världslig furste som helst över stora landområden i Italien. Det fanns ett behov av då istället markera påvens makt över själarna. Utsagan att påven är ofelbar är idiomatiskt provocerande och stöter på så vis redan a priori och bortsett från alla sakliga överväganden på oförståelse eller ett emotionellt motstånd. Men ibland har man kanske önskat väcka just denna provocerande reaktion för att markera mot protestantism och modernism. På så sätt har dogmen fått ett långlivat signalvärde bortom all saklig diskussion om vad det innebär.

När man talar om primatet i Kyrkan uppfattar många det som omedelbart negativt: Varför skall någon anse sig som förmer än någon annan? Men primatet handlar inte om det. Tanken bakom påveämbetet är inte att se det som en härskarmakt som ges åt en viss person, utan det är en tjänstegåva given åt hela kristenheten. Guds tjänares tjänare är den finaste titeln som påven bär. Under första årtusendet var påvens primat okontroversiellt och erkänt i både öst och väst. Den från Rom skilda ortodoxa kristenhetens kritik gäller framförallt de utökade maktanspråk som biskopen av Rom hävdade efter att öst och väst gått skilda vägar. Före år 1054 var man ense om att följande gällde för biskopen av Rom:

  • Han hade rätt att presidera över liturgiska ceremonier i egenskap av biskop från det främsta biskopssätet.
  • Rombiskopens roll vid koncilier uppmärksammas. Han närvarade alltid genom delegater vid koncilier och sanktionerade vad som hade kommits överens om.
  • Biskopar hade rätt att appellera till Rom om man menade att en lokal synod inte hade gått rätt till.

Läs mera: [Katolsk-ortodox dialog: Samförstånd om Primatet under de första 1000 åren]

Kollegialitet: Andra Vatikankonciliet kan sägas ta vid där första slutade. Nu har fokus skiftats från hierarki till hela Guds-folkets gemenskap där herdarna går bakom den hjord de är satta att betjäna. Det sker också ett skifte från påve till kollegialitet. Det är biskopskollegiet som utgör Kyrkans läroämbete, visserligen aldrig utan biskopen av Rom, men kollegiet betonas för att balansera vad som sagts om den påvliga makten. (Lumen Gentium tar först upp hela Guds-folket i kap II, kap III handlar om biskopsämbetet.)

Biskopssynod: Ett möte med biskopar samlade för att diskutera ämnen av teologisk och pastoral betydelse i syfte att förbereda ett dokument som skall vara rådgivande för påven. Biskopssynoden som återkommande möte instiftades av påve Paulus VI 1965 för att underlätta det nära samarbetet mellan påven och kyrkans biskopar och att försäkra att direkt och vederhäftig information delas i frågor situationer som rör kyrkans inre liv och som är nödvändigt för hennes aktivitet i dagens värld. Ordinarie synoder äger rum var tredje år. Man kan också sammankalla extraordinarie synoder.

Sista synoden ägde rum oktober 2019 och handlade om kyrkan i Amazonas. Att synoder inte bara rör biskoparna internt utan hela Guds folk blir tydligt genom att många andra än biskopar också bjuds in att medverka både under själva synoden och i förberedelsearbetet. Efter Amazonas-synoden betonade påven att synodalitet är en kyrklig resa vars själ är den helige Ande.

Stiftsynod: Här blir det ännu tydligare att synodalitet inte bara berör biskoparna utan hela det katolska folket. Representanter för alla verksamma katoliker, vigda, funktionärer, lekfolk i ett stift bjuds in för att tillsammans med sin biskop avhandla för lokalkyrkan angelägna frågor i tiden. I Stockholms katolska stift hade vi en stiftsynod 1995. Per Beskow skrev om synoden i Signum: ”Till skillnad från äldre tiders mera klerikalt dominerade kyrkomöten – där dock kejsare, kungar och stormän ofta satt med och deltog i besluten – präglas dagens synod av en långt större bredd genom sin stora lekmannarepresentation från olika församlingar och organisationer inom stiftet. Också observatörer från andra samfund deltog i de olika grupperna och fick ge synpunkter på arbetsdokumentens utformning.” (Innan synoden fick olika grupper lämna in synpunkter på arbetsmaterialet som getts ut innan synoden. Själv ser jag att jag skrev ett yttrande för AKKS´s räkning. Ytterligare en länk: Anders Arborelius (innan han blev biskop), föredrag om synoden för Mariadöttrarna i Vadstena 1995.)

Synodalitet: Då kommer vi in på den aktuella definitionen av synodalitet. Troskongregationens internationella teologkommission gav i mars 2018 ut ett dokument med titeln “Synodality in the Life and Mission of the Church.” Man konstaterar att under kyrkans historia har synoder och koncilier varit praktiskt taget utbytbara termer för kyrkliga sammankomster. Kommissionen definierar synodalitet som “the action of the Spirit in the communion of the Body of Christ and in the missionary journey of the People of God.” Kommissionen menar att det är något nytt att tala om kyrkan som ”synodal”. Vad som ligger i begreppet är helt klart ett fokus på interaktion med i Guds folk i motsats till enbart hierarkin och att det är den Helige Ande som skall styra processen. Påve Franciskus är uppenbarligen mycket angelägen om detta då han nu väljer synodalitet vara temat för nästa biskopssynod och han har själv sagt att ”utan den helige Ande finns ingen synodalitet”.

Jag uppfattar att påven menar att det är troende kristna upplysta av den helige Ande som för processen framåt, i motsats till maktkamp och intriger och även demokratiska processer där olika intressegrupper står mot varandra och högst mänskligt på maktpolitisk väg försöker få ut så mycket som möjligt för egen del. Inte sällan beskrivs ju motsättningarna inom kyrkan som ett maktspel. I västvärlden beskrivs klerikala och konservativa maktstrukturer stå mot det stora flertalet katoliker som rörelsen ”We are Church” gör anspråk på att representera och som vill kasta gamla lärosatser över bord och bygga en ny kyrka på modernitetens bas – i varje fall är det vad rörelsens kritiker säger att den står för.

Men med synodalitet avses alltså något annat. Det handlar om vad som skiljer kyrkans gemenskap från en rent sekulär ideell organisation. Det handlar om en interaktion mellan troende människor som alla förutsätts dela den gemensamma tron på Jesus Kristus som frälsare och Herre och öppna för den helige Andes ledning i det personliga livet. I den andan försöker man också lösa problem och konflikter som finns i kyrkan. Inte sopa dem under mattan, inte definiera bort motparten som bigott eller heretisk.

