Människan är helt beroende av Gud och kan inte frälsa sig själv. Samtidigt är det ett mysterium att det framstår som om Gud gjort sig beroende av oss.

• Han skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, fria att säga Ja och säga Nej. (1 Mos 1)
• Han lät sig födas i mänsklig gestalt av människan Maria och var beroende av hennes Ja (Luk 1)

Dagens bibeltexter är en underbar illustration till hur denna bönens dialog mellan Gud och människa kan förflyta.

I 2 mos 32 skildras Israels avfall och hur de gjort ett beläte i form av en guldkalv samtidigt som Mose var på Sinai berg för att ta emot lagens stentavlor:

Herren sade till Mose: ‘Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk. Så låt mig nu vara, för att min vrede må brinna mot dem och för att jag må förgöra dem.’ …

Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land? Varför skulle egyptierna få säga: ‘Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden’? Vänd dig från din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk. Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har gett det löftet: ‘Jag skall göra er säd talrik som stjärnorna på himmelen. Och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt er säd, och de skall få det till evig arvedel’.”

Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

På ett plan framstår Gud här som en nyckfull person som i sin impulsiva vrede får för sig att förgöra sitt folk, men som tur är kom Mose emellan och fick Gud på andra tankar. Stackars oss människor, vad mycket möda vi får att ständigt blidka denne impulsive Gud. Ungefär som en alkoholisthustru som ständigt måste parera mannens vrede och försöka ställa till rätta.

Psaltarpsalmen 106 framställer det på samma sätt:

Då hotade han att förgöra dem,
men Mose, den man som han hade utvalt,
trädde fram som medlare inför honom
för att avvända hans vrede,
så att den inte skulle fördärva.

Men det är givetvis inte den rimliga tolkningen av texten. Gud kallar oss människor att vara hans partner. Han vill inte förgöra oss, han vill inte frälsa oss genom tvång, utan det sker genom en dialog där Gud gör sig beroende av att vinna människans hjärta och få med henne i detta partnerskap samtidigt som hans tålamod är oändligt. Slutligen sänder han sin Son för att på ett konkret sätt visa oss människor vem han är. Evangelietexten från Joh kap 5 ger oss perspektiv på de ovanstående texterna:

(Vid den tiden sade Jesus) ”De verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt.

Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. Människors ära vill jag inte ha, men jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud. Jag har kommit i min faders namn och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom.

Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden? Tro inte att jag skall anklaga er hos Fadern; den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?”

Gud är kärlek, han söker människans hjärta. Det är inte Gud som anklagar, det är vi som konstrar och försöker anklaga Gud och göra honom till vår slav. Men om Guds kärlek väcker anklang i våra hjärtan så som den helige Ande manar oss, så blir vi Guds medarbetare och vår bön blir ett med Guds hjärta.

Av kärlek kan vi framhärda i detta bönens partnerskap med Gud, samtidigt förtrösta på hans nåd och inte känna oss stressade av att allt ligger på våra axlar. Gund kräver inte mer av oss än vi förmår, men han vill att vi skall handla av kärlek.
Ignatius av Loyola uttryckte det så: Ansträng dig som om allt berodde på dig och inget på Gud, och förtrösta på honom som om inget berodde på dig och allt på honom.

Dagens kollektbön:

Ge oss, Herre, uthållighetens gode Ande, så att det blir vår lust att hålla dina bud och vi med bot och goda gärningar bereds för påskens högtid. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

[Läs också Peter Halldorf: Krisen tvingar oss att lyfta blicken]