Idag talas om att man skall skämmas i alla möjliga sammanhang. Flygskam blev nyss ett modeord. Det känns väldigt moralistiskt. Jag skall bekänna en skamkänsla jag burit med mig genom livet. När jag ger min hustru blommor kan jag känna en viss orationell skam som poppar upp ur det undermedvetna att jag kommer alltför lätt undan. I en sexistisk kultur har jag en priveligierad position. Att få uppskattning för att ge blommor (som knappast är någon uppoffring) är ett alltför lätt sätt att köpa sig fri och samtidigt slippa anstränga sig att ifrågasätta den sexistiska kulturen utan tvärtom bekvämt glida med. Jag kan inte säga att detta varit grubblerier som påverkat mitt liv i högre grad men måhända har det gjort att jag haft en viss återhållsamhet med överdådiga gåvor.
-Dumheter, stå på dig, skulle en del manschauvinister säga. Andra kanske applåderar mig för min medvetenhet.
Ovanstående association fick jag då jag läste ett uttalande från nätverk av kvinnor, Catholic Women speak m.f.l på hemsidan Voices of Faith den 13 februari med anledning av påve Franciskus apostoliska maning med anledning av Amasonas-synoden ”Querida Amazonia” just publicerats.
Kvinnonätverk har funnits länge och består av prominenta kvinnliga teologer och kvinnor med viktiga positioner i samhället. Årligen har man hållit konferenser i Vatikanen. Ändå är det som om kvinnorna inte blir lyssnade till, dessa röster tillåts visserligen, till och med uppmuntras, men de ignoreras när det väl kommer till krita, och någon egentlig dialog med den andra delen av kyrkan kommer aldrig till stånd. Inför Internationella kvinnodagen 8 mars 2020 driver man nu en kampanj:
”Overcoming Silence. The Catholic Church is facing a crisis. We are questioning the Church hierarchy and its response to a changing world and emerging problems, such as sexual and power abuses. Tell Church leaders why gender equality in our Church is crucial to its future.”
Varför infinner sig en känsla av obehag i mellangärdet när jag läser detta? Inte därför att det är något fel eller illegitimt i det kvinnorna säger, utan för att jag tänker på reaktionerna liknande uttalanden möter, alltifrån från ignorans till förnekande och rent förlöjligande.
Det är vanligt med uppmuntrande attityder till kvinnorna: Säg fina ord, ge dem blommor, säg att det är de som bär upp världen, säg att vi män inte vore någonting utan dem, men ge dem absolut inget inflytande över den manliga världen och skämta bort dem om de blir för allvarliga i sina anspråk.
Det är också vanligt (både bland kvinnor och män) att förneka att det över huvud taget finns ett genusproblem i Katolska kyrkan. De som påstår det är helt fel ute menar man, och påpekar hur många kvinnor som faktiskt arbetar volontärt i kyrkan, och många anställs på viktiga ledande administrativa poster. Så vad talar kritikerna egentligen om?
Jag har inga färdiga svar eller åsikter om allt som framförts men jag tycker definitivt det är märkligt med denna ignorans av kvinnonätverkens ärende, denna avsaknad av dialog. I uttalandet från 13 februari framför man explicit och tydligt sin kritik mot självaste påve Franciskus som man tycker har en blind fläck här. Eftersom kritiken framförts i olika sammanhang länge utan att vinna respons, så vill jag gärna här på min blogg lyfta fram den:
Man konstaterar att mycket i dokumentet är bra:
Most of the document speaks with great respect and maturity about the indigenous people of the Amazon, about their needs and concerns. It encourages the global Church to listen to their opinions and their stories with sensitivity and attention.
Kontrasten blir därför stor till hur dialogen med kvinnor är, en fråga de tycker påven flyr undan:
What is striking is the contrast with which women are treated in the very same document – their voices have so clearly not been heard, they are not equal partners for shaping the future of the Church.
Jag återger valda delar av uttalandet som fokuserar och beskriver vad kritiken handlar om varvat med mina kommentarer:
The Pope recommended reading the final document of the Synod but did not settle the questions and open pastoral suggestions contained therein. “Querida Amazonia” proposed no concrete answers or solutions to those questions and requests. One of the key issues brought to the Vatican by the Amazon Church was the formal recognition of women’s ministry and the possible sacramental support for their dedicated service in the Church. However, instead of concrete new proposals and solutions, there were a mere five paragraphs entitled “The strength and gift of women”.
In this section, the Pope writes about the great work, often indispensable, that women do in the Amazon Church, although that work is not formally recognized. Sadly, this appreciation of the role of women not only perpetuates but reinforces the exclusive tradition of the Church’s designation of a “special” place for women. This tradition describes women in a romanticized and idealized way, suggesting their role is in some way exceptional and set apart from or above and beyond the human norm.
Min kommentar: Jag förnekar inte att det finns en sådan romantiserad idealisering av kvinnan i den katolska kulturen. Påven talar om manschauvinism, men kvinnorna påtalar att han själv är en del av detta också. Att det av en stor mängd kvinnor uppfattas på detta sätt kan inte ignoreras eller förlöjligas utan bör mötas med saklighet och dialog.
As a consequence, the basic form, the subject of Christian anthropology and moral theology, is man, and woman continues to be assigned a “special”, unique task, which does not include the diversity, freedom and charisms reserved for the “basic” version.
Min kommentar: Jag tror dessa tankefigurer som här beskrivs existerar, men skulle man gå till botten och teologiskt sakligt analysera det hela skulle man finna att både män och kvinnor, trots skillnader, tillhör ”basic”. Thomas av Aquino skulle hålla med om det.
The shocking expression of this mentality is outlined in point 101 of the exhortation. The Pope writes that God has shown God’s power and love through two human faces: Christ and Mary. By putting them side by side, he is suggesting that men are similar to the former (Christ) and women to the latter (Mary). This takes away from the teaching that both woman and man are created in the image of God and thus both are, can and should be “Alter Christus”.
Min kommentar: I konsekvens med kommentaren ovan, att både män och kvinnor tillhör ”basic”, så håller jag helt och hållet med om att män och kvinnor är “Alter Christus”. Jag skulle dock inte överdriva skillnaden här mellan Skaparen (Kristus) och det skapade (Maria). Protestantismen betonar Gud som den ende rättfärdige och att människan är fallen i synd och kan inte frälsa sig själv. Detta är förvisso också katolsk tro, men det finns också en annan sida: Gud har skapat allt och ville något gott med skapelsen, och han skapade människan till sin avbild som man och kvinna. Det finns en gudomlig sida hos människan i kraft av att vi är skapade av Gud, en gudslikhet som återställs genom frälsningen. (jfr Ps 8:5-6). I katolsk tradition vill en del gå längre när det gäller Maria och ge henne titeln medfrälserska, något som dock tillbakavisas av läroämbetet. Men det finns en dynamik mellan Skapare och människa som gör att människan har del i Skaparen och absolut inte behöver skämmas eller nedvärdera sin roll som skapad varelse. Att framhålla Maria som ett komplement till Kristus för att både det manliga och kvinnliga skall komma i balans i Guds dans med sin skapelse tycker jag inte behöver innebära något nedvärderande för kvinnan. Precis som vi sade att både män och kvinnor kan vara “Alter Christus”, så kan både män och kvinnor identifiera sig med Maria. Jag håller inte med om att framhållandet av dessa mysterier, förhållandet mellan Kristus och Maria, implicerar en ojämlikhet mellan män och kvinnor om man fördjupar den teologiska reflektionen.
So, if women are only being compared to the likeness of Mary, then why are women baptized in the name of Christ? Why at baptism are they called to be priestly, prophetic and royal which is a share in Christ’s own priestly, prophetic and royal ministry? How should they understand the term ”Imitatio Christi”, which is so fundamental to any Christian spirituality? Above all, on what basis are they to be saved if they do not share the likeness of Christ?
Min kommentar: Visst, bara att hålla med. Detta är väl också genuin katolsk lära.
At the same time, there remains, of course, the practical question of what this ”characteristic power” is that women in the Church have. The document seems to suggest that it consists in imitating Mary’s motherhood. How should this be understood? How should it be manifested concretely for the community of believers? If we are to take it seriously, is the evaluation and thus validity of our vocations and charisms to be verified only by their similarity to motherhood?
Min kommentar: Adekvat fråga. Självklart handlar det inte bara om moderskap utan om allt mänskligt. Kritiken kvinnorna framför handlar om att i retoriken man får höra framställs det ofta som om det var fråga om moderskap. Dock är det ett problem att denna retorik aldrig korrigeras, vilket är en följd av att man inte lyssnar på kvinnorna och inte tar vad de säger på allvar.
Moreover, the document offers a compelling vision of an inculturated priesthood suffused by the values of pastoral care. But surely, if clericalism is a dysfunctional aspect of the contemporary priesthood and inculturation offers a new and more diverse understanding of what it means to be a priest, then the ordination of women with all the qualities that Pope Francis attributes to them would be the best possible antidote to the clerical mindset?
Min kommentar: Bra slutkläm. Ja det kunde man ju tycka!
Tygapplikation av Lillemor Hallin. Motto: ”Gläd er med mig. Jag har hittat det borttappade silvermyntet”. (Luk 15:8-10)
Frågan om att kalla Gud och personerna i Treenigheten han eller hon väcker starkt engagemang. Nyligen har frågan debatterats i Dagen där några tycker det är ok att tala om det kvinnliga i Jesus och den Helige Ande, vilket fick stark kritik av docent Anders Gerdmar, rektor för Skandinavisk teologisk högskola i Uppsala. I ett inslag i Människor och Tro i radions P1 talade sr Madeleine Fredell OP om feminina attribut i beskrivningen av Gud och Jesus med hänvisning bl.a. till bibeltexter och medeltida konst. Debatten som följde i tidningen Dagen visade att detta är kontroversiellt också i Katolska kyrkan. Se här, här och här samt min tidigare kommentar om denna debatt.
Vi är vana vid att tala om Gud som Fadern, Skaparen som sätter igång allt, genomtränger, härskar. Fallossymbolen betecknar den manliga principen. Men lika ofta beskrivs Gud och Jesus som den som beskyddar, tar oss under sina vingar, omsluter som en livmoder och hjälper till att föda fram som en barnmorska.