En uppenbar konflikt i kyrkan i västvärlden är klyftan mellan traditionellt troende katoliker och de stora massorna som influerade av den sekulära kulturen tänker annorlunda: Att det inte vore fel med kvinnliga präster, att homosexuella gott kan få gifta sig, att kyrkolagen är för sträng när det gäller skilda som lever i en ny relation o.s.v. Det är inte bara lekfolk som tycker så, de får sällskap av en del präster och biskopar också. Det finns alla schatteringar från det mest ärkekonservativa till det mest radikalmodernistiska både bland prästerskap och lekmän.

Problemet måste adresseras och lyftas upp på agendan, det är vad man tycker i Katolska kyrkan i Tyskland där man valt att inleda en synodal process för att tala om just dessa frågor. Vad den synodala vägen går ut på beskriver man på en hemsida som satts upp som kommunikationsforum för processen:

”SYNOD av grekiskans församling – möte. Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT SEXUALMORAL PRÄSTERS LEVNADSFORM KVINNANS STÄLLNING. De 4 arbetsgrupperna lämnar förslag till plenarförsamlingen då alla regelbundet samlas. Första plenarförsamlingen planeras till våren 2020. Vatikanen manar till att behålla
enheten inom Världskyrkan. Oavsett resultatet så är biskoparna enligt kyrkorätten fria att förverkliga det eller inte” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren på bloggen Katolsk Vision).

Ni som kan tyska, håll till godo med följande informationsvideo:

Beslutet om den synodala vägen i Tyskland har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske hoppas på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum. Mänskligt sett är nog detta omöjligt, men för den helige Ande är allt möjligt. Låt oss se vart detta leder.

Låt oss be om den helige Andes ledning för Tyskland, för oss i Sverige och för hela världskyrkan. Kom helige Ande!

Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena, varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.
Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
våt med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härligbetens lön.
Amen. Halleluja.

Publicerat i Katolska kyrkan, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , , | 2 kommentarer

Rom ställer in alla offentliga mässor, kallar alla katoliker i stiftet till faste- och bönedag 11 mars

Publicerat den 9 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Roms katolska stift har ställt in alla offentliga mässor fram till 3 april på grund av coronavirusutbrottet efter ett dekret utfärdat av Italiens regering.

“Kyrkan i Rom … förutsätter en ansvarsfull attityd gentemot samhället i medvetenhet om att skydd mot smitta kräver drastiska åtgärder speciellt vad gäller interpersonell kontakt” säger kardinal Angelo De Donatis, generalvikarie i Rom (påve Franciskus är ju biskop av Rom, men generalvikarien sköter de interna angelägenheterna i stiftet) i ett tillkännagivande den 8 mars. Beslutet är i enlighet med riktlinjer fastställda av italienska biskopskonferensen.

Prästerna som lever i Rom och Vatikanen fortsätter att fira mässan privat, och kyrkor i Rom fortsätter att hålla öppet för personlig förbön framför tabernaklet. På video kan man varje dag följa påve Franciskus dagliga mässa i S:ta Marta via Vatikanens YouTube-kanal:

”Fastetiden hjälper oss att leva denna prövning evangeliskt”, sade generalvikarien. Stiftet Rom kallar alla katoliker i Rom till en dag med fasta och bön för coronavirusets offer den 11 mars och inbjuder människor att ta del i en särskild TV-sänd mässa.

Dagliga mässor har också ställts in tidigare i veckan i Milano, Venedig, Bolonga och andra delar av norra Italien.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Apropå liturgiskt experiment i S:ta Eugenia: Både sakrament och andedop behövs för att genomsyra världen med evangeliet

Publicerat den 7 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Jag hade hört ryktas om att man börjat fira mässan i S:ta Eugenia med prästen vänd bort från församlingen. I veckan var jag på en temakväll om liturgi i församlingen och fick klarhet i vad som är på gång. Kyrkoherde Dominik Terstriep berättade om ett påbörjat ett liturgiskt experiment med att fira vissa delar av mässan med celebranten vänd ad orientem, dvs prästen och hela församlingen vänd mot öster och krucifixet, så som var vanligt före liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet och så som man fortfarande gör i Svenska kyrkan.

terstriepliturgi

F Dominik Terstriep förklarar för- och emot-argument till det liturgiska experimentet i S:ta Eugenia-församlingen.

Liturgireformen stadgar inget om hur prästen skall vara vänd, så det är fullt tillåtet med båda alternativen. Seden att flytta fram altaret med prästen vänd mot församlingen har sin grund i betoningen av gemenskapen här och nu av alla döpta samlade runt altaret där mysteriet sker, Kristus är mitt ibland oss. Guds folk hämtar näring för att sedan gå ut i världen och fortsätta sitt evangeliserande uppdrag. Prästen vänd mot öster tillsammans med folket betonar den eskatologiska dimensionen – Guds folk på väg mot fulländningen där de skall möta Kristus som kommer från öster.

Diskussionen var livlig och det fanns många olika synpunkter för och emot. En del tyckte inte alls om förändringen, andra var mera positiva och ville permanenta det hela.

Man kan inte undgå att se experimentet i kontexten av att att det finns de som har förkärlek till den äldre prekonciliära romerska riten, vilken tilläts att firas som extraordinarie rit genom motu propriet Summorum pontificum (Benedict XVI 2007). Än idag finns många anhängare till den också här i Sverige. I Katolska domkyrkan sker ibland att en grupp samlas och firar mässan enligt den extraordinarie riten, det sker också på andra håll i Sverige.

De som uppskattar den gamla mässan ser säkert positivt på experimentet i S:ta Eugenia, men f Dominik var noga med att framhålla att syftet inte var att återgå till den gamla traditionen, utan att pröva något nytt, vilket snarare visar på att traditionalisterna inte har monopol på ad orientem.

Jag tänker inte att jag skall ha några synpunkter åt ena eller andra hållet på detta liturgiska experiment, men jag ser det som ett tecken i tiden. Vi lever i en orolig och händelserik tid, mycket handlar om uppbrott och nyorientering, behov finns att på olika sätt pröva nya grepp. Business as usual, att följa uppkörda spår upplevs inte längre tillräckligt. En del söker sig tillbaka till det gamla, traditionalistiska och tror att det skall ge stabilitet och styrka åt kyrkan, medan andra med hull och hår kastar sig in i det modernistiska.

