Bengts Blogg

Grekerna hade två ord för tid, chronos och kairos. Chronos är tiden som vi oreflekterat föreställer oss den, linjärt förflytande indelad i timmar och minuter (jfr kronometer), från en början någonstans, Skapelsen eller Big Bang. Det finns ett före och ett efter det nuvarande ögonblicket. Vid en tidpunkt föddes jag, vid en tidpunkt, okänt vilken, skall jag dö. Tar tiden slut någon gång? Föreställningen om ett slut ingår inte i vår medvetna sekulära världsbild på samma sätt som att vi föreställer oss en början. I den kristna världsbilden ingår både en början och ett slut. Begynnelsen och änden. Skapelsen och Kristi återkomst vid tidens slut.

Kairos, ”det rätta ögonblicket” betyder ett ögonblick av obestämd tid där allt händer. Vi kanske lättare kan förstå innebörden om vi jämför med hur det används som begrepp inom retoriken: Att säga rätt ord vid rätt tillfälle, något som är oerhört viktigt i en retorisk situation. Det handlar om att behärska konsten att veta var i ett tal olika argument, exempel och liknande bör placeras. Kairos är de möjligheter man får som talare, de kritiska ögonblick där vi får möjlighet att säga något som verkligen går fram. Hur många har inte varit med om situationer i diskussioner eller där vi talat till flera och i efterhand kommit på vad vi skulle ha sagt och tänker: Varför sade jag inte det då?

I Bibelns värd är Ordet skapande. Det finns ingen skillnad mellan Guds Ord och den skapade realiteten. Gud sade, och det blev till (jfr 1 Mos kap 1). ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” (Joh 1:1,3)

Också människans ord kan sätta igång mycket på gott och ont. Vår tunga kan vara giftigt elak, såra, förtala och åstadkomma mycket skada. Därför heter det att tala är silver men tiga är guld. Men vårt tal kan också förmedla tröst, läkedom, frid. Som kristna är vi kallade att använda det talade ordet till att bygga upp och välsigna. Vi är också kallade att tala till Gud i bön. Bönen är också uppbyggande, skapande. Men vi vet ofta inte hur vår bön bör vara därför ber anden i oss i ”suckar utan ord” (jfr Rom kap 8). [Se min artikel om tungotal].

Åter till kairos som tidsbegrepp. Det finns avgörande situationer i livet som kräver något extra av oss, ett rättrådigt och modigt handlande mycket står på sin spets. Inte så att det är egalt att handla modigt och rättrådigt i andra situationer, men här är det frågan om något extra, ett ögonblick som aldrig kommer igen. Här möts tid och evighet.

Sådana kairos-ögonblick kan förekomma både i vårt personliga liv och i vår kollektiva historia. Det sägs att när man dör så genomlever man liksom en snabbspolad film hela sitt liv från födelsen och framåt. Där identifierar vi nog lätt dessa avgörande moment för vårt handlande, valsituationer där vi ibland känner att vi gjorde rätt, och ibland sådana som vi känner djup ånger över och är i behov av förlåtelse och upprättelse genom Guds nåd och barmhärtighet. Jag tänker mig människans tillstånd efter döden som att den kronologiska tiden upphör men man ändå känner igen sig som den varelse man var under jordelivet, som barn, ungdom och gammal på en gång.

COVID-19 pandemin är inget kairos-ögonblick i sig, men det  föranleder oss att reflektera över om inte mänskligheten befinner sig i en kairos-tid just nu.  Pandemin i sig är inte särskilt allvarligt ställd i relation till många tidigare  betydligt svårare sådana eller till den aktuella situationen för många miljoner människor i världen idag som lider under fruktansvärda situationer med krig, svält och med flyktingar i flyktingläger med de mest vidriga förhållanden också i Europa. Stefan Löfven uttryckte sig visserligen i kairos-termer när han sade att nu är den rätta tiden för personliga uppoffringar och att visa solidarietet, men nog måste det ställas i relation till allt annat. Betänk bara att 15.000 barn dör av svält varje dag. Hur många dör en förtidig död av luftföroereningar? Nog finns det betydligt allvarligare saker att mobilisera vår solidaritet och offervilja för, även om det inte kan vara fel att pandemin erbjuder ett tillfälla att öva upp den. Men panikreaktionerna denna relativt milda pandemi utlöser världen runt visar hur sårbara vi är, hur oförberedda och ovana att hantera kriser och sådant som hotar den vardagstillvaro vi tar för självklar, och samtidigt hur snävt och kortsiktigt vårt perspektiv är att se elände och lidande som hela tiden äger rum bara strax utanför vår egen tryggade sfär.

Varför är vi nu beredda att offra allt, stänga ner hela stater och riskera att utlösa depressioner med massarbetslöshet och hyperinflation när vi i kontrast till detta inte är beredda att göra nästan någonting alls för att lösa situationen för människorna som lider svårt i flyktinglägren i Grekland eller lyckas enas om hur vi löser klimatkrisen. 