Bibeln drar sig inte för kroppslig påtaglighet för att tala om det gudomliga, det konstaterar sr Madeleine i sin 18:e föreläsning i serien Födda att representera Gud… som jag bevistade i torsdags hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm. Mystik och teologi innebär inte frånvaro av det kroppsliga, tvärtom en fullständig närvaro i kroppen, konstaterar hon. Hela föreläsningen med många exempel och referenser kan ni ta del av på Dominikansystrarnas hemsida här.
Att forska i och lyfta fram den feminina aspekten av Gud är feministteologins viktiga bidrag, och sr Madeleine Fredell får väl sägas tillhöra denna riktning. Egentligen är detta självklart och vi skulle inte behöva en särskild feministteologi om det inte vore för att denna aspekt tidigare varit undanskymd i det teologiska språket. Att det väcker strid vittnar om att denna fördjupning behövs. Feministteologin i sig innebär inget hot mot kristen tradition och lära. Därmed inte sagt att det finns feministteologer som hamnar i nygamla heresier i sin nit att rensa ut allt som har med maskulint inflytande att göra eller alltför okritiskt anammar moderna könsrelativistiska strömningar.
Det uppstår lätt språkförbistring för att man blandar ihop olika nivåer på detta med genus.
Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum.
Teologiska aspekter:
Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom är maskulinum i förhållande till allt annat: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det betyder är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.
Gud kan inte könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina som sr Madeleine beskriver i sin föreläsning.
Antropologiska aspekter:
Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För biologin framträder också människan i denna dualism, man, kvinna. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Att vi är beroende av vår biologi och att det inte är något vi kan frigöra oss från påpekar filosofen Fredrik Svenaeus. Han föreläste nyss i S:ta Eugenia och talade om sin senaste bok, Det naturliga. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.
Att tvista om huruvida Gud är man eller kvinna är en icke-fråga eftersom Gud, som vi sagt överskrider alla sådana bestämningar. Att vi ändå försöker ser jag som ett tecken på att vi förmänskligar Gud och gör honom till människans avbild istället för tvärt om.
Det finns ingen anledning att vara rädd för feministteologiska perspektiv dessa behövs för att utveckla och fördjupa den kristna traditionen. Det behövs ett levande samtal där vi bär fram gammalt och nytt ur vårt förråd i syfte att stärka tron och göra evangelisationen effektiv i vår tid. Sr Madeleines föreläsning som helhet är allmänbildande, egentligen ej alls kontroversiell. Men för att bidra till samtalet vill jag lyfta fram några avsnitt i där jag har invändningar eller kommentarer.
”Karl Rahner skriver ‘Den uppriktigt kristne kommer i framtiden att vara antingen mystiker, utifrån en egen erfarenhet, eller så kommer hon eller han inte att vara något alls. Ett äkta kristet liv kommer i framtiden inte att upprätthållas av och stödja sig på enhälliga, tydliga och allmänna övertygelser och religiösa sedvänjor, utan det kommer att kalla var och en att göra personliga erfarenheter och fatta personliga beslut’
Citatet kan tolkas som något individualistiskt vilket Rahner inte avsåg. Snarare menade han att kristendomen behövde ett slags nytt fundament för att levas och gestaltas i en ny tid. Uttolkare av citatet menar att vi måste utgå från personens egen gudserfarenhet i vid bemärkelse när vi talar om kristen tro. En del i det här föredraget kan verka gåtfullt eller kanske till och med stötande, men är en reflektion om hur Gud berör oss och hur vi berör Gud… Det meningsbärande i vår tro måste beröra oss annars blir det bara en intellektuell bekännelse eller förkastelse. Ett meningsskapande religiöst språk äger en smidighet som talar till alla våra sinnen och går per definition utöver det intellektuellt rationella.
Min kommentar: Rahner har rätt i att det moderna samhället präglas av en sekularism där det inte finns några enhetliga sedvänjor och övertygelser som kan stötta den enskilde. Det personliga avgörandet blir nödvändigt. I den kristna tron talar vi om omvändelse. Jag håller med sr Madeleine om att det inte skall tolkas som enbart något individualistiskt. Som människor är vi gemenskapsvarelser, och tron är också något kollektivt.
Kyrkan med sin trosbekännelse finns i världen och ger vägledning som är nödvändig att förhålla sig till. Vi kan inte tänka bort kyrkan och traditionen. Helt utlämnade åt det individualistiska kan våra erfarenheter leda oss vart som helst. Mystiska erfarenheter hos en Julian av Norwich, en Teresa av Avila, en Hildegard av Bingen, eller de tankar som förs fram i aktuell föreläsningsserie sker ju i ett kollektivt sammanhang som är kyrkan.
Sedan måste den tredje personen i gudomen framhållas mera: Den helige Ande är den som ger liv och kraft, som styrker i tron och ger enhet. Andens gåvor och frukter och öppenheten för dessa är a och o. Utan den helige Ande är kyrkan ingenting. Är vi inte medvetna om detta kan vi lätt få uppfattningen att det är ett rent mänskligt projekt vi sysslar med, och att det beror på vår egen ansträngning och på våra egna preferenser vart de än leder oss. Den helige Ande hjälper oss att ”skilja på andarna”. Allt kommer inte från Gud. Att förlita sig på den egna kunskapen, gnosis leder oss lätt till att bygga nya babelstorn. Gnosticism innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus. Påve Franciskus sade vid det italienska kyrkomötet i Florens 2015: ”Skillnaden mellan kristen transcendens och varje form av gnostisk spiritualism består i inkarnationens mysterium.” Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt, sade påven.
”I kyrklig lära talas om treenighet, men begreppet kan ge upphov till begränsade tankebanor och framför allt till en olycklig könsbestämmelse. Istället för att tala om Fadern och Sonen kan vi vidga talet till Visheten, Barmhärtigheten, och Påtagligheten. Gud är den hand du kan hålla i livet igenom… Mystikerna har använt kreativa metaforer för relationen mellan Gud och människa, för treenigheten, för att just beröra vår tro. Kanske kan man uppfatta Livmodern, Barnmorskan och Navelsträngen eller Andningen som en treenighet?
…
Janet Soskice, professor i filosofisk teologi i Cambridge skriver följande: ‘Treenighetsläran har alltid ifrågasatts. Dess utformning kom först sent i historien, dess uppenbara bibliska grund är bräcklig, och dess tillit till metafysik är avgörande. Ett antal teologer har i den västliga kristenheten under de senaste tre hundra åren ansett att läran om treenigheten har överlevt sin själv och borde skrotas. En ofta framförd kritik från feministiskt håll är att treenighetsläran används för att förstärka hierarki och garantera Guds manlighet. Det ursprungliga motivet för läran var paradoxalt nog att underminera en hierarkisk tolkning, inte att förstärka den, i synnerhet när det handlade om den Andra Personens underordning. En allsmäktig manlig överlägsenhet är inte någon fördelaktigare bild av Gud för feminister, och stämmer inte heller med en ortodox treenighetslära’…
Försök har gjorts att klä Anden i en feminin dräkt. Det är sant att ruah, Guds ande, på hebreiska är ett feminint ord, och samma sak på syriska. Men anden har ändå blivit som ett bihang till de två övriga personerna som båda har ett ansikte och då blir det farligt att definiera anden som något feminint.”
Min kommentar: Treenigheten är grundläggande i den kristna traditionen. Mystikernas fördjupning på temat implicerar inte ett ifrågasättande av grunden men en fördjupning. Att det getts en alltför snäv hierarkisk tolkning i den västliga traditionen betyder att man behöver vidga och fördjupa tolkningen, ej skrota begreppet.
Treenigheten och inkarnationen är två mysterier i vår tro som alltid ifrågasatts eller tänjts på. Också i vår tid och gett upphov till nygamla heresier. P Raniero Cantalamessa skriver om detta i boken Jesus Christ, the Holy One of God:
”Det finns ett oupplösligt samband som mellan trons två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Detta fördömdes för längesedan, och detta mycket entydigt av St Atanasius när han skrev mot arianerna: ‘Om Ordet inte existerar tillsammans med Fadern från början, så existerar ingen treenighet av evighet, utan först var där endast enhet, och sedan, när tiden gick, började treenigheten växa fram. . . Det fanns en tid då treenigheten inte existerade, utan endas enheten.’ I detta sammanhang gör Atanasius en observation som fortfarande är relevant då vi i vår tid konfronteras med tanken på ett ‘guddomligblivande’ av Gud. Hur kan vi veta, frågar han sig, när Guds tillblivelseprocess är arvslutad? Om han har skapats, så fortsätter han att skapas. Men långt innan Atanasius hade Johannes upprättat sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ‘Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.’ (1Joh 2:23). Dessa två står och faller tillsammans.
Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: är det möjligt att en handling utförd i tiden kan få effekt in i evigheten? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet, i Kristus.”
Angående Anden som ett bihang till de två övriga personerna i Treenigheten: Återigen- Anden behöver uppvärderas, vi behöver lära känna honom som den som berör, rent konkret öppna oss för honom, som den som förvandlar och ger kraft. Den Karismatiska förnyelsen har mycket att bidra med till kyrkan i detta sammanhang. Tro nu inte att det handlar om ett speciellt maner att be med lyfta händer och sjunga lovsång, det är mycket mer grundläggande än så. Karismatisk förnyelse representerar ingen speciell spiritualitet utan är ämnad för hela kyrkan. att ta vara på hela potentialen av den helige Ande konkret närvarande i våra liv och i kyrkans liv.
Kardinal Suenens påminde om att karismatisk kristendom är normal kristendom eftersom kyrkan själv är karismatisk. Det var aldrig meningen att vi skulle leva ett kristet liv utan den Helige Andes fulla närvaro och kraft. 1996 skrev kardinalen: Om vi tolkar förnyelsen som en ”rörelse” bland andra rörelser missförstår vi den; det är en Andens rörelse för hela Kyrkan och avsedd att göra varje del av kyrkans liv ung på nytt.
F Raniero Cantalamessa sade i samband med en reträtt i Katolska Domkyrkan januari 2006 att det är viktigt att alla kristna får uppleva en personlig pingst i sina liv, precis som lärjungarna den första pingstdagen. Pingst-erfarenheten, mottagandet av den helige Ande är det som ger liv och kraft åt vårt kristna liv.