Klart är att tradition och förnyelse hänger ihop. Att hålla fast vid det traditionella bara för att det är gammalt kallar vi traditionalism och  så har kyrkans genuina tradition aldrig varit. Levande katolsk tradition är också öppen för förnyelse. Förnyelse å andra sidan som inte står på traditionens grund urartar i en modernism som gör kyrkan till en vindflöjel för tidens strömningar. Det är sant som Carl-Erik Sahlberg, tidigare direktor i S:ta Clara kyrka sagt: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”.

Liturgin är inte allt, den finns i ett större sammanhang. Det större sammanhanget är Kyrkan, Guds folk, ”Kristi kropp” som består av alla döpta (Jfr Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium). I mässan samlas de troende för att sedan utrustade med den helige Andes kraft gå ut i världen och förkunna evangeliet:

”Liturgin uppbygger… dem som är innanför Kyrkan till ett heligt tempel i Herren, till en Guds boning i Anden, till att bli fullvuxen intill Kristi fullhet, och det stärker på samma gång deras krafter till att förkunna Kristus.” (Sacrosantum Concilium, Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin 2)

”Den heliga liturgin utgör inte Kyrkans hela verksamhet, ty innan människorna kan vara med i liturgin måste de kallas till tro och omvändelse… Därför förkunnar Kyrkan för de icke troende budskapet om frälsning för att alla människor må lära känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus…
Men för dem som redan tror måste hon åter och åter predika tro och bättring och dessutom bereda dem för sakramenten, lära dem att hålla allt Kristus har befallt och uppmuntra dem till alla kärlekens, fromhetens och apostolatets gärningar; genom dessa gärningar skall det bli uppenbart att de kristtrogna fast de inte är av denna världen ändå är världens ljus och förhärligar Fadern inför människorna.” (SC9)

Johannes Paulus II präglade begreppet Ny evangelisation och avsåg då en evangelisation ny till sin iver och ny till sin inriktning. Det handlar inte längre om missionsländerna, utan om att den tidigare kristna världen, Europa och Amerika behöver återevangeliseras, och att det är en uppgift för varje döpt kristen att delta i detta. De två stora evangelisation-dokumenten sedan Andra Vatikankonciliet, Paulus VI´s Evangelii Nuntiandi och påve Franciskus´ Evangelii Gaudium har gett ytterligare konkretion åt vad detta innebär. Evangeliet förkunnas både i gärningar och ord.

I gärningar: den konkreta kärleken till medmänniskan, socialt engagemang, att sörja för särskilt de allra fattigaste och utsatta.

I ord: Den kerygmatiska förkunnelsen, att i Jesus Kristus, Guds son finns frälsning och om vi omvänder oss, ångrar våra synder, följer honom och låter döpa oss, då får vi syndernas förlåtelse och ett förvandlat liv. Vi får också den helige Ande som en kraftkälla i vårt liv.

Att ta del av detta är mycket enkelt för den som vill öppna sitt hjärta. Det behövs inga stora åthävor, inga teologiska studier, inte ens katekes. Katekes och teologi är reflektion i efterhand över den hjärtats tro som väcks av den första kerygmatiska förkunnelsen:

  • Öppna helt enkelt ditt hjärta, be Jesus komma in i ditt liv och att ge dig nåden att följa honom.
  • Be om förlåtelse för dina synder.
  • Be Jesus döpa dig i helige Ande.

Om du i ditt hjärta menar detta kommer din bön att bli besvarad. Det är det samstämmiga vittnesbördet från så många kristna som gått denna väg.

(Som av en händelse var jag på ett annat möte under veckan i Katolska domkyrkan med en namne till f Dominik: F Dominic Valanamal från ett karismatiskt retreatcenter i Kerala, Indien och som ofta på biskop Anders´ inbjudan besöker Sverige. F Dominic är något av en katolsk väckelsepredikant. Han uppmuntrar oss att växa i tro, och att tron måste flytta från att inte enbart omfatta intellektet till att också bli rotad i hjärtat. Han talar om andliga nådegåvor, helande och befrielse. Hans predikan åtföljs av att han ber för och lägger händerna på människor. Så skedde också denna kväll. Läs min redogörelse här.)

bgrpDominicValanmanal

Bön om helig Ande i Katolska domkyrkan med f Dominic Valanmanal

F Dominik Terstriep  angav som ett ledande motiv till liturgiexperimentet att människor har svårare att tro idag, och som jag tolkar det, en förändring skulle göra liturgin bättre lämpad att styrka tron. Liturgin, främst eukaristins heliga offer, ”bidrar till att de troende i sina liv uttrycker och för andra uppenbarar Kristi mysterium och den sanna kyrkans genuina väsen” (SC 2).

Att vi lever i en tid av tilltagande sekularisering är sant där det blir allt svårare för människor att tro på Gud är verkligen sant. ”-Vad har det i våra dagar blivit av Evangeliets dolda kraft som förmår att påverka människors samveten?” frågar sig Paulus VI i inledningen till Evangelii Nuntiandi. Men hur och på vilket sätt det aktuella liturgiska experimentet skulle vara ett svar på detta förstod jag inte då jag gick hem den kvällen.

I vilket fall kan en smärre justering av liturgins form knappast vara svaret på den formliga tsunamivåg av sekularism och otro som sveper fram över främst västvärlden. Men dagens sekularism kan knappast vara ett värre problem för den kristna tron än det motstånd och den förföljelse som kristendomen mötte under kyrkans första tid. Vilken form av utmaning som än föreligger, så kan inte svaret vara att kasta in handduken, utan att analysera den och möta den med de verktyg vi har.

Och verktygen har Kyrkan! Då som nu måste svaret vara den helige Ande och de andliga nådegåvorna. Kyrkan har både en sakramental och en karismatisk dimension och för att återge evangeliet dess dolda kraft krävs en mobilisering av den helige Ande i varje döpt kristens personliga liv, det vi med Nya testamentets språk kallar att bli döpt i helige Ande. I över 100 år har detta varit på gång. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen har fört med sig en mobilisering, återupptäckt av de andliga nådegåvorna, inte bara inom den klassiska Pingströrelsen utan inom hela kristenheten och sedan 1967, ett par år efter konciliets avslutning också i Katolska kyrkan.

Redan i slutet på 1800-talet fanns en nunna i Italien, Elena Guerra som manade påven Leo XIII att undervisa katolikerna mera om den helige Ande. Påven hörsammade Elenas maning och gav ut en encyklika om den Helige Ande (Divinum Illud Munus), införde pingstnovenan och utropade 1900-talet till den helige Andes århundrade. Påven firade en votivmässa till den helige Ande på nyåret 1901 och bad att den helige Ande skulle komma över Kyrkan och världen på ett nytt kraftfullt sätt. (Som av en händelse var det samma dag Pingströrelsen tog sin början med Andeutgjutelsen i Charles Parhams bibelskola i Topeka, Texas.)

Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet formulerade påven Johannes XXIII bönen Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst… och han saligförklarade Elena Guerra.

Under konciliet gav kardinal Leon-Joseph Suenens ett avgörande tal om betydelsen av Nya Testamentets andliga nådegåvor för Kyrkan. Det fanns på den tiden en del som ansåg att de andliga nådegåvorna inte längre behövs, att de var ämnade bara för kyrkans första tid, men den linje som segrade under konciliet var kardinal Suenens som menade att karismerna fortfarande ges åt alla döpta till Kyrkans uppbyggelse och skall emottas med tacksamhet (jfr Lumen Gentium 12). Också i konciliedokumenten Apostolicam Actuosittatem (3) och Presbyterorum Ordinis (9) nämns de andliga nådegåvorna.

Alla påvar sedan Paulus VI och framåt har givit sitt stöd åt den karismatiska förnyelsen och den helige Andes dop, inte bara som en speciell spiritualitet, utan som en nåd åt hela kyrkan. Paulus VI var den förste påve som använde ordet  ”karismatisk” som en vanlig del av sitt vokabulär och kallade förnyelsen för ”en chans för kyrkan” (1975). Påve Benedict XVI talade om vikten att fostra en ”pingstens kultur” i hela kyrkan.

Min slutsats är att prästernas förvaltning av sakramenten och utvecklingen av liturgin är viktig, men skall man möta vår tids kraftfulla sekulariseringsvåg med åtföljande svårighet för människor att tro på Gud, så måste alla präster och kyrkoherdar satsa på att sätta sig in i den andliga förnyelsen och se till att katolikerna undervisas om hur man frigör den Andens kraft man tagit emot i dopet och konfirmationen i sitt personliga liv (det som vi med NT´s terminologi kallar dopet i den helige Ande). Först då kan vi få en effektiv evangelisation.

Rekommenderad litteratur för att lära sig elementa om Karismatiska förnyelsen för dem som fortfarande inte känner sig ha grundläggande insikter i den:

hallinstrommarLillemor Hallin: Strömmar av liv. Om den helige Andes verk i vår tid (2006). Lättläst och inspirerande översikt över förnyelsen av en erfaren person med livslångt praktiskt engagemang i den andliga förnyelsen med förbön för läkedom, socialt arbete och ekumeniskt arbete Lillemor Hallin var under många år ordförande i AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige har ett stort kontaktnätverk både i Sverige och internationellt. (Kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

 

 

——————————

schreckAMightyCurrentOfGraceAlan Schreck: A Mighty Current of Grace: The Story of the Catholic Charismatic Renewal (2017). Boken ger en bra översikt över Karismatiska förnyelsen, dess förhistoria och historia med uppdatering till dags dato. Den ger både en teologisk fördjupning och historiska inblickar från en person som varit med nästan från första början, då han och hans fru var medlemmar i en av de kommuniteter som blev frukten av Karismatiska förnyelsens framväxt i universitetsmiljön i Michigan, USA.

Alan Schreck är professor i teologi vid Franciskanska universitetet Steubbenville i Ohio, USA. Hans specialitet är katolsk doktrin, kyrkohistoria och Andra Vatikankonciliet. Han har skrivit många böcker såsom Vatican II: The Crisis and the Promise,  Catholic and Christian: An Esplanation of Commonly Misunderstood Catholic Beliefs,  The Legacy of Pope John Paul II: The central Teaching of his 14 Encyclical Letters.

Jag rekommenderar Schrecks bok som grundlitteratur på prästseminariet och åt alla präster, diakoner och funktionärer inom kyrkan som ännu inte anser sig ha tillräcklig kännedom om Karismatisk förnyelse. Det hör till allmänbildningen för en katolik att känna till detta.  (Boken kan beställas via Amazon. Finns även att ladda ner direkt till läsplatta för den som föredrar det.)

————————-

AsByANewPentecost-228x228Patti Gallagher Mansfield: As by a new Pentecost. The Dramatic Beginning of the Catholic Charismatic Renewal (2016, ny jubileumsutgåva till Karismatiska förnyelsens 50-årsjubileum 2017)

Författaren tillhör dem som var med från första början i studentgruppen där det hela började på en weekend-träff vid Duquene-universitetet i Pittsburg i februari 1967. För den som vill sätta sig in i detalj om vad som hände är detta den bästa boken. Boken innehåller också vittnesbörd från många av de kända personer som var med och hjälpte fram förnyelsen som Ralph Martin, Kevin Ranaghan, kardinal Leon-Joseph Suenens och många flera. En mycket innehållsrik bok. (kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

Fler länkar:

CHARIS Catholic Charismatic Renewal International Service

Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige

Skrift av teologer och biskopar från USA:
BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen? 1994, översatt av undertecknad och finns tillgänglig på internet här.

Iuvenescit Ecclesia – Vatikandokument om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Medicinens ideologisering måste mötas med filosofisk reflektion

Publicerat den 5 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Fredrik Svenaeus är professor i praktisk filosofi vid Södertörns högskola. Nyss träffade jag honom vid en seminariekväll på Katolskt forum i S:ta Eugenia vid Kungsträdgården, han talade om sin nya bok Det naturliga. Det är en välgärning att hans praktiskt filosofiska granskning inte gör halt inför läkarauktoriteten, utan han vågar sig även på att granska medicinsk diagnostik och behandling, för allt som medicinen sysslar med under förevändning att vara vetenskap är inte det, utan det smyger sig in ideologi och politik som behöver analyseras och medvetandegöras. Det är ett intresse inte minst för den medicinska professionen själv.

svenaeuskatolsktforum

Prof Svenaeus på Katolskt Forum, Sta Eugenia

Exempel på områden där granskning är angelägen:

Svenaeus utgångspunkt är att det finns en objektiv verklighet, och det naturliga är att ta plats i den. Sedan diskuterar han begreppet ”naturligt” och vad som ligger i det. Det är inte helt okontroversiellt idag att påstå något om vad som är naturligt och dess antites, vad som är onaturligt. Människor som tycker att något är ”onaturligt” kritiseras inte sällan för att vara fördomsfulla, och ju mer ”onaturligt” och utanför det vi gängse är vana vid är, ju mer prisas det som höjden av utveckling och frihet. Desto viktigare då att undersöka begreppen filosofiskt.