Inte tillräckligt akuta kriser eller sådant som sker en bit bort hanterar vi genom förnekande och önsketänkande, urakuta kriser som drabbar vår egen vardag hanterar vi genom panikåtgärder och att sluta tänka förnuftigt. En positiv bieffekt av panikstoppet av stater och regioner är att luften håller på att bli renare på grund av att vi flyger mindre, åker bil mindre och industrier står stilla. Kanske det räddar många liv hos äldre och multisjuka? Ingen vet och ingen frågar efter det, klimatkrisen är som bortblåst ur medvetandet.  I bästa fall kan den aktuella pandemin få den positiva bieffekten att vi blir mera medvetna om vår sårbarhet och om vårt ansvar för det allmänna goda. I sämsta fall är allt bortglömt om ett år och vi återgår till business as usual.

Strävan efter det allmänna goda tar aldrig slut varken för individen eller mänskligheten. Det verkade som att vi efter de blodiga världskrigen under 1900-talet var på väg mot en ny världsordning där  den demokratiska världen var inne i en utveckling där man lagt den värsta formen av grymheter som Förintelsen bakom sig. ”Aldrig mer” var ett uttryck som ofta myntades. FN skapades, Deklarationen om de mänskliga rättigheterna togs fram och Europagemenskapen tog form såsom ett fredsprojekt med kristdemokratiska politiker som arkitekter. De byggde på den katolska socialläran med dess fundament människovärdighet, solidaritet, subsidiaritet och det allmänna goda, värden som har sin grund i det judiskt-kristna arv som präglat västerlandet.

I Katolska kyrkan hade Andra Vatikankonciliet öppnat fönster och dörrar till den moderna världen och det fanns en optimistisk syn på att kyrkan andligt förnyad skulle göra det kristna arvet levande för dagens människor. Påven Johannes Paulus II präglade uttrycket Ny evangelisation och man såg milennieskiftet som ett tillfälle av Guds kairos att nå ut med evangeliet. Evangelisationen som är kyrkans grundläggande uppdrag sågs som en uppgift för varje döpt kristen och även västvärlden, behövde återevangeliseras. Ekumeniken blomstrade. Johannes Paulus II skrev encyklikan Ut unun sint (Att de alla må vara ett) och från den allkristna karismatiska konferensen i Kansas City 1977 kom ettstarkt profetiskt budskap till Guds folk om omvändelse från splittringens synd. Endast med en enad kristenhet kunde evangelisationen vinna trovärdighet i världen.

Men början av tjugoförsta århundradet infriade inte alls de förhoppningar som fanns. Katolska kyrkan har fått uppleva sin svåraste trovärdighetskris någonsin med fortsatt upprullning av pedofiliskandalerna, korruption, maktmissbruk och klerikalism. Den ekumeniska rörelsen har gått i stå och stannar vid deklarationer på ytan samtidigt varje samfund fortsätter att vara sig själv nog. Somliga pingstkarismatiska och evangelikala samfund förkunnar en förkrympt politiserad och fundamentalistisk kristendom och garanterar genom sitt stöd åt ledare som Bolsonaro i Brasilien och Trump i USA att dessa kan sitta kvar. Även om kristendomen växer på många håll i världen (också i muslimska länder verkar ske konversioner till kristendomen trots förtryck) så har den samlade kristenheten inte lyckats med projektet att genomsyra världen med kristna världen och vara den positiva kraft man önskat, särskilt inte i västvärlden.

Vi har fått se fler krig och terroraktioner råare än någonsin under de sista 50 åren. Fredssträvanden och samarbete får stå tillbaka för snöda nationalistiska egenintressen.  Också i tidigare demokratiska stater ges stöd åt maktfullkomliga ledare som säger sig företräda ”folkets intressen” men bryter med grundläggande demokratiska principer.

Själva liberalismen med dess ideer om frihet, jämlikhet, broderskap förmår inte längre upprätthålla de grundvärderingar som skapade den, de fria marknadskrafterna löper amok och skapar nya ojämlikheter och sociala problem samtidigt som många medborgare inte litar på de eliter som är tongivande och har makten.

Också stora delar av kristenheten har blivit en del av detta system och flyter med och litar på att samhället och det politiska systemet garanterar att den nuvarande ordningen består och att man kan fortsätta att leva tryggt i sin privata nisch.  I ett banbrytande tal till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010 varnade Benedikt XVI för att slå sig till ro med att allt bara skall rulla på som vanligt utan att vi kristna engagerar oss aktivt i samhället för människovärdighet och goda värderingar. Han sade:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet” 

Religion och samvetsfrågor privatiseras alltmer ut i periferin, eller också kidnappas de av auktoritära religiösa eller politiska ledare och intressegrupper som tycks söka mera egen makt än sträva efter det allmänna goda. Islamism, Erdogan, ortodox, katolsk och evangelikal fundamentalism som lierar sig med populistiska ledare som Putin, Trump, Bolsonaro, Salvini, Orban, Kaczynski. Om denna utveckling fortsätter finns en risk att det demokratiska samhället förlorar sin legitimitet som bas för en allmängiltig bestämning av en rad etiska och moraliska frågor vilket som ett slags kitt binder ihop våra gemensamma strukturer och får samhället att fungera.  Redan ser vi att en uppluckring av detta kitt är på gång, istället för att referera till den gemensamma grunden söker sig människor till auktoritära ledare som erbjuder enkla lösningar som ofta genererar konflikter med omvärlden. 