Dopet i den helige Ande är en personlig erfarenhet av Andes närvaro och kraft som väcker dopets nådegåvor i oss. Den Helige Ande upplivar det vi redan har fått och kommer med kraft för att utrusta oss för tjänst och mission.
”Det är ingen hemlighet att jag inte uppskattar katekeser och dogmatiska utsagor. Det slags texter har nästan alltid förminskat och begränsat vår tro.”
Min kommentar: Den kristna traditionen eller Trons skatt som kyrkan förvaltar innehåller dogmer, trosbekännelser och en struktur för sakramenten och dess förvaltning. All struktur och formulerade dogmer hör ju till det maskulina, det avgränsar, stänger in, medan det feminina öppnar, hjälper fram. Kyrkan är på en gång en jordisk struktur och en andlig gemenskap i Jesus Kristus, Kristi kropp. Båda dessa aspekter är nödvändiga för att gestalta kyrkans liv. Därför är det viktigt att det inte blir en könskamp mellan en radikal feminism som vill rensa ut allt dogmatiskt å ena sidan och en stelbent patrikal klerikalism som känner sig hotad av varje liten feministteologisk framstöt å andra sidan. Jfr Joseph Ratzingers bok Kallad till gemenskap. Problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:
”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”
Man kan ha olika känsla inför det strukturerade, att det stödjer och håller upp eller att det stänger in och berövar oss vår frihet. Man kan också ha olika känslor inför det öppna, ännu inte fullt formulerade: Att det ger frihet och utvecklingspotential eller att det leder oss vilse eller till en kaotisk röra. Vilken intuitiv grundkänsla vi får inför dessa olika aspekter beror på vår förförståelse och tidigare erfarenheter, men båda perspektiven är nödvändiga, och de behöver försvaras av både kvinnor och män.
Jag håller inte med om att kateketiska texter och dogmer förminskar och begränsar vår tro. Det gör de bara om vi låter dem göra det. Det kan också vara portar som öppnar upp och visar hän mot fördjupning om vi använder oss av dem på det sättet.
Jag läser tillsammans med Dominikansystrarna och i gemenskap med alla katoliker (ja, med hela kristenheten) i mässan trosbekännelsen. Det är ett vittnesbörd om enheten i tron som för mig inte stänger in utan tvärt om med Tomas Tranströmers ord öppnar ”valv efter valv”.
”I dopet blir vi också förlösta till ett nytt liv i Kristus. Vi ikläder oss och döps till Kristus. Dopceremonier där man använder sig av nedsänkning av hela kroppen i vatten är så nära man kan komma en födelse ur livmodern. Ett grundläggande tema i dopet är också att vi befrias från, förlöses från, synden och döden, och döps till ett liv i Kristus. Dopkällan och nedsänkningen i vattnet är också en symbol för döden, för jordens inre, vi dör och uppstår med Kristus.”
Min kommentar: Precis så, en fin beskrivning av dopets innebörd, en ny födelse.
”Utan beröring dör vi. Vi vissnar sakta bort, förlorar hoppet och meningen med att leva. Vi blir som en förtorkad växt som ingen gärna kommer nära. Om vi inte tillåts att beröra någon isoleras vi och blir sjuka. Det finns många berättelser i bibeln som vittnar om beröringsskräck, om tabun som ledde till att människor helt och hållet isolerades. De spetälska var en sådan grupp som stod utanför gemenskapen. Och det finns berättelser där beröringen leder till helande och ny gemenskap.”
Min kommentar: Just så. Utan beröring tynar vi bort. Beröring är viktig i den kristna traditionen. Det finns en obruten kedja av handpåläggning alltifrån Jesus och de första apostlarna till dagens biskopar och präster och till hela Guds-folket genom vigningens sakrament, dop och konfirmation. Handpåläggningen är viktig i förmedlandet av andens gåvor inte bara som en ritualiserad sakramental form, utan också i den levande karismatiska dimensionen. När vi ber för helande lägger vi ofta händerna på den vi ber för. Under de första århundradena i Kyrkans historia var det sakramentala och det karismatiska sammanflätat med varandra. Läs mera om detta i skriften Blås liv i Nådegåvan som utgavs av biskopar och teologer i USA 1994.
Patti Gallagher Mansfield: As By A New Pentecost. I nyutgåva inför CCR 50-årsjubileum: Hela historien om 18 februari 1967 då Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan föddes och dess utveckling av en av studenterna som var med från början.
Lillemor Hallin: Strömmar av Liv. En bra introduktionsbok om livet i Anden och karismatisk förnyelse.
Båda böckerna kan beställas från mig, 200 kr st inkl porto. Från mig kan också beställas häftet Blås liv i Nådegåvan. 50 kr.
Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Det har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, Greger Hatt har översatt det till svenska.
”Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera… När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk…”
Trots denna skarpa kritik mot kyrkans uppmaningen att hon måste gå ut ur sin inåtvändhet (eller kanske just på grund av det) blev han vald till påve. Detta är hoppfullt, annars hör vi så mycket om motstånd mot påve Franciskus. Det innebär att det i kardinalskollegiet finns många konstruktiva krafter som förstår behovet av öppenhet och en ny evangelisation.
Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.
1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.
2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.
3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.
4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (1)
—————-
(1)”Låt oss alltså förbli brinnande i anden. Låt oss behålla den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera, även om vi måste så i tårar. Må i oss finnas – såsom hos Johannes döparen, Petrus och Paulus, de andra apostlarna och många storartade förkunnare genom kyrkans hela historia – en inre iver som ingen och intet kan utsläcka. Må detta vara den stora glädjen i ett liv helt skänkt åt Gud. Och må den moderna världen, som söker i både hopp och ångest, få ta emot det glada budskapet, inte av förkunnare som är sorgsna och missmodiga, otåliga och ängsliga, utan av sådana Guds ords förvaltare vilkas liv utstrålar tro, som de som försttagit emot Kristi glädje vågar sätta sitt liv på spel för att Guds rike skall bli kungjort i världen.” (Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (1975); 80)
Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Den har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, men mig veterligt inte översatts än till svenska.
Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den söta och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.
1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och…
Igår var jag på ekumenisk vesper i S:ta Eugenia katolska kyrka med biskopen i Svenska kyrkan Karin Johannesson som gäst. Kyrkoherde Dominik Terstriep inledde med att påpeka att kristen enhet är mycket viktigt och Jesus själv anbefaller oss detta. Många vackra och högtidliga ord har sagts om enheten, men det finns en plågsam diskrepans mellan de uppfordrande orden och den praktiska verkligheten. Några få trogna hade kommit till gudstjänsten och de flesta av husets präster lyste med sin frånvaro. Det hade varit naturligt att alla mangrant fanns på plats när man har en så celeber gäst från Svenska kyrkan.
Låt oss erkänna: Trots att Katolska kyrkan i alla tunga lärodokument från Andra Vatikankonciliet och framåt betonar att kristen enhet inte är något man kan göra eller låta bli, utan en plikt som är av högsta prioritet för hela kyrkan, så är intresset minimalt både bland präster och många lekmän. Och skall det finnas någon ekumenik över huvud taget, så är det att andra konverterar och blir katoliker.
Den inledande psalmens ord beskriver kyrkans belägenhet på ett alls inte överdrivet sätt: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”
Men det finns också ljuspunkter. Jag läste just en artikel i Dagen om hur man i Malmö lyckats samla nästan alla samfund till en stor ekumenisk gudstjänst med massiv uppslutning tack vare att kyrkorna ställt in sin egen gudstjänst och uppmanat alla att gå dit: [HISTORISK GUDSTJÄNST MED KYRKOR FRÅN HELA MALMÖ].
Efter den ekumeniska vespern inbjöds till en frågestund där p Dominik intervjuade biskop Karin Johannesson. Karin var öppen och ärlig med att man ibland kan misströsta om ekumeniken, mycket deklarationer, men inte så mycket händer i praktiken. Hennes analys var att respektive samfund ofta har andra akuta problem som man brottas med än det som man talar om i ekumeniken. Man behöver börja där man står och engagera varandra i det.
På frågan om vilka som är kristenhetens tre viktigaste utmaningar för framtiden nämnde hon dessa:
Evangelisationen. Hur föra över evangeliet till nästa generation?
Hur vi kristna behandlar varandra, inom samfunden och mellan samfunden.
Det kritiska läget i världen, klimatkrisen, att vi står inför möjlig utplåning. Hur kristenheten skall förhålla sig till detta.
Det tror jag många kan hålla med om oberoende av samfund, påve Franciskus skulle säkert ge ungefär samma svar.
Från början fanns bara en kyrka, den som Jesus grundade. Så är det egentligen än idag, alla kristna bekänner en enda helig katolsk (allmän) och apostolisk kyrka enligt den trosbekännelse som antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381 och som ännu inte blivit omodern. Alla kristna har gemensamt Bibeln, Dopet (även om det kan finnas skillnader i dopteologi) de sju första koncilierna (som därför verkligen kan kallas ekumeniska) samt den Helige Ande som ledsagar oss i att ta till oss tron, vittna om den och verka i världen.
Katolska kyrkan är numerärt den största kyrkan i världen och bärare av en tradition som går tillbaka till Jesus Kristus själv. Och jag menar att ju större man är, och ju större arv man förvaltar, ju större borde också ansvaret vara för ekumeniken, motsatsen självgodhet vore helt fel.
Joseph Ratzinger/Benedict XVI har väldigt klart uttryckt Katolska kyrkans officiella hållning till ekumeniken:
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)
Den Karismatiska förnyelsen betyder mycket för ekumeniken. Påven har i de nya statuterna för CHARIS särskilt betonat att karismatiska förnyelsen skall betjäna kyrkan genom att bidra till kontakten med kristna från andra samfund.
Sr Madeleine Fredell OP och P Thomas Idergard SJ. Kan de visa vägen till ett respektfullt och sakligt samtalsklimat?
Jag kommenterar i denna artikel det teologiska debattklimatet i Katolska kyrkan i Sverige, offentligt och på sociala media med anledning av en aktuell debatt i Sverige om manligt och kvinnligt i kyrkan.
Tidigare var Katolskt magasin en tidning i tabloidformat som inte drog sig för att ta upp kontroversiella teologiska frågor och rörde sig i den pågående allmänna debattens centrum. Det var många som protesterade mot detta och ville ha en mera centralstyrd publikation, som en ”husbondens röst” som talade om vad som gällde och vad man skall tro som katolik. Jag kommer ihåg att jag tyckte den tidigare inriktningen var intressantare, men jag prenumererar fortfarande på tidningen.