Svenaeus är kritisk till dem som tror att människan går mot ett ständigt bättre utveckling med slutmålet att befria henne från det som binder henne vid hennes kropp, en föreställning vi ser i transhumanismen där drömmen är att ladda upp den mänskliga hjärnan i datorform för att slutgiltigt göra henne fri från kroppen. Detta är en fåfäng dröm menar Svenaeus eftersom människan de facto är i sin kropp och det är en del av verkligheten som inte kan förbigås. Verkligheten själv spjärnar emot.

Svenaeus granskar queerteorierna och menar att denna transhumanistiska dröm återfinns i många av dem.  Könet beskrivs som en social konstruktion som människan behöver befrias från, vilket i sin tur innebär en separation från vår fysiska kropp eftersom könet hänger ihop med kroppen.

(Jag finner för övrigt att detta synsätt ligger helt i linje med kristen antropologi, den är helt främmande för transhumanism. Kristendomen, liksom religion i allmänhet uppfattas ofta befattande sig med det hinsides, en utomjordisk andlig dimension. Det gäller kanske för vissa religioner, men vad gäller kristendomen är det en felföreställning. Den kristna tron är mycket starkt närvarande i det jordiskt kroppsliga: Skapelseberättelsen, att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna. Den kristna trons centrum: Inkarnationen, Jesus Kristus samtidigt sann Gud och sann människa. Sakramenten. Kristen sociallära som går ut på att ta hand om sin medmänniska och sörja för hennes jordiska behov. Kristen tro har alltid varit positivt inställd till vetenskap och utifrån kristen horisont finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap.)

I en artikel i webb-tidskriften Kvartal, [När könet skaver och diagnoser smittar] utvecklar Svenaeus sina tankar om psykiatriska diagnoser i allmänhet med särskilt fokus på könsdysfori. Man kan dela in sjukdomar i kategorierna naturliga och interaktiva. Naturliga kategorier är etiketter på saker som finns i vår värld oberoende av om och hur vi namnger dem eller inte. Det aktuella corona-viruset är ett exempel på detta. Jag skulle säga att välkända och utforskade psykiska sjukdomar som schizofreni och klassisk mano-depressiov sjukdom (bipolär typ I) har en naturlig bakgrund, de förekommer i alla kulturer, och frekvensen är oförändrad över tid.

Men psykiatriska diagnoser återspeglar ofta den tid som de uppkommer i och fångar upp föreställningar och behov hos människor som har sitt ursprung i samhället och kulturen. Detta innebär inte att psykiatriska diagnoser inte är riktiga sjukdomar – bara att de är såväl naturliga som interaktiva kategorier, resonerar Svenaus och refererar till Ian Hacking som definierar interaktiva kategorier på följande sätt:

”Kategorier som, när de är kända av människor eller dem som finns i deras närhet och har börjat användas i institutionella sammanhang, förändrar hur dessa människor upplever sig själva och till och med leder till att de utvecklar känslor och beteenden, som åtminstone delvis beror på hur de har kategoriserats. Sådana kategorier (av människor och beteenden) är interaktiva kategorier.”

Kategorin könsdysfori har genom queerkulturen blivit hyperinteraktiv. Hälso- och sjukvården har stora svårigheter att hantera den typ av epidemisk utveckling som könsdysfori nu är ett exempel på. Svenaeus skriver:

Frågan är om de läkare och psykologer som arbetar med könsutredningar är medvetna om hur stark effekt de queera teorierna och idealen har för de patienter som de möter. Det är lätt att drabbas av övertygelsen att orsaken till att jag mår dåligt är att jag är född med fel kön när det kanske i stället handlar om att jag är homosexuell eller lider av någon annan diagnos än könsdysfori, som autismspektrumtillstånd.

 

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt , , , | 1 kommentar

Moder Tekla har avlidit

Publicerat den 4 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Signum meddelade igår att Moder Tekla lämnat detta jordeliv. Hon avled i Rom på eftermiddagen den 3 mars.

Moder Tekla Famiglietti föddes 1936 och ledde från 1979 fram till sin åttioårsdag 2016 den Hesselbladska grenen av Birgittasystrarna från ordens huvudsäte i det gamla Birgittahuset vid Piazza Farnese i Rom (där den helige Birgitta dog). Hon var legendarisk och det var nog få som lämnades oberörda av mötet med henne. Genom Moder Teklas dynamiska ledarskap har orden utvecklats och många nya kloster har grundats framför allt Europa och Asien med nya kallelser varje år.

2013 hade vi äran att ha Moder Tekla som gäst i Katolska domkyrkan i samband med firadet av Birgittasystrarnas Hesselbladska grens jubileum, 90 år i Sverige. Det var 1923 som Moder Elisabeth Hesselblad grundade klostret i Djursholm.

R.I.P.

modertekla1

Moder Tekla talar i Domkyrkosalen, Katolska Domkyrkan Stockholm 13 okt 2013

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Fader Dominic i Katolska domkyrkan: Uppmuntrar oss att tro och ber för helande och Andens utgjutande

Publicerat den 3 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Fader Dominic Valanmanal är från provinsen Kerala i södra Indien och tillhör Syro-malabariska katolska kyrkan, en östlig med Rom unierad självbestämmande delkyrka i Indien. I helgen hade han möte med bönegruppsledare och på måndagskvällen var det ett offentligt möte i Katolska domkyrkan med förbön för helande och Andens utgjutande.

bgrpDominicValanmanalBenoy

F Dominic (t.v) talar i Domkyrkosalen tolkad av f Benoy

I Kerala finns en stark karismatisk väckelse som engagerat miljontals indier. Karismatiska katoliker från regionen har också betjänat förnyelsen i Europa och övriga världen. F Fio Mascharenas, SJ som var den förste presidenten för ICCRO (nu CHARIS), karismatiska förnyelsens serviceorgan i Vatikanen och som besökte Stockholm i samband med den Nordiska Karismatiska katolska konferensen 1985 kommer också från Kerala.

Fader Dominic är direktor för ett stort retreatcenter, men reser över hela världen. På inbjudan av kardinal Anders Arborelius brukar han hålla reträtter här i Sverige några gånger om året. Det finns en stor grupp indier i Sverige, och även präster med ursprung i Indien. Vid kvällens möte i Domkyrkan tolkades han av F Benoy som förestår Syrisk-malabariska katolska missionen i Stockholms katolska stift.

