I kristider får man ta till extraordinarie åtgärder. Det var en sällsam kväll fredag 27 mars då påve Franciskus på en regnig Petersplats tömd på människor höll förbön för världen i samband med Corona-pandemin. Han förmedlade den apostoliska välsignelsen Urbi et Orbi som annars bara förmedlas på jul, påsk och i samband med att en ny påve installeras.
CNA 3,5 min reportage från Vatican News Service:
Hela ceremonin från Vatican News (1 tim 5 min) här:
Trots att det var folktomt på Petersplatsen var det ett moment fyllt av gemenskap och nära kontakt med hela världen där miljontals människor följde det hela.
Själv satt vi framför TV´n kl 18.00 och streamade från Vatikanens YouTube-kanal istället för att som brukligt titta på Aktuellt. I dessa Corona-tider är det verkligen för väl att kyrkan satsar på media så att man kan följa vad som sker trots att man inte är på plats. Jag brukar följa påvens morgonmässa kl 07.00 i S:ta Marta och på kvällen kl 20.30 kan man ta del i Taizébröderna kvällsbön. Det känns som en läkedom för själen att välja detta framför någon av alla serier, dokusåpor, tävlingsprogram med kändisar och annat som verkar mera till för att fylla sändningstiderna och rastlösheten i vår sysslolöshet än att vara verklig föda för själen.
I samband med förbönen och välsignelseakten talade påven angelägna ord om gemenskap, samhörighet och klarsynthet i den storm som härjar i världen. Han är en världsledare som visar att han tar ett pastoralt ansvar i denna storm som nu härjar världen. Påven utgick i sin predikan från bibeltexten där lärjungarna är ute på sjön med en båt och det blåser upp till storm. Lärjungarna är rädda men Jesus sover. De väcker honom och Jesus stillar stormen. (Mark 4:35 ff). Vi sitter alla i samma båt:
”…The storm exposes our vulnerability and uncovers those false and superfluous certainties around which we have constructed our daily schedules, our projects, our habits and priorities. It shows us how we have allowed to become dull and feeble the very things that nourish, sustain and strengthen our lives and our communities. The tempest lays bare all our prepackaged ideas and forgetfulness of what nourishes our people’s souls; all those attempts that anesthetize us with ways of thinking and acting that supposedly ‘save’ us, but instead prove incapable of putting us in touch with our roots and keeping alive the memory of those who have gone before us. We deprive ourselves of the antibodies we need to confront adversity.
In this storm, the façade of those stereotypes with which we camouflaged our egos, always worrying about our image, has fallen away, uncovering once more that (blessed) common belonging, of which we cannot be deprived: our belonging as brothers and sisters.
‘Why are you afraid? Have you no faith?’ Lord, your word this evening strikes us and regards us, all of us. In this world, that you love more than we do, we have gone ahead at breakneck speed, feeling powerful and able to do anything. Greedy for profit, we let ourselves get caught up in things, and lured away by haste. We did not stop at your reproach to us, we were not shaken awake by wars or injustice across the world, nor did we listen to the cry of the poor or of our ailing planet. We carried on regardless, thinking we would stay healthy in a world that was sick. Now that we are in a stormy sea, we implore you: ‘Wake up, Lord!’.
‘Why are you afraid? Have you no faith?’ Lord, you are calling to us, calling us to faith. Which is not so much believing that you exist, but coming to you and trusting in you. This Lent your call reverberates urgently: “Be converted!”, “Return to me with all your heart” (Joel 2:12). You are calling on us to seize this time of trial as a time of choosing. It is not the time of your judgement, but of our judgement: a time to choose what matters and what passes away, a time to separate what is necessary from what is not. It is a time to get our lives back on track with regard to you, Lord, and to others…”
Två heliga ikoner hade förflyttats från Roms kyrkor för att vara med under akten.
1) Det berömda krucifixet från St Marcelluskyrkan i Rom. Denna kyrka ligger vid Corso och byggdes på 500-talet sponsrad av påven Marcellus I.
Två mirakel är knutet till krucifixet: Det berättas att natten mot 23 maj 1519 då kyrkan härjades av en förödande eld så att den brändes ner helt till aska, så fanns krucifixet kvar hängande över huvudaltaret och det var helt intakt.
Tre år senare, 1522 härjades Rom av en pestsjukdom så svår att man trodde staden skulle gå under. I det desperata läget bestämde man att föra krucifixet i en botprocession genom staden från St Marcelluskyrkan för att slutligen nå fram till St Peterskyrkan. Processionen gick genom hela staden och varade flera dagar. När krucufixet återvänt till sin plats upphörde pestplågan helt.
Sedan 1650 har korset burits till St Peterskyrkan varje heligt år. Under fastetiden det stora Jubileumsåret 2000 placerades krucifixet på ett altare i St Peterskyrkan. Det var detta krucifix påven Johannes Paulus II omfamnade då han bad förlåtelse för kyrkans alla förbrytelser och övergrepp genom historien.
2) Maria-ikonen i Sta Maria Maggiore-basilikan, en av romarnas mest älskade Mariabilder kallad Salus populi romani (Det romerska folkets frälsning) . Maria-ikonen vördas också av påven Franciskus. Dagen efter det att han valts till påve i mars 2013 gjorde han sitt första besök hos henne och han ber alltid framför denna bild före och efter sina utlandsresor. Enligt traditionen ska bilden av Gudsmodern med det välsignande Jesusbarnet i sin famn ha gjorts i Jerusalem och kommit till Rom under påven Sixtus III på fyrahundratalet då den första kyrkan på denna plats på Esquilin-kullen uppfördes. Minnet av invigningen av basilikan firas den 5 augusti varje år. År 358 det datumet fick påven Liberius enligt traditionen ett budskap från Gud att bygga denna kyrka. Pesten härjade i Rom och påven drömde att det snöade på Esquuilinen. Gud talade till honom och sade att han skulle bygga ett altare på denna kulle och be så skulle pesten försvinna.