På Facebook finns olika katolska forum. Ett heter Katoliker i Sverige. Det är tänkt som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, och en möjlighet för intresserade att möta Katolska kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Vis av erfarenheter från sociala media stadgas också att det ”inte i första hand är en diskussionssida, och absolut inte en sida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Alla medlemmar uppmanas att hålla en artig, respektfull och kärleksfull ton”. Eftersom människor är debattlystna och vill diskutera olika frågor uppstod inte desto mindre ganska hårda debatter, varför ett nytt slutet forum, Katolskt samtalsforum bildades där man kunde debattera de mer känsliga frågorna och vad som helst inom ramen för Katolska kyrkan.
Att teologiska frågor leder till kontroverser och livlig debatt är inget fel. Det är ett tecken på att det är frågor som ligger nära livet och engagerar, och så skall det vara. Att då strypa debatten och endast ta upp småtrevliga och okontroversiella ämnen blir ganska tråkigt i längden. Jobbigt och ofruktsamt blir också att delta i slutna forum för fri debatt där tendensen är att man bara pucklar på varandra och och argumenten är givna från början. Detta då den ena sidan inte har någon beredskap att lyssna till argumenten från andra sidan och istället gör allt för att misstänkliggöra och förlöjliga motståndaren.
Både de småtrevliga konfliktundvikande forumen och de starkt konfliktdrivande där man är ute efter att markera revir blir i längden statiska och ointressanta. Det borde finnas ett mellanting där det kan förekomma en frisk debatt om kontroversiella frågor som gärna får vara hård, men som bygger på respekt och att man håller sig till sakargument.
Själv har jag av denna anledning gått ur Katolskt samtalsforum då jag inte fann det meningsfullt att ägna energi åt det. En gång blev jag kortvarigt utesluten ur Katoliker i Sverige för att jag var för kontroversiell, men nu är jag med där igen. Tendensen är tydlig, att människor nöjer sig inte med att vara småtrevliga, de vill samtala om vad som rör sig i samhället och inte låtsas som om det regnar. Det ser man genom att det gång på gång uppstår debattväxlingar på Katoliker i Sverige. Ibland hettar det till på ett sätt som gör att oinvigda kanske kan få en negativ bild av oss katoliker. Nyligen har man beslutat att göra även detta forum privat.
Radions program Människor och Tro brukar inte gå på djupet i teologiska frågor utan rör sig mer på ytan genom reportage om olika fenomen i religionens värld. Detta i motsats till Teologiska rummet som är ett fördjupande filosofiskt program. Dock har Människor och Tro många intressanta reportage och intervjuer där man tar upp aktuella frågor. Det var genom ett samtal med sr Madeleine Fredell och Irene Nordgren i Människor och Tro 19 dec 2019 på temat manligt och kvinnligt i kyrkan som en het debatt utlöstes bl.a. på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige där de två medverkande katolikerna kritiserades av P Thomas Idergard enl citat Katolsk Vision samt artikel i Dagen som grovt heretiska och blasfemiska, spridande en ideologi som inte har så mycket med kristen tro att göra och att vi behöver förbön för deras omvändelse till Kristus och därmed kopplad offentlig ånger som botgöring. Radioprogrammet som helhet var ingen höjdare, och jag skulle inte ha lyssnat om det inte var för att Idergards kritik gjorde mig uppmärksam på det. Dock tycker jag att just de båda katolska medverkande gjorde bra ifrån sig, och hans kritik skjuter långt över målet. Jag skall försöka förklara varför.
I en gästkrönika i Dagen 8 januari skriver p Thomas Idergard om kristna företrädare som sprider förvirring genom att sprida heretiska idéer som att Jesus skulle vara en ”hen” eller ”queer” och refererade till ett radioprogram strax före jul. Om krönikan inte skulle skrivits i kontexten av det aktuella Människor och Tro-programmet och diskussionen i Katoliker i Sverige skulle den inte vara särskilt anmärkningsvärd. Jag håller med om det mesta p Thomas skriver om trosbekännelsernas uppkomst, markeringen mot arianismen och om hur med arianismen likartade tankeströmningar finns idag, samt kritiken av Queer-ideologin som vill reducera människans könstillhörighet till en social konstruktion och att detta tänkande infiltrerar också kristendomen.
Nu kan man inte bortse från kontexten. De som är initierade gör direkt koppling till det aktuella radioprogrammet och efterföljande debatt på sociala media. Många ansåg det var på ett respektlöst och kränkande sätt av p Thomas behandlande de båda katolikerna, explicit i det interna Fb-forumet och sedan indirekt i Dagen-krönikan. Diskussionen om detta riskerar nu att överskyla det angelägna sakliga innehållet i denna debatt.
Sr Madeleine Fredell och Irène Nordgren replikerade i Dagen och menade att det de framfört inte träffades av Idergards kritik. De avvisade påståendet att de sagt att Jesus skulle vara ”hen” eller ”queer”. Självklart bekänner vi oss till läran om definierades i Kalcedon 421 att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, skriver de, ”men vi tolkar också denna trossats utifrån modern forskning och Guds aktuella tilltal till oss människor och låter oss inspireras av aktuell teologi och exegetik från olika kyrkor och samfund”.
Ordet ”queer” användes av sr Madeleine i intervjun i radioprogrammet, men inte alls i samma betydelse som det har i modern queer-ideologi, utan för att beskriva uttryck för Gud och Jesus där feminina och maskulina egenskaper går i varandra såsom i ett ”queert poröst mönster”. Ur repliken:
”Jesus är Visheten hos Gud, det vill säga Guds kvinnliga aspekt, hon som var med från begynnelsen. Jesus är också ‘Shekinah’, Guds kvinnliga härlighet, den boning, det tält, som Gud slår upp i det förgängliga kött som föds in i världen. Detta sätt att tala om Jesus Kristus kallar man ibland för just ‘queer’ i aktuell teologi. Termen antyder ett språkbruk som glider mellan maskulint och feminint för att beskriva en helhet, fullhet, något som omfattar allt. Om inte den uppståndne Kristus skulle representera mänskligheten i sin totalitet utan bara vara maskulin och ‘herre’ kunde vi kvinnor lika gärna lämna kristendomen. Varför döpa oss om vi inte fullt ut döps till Kristus?”
I en slutreplik i Dagen vill inte Thomas Idergard kännas vid att hans kritik riktas mot de två kvinnorna: ”mitt syfte med utlämnade referenser var att argumentera mot resonemang, inte mot personer” (vilket antyder att det var dessa han ändå hade i åtanke, vilket också framgått av kontexten som påpekats ovan). Han menar att de två kvinnorna använder härskarteknik gentemot honom (något som annars oftast män anklagas för). I sak menar Idergard att de genom sitt svar inte bringar klarhet i vad deras förkunnelse har gemensamt med biblisk uppenbarelse och kyrklig tradition och att de fortsätter att blanda samman utsagor om Kristus gudomliga och mänskliga naturer.
P Thomas Idergard sätter upp den kyrkliga traditionen (som han står för) mot individuella tolkningar ”på en fri, internkatolsk smakmarknad” (som han menar Fredell och Nordgren står för). Han avslutar:
”När Fredell och Nordgren antyder att Kyrkans tro har definierats av rika och fysiskt starka, låter det som om marxistisk ideologi tillåts trumfa ecklesiologin, med följden att kristen tro och lära på valfritt område godtyckligt kan avvisas som resultat av olika historiska konspirationer. Allt blir relativt, vilket jag varnade för. Det riskerar att sluta i enbart en tro på det individuella subjektet, som, om än upplyst och bildat, ändå inte frälser och därför inte ger något hopp.”
Jag finner att de båda sidorna, Fredell/Nordgren och Idergard inte möter varandra här utan talar förbi varandra, och p Thomas vantolkar kvinnornas motiv.
Självklart skall P Thomas Idergard som katolsk präst försvara Katolska kyrkans tro och tradition. Men det betyder inte att man behöver strypa öppen teologisk reflektion. Jag kan inte se att Idergard visat att de tankar Fredell/Nordgren förr fram är i strid med katolsk tro, hans argumentation går mera ut på en rädsla att det bildade individuella förnuftets reflektion över tron, om det släpps lös, kan bli ett hot mot tron.
Men måste inte tron tas emot av reflekterande människor, ”individuella subjekt”? Det kan inte finnas ett motsatsförhållande mellan det och dogmatiken. Vill man strypa det reflekterande subjektets möjlighet att reflektera, avskärmar sig då inte från en stor del av dagens teologiska diskussion?
Idag tycks de intressantaste impulserna till nytänkande och existentiell reflektion i Sverige komma från sekulärt håll där tidningar som DN och Expressen öppnar upp med massor av artiklar med kyrkligt och andligt innehåll. T.ex. Joel Halldorfs krönikor i Expressen, Björn Wiman i DN som i flera artiklar tagit upp klimatkrisen ur andligt existentiellt perspektiv.
När det gäller kritik av Queer-teorin finner jag skarpare argumentation hos en sekulär filosof som professor Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola som ger en mer skarpsinnig kritik av modern Queer-ideologi än vad jag hört från några katolska teologer i Sverige. Jag lyssnade till honom i veckan då han gästade S:ta Eugenias katolskt forum och talade om sin nya bok ”Det Naturliga” där han betonar människans kroppslighet som något ofrånkomligt att förhålla oss till i tänkandet om tillvaron. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker istället anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är.
Filosofen Fredrik Svenaeus presenterar sin senaste bok Det Naturliga på S:ta Eugenia Katolskt Forum.
Det naturliga, vi själva som skapade varelser med kropp och biologi, är ju också utgångspunkten för den kristna tron. Kristus inkarneras in i den naturliga världen. Det är inte så att kristendomen hittar på en massa främmande saker om den naturliga världen för att i stället tro på sådant som går emot vårt förnuft (vilket är en vanlig vanföreställning idag). Kristen tro och vetenskap är fullt harmonierbara.