Den som tagit initiativ till och sett som sin uppgift att organisera f Dominics arrangemang i Sverige är Dennis Abraham Thazhamoni, medlem i bönegruppen i Järfälla. Dennis är från Indien men är nu bosatt i Sverige och arbetar som affärsman. Han har tagit det som sin uppgift att organisera Fader Dominics arrangemang i Norden. Dennis beskriver sig som en lekmannaevangelist. Tidigare var Jesus och kyrkan något ganska perifert i hans liv säger han, men i början av 2000-talet mötte han Jesus och erfor den helige Andes kraft på ett sätt som ändrade hans liv. Han säger att han är glad att f Dominic tagit Sverige som huvudkvarter för sina resor i Europa.

[Läs mera: Dokument om Katolsk karismatisk förnyelse, tidningen Dagen 2017]

F Dominic är något av en katolsk väckelsepredikant. Han uppmuntrar oss att växa i tro, och att tron måste flytta från att inte enbart omfatta intellektet till att också bli rotad i hjärtat. Han talar om andliga nådegåvor, helande och befrielse. Hans predikan åtföljs av att han ber för och lägger händerna på människor. De flesta som tar emot förbön erfar en välsignelse av det på något sätt, ibland kan också mer exceptionella under och tecken ske, som för ett år sedan då en familj kom med sitt 3 månaders spädbarn till f Dominic. Barnet var hjärnskadat, medvetslöst och måste matas med sond. Läkarna hade sagt att det inte fanns något hopp. Efter förbönen blev barnet helt friskt. Läkarna betraktade tillfrisknandet som oförklarligt.  Att sådana saker sker då och då när vi ber för sjuka är väl känt och ett faktum. Den medicinska vetenskapen kan konstatera att det är oförklarligt, men det är med trons ögon som vi säger att det är Guds verk.

Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade. Också här i Sverige finns många vittnesbörd i nutid, både från frikyrkor och Katolska kyrkan om mirakler.

Läs mera: [Varför helar Gud (inte alla)?] [Mikael Grenholms bok Dokumenterade mirakler] [Kyrkans helande uppdrag. Föredrag av Lillemor Hallin]

Själv ber jag ofta för sjuka i Domkyrkoförsamlings bönegrupp, och det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser.

Läs mera: [Intervju med mig i Dagen: Tron skall befria, inte förtrycka]

Om vi på enklaste sätt

  • kommer inför Gud i tro,
  • bekänner och ångrar våra synder, 
  • bjuder in Jesus att vara centrum i vårt liv och
  • ber om den helige Andes gåva,

då kan Gud förvandla våra liv. Vittnesbörden är otaliga från människor som upplevt detta. Hemligheten är att det är så enkelt. Då vi öppnar vårt hjärta stiger Gud in, men han respekterar vår integritet och tränger sig inte på. (Jfr Upp 3:20)

bgrpDominicValanmanal

Många sjuka och behövande människor söker förbön, utan att de därför har en tvingande förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst, och de upplever ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. När jag själv som ung fick uppleva den helige Andes verkan i mitt liv på ett djupare sätt blev jag också mera medveten om mina inre brister och sår och vågade lägga fram det inför Gud i samband med förbönssamtal, vilket ledde till ett inre helande, utan vilket jag inte skulle vara den människa jag är idag [se föregående bloggpost].

Inte desto mindre hörs ibland kritiken att det är fel att be för sjukas helande eftersom inte alla blir helade på det sätt de förväntat, och att det leder till frustration och kanske skuldkänslor för att det är ens eget fel att man inte lyckats ”prestera” tillräckligt mycket tro. Jag läser på internet att viss sådan kritik även framförts mot f Dominics mission.
Församlingen Livets Ord fick tidigare liknande kritik. Johan Heltne, tidigare Livets Ord-medlem skildrade i romanform sina inte alls odelat positiva upplevelser som ungdom i Livets Ord. Därför är det viktigt att framhålla att tron är inget man presterar av egen kraft. Den väcks i hjärtat genom det vittnesbörd man hör från andra människor. Tron är alltigenom Guds nåd, en dyrbar skatt att upptäcka. Hade vi ingen tro skulle vi ju inte ha attraherats av kyrkan över huvud taget.

Men visst finns en risk, att om förväntningarna är ställda alltför högt både hos den som blir föremål för förbön och i miljön, så uppstår besvikelse och negativa tankar om helandet uteblir. Berömda helandepredikanter inom frikyrkligheten såväl som inom Katolska kyrkan löper denna risk om man inte är medveten om problemet. Stora möten kan lätt urarta i alltför urskillningslös entusiasm, därför är det viktigt med en medveten själavårdande hållning både hos predikanten och i den organisation och gemenskap som omger liknande missioner. Jesus själv verkade ju vara medveten om människors benägenhet till överentusiasm då han förbjöd dem att berätta att de blivit helade.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall, det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationens verklighet i vår värld. Men mycket annat kyrkan gör är också helande för kropp och själ på olika sätt. Påve Franciskus har liknat kyrkan vid ett fältsjukhus som tar emot människor snarare än en fästning som stänger ute. Kyrkan är kallad att vara en läkande miljö:

  • Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helande.
  • I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Varför en Gud som är god och allsmäktig tillåter lidande och ondska (Teoidicé-problemet) är en ständigt återkommande fråga för mänskligheten. Det kristna svaret är att se det som ett mysterium snarare än ett problem – annars hamnar vi obönhörligen i en återvändsgränd. Vår teologi måste därför ha ett utrymme för lidandet. Också Paulus talar om en tagg i hans kött (2 Kor 12:7) Jesus berör själv temat i Nasarets synagoga:

Jesus sade till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också… Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” (Luk 4: 23-30)

Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”.

Då vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen avled för några år sedan efter en tids sjukdom citerade  Göran Skytte i ett minnesord ett mail han fick från honom några veckor innan hans död:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Min slutsats: Vi kan med stor frimodighet fortsätta att ha en förväntansfull tro på Guds barmhärtighet och Andens helande kraft, samtidigt som vi med ödmjukhet står inför lidandets mysterium och inser att vi inte kan styra Gud. Att med förnöjsamhet kunna vila i det lite grå och händelselösa och finna en frid och kravlöshet i det och att finna en glädje i att hjälpa andra är också en nådegåva, ett Guds mirakel.

Allt detta ryms inom kyrkans tro, personifierad i vår biskop och kardinal Anders Arborelius som samtidigt bjuder in f Dominic för att han vill att bön för helande och den helige Andes liv skall bli mera känt i kyrkan och låter sig intervjuas i en lokaltidning i Stockholm och säger att ”istället för att jaga den egna lyckan och fly undan tristessen borde vi tänka mer på andra och våga ha tråkigt ibland, vi är inte här för att ha kul. Livet består också av grått”

svenskekardinalen

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 1 kommentar

Den stora lovsången flödar genom alla tider – låt inte yttre former splittra oss kristna.