Se där kärnan i den kairos-tid mänskligheten nu befinner sig i: Fortsätta bygga på den rika tradition vi ärvt med den etiska grund som byggt vår demokrati och som också visat bärkraft i förnyelse för varje ny epok, eller fortsätta att såga av den gren vi sitter på och fortsätta i riktning mot egoism, att låta marknadskrafterna löpa amok eller mot isolering i nationalstater som sätter sina egna intressen framför global solidaritet och bäddar för nya krig och konflikter i framtiden.

Tradition och förnyelse hör ihop och är integrerade i vårt kristna västerländska arv. Tonsättaren Gustav Mahler lär ha sagt ”tradition is the passing on of the fire, not the worship of the ashes”. Påven Franciskus påminde om detta vid en presskonferens förra året. Jag tror påve Franciskus vision för kyrkan handlar mycket om detta, att inte tillbe askan utan låta oss inspireras av traditionen till en förnyelse som bär frukt för vår tid.
Han sade att det finns de traditionalister som vill ”återvända till det förgångnas aska hellre än att använda de djupa rötterna i Kyrkans tradition i syfte att växa, blomstra och gå framåt.” Kyrkans tradition är alltid i rörelse, sade han till reportrarna som var med på flygresan hem från Rumänien 2 juni 2019. ”The nostalgia of the ‘integralists’ is to return to the ashes,” men det är inte katolsk tradition; äkta katolsk tradition är ”the roots that guarantee the tree grows, blossoms and bears fruit,” sade han.

Om Kristenheten skall kunna ta en ledande roll i att hjälpa världen på rätt väg måste den också omvända sig och förnyas. Ansatserna inför milennieskiftet, den Nya evangelisationen och maningarna till omvändelse från splittringens synd var inte fel, men kriserna som följt, pedofiliskandalerna, maktmissbruk och korruption, det halvhjärtade ekumeniska engagemanget, människors fortsatta obenägenhet att se evangeliet som en del av lösningen på världens problem visar att Kristenheten inte var mogen att ta vara på detta kairosögonblick. Det innebär inte att chansen har gått oss ur händerna, men nu är tid för självrannsakan, omvändelse och ett helhjärtat engagemang för ekumeniken.

Omvändelsen måste också innebära ett fortsatt starkt socialt engagemang och samverkan med den sekulariserade världen. Kyrkan är i världen, inte av världen, men all sekularisering är inte fel. Det finns god och dålig sekularisering. Om kyrkan skall kunna agera i världen och genomsyra den med evangeliet samt medverka till det allmänna goda kan man inte isolera sig från världen och se den som sin fiende utan finnas mitt i den.  Med påve Franciskus bild: Som ett fältsjukhus dit alla som behöver förbindande kan komma, inte som en borg som håller allt för sig själv och stänger människor ute.

Samvetet och moralen har en kollektiv dimension. Vi är alla förpliktigade att arbeta för det allmänna goda.  En kontaktyta mot den sekulära världen som Katolska kyrkan har kunnat bevara oanfrätt av alla kriser är den katolska socialläran. Socialläran var drivkraften för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europa-gemenskapen, och den   som hela utvecklas hela tiden genom nya dokument, nu senast med fokus på klimatet genom miljö-encyklikan Laudto Si.

Ny bok från Veritas förlag

Katolska kyrkans sociallära är inte inomkyrklig i första hand, utan skall ses som en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism. Där finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Inte bara kristdemokratiska partier, utan alla politiska riktningar som söker det gemensamma bästa har intresse av att studera och hämta inspiration från socialläran. Olof Palme som på sin tid drev igenom att Sverige skulle ha diplomatiska förbindelser med Vatikanen studerade de påvliga socialencyklikorna och uppskattade dem mycket. Min förhoppning är att socialläran skall kunna fortsätta att vara ett nyttigt instrument som Kyrkan ställer till förfogande för hela världen i den kairos-tid som nu råder.

Detta år har lanserats som ett Sociallärans år i Sverige. Nyligen har en volym med alla viktiga dokument tillsammans med kommentarer, noter och referenser getts ut av Veritas förlag, och man kommer att resa runt i landet för att presentera den. [Läs mera här om socialläran och lanseringen av den nya boken].

(texten uppdaterad 2020 03-24 kl 15:36)