Därmed har jag självfallet inte sagt att inte också kristna människor och gemenskaper har sina fördomar och återvändsgränder. Det finns i svensk offentlighet en tendens att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer. Men, resonerar Björn Wiman i en kulturartikel i DN idag, kanske är vi på väg att få ett mognare förhållande till religion och andlighet. Wiman refererar till antropologen Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil” som undersöker religionens roll i vår tids existentiella och ekologiska kris. Han menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro: ”I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.” Författaren menar att sekularisering, djupast handlar djupast om en ”kollektiv glömska”, där vi har bestämt oss för att den religiösa språk- och erfarenhetsvärlden inte längre har någon relevans. Det leder till en djup okunnighet om vad den kristna tron har inneburit för oss i det förflutna. Vi har tappat bort något väsentligt – men vi vet inte ens om att vi gjort det. Kurkiala säger att detta också har påverkat religionen själv, så att ett slags evidensbaserat tänkande har ”koloniserat” allt moraliskt och socialt utrymme. Religionen blir på så sätt inte ett alternativ till sekulariseringen, utan ett av dess många uttryck. Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne blir bärare av samma meningsförlust.
Wiman avslutar:
Den religiösa mognaden i vår tid kan på så sätt ses som en rationell respons på att vår belägenhet kräver ett annat språk och en annan kunskap.
Eller annorlunda uttryckt: kanske är det bara religionens unika ord och erfarenheter som kan ge den andliga frihet som är nödvändig för att förändra världen.
Detta läser vi alltså i en kulturartikel i en sekulär tidning. Något håller på att hända, det finns ett sug efter andlig vägledning. Det finns en rikedom i det religiösa språket som skulle kunna svara upp till detta. Men hur skall Katolska kyrkan i Sverige kunna bli relevant i att möta detta behov om man inte ens förmår upprätthålla en levande inomkatolsk teologisk debatt?
Jag vill inte tro att det är så illa. Jag hoppas att , sedan känslorna lagt sig, både sr Madeleine Fredell OP och p Thomas Idergard SJ kan mötas i fruktbara samtal som utforskar och levandegör trons innehåll på ett sätt som för dagens människor speglar djupet i den kristna traditionen.
Skogsbränderna i Australien har varit en katastrof av monumentala mått. Det har inte bara lett till förstörelse och död, djurarter som hotas av utrotning, uppbrända byar, och människor vars liv är slana i spillror. Det har också medfört möjlighet till omorientering och eftertanke. Även Australiens premiärminister som i det längsta förnekat eller förtigit fossila bränslens inverkan på klimatet har tvingats ändra sig. Katastrofer skärper tänkandet. Den australienska sociologen Danielle Celermajer har skrivit en artikel med profetisk tyngd som har en relevans långt utanför brandkatastrofens Australien. Den publiceras nu i svensk översättning i DN.
Det angår hela världssamfundet. Ingen vill utrota och döda allting, ändå är det vad som håller på att hända med vår planet om vi inte besinnar oss och använder vår kunskap och handlingskraft till att vända utvecklingen från exploatering av vår jord till omvårdande förvaltning och hållbarhet. Medvetandet om detta är inget nytt.
Professor Jem Bendell skrev 2018 ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar:
I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.
Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring.
Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är beboelig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si från 2015). Klimatfrågan stannar enligt påven inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför. Nyligen har påve Franciskus lanserat begreppet ekologisk synd. Läs mera: [Klimattragedin en existentiell trosfråga, föredrag av sr Madeleine Fredell , Justitia et Pax hemsida]
Den av Greta Thunberg inspirerade rörelsen Fridays for Future engagerar miljontals människor särskilt bland unga. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna.
Men trots kunskapen är det skralt med viljan och drivkraften att genomföra de förändringar som vi vet skulle behövas. Mänskligheten och dess ledare står och stampar. Det är som att vi blir bedövade av alla larmrapporter och att vi hellre väljer att lyssna på dem som säger att det nog inte är så farligt.
Vems är ansvaret? Situationen är komplex, vi kan alla gömma oss bakom att någon annan har ansvaret, och förbli i förnekande eller letargisk likgiltighet. Men vårt existentiella ansvar som människor säger oss att det kan inte stanna vid det. Vi måste se varandra i ögonen och visa respekt för varandra, för livet och vår gemensamma miljö. Vi har inte råd att med småsinta strider om detaljer. De teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga och borde ta oss ut vår självupptagenhet. Det handlar inte om orealistiska drömmar utan om att konkret nyttja vårt förnuft och bygga på tidigare erfarenheter tillämpade med fantasi och kreativitet. Men detta är inte lätt, det kan vi bara uppnå om ”vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.” (Madeleine Fredell, se länk ovan)
Krismedvetenhet och medvetenheten om vårt eget ansvar och att sluta skylla enbart på andra är en god början. Jag återvänder till artikeln av Danielle Celermajer. Hon ger en lista på olika delar i ansvarskedjan där alla punkter är relevanta. Kan någon enda av oss friskriva oss och hävda att vi inte ingår i någon av kategorierna?
– politiker som vägrade att tala med de brandkårsbefäl som försökte varna för och förebygga den kommande katastrofen. Det var samma politiker som godkände och fortsätter tillåta att nya kolgruvor öppnas, trots den vetenskapliga konsensus som föreligger om följderna av fossila bränslen för klimatet, särskilt vad gäller höjda temperaturer och förlängda torrperioder. Det är samma politiker som godkänt att tillgängliga vattenresurser leds om för att användas för mineralbrytning samtidigt som levande varelser dör ut på grund av vattenbrist och torkan slutar i ett eldhav.
– ägare bakom de mediebolag som sponsrar massförnekandet av vetenskapliga bevis för klimatföljderna av en ekonomi dopad av fossilförbränning. Det är samma medieägare som använder sina verktyg för att underblåsa rädslor, utså förvirring och skapa splittring och fiendskap i hela samhällen.
– investerare som använder sitt ekonomiska och sociala kapital för att stödja politiker vilka i sin tur försvarar deras finansiella intressen.
– delaktig i företagskultur och ett helt juridiskt system, befolkat av advokater, managementkonsulter och finansanalytiker som kräver att företag kortsiktigt maximerar sina vinster, för sina aktieägares skull, och som dumpar alla kostnader för framtiden och livet på planeten på någon annan.
– företagsägare och investerare vars inkomster är beroende av resursutvinning och exploatering.
– konsumenter som blivit beroende av en livsstil byggd på samma exploatering av naturresurser.
– medborgare som prioriterar sina kortsiktiga intressen framför planetens överlevnad, medborgare som saknar det mod och den framsynthet som krävs för att ta oss genom de ekonomiska och sociala reformer som skapar en beboelig värld för våra barn och andra levande varelser än vi själva. Medborgare som inte kan eller vill ta sig tid för att sätta sig in i komplicerade frågor, utan hellre söker skydd bakom de fördomar som odlas i den egna kretsen.
– människor och delar av den mänskliga kulturen vi intalat oss att vi är överlägsna, och vilka vi därför har rätt att dominera och exploatera, så som vi utnyttjar andra levande varelser och världens naturresurser. Tanken att det bara är sådana som vi som har rätten att frodas och att allt annat och alla andra existerar endast för vår skull. Att andra varelser inte är liv utan tillgångar.
Celermajer sammanfattar: ”Ingen av dem jag nämnt odlar en lust att döda allt omkring sig. Men tillsammans har vi skapat och fortsätter att skapa de omständigheter där omnicid blir oundvikligt.”
En ny dag gryr. Skall vi lyckas tygla vår lust att exploatera och strida mot varandra så att framtida generationer får uppleva vackra soluppgångar och jorden som ett tryggt hem i ekologisk balans?
—————————-
Ny bok av Lillemor Hallin: GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR till att bygga upp hans rike. Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby 1970-1990-tal.
(utgiven av Isidor Nätverk och Data, december 2019)
—————————-
Lillemor Hallin tillhör dem som med många andra fick ta emot den helige Ande på ett omvälvande sätt på 1960-talet och blev en del av den världsvida karismatiska våg som sköjt över kristenheten under 1900-talet med den klassiska Pingströrelsen och karismatiska förnyelseströmmar i alla kyrkor.
Den helige Andes gåvor känner inga samfundsgränser och i spåren av den förnyelsen följde också ett starkt ekumeniskt engagemang. Även om man inte var ense i alla lärofrågor, så är det ett och samma dop, en och samma Ande och inget hindrar att man samverkar ekumeniskt i bönegrupper och olika sociala engagemang. Lillemor Hallin har varit engagerad i helande själavård och förbön i den ekumeniska rörelsen Helhet genom Kristus, och hon har varit en drivande person inom Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige som ordförande i arbetsgruppen AKKS från 1987-2007 där jag hade förmånen att lära känna henne och arbeta tillsammans med henne som vice ordförande (se kompendiet Något om katolsk karismatisk förnyelse i Sverige 1972-2007).
I den nya boken beskrivs det blomstrande ekumeniska samarbetet som alla kristna församlingar i Danderyd och Täby var involverade i under 1970-1990-tal och som frambringade många goda frukter i form av fysiskt och psykiskt helande, en fördjupad ekumenisk gemenskap med träffar för präster och pastorer, bönerupper, praktiskt socialt arbete med hjälp åt missbrukare, second-hand-butik och hjälparbete och mission och mycket mera.
En del pingstkarismatiska grupper har blivit elitistiska, självförhärligande och gått överstyr på ett sätt som skadat människor ,vilket gett pingstvänner och karismatiker dåligt rykte eftersom det är avarterna man hör mest om, medan hälsan tiger still. Den helige Andes liv med personlig omvändelsen och en öppenhet för de karismatiska nådegåvorna hör dock till det grundläggande i det kristna livet, och Lillemor Hallins bok beskriver hur det kan fungera i vardagen när det är som bäst. Den helige Ande fanns med från början under kyrkans första tid som det beskrivs i Apostlagärningarna och det gäller också idag. Vi kan inte kopiera det som hände i Danderyd och Täby, men boken kan påminna oss om att en levande kyrka bygger på att vi vanliga människor i vardagen tillsammans med våra präster och herdar är öppna för den helige Andes verkan i våra liv, annars urartar kristendomen lätt till tom ideologi och bräckliga människokonstruerade strukturer.
Boken är väl värd att läsa, precis som Apostlagärningarna är det både ett historiskt dokument som beskriver något som skett men också en inspiration här och nu till förnyelse i den helige Ande som ständigt gör allting nytt.