Publicerat den 1 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Joel Halldorf skriver en tänkvärd ledare i Dagen om hur synen på (karismatisk) lovsång tycks generera konflikt i den protestantiska kristenheten i Sverige. Jag visste inte att det var så utpräglat som han beskriver och det gör mig sorgsen. Joel talar om ”lovsång” men av sammanhanget framgår att han menar karismatisk lovsång i den form som blivit vanligt förekommande under senare år i alla samfund. Men för mig är den karismatiska lovsången en del av den stora lovsången som stigit upp till Gud under hela vår judisk-kristna historia, alltifrån Moseböckerna via Psaltaren och Profeterna, Marias lovsång i Luk 1 till den gregorianska sången, Bach, mässans Gloria och våra mest älskade psalmer.  Vår lovsång här på jorden är också en del av den stora lovsången i himmelen.

En nästan bortglömd bok av Ulf Ekman från 2010 uttrycker väldigt bra lovsångens själ: LOVSÅNG I HIMLEN OCH PÅ JORDEN (Livets Ords Förlag). Lovsång är inte i första hand att göra något utan att vara något. Det är en livsinställning och en livsstil där vi hela livet utvecklas till att bli tillbedjare i ande och sanning.

Människor uppfyllda av den helige Ande känner ett heligt behov att uttrycka vad deras hjärtan flödar över av i former som passar deras kultur. Hur många gånger uttalas inte ”Halleluja” i den katolska mässan. Det är inte mera förtjänstfullt att Halleluja sägs formellt återhållsamt än sjungs av hela vårt hjärta i en brusande lovsångskör. Det hela beror inte på yttre former, utan på att vår lovsång är genuin och ärlig. Då spelar det ingen roll om det är en karismatisk lovsångskör eller finstämd gregorianik.

När jag dök upp i en fullsatt Katarina kyrka en kväll i januari 1981 uppfylldes mitt hjärta av lovsången som slog emot mig. Människor med lyfta händer, kyrkvalven liksom lyftes och svävade på lovsångskören ”Du är den högste över hela jorden, ditt namn är upphöjt över alla andra namn… Vi upphöjer Dig, vi upphöjer Dig, vi upphöjer dig vår Gud.” Det fanns en harmonisk enhet mellan de månghundaråriga kyrkvalven (detta var innan kyrkbranden) och den karismatiska lovsången. Valven och lovsången uttryckte samma sak, en vördnad, hänförelse, kärlek ur hjärtats djup till Gud vår Frälsare.  De karismatiska Katarinakonferenserna bidrog starkt till att min kärlek till Jesus fördjupades och mitt beslut att radikalt, vad den än innebar, följa honom. Jag erfor att lovsången är evangeliserande, den stämmer hjärtat till omvändelse och längtan att följa Jesus. Detta möte med lovsången i Katarina kyrka gjorde mig också disponerad och öppen för att ta emot den helige Ande på ett personligt sätt, och det förändrade mitt liv. Jag kände igen det man i förnyelsen beskrev som ”dopet i den helige Ande”.

katarinakonfböcker

Böcker från Katarinakonferenserna 1977 och 1981. Fortfarande andligt inspirerande texter som äger aktualitet.

Det var inte bara lovsången som ledde till mitt andedop, jag tror det började med när jag som konvertit vid 20 års ålder konfirmerades och för första gången tog emot kommunionen i Katolska kyrkan i Uppsala. Då jag tog emot hostian kändes det som en varm ström genom hela min kropp, jag erfor rent fysiskt Jesus närvaro och kärlek, och jag tänkte att det jag nu är med om kan jag aldrig någonsin svika. Inte desto mindre blev mitt liv som katolik med tiden lite slentrian, deltagandet i mässan skedde mera av plikt, men i mötet med den karismatiska förnyelsen fördjupades också min kärlek till mässan och jag följde med i mässans skeende både med hjärta och sinne på ett nytt sätt. Jag blev också mera medveten om mina inre brister och sår och vågade lägga fram det inför Gud i samband med förbönssamtal, vilket ledde till ett inre helande, utan vilket jag inte skulle vara den människa jag är idag

Jag fick en ny kärlek till Bibeln, en hunger efter Guds ord och nya djup öppnades hela tiden för mig i texterna. Jag fick en vitalisering av mitt böneliv, det räckte inte längre med förformulerade böner, hjärtat flödade över, jag fick ett nytt bönespråk med ord som jag inte själv förstod men som kändes komma ur djupet av min hunger efter den levande Gud. Jag förstod plötsligt fick Paulus ord i Rom 8:26-27 en tydlig mening för mig: ”Vi vet ju inte hur vår bön bör egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga som Gud vill.” Samtidigt kände jag det naturligt att ge vidare det jag fått som en aktiv medspelare i kyrkans evangelisation. Jag har själv fått ministrera som förebedjare för andra människor och fått erfara förbönens helande makt.

Många också inom Katolska kyrkan är skeptiska till Karismatiska förnyelsen eftersom de felaktigt uppfattar den som en viss stil för tillbedjan och lovsång. Men Andens dop som förnyelsen med Nya Testamentets terminologi för fram handlar inte om dessa yttre uttrycksformer, utan om något centralt och normerande för hela kyrkan och allt kristet liv. Det handlar om ett mer fullödigt och hängivet kristet liv. Dopet i den helige Ande är ett hjälpmedel som Gud använder för att kalla människor in i detta, men karismatiska förnyelsen har inte monopol på detta, utan det tillhör hela kyrkan. Ref: [Blås liv i nådegåvan – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen?]

Joel tar i sin artikel upp spänningen mellan vår längtan att ge sig hän ena sidan och vår tvekan å andra sidan. Det kommer igen i många vittnesbörd, Joel lyfter fram som exempel DN-journalisten Matilda Gustavsson som berättat om en tonårsgrupp där den andliga temperaturen alltmer höjdes.

”Gustavsson tvekar inför allt det nya, men tar till slut klivet: ‘I början av december vågade jag höja en hand när vi lovsjöng. Stelt, som om armen var en protes. Jag sträckte den lite högre. Jag menade det’. Den här kombinationen av längtan och tvekan dyker upp i både samtal och samtida frikyrkliga uppväxtskildringar: den finns även i Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”. Det handlar om en spänning mellan viljan att ge sig hän, och bli del av den hängivna gemenskapen, och en tvekan inför de stora orden.”

