Stefan Gustavsson, välkänd apologet skriver idag i Världen idag om teologiska metoder och tre ”verktyg” som kyrkan har till sitt förfogande. Det handlar om hur vi förhåller oss till:

1. Bibelns texter
2. Den kristna traditionen
3. Vår egen samtid

Stefan skriver att ”alla befinner vi oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt”. Det är sant och klokt skrivet och grunden för all dialog. Dessa tre punkter är input till hur vi förstår och tolkar vår tro.

Det skrivna Ordet är grundläggande. Det är bra att evangeliska protestanter framhåller detta.

Ett läroämbete ger struktur åt kyrkan och hur man tolkar skriften. Eftersom kyrkan inte bara är en andlig gemenskap utan också har en jordisk struktur har den en historia och en tradition som grundlagts genom seklerna. Även Bibelns kanon är ju frukten av en tradition. Det är bra att Katolska kyrkan framhåller detta.

Evangeliet måste framläggas i den kulturella kontext som människorna befinner sig i. Samtidigt utvecklas hela tiden kyrkans förståelse av tron i dialogen med samtiden. All sekularism är inte av ondo, det finns bra och dålig sådan. Det sker en dogmutveckling. Förnyelse och att återvända till källorna går hand i hand. Det är bra att det finns progressiva kristna som utmanar kyrkan att tala på ett språk som dagens människor kan ta till sig.

Om man bara håller sig till en av dessa tre punkter och avskärmar sig från de andra hamnar man vid sidan av vägen i olika extremismer.

Evangelisk fundamentalism
Katolsk traditionalism
Liberalteologisk modernism

De båda förstnämnda är egentligen samma andas barn. Man vill ta kontroll över tron och behärska den. Ofta leder det till att man vill behärska andra människor också, evangelisationen blir inte ett frälsande budskap att fritt ta emot, utan upplevs som en tvångströja. Den sistnämnda kastar av sig all beroende av auktoriteter, proklamerar människans frihet och det egna projektet som överordnad norm. Kortsiktigt kan man starta olika projekt som blir populära i den rådande tidsandan, men man missar den kollektiva sidan av tron och att det är viktigt att ha en rot i något som är mera beständigt än tidsandan.

Den avgörande skillnaden mellan evangeliska protestanter och katoliker är som Stefan säger att de förra utgår från Bibeln som enda normerande källa, medan katoliker utgår från kyrkans tradition och läroämbetet.

Men Stefan framhåller samtidigt att evangeliska kristna också lyssnar till traditionen och sin samtid och erkänner att det finns goda auktoriteter inom olika områden. På motsvarande vis ser katoliker självklart Bibeln som en normerande källa, vi är inte oense med evangeliska protestanter om textens värde som Guds levande Ord, det är i tolkningstraditionen som olikheterna kommer in. Vi katoliker lyssnar också till vår tid och är öppen för dogmutveckling, en linje i Katolska kyrkans historia sista 150 åren som varit nog så framträdande som traditionalismen och fasthamrandet svårgripbara dogmer som den om påvens ofelbarhet.

Jag välkomnar ett ekumeniskt samtal mellan evangeliska protestanter och katoliker som lyfter upp det bästa i våra olika traditioner och från båda sidor är öppna för att utvecklas och lära något nytt. Stefan Gustavssons ledare tycker jag är i den andan.

Jag brukar citera förre påven, Benedictus XVI´s syn på det ekumeniska samtalet. Ingen har uttryckt det bättre än han.  I en intervjubok med den tyske journalisten Peter Seewald: ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” svarar Ratzinger på den direkta frågan angående de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?”,  (intervjun gjordes år 2000):

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)

Jag tror att vägen framåt på ekumenikens område är just att begrunda Kyrkans väsen på detta sätt och upptäcka enheten i denna ena kyrka som vi alla egentligen genom dopet tillhör.

Den tyske journalisten Peter Seewald har sista 20 åren gett ut flera intressanta intervjuböcker med förre kardinalen och prefekten för Troskongregationen, Joseph Ratzinger, som sedan blev påve Benedictus XVI. Här kommer en helt annan bild fram av människan Joseph Ratzinger än som han ofta framställs som en sträng konservativ och världsfrånvänd vakt av traditionell lära.