Djursholm 27 dec 2019. Jag lämnar över den nytryckta boken till författaren.
Boken kan beställas via mig. E-post bengt.malmgren@isidor.se eller sms 070-7212742
Pris 210 kr, frakt ingår.
Erbjudande: Både den nya boken Gud kallar vanliga människor + kompendiet Något om Katolsk Karismatisk Förnyelse i Sverige 1972-2007 för 230 kr inkl frakt.
Det är ett tidens tecken att idyllisering av barnet i krubban får träda i bakgrunden till förmån för självrannsakan och allvar.
Sexövergreppsskandalerna är bara symtom på djupare brister i kyrkan. Oförmågan att nå ut med evangeliet i de sekulariserade västländerna och ekumenikens kräftgång är andra symtom. I botten ligger klerikalism och maktmissbruk som tarvar djupare reformarbete på alla plan inklusive kurian. Påve Franciskus kuriareform som nu förberetts under många år är ett försök att komma vidare, men hur det lyckas är långtifrån klart. Jag utvecklar dessa tankar i detta ganska långa blogginlägg.
I årets julnattspredikan talade påve Franciskus om övergreppssynder som det inte räcker att be om ursäkt för – något mer måste till:
St Peterskyrkan 24 dec 2019. Foto: Daniel Ibanez/CNA
”Whatever goes wrong in our lives, whatever doesn’t work in the Church, whatever problems there are in the world, will no longer serve as an excuse. It will become secondary, for faced with Jesus’ extravagant love, a love of utter meekness and closeness, we have no excuse”
”Excuse”, att ursäkta tolkar jag som att skylla på omständigheter, strukturer, den mänskliga faktorn utan att ta ansvar för verklig förändring. Vi känner alltför väl igen mönstret också i politiskt ledarskap och i tjänstemannavälde. -Det som inte fick hända har hänt igen. Muntlig moralisk indignation. Sedan: Vi tillsätter en utredning för att se hur det kunde gå så. Sedan: Ingen uppföljning och väntan på nästa gång det som inte fick hända händer.
Våra tankar går till alla de problem som kommit i dagen i Katolska kyrkan under de senaste årtiondena med maktmissbruk ekonomiskt och sexuellt, pedofoliskandaler, kyrkans mäns dubbelliv där mycket förvisso har gjorts för att rensa upp under de två sista påvarna, men där det fortfarande finns en tystnadskultur, klerikalism och benägenhet att ursäkta sig själva vilket gör att förändringsarbetet går trögt. Det katolska folkets otålighet och sekulära medias granskningar synes ibland vara mer drivande för förändring än verklig omvändelse inifrån makthavarna själva. Påve Franciskus är en utmanare av allt detta, men det står också klart att han röner stort motstånd från dem vars makt utmanas.
Utan det egna hjärtats omvändelse går det inte, det gäller såväl i kyrkopolitiken som i sekulär politik. Påven säger i julnattspredikan att vi måste släppa in Gud i våra liv, ställa frågan till oss själva: ”Tillåter jag mig själv att vara älskad av Gud? Ger jag mig helt åt hans frälsande kärlek?”
Förlåtelse finns även för de svåraste synder, men det kräver att vi beslutar oss för en total nyinriktning av våra liv, äkta ånger och föresats att ge oss helt åt Guds gåva som kommer till oss i Jesus och göra våra liv till bränsle för hans kärlek. Om vi släpper in Gud på det sättet med öppna hjärtan och låter oss själva förvandlas, då kan också världen runtomkring oss förvandlas:
“Let us receive the gift that is Jesus, in order then to become gift like Jesus… it is the best way to change the world: we change, the Church changes, history changes, once we stop trying to change others but try to change ourselves and to make of our life a gift.”
Den nya filmen ”The Two Popes” som handlar om relationen mellan de två påvarna Benedictus XVI och Framciskus från tiden för konklaven då Ratzinger blev vald till påve fram till nästa konklav då Bergoglio blev vald är också ett tidens tecken. En nyckelscen är när de två påvarna biktar sig för varandra. Två mycket olika personligheter med olika åsikter, men som möter varandra i ödmjukhet inte minst i att betrakta sina egna tillkortakommanden. Filmen är inte rakt av dokumentär men baserad på verkliga händelser, ett intressant och allmänmänskligt psykologiskt drama, den söker efter förbättringspotentialen bakom de stela schablonbilderna.
En del är kritiska till filmen eftersom den lyfter fram försonande drag hos båda påvarna och ger alltför mycket good will till Katolska kyrkan. Men jag tror filmen är autentisk i det den uttrycker att människor verkligen vill vara autentiska och söka sanning och rätt, inte bara i teorin utan också i det verkliga personliga livet. Och också påvar är människor och varken att demonisera dem eller idealisera dem gör att man kommer närmare sanningen.
Att söka sanning och rätt, att omvända oss till Guds kärlek som blir uppenbarad för oss i julnattens mysterium skall inte ses som ett romantiskt önsketänkande, utan det är blodigt allvar. Här är jag inte cyniker. Vi behöver verkligen förändra oss själva. Allmänheten ställer stora krav på Katolska kyrkan. Man vill att hon skall göra upp med tystnadskultur, dubbelmoral och överslätande ursäkter. Vi kan inte nöja oss med det mediokra utan måste vara föregångare och visa att det ligger något i det vi teoretiskt lär. Vi kan inte lämna walkower åt Jesus och helgonen att stå för det heliga, de skall vara mönster för hur vi låter våra egna liv förvandlas. Låt oss därför inte vara rädda och snarstuckna då media granskar Katolska kyrkan. Kardinal Anders Arborelius sade i Juldagens predikan i Katolska domkyrkan:
”Vi måste omvända oss mer och mer och låta hans ljus fördriva allt syndens mörker. Vi ser att även de icke-troende har denna förväntan på oss kristna att vi skall vittna om ljuset. Därför blir de också så upprörda när de ser att vi inte lever upp till deras förväntningar, t.ex. när präster begår övergrepp. På det sättet kan de faktiskt hjälpa oss att omvända oss ännu mer och ta avstånd från allt vad synd heter.”
Svt´s granskning av ett fall i Katolska kyrkan där en munk långt tid tillbaka gjort kränkande sexuella övergrepp på en ung kvinna är en krusning på ytan i förhållande till alla de övergrepp som uppdagats i kölvattnet av #metoo eller tidigare övergreppsskandaler i Katolska kyrkan. Munken har erkänt sitt fel och ångrat sig, hans ordensledning i Rom har vitagit åtgärder. Däremot sätter reportagen fingret på att det fortfarande här i Katolska kyrkan i Sverige finns en tröghet, en tystnadskultur och benägenhet att ursäkta oss själva. Vi skall vara tacksamma för att media sätter fokus på detta, vilket skyndar på processen att gå från ursäktande till verklig omvändelse och handling i enlighet med omvändelsen (jfr Matt 3:8 ff).
Påven har nyligen beslutat om upphävd sekretess kring kyrkliga utredningar. Trycken från allmänheten är stort, och ofta är skälet till sekretess inte att skydda brottsoffren, utan mera att hindra att kyrkans egna tillkortakommanden skall komma i dagen. Många utredningar är gjorda och vi kommer vi säkert att få ta del av många rapporter som uppenbarar detaljer om de skandaler vi hört talas om tidigare. Fokus kommer då att vara på hur överordnade ansvariga hanterat det hela, på brister i handläggningen och på hur man sett mellan fingrarna och underlåtit att handla.
En sådan rapport som ett stift i West Virginia USA hittills vägrat lämna ut publicerades nyligen på Washington Posts hemsida. Den handlade om biskop Michael J Bransfield i Wheeling-Charleston West Virginia, hur denne under många år lockat till sig unga prästseminarister och begått sexuella övergrepp, den handlar också om drogmissbruk och förskingring av stiftets pengar som kunde fortgå under lång tid på grund av praktiskt taget ingen fungerande revision. Rapporten beskriver ett flagrant exempel på brist på uppföljning och kontroll samt slapphänt låt gå-mentalitet inom Katolska kyrkan.
Bransfield är ytterligare ett fall med en biskops dubbelliv med homosexuella kontakter med unga män av samma typ som tidigare avslöjats om Washington-biskopen McCarrick.
F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. Anklagelserna gällde framförallt under den tid han var biskop av Metuchen (1981–1986) och ärkebiskop av Newark (1986–2000). Den 28 juli 2018 accepterade påve Franciskus McCarricks avskedsansökan från kardinalkollegiet.
Sexuell misskötsamhet där vuxna är inblandade har inte tagits itu med inom kyrkan med samma energi som när det gäller minderåriga. I ett fall fanns misstankar att biskop Bransfield utnyttjat en minderårig, det var därför utredningen sattes igång, men rapporten kunde inte få fram klara bevis på detta. En betydande del av pedofiliskandalerna inom Katolska kyrkan gäller inte äkta pedofili, utan prästers sexuella umgänge med gossar och unga vuxna, s.k. pederasti. Fallen Bransfield och McCarrick är nog inte unika, utan bekräftar en kultur av tillåtande av homosexuella kontakter (”gay-nätverk”) som odlats vid prästseminarier och olika institutioner. (Läs min artikel Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet och övriga artiklar i ämnet jag skrivit).
Biskopar och präster som lever ett dubbelliv på detta sätt står paradoxalt nog inte sällan för en mycket konservativ och sträng sexualmoral utan pastoral finkänslighet . Jag tänker hellre en Arnauld med sin vapendragare Horace Engdahl eller en Weinstein som står för vad de gör än en McCarrick eller Bransfield som tillåter sig själva denna dubbelmoral samtidigt som de lägger tunga bördor på andra och kritiserar påve Franciskus för hans pastorala hållning.
Nu är jag inte emot Katolska kyrkans sexualmoral, endast dubbelmoralen. Vi har en klerikal kultur i Katolska kyrkan med förstelnade maktpositioner där sexualmoralen inte längre motiveras utifrån evangeliet utan blir ett kontrollerande maktmedel. Det är inte bara prästerna som upprätthåller denna kultur, utan det sker i symbios med traditionellt tänkande katolska lekmän som till varje pris försvarar prästernas makt och ser all kritik mot Katolska kyrkan som fräcka påhopp. Förhållandet mellan den påvekritiska falang som stödjer denna klerikala kultur och dem som i likhet med påve Franciskus vill se en mera pastoral hållning som bygger på alla döptas delaktighet och ansvar för kyrkan liknar ungefär förhållandet mellan fariséerna och Jesus som det beskrivs i Bibeln (jfr Matt kap 23).