I detta spänningsfält befinner sig i princip varje akt av tro och bekännelse. Utan att våga ta ett steg ut i det okända och handla utifrån tillit blir man kvar på ruta noll och utvecklas inte. Å andra sidan är det nyttigt med en sund skepsis, allt håller inte vad det lovar. Det är ditt existentiella val. Att låta bli att ta ett steg i tro kan vara lika ödesdigert som att på felaktiga grunder kasta sig in i en gemenskap som är sluten i sig själv.

Samma sak gäller sanningssökande också i sekulära sammanhang. Jag läste i lördagens DN Lena Anderssons kolumn om spelet runt Palmemordet och drog parallellen till hennes resonemang:

”Lidelsen har alltid varit skrämmande, den är granne med galenskapen. Det är inte för intet som ämbetsmannaidealet utgörs av en återhållsam person i formella kläder och stram uppsyn som intresselöst tar sig an uppgifterna som läggs framför honom, inte för att han vill och längtar, utan av plikt. De frilansande granskarna verkar alltid vilja för mycket, och bara den som saknar ett liv har väl ägnat det åt Palmemordet? Man blir dock inte vederhäftig för att man saknar glöd eller kunskap….

För det andra rör det känslomässiga engagemanget inget mindre än en oacceptabel myndighetshantering från dag ett, rättsstatens oförmåga och ett manifest ointresse för sanningen om mordet på landets statsminister. Den som rycker på axlarna åt det har inte en sund skepsis utan en förbryllande liknöjdhet….

Något som hänger samman med misstron mot de granskare som har särskilt stora insikter i frågan är vårt samhälles skygghet inför argumentationen och slutledningen som väg till kunskap. Vi håller skepticism och säkra mätdata högre. Eftersom vi är vetenskapligt sinnade får vi för oss att det går att ersätta inte bara åsikter och känslor utan också rationella resonemang med forskningsrapporter. Det får till följd att ytlighet och okunnighet i en viss typ av frågor ges företräde, för med lite livstrött skepsis kan man alltid vifta bort gediget tankearbete genom att kalla det spekulativt.

Vi har blivit så upptagna av att mota ‘alternativa fakta’ i grind att vi funnit för gott att betrakta även argumentation som ett narrativ, en avledningsmanöver snarare än ett närmande till sanningen. Logiska tankekedjor utifrån en premiss möts som vore det åsikter. Men logiska tankekedjor är något annat än att folk tycker olika. Det är en omsorgsfull sammanvägning av många olika fakta i en värdering av rimligheter och ofrånkomligheter där stegen redovisas och kan prövas.”

Hängivenhet/lidelse är nödvändigt, utan det kan mänskligheten inte utvecklas. Sund skepsis är tillika nödvändigt, utan det hoppar vi i fel tunna och det kan leda till stora katastrofer. Men hängivenheten måste ha som drivkraft ett etos att söka det sanna och det rätta, inte drivas av ångest för vår inre tomhet. Därför påpekade Stockholms kardinal i en intervju i en lokaltidning nyligen att det är viktigt att lära oss att ha tråkigt ibland och inte undfly det. Det är sällan de tråkiga människorna som gör världen sämre, konstaterade han lakoniskt.

svenskekardinalen

Arborelius: ”det är sällan de tråkiga människorna som gör världen sämre”

Däri har han helt rätt, – men kanske inte bättre heller? Sund skepsis är nödvändig. Den drivs av sunt förnuft och en realistisk syn på att allt inte är så bra som det tycks lova. Men  om skepsisen endast drivs av lättja eller ångest för förändring över huvud taget blir den inte konstruktiv och bromsande för utveckling.

Det gäller att hitta en balans mellan lidelse och skepsis och undvika ytterligheterna. Lidelse utan skepsis urartar i blåögd impulsivitet och skepsis utan lidelse urartar i liknöjdhet (jfr Aristoteles etik om dygderna).

Mer om Katolsk karismatisk förnyelse:

[Karismatiska katoliker blir allt fler. Dokument, Dagen]

[karismatiskfornyelse.se]

[CHARIS – Catholic Charismatic Renewal International Service]

Publicerat i Church | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Låt inte historielösa politiker, näringslivets profitintressen (och Svenska kyrkan!!!) förstöra den unika historiska miljön kring Botkyrka kyrka!

Publicerat den 25 februari, 2020 av Bengt Malmgren

botkyrkastenhög

Många har kanske sett de enorma stenhögar från Stockholms tunnelbyggen som vräkts upp precis utanför Botkyrka kyrka. Kyrkan och omgivningen däromkring är en unik historisk miljö som nu riskerar att gå till spillo.

Marken närmast kyrkan tillhör Prästlönetillgångar, en stiftelseliknande organisation inom Svenska kyrkan, nu vill man avveckla marken till högstbjudande och driver trots initialt motstånd från kommunen och Länsstyrelsen på för att få till en statsplan för att bygga bostäder på detta kulturminnesskyddade område.

[Ulf Silfverling sammanfattar det hela på Katolsk Observatör.]

Ur artikeln:

”Denna berättelse visar hur okunnighet om historia och bristen på respekt för våra kristna rötter öppnar för förstörelse av både byggnader och landskap. Denna bygd är en del av vår historia, som kan förklara mycket om hur våra förfäder levde och vad de trodde. Det finns inte bara gravfält här, utan också tusen år gamla vägar, broar, odlingsmark och praktiskt taget opåverkat landskap. Det handlar om ett unikt stycke av vårt land där allt är sammankopplat i en historia som går tillbaka 1500 år, med inte bara spår av verksamheter utan också namngivna personer inblandade. Det har en historia i sig. Detta hotas nu för bara kortsiktiga politiska och ekonomiska vinster.”

Om inte frivilliga engagerar sig finns risk att enorma kulturhistoriska intressen förstörs. En del börjar vakna, och protester börjat höras. Det finns en FaceBook-grupp och listor för att underteckna mot planerna.

FaceBook-grupp:
Botkyrka kyrka – hotat kulturarv
https://www.facebook.com/groups/739405663163397/

Handläggare Prästlönetillgångar (Stockholms stift)
https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/egendomsutskott.
Karin Lindforss: karin.lindforss@svenskakyrkan.se.

Politiskt ansvarig, Botkyrka kommun
Gabriel Melki: gabriel.melki@botkyrka.se

Publicerat i Konst och kultur, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | 4 kommentarer