Kuriareformen – det viktigaste påven vill genomföra och som präglat hela hans pontifikat.
Påve Franciskus har under hela sitt pontifikat kritiserat den klerikala kulturen och den tröghet mot förändring som finns inte minst inom kurian. Under lång tid har han tillsammans med sitt kardinalsråd förberett en kuriareform som snart kommer att sjösättas. Detta har han återkommande kommenterat i sina jultal till kurian alltsedan 2014. Jultalen har aldrig varit några glansiga festtal där han prisar kyrkans framgångar och stryker åhörarna medhårs. Tvärtom har han varit kritisk och talat på ett inkluderande sätt som också gäller honom själv om omvändelse och att göra upp med egoism, karriärism, kotteribildning och annat som står i vägen för att lyckas bra med en reform. Han fokuserar hellre på förbättringsutrymmet än att triumfatoriskt beskriva vilka storartade mål man uppnått.
I 2016 års jultal sade han att det är kurians uppgift att vara honom behjälplig i det som är hela Kyrkans mål, nämligen att förkunna evangeliet särskilt för de fattiga. Detta är också målsättningen för hela kuriareformen: Hela kyrkan inklusive ledning och kuria skall skräddarsys för att uppnå detta mål. Påven ser St Paul VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi som det viktigaste pastorala dokumentet under postkonciliär tid. Hans eget evangelisationsdokument, den apostoliska maningen Evangelii Gaudium kan anses vara en uppföljare till detta. Där konstaterade påve Franciskus att “the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented” (EG 27). I konsekvens med detta har titeln Praedicate Evangelium (predika evangelium) givits åt den nya apostoliska konstitution som förbereds för presentation av kuriareformen.
Påven tar sitt ledningsansvar på fullaste allvar och förväntar sig av kurian att göra detsamma. Han ser sig inte som en härskare, utan som lagledare i ett team där han förväntar sig att alla gör sitt bästa. Han är medveten om att han inte klarar allt själv, utan är beroende av sina medarbetare, han är också medveten om att det inte räcker att byta ut personer, alla har fel och brister och det måste finnas en kultur i hela organisationen att känna sina egna brister och arbeta på sin egen omvändelse från egoistiska attityder, förtrösta på Jesus vara lojal med kyrkans gemenskap och grundläggande mål. Utan en sådan kultur är allt reformarbete fåfängt. I jultalet 2017 sade han:
”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive. Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.
I årets jultal punktade han upp några viktiga linjer i kuriareformen. Grunden är fokus på kyrkans uppdrag: Evangelisationen. Metoden är att förändra de olika departementen i Vatikanen. Det handlar också om ett tålmodigt arbete att överbrygga motstånd mot reformen och försöka övertyga kurian och andra kritiker om dess nödvändighet. Förändring är nödvändig om man inte vill regridiera, argumenterar påven, och citerade från St John Henry Newmans Essay on the Development of Christian Doctrine: “Härnere på jorden är att leva att förändras, och att vara perfekt är att ha förändrats ofta”. Påven fortsätter:
Naturally, he [Newman] is not speaking about changing for change’s sake, or following every new fashion, but rather about the conviction that development and growth are a normal part of human life, even as believers we know that God remains the unchanging centre of all things. For Newman change was conversion, in other words, interior transformation. Christian life is a journey, a pilgrimage. The history of the Bible is a journey, marked by constantly new beginnings. So it was with Abraham. So it was too with those Galileans who two thousand years ago set out to follow Jesus: ‘When they had brought their boats to land, they left everything and followed him’ (Lk 5:11). From that time forward, the history of God’s people – the history of the Church – has always been marked by new beginnings, displacements and changes. This journey, of course, is not just geographical, but above all symbolic: it is a summons to discover the movement of the heart, which, paradoxically, has to set out in order to remain, to change in order to be faithful.”
Påven menar att vi är inne i en epok som inte bara innebär många förändringar, utan vi lever i en ”förändringens epok”. Det handlar inte om en linjär förändring undan för undan, utan vi är vid en brytpunkt:
It entails decisions that rapidly transform our ways of living, of relating to one another, of communicating and thinking, of how different generations relate to one another and how we understand and experience faith and science. Often we approach change as if were a matter of simply putting on new clothes, but remaining exactly as we were before. I think of the enigmatic expression found in a famous Italian novel: ‘If we want everything to stay the same, then everything has to change’ (The Leopard by Giuseppe Tomasi di Lampedusa).
The more healthy approach is to let oneself be challenged by the questions of the day and to approach them with the virtues of discernment, parrhesía and hypomoné. Seen in this light, change takes on a very different aspect: from something marginal, incidental or merely external, it would become something more human and more Christian. Change would still take place, but beginning with man as its centre: an anthropological conversion.”[9]
Men Påve Franciskus betonar också sambandet mellan tradition och förändring. Den nya reformen innebär inte att sopa undan allt gammalt och göra något radikalt nytt, den bygger på en lång förhistoria:
”God manifests himself in time and is present in the processes of history. This gives priority to actions that give birth to new historical dynamics. And it requires patience, waiting”.[10] In this sense, we are urged to read the signs of the times with the eyes of faith, so that the direction of this change should “raise new and old questions which it is right that we should face”.[11]
In discussing a change that is grounded mainly in fidelity to the depositum fidei and the Tradition, today I would like to speak once more of the implementation of the reform of the Roman Curia and to reaffirm that this reform has never presumed to act as if nothing had preceded it. On the contrary, an effort was made to enhance the good elements deriving from the complex history of the Curia. There is a need to respect history in order to build a future that has solid roots and can thus prove fruitful. Appealing to memory is not the same as being anchored in self-preservation, but instead to evoke the life and vitality of an ongoing process. Memory is not static, but dynamic. By its very nature, it implies movement. Nor is tradition static; it too is dynamic, as that great man [Gustav Mahler, taking up a metaphor used by Jean Jaurès] used to say: tradition is the guarantee of the future and not a container of ashes.”
Påven kommer sedan in på det konkreta innehållet i kuriareformen och nämner särskilt fyra departement:
Kongregationen för Evangelisation av folken
Troskongregationen
Dikasteriet för kommunikation
Dikasteriet för främjandet av integrerad mänsklig utveckling
(TheCongregation for the Evangelization of Peoples, the Congregation for the Doctrine of the Faith, the Dicastery for Communication and the Dicastery for Promoting Integral Human Development.)
De två förstnämnda, troskongregationen och evangelisationskongregationen kom till i en tid då det var lätt att skilja på två väldefinierade realiteter: En kristen värld, och en värld som ännu inte var evangeliserad. Så är det inte längre idag, konstaterar påven. Människor som inte hört talas om evangeliet bor inte bara i länder utanför Västerlandet, de bor överallt kring storstäderna (”particularly in vast urban concentrations that call for a specific pastoral outreach”). För storstadsområdena behöver vi nya kartor att orientera efter, andra paradigm. Vi lever inte längre i en kristen värld som tidigare, kristendomen är inte ensam kulturbärare, tron är inte ens en nödvändig grundsten för det sociala livet i Västerlandet, istället tar man ofta avstånd från den, den blir marginaliserad, förlöjligad. Detta var bakgrunden till att påve Benedict XVI 2012 proklamerade Trons År:
“Whereas in the past it was possible to recognize a unitary cultural matrix, broadly accepted in its appeal to the content of the faith and the values inspired by it, today this no longer seems to be the case in large swathes of society, because of a profound crisis of faith that has affected many people” (Porta Fidei).
Det var också bakgrunden till att Påvliga rådet för främjande av den nya evangelisationen (the Pontifical Council for the Promotion of the New Evangelization) kom till 2010. Begreppet Ny Evangelisation myntades första gången av påve Johannes Paulus II vid ett besök i Nova Huta, Polen 1979. Begreppet syftar på att Evangeliet behöver förkunnas på nytt i tidigare kristna länder med etablerade kyrkor, men där progressiv sekulariseringen gjort att det kristna budskapet inte längre blir hört och där själva känslan för det gudomliga förmörkats och man därför behöver fostra en förnyad evangelisation som är ny i sin iver, sina metoder och i sin inriktning. Utmaningen är att finna nya sätt att nå ut med de eviga sanningarna i evangeliet om Kristus.
St Johannes Paulus II gav ut encyklikan Redemptoris Missiodär han skrev: “Today the Church must face other challenges and push forward to new frontiers, both in the initial mission ad gentes and in the new evangelization of those peoples who have already heard Christ proclaimed” (No. 30).
Allt detta står nu i fokus, konstaterar påve Franciskus då vi planerar kuriareformen, både vad gäller de enskilda dikasterierna och inom kurian som helhet.
Troskongregationen var tidigare det superdepartement som stod över alla de andra. Troskongregationen, arvtagaren till Inkvisitionen som vakade över renlärigheten och korrigerade heresier hade hand om den redan kristna världen, medan Kongregationen för evangelisation av folken hade hand om evangelisation till de ännu onådda folken. I enlighet med vad som sagts ovan, att man inte längre kan skilja på den kristna och icke-kristna världen, utan det finns människor att nå överallt, så behövs inte en sådan uppdelning. Kongregationen för evangelisation av folken och Påvliga rådet för den nya evangelisationen ersätts av ett superdepartement för evangelisationen som nu får den ledande positionen bland departementen, medan troskongregationen får en mera sidoordnad ställning som servicefunktion åt biskoparna och evangelisationen..
Mycket mer intressant står att läsa i detta påve Franciskus jultal, att fördjupa sig i det ger rik utdelning för var och en som är intresserad.
Min slutsats är följande:
Kyrkan behöver reformeras. Kyrkan behöver göra upp med en maktfullkomlig klerikalism som bjuder motstånd mot nödvändiga reformer. Pedofiliskandalerna, tystnadskulturen, bristen på förmåga att nå ut i de sekulariserade västländerna och ekumenikens kräftgång är bara symtom.
Utan reformer och utan kyrkliga ledare som är beredda att omvända sig och lyssna till den Helige Ande kommer det inte att gå. Men om reformen lyckas, och vi får fler biskopar, präster och lekmän som tillsammans lever ut sin tro, då kommer vi att kunna se stora förändringar. Ett liv i helgelse, effektiv evangelisation och ekumenik hänger ihop.
Återstår att se hur det kommer att gå. Trots påve Franciskus goda intentioner kan reformen leda till stora motsättningar. Ensam kan han inget göra, Vi behövs alla som levande lemmar i Kristi kropp, vigda tjänare såväl som lekmän. Det gäller alla döpta, d.v.s. också kristna i de andra samfundet vilka är delaktiga i den universella kyrkan genom dopet som är gemensamt för alla. Alla behövs för att med förenade krafter verka för den universella kyrkans och evangelisationens bästa. Jag brukar säga att inget samfund är sig själv nog. Vi hör alla samman. Ju större samfund, och ju större arv man förvaltar av den kristna traditionen, ju större ansvar har man för helheten. Därför har Katolska kyrkan ett mycket stort ansvar. Förändringens tid är nu. Vi har inte råd att ödsla bort vår energi på oväsentligheter.
Gott slut på 2019 och Gott Nytt År 2020 till er alla. Må tro hopp och kärlek och en verklig öppenhet för den Helige Ande vara vår ledstjärna det kommande året och årtiondet.
Det katolska förlaget Veritas har gjort ett jättejobb genom att ge ut den digra volymen Den katolska socialläran med ett stort antal påvliga dokument publicerade alltifrån Leo XIII´s Rerum novarum från 1891 som tog upp arbetarnas rättigheter under industrialismen via Johannes XXIII´s Pacem in Terris från 1963 som handlade om behovet av fred i en värld som kärnvapenkapprustningen gjorde alltmer instabil till Laudato Si, påve Franciskus klimatencyklika från 2015 som tar upp klimatet och miljön och vårt ansvar för vår jord som i snabb takt mår allt sämre. Varje dokument föregås av en introduktion som sätter in dokumentet i sitt sammanhang och sammanfattar innehållet, författad av någon av medarbetarna, Andreas Carlgren, Anders Piltz, Madeleine Fredell m.fl. Det finns också en gedigen notapparat och referenslista vilket gör boken till en guldgruva för forskare som vill studera socialläran.
Att vara människa innebär att vi har ett ansvar att samarbeta, inte bara inom den egna familjen utan även inom den familj som utgörs av alla människor. Kyrkans kallelse är att sträva efter ”det gemensamma goda” (bonum commune) sett ur hela mänsklighetens perspektiv. Socialläran har sin grund och inspiration i den kristna tron, men argumentationen bygger inte på kristen tro utan utgår från ett naturrättstänkande, dvs att alla människor utifrån förnuft och samvete kan förstå och bejaka det sanna och rätta. De politiker som var Europaprojektets pionjärer såsom Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människans värdighet och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.
Vid ett seminarium i S:ta Eugenia katolska kyrka 3 december presenterade Andreas Carlgren tillsammans med förlagschef Anna Minara Ciardi den nya boken. 2020 kommer att vara ett år man ägnar åt den Katolska socialläran och Anna Minara och Andreas kommer att åka runt och presentera den, inte bara i katolska församlingar, utan mycket bredare än så. Låt oss hoppas att denna skatt kan bli allmänt känd och användas som inspirationskälla för beslutsfattare och politiker i alla läger.
Grundprinciper i socialläran är subsidiaritet, solidaritet och det gemensamma goda. Det gemensamma goda är summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mera fullständigt. Samhället måste utformas så att människan själv och människor i gemenskap kan fullkomnas. Det förutsätter att inte egenintresset kan styra, utan var och en är skyldig att bidra till det gemensamma goda.
I socialläran finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling som bildar utgångspunkt för att främja en fullödig och solidarisk humanism. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.
Andreas Carlgren konstaterade i sin presentation att de mänskliga rättigheterna som vi känner dem i västerländsk kontext har sin grund i kristendomen. Enligt kristen och judisk syn är människan skapad till Guds avbild, Gud är allas fader och därför är vi alla bröder och systrar och skall behandlas som likar. Som Guds skapelse har människan en grundläggande värdighet (eng dignity), inte bara ett värde. Detta är ett universellt synsätt, alla omfattas, som är bredare än Franska revolutionens utrop om broderskap som gällde medborgarna i staten.
Men om nu sekulariseringen fortsätter och tron på Gud försvinner, vilken grund finns då kvar att försvara människans värdighet och rättigheter utifrån? Den tyske filosofen Jurgen Habermas såg detta dilemma och talade om att de västerländska demokratierna behöver ”räddande översättningar” av religiösa värden som kan översättas till ett språk som är tillgängligt för dem som själva inte är troende. Själv kallade sig Habermas ”religiöst tondöv” men såg ändå behovet av detta.
Påve Benedikt XVI som för övrigt hade en dialog med Habermas underströk starkt humanismen och de mänskliga rättigheternas samband med den kristna tron. Det finns en tendens bland kristna idag att ta allt för givet, och att sådana saker som demokrati och mänskliga rättigheter kommer att bestå därför att civilisationen uppnått en sådan utvecklingsnivå och att Kyrkan som institution finns i världen och klarar sig utan mitt aktiva engagemang. Men dessa värden försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han talade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010:
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”
Någonstans inser vi att det räcker inte att ”översätta” grundmotiveringen för vårt etiska handlande till ett sekulärt språk. Någonting måste ju etiken till slut bottna i. Vi kan inte både äta kakan och ha den kvar, d.v.s inte både kräva att människans värdighet, universellt lika rättigheter och demokrati skall bestå och samtidigt vara lättjefullt likgiltiga inför vilken grund dessa vilar på.
Jag tror många kan identifiera sig med vad Martin Luther King sade då han tog emot Nobels fredspris:
”Jag vägrar att acceptera att hopplöshet är det slutgiltiga svaret… Jag vägrar att acceptera idén att människan bara är vrakgods och strandfynd i livets flod, oförmögen att påverka händelseförloppet.”
Den rörelse som nu växer underifrån med Greta och Fridays for Future känns som besjälad av samma anda. Detta handlar inte om klimatalarmism utan om en känsla för att ha ett ansvar för vårt gemensamma hem på jorden och kommande generationers livsmiljö. Vår värld är en gåva (som Gud ger oss) att (tillsammans med honom) göra till vår egen. Skapelsen är en gåva som ska delas. Det är den rymd som gives oss till att bygga upp den mänskliga gemenskapen.
Påve Benedikt XVI/kardinal Joseph Ratzinger hör inte till de religiöst tondöva. Trots att han ofta av människor betraktas som sträng och torr ser jag honom som en av 1900-talets största teologer, och tränger man bakom det akademiska språket ser man att hans teologi grundar sig mitt i den mänskliga existensen. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Den kom i svensk översättning 2018, också på Veritas förlag: INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN. [Läs mer om boken här]
Ratzinger är kritisk till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och hållet inomvärldsligt perspektiv.
När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort Ratzinger skriver:
”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”
Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:
”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.
…
För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”
Sammanfattningsvis: Incitamentet för att arbeta för det gemensamma goda och slå vakt om humanism och människans värdighet hänger samman med tron på att det finns en grund för detta. Kyrkans uppgift i samhället och den universella mänskliga gemenskapen är därför inte bara att förmedla goda etiska principer för vårt handlande (som är syftet med Katolska kyrkans sociallära) utan också att fortsätta förmedla Evangeliet i dess fullhet med tron på Jesus Kristus som Logos – det skapande förnuftet och kärleken förmedlat till hela mänskligheten.
Att snabba klimatförändringar är på gång är helt uppenbart. Att det är korrelerat till växthusgaser är också sedan länge allmänt känt. Det har funnits tidigare perioder med förändringar i koldioxidhalten i atmosfären och därtill hörande temperaturförändringar. Det är också känt att dessa tidigare perioder medfört drastiska förändringar då klimatet förändrades snabbt med stora konsekvenser för livet på jorden, ibland med massutrotning av arter som följd.
Medeltemperaturen stiger nu snabbt på jorden och i haven. Glaciärer smälter, korallreven håller på att försvinna. Samtidigt ser vi koldioxidhalter som stiger snabbare och till högre nivåer än vad vi någonsin sett tidigare. Om tidigare peakar legat vid 300 ppm eller lägre uppmäter vi nu 400 ppm. (se diagram).
Det är klart att detta kommer att förorsaka stora rubbningar i livsbetingelserna på jorden. Att tro att dagens klimatförändringar inte skulle vara något att oroa sig för är att helt strunta i alla lärdomar från snabba klimatförändringar i det förflutna. Karin Bojs, vetenskapsjournalist i DN reflekterar över orsakerna till att klimatförnekandet fortfarande existerar mot allt förnuft: Fåfänga, oljepengar och troll driver klimatmyter.
Läs denna bakgrundsartikel i DN som listar de vanligaste myterna om klimatet som klimatkris-förnekarna odlar.
Kunskapen har vi. Det allvarliga är att politikerna ändå inte förmår samla sig till behövlig handling. Samma politiker som sitter på klimatmötet i Madrid är det som på hemmaplan har bäddat för fortsatt exploatering av olja och kolkraft som kommer att spä på utsläppen av växthusgaser under kommande decennier så att vi inte kan uppnå de uppställda målen på 1,5 grader.
Tiden håller på att rinna ifrån oss. Det är inte fråga om katastrofen kommer, utan hur omfattande den blir, hur vi kan mildra den och hur vi kan hantera flyktingströmmar och konflikter om begränsade resurser som uppstår i klimatkrisens spår.
Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Vilket är det frantidsscenario du föreställer dig? Matbrist i vissa områden, svält, översvämningar, brist på dricksvatten, odlingsbara jordar minskar. Hur kommer människorna att reagera? Historien visar att det leder till rivalitet, våld, uppror, maktmissbruk, eliters maktövertagande och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten blivit visare och bättre rustade att hantera sådana situationer idag.
Den inledande psalmens ord beskriver kyrkans belägenhet på ett alls inte överdrivet sätt: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”
—————————-
Påve Benedikt XVI som för övrigt hade en dialog med Habermas underströk starkt humanismen och de mänskliga rättigheternas samband med den kristna tron. Det finns en tendens bland kristna idag att ta allt för givet, och att sådana saker som demokrati och mänskliga rättigheter kommer att bestå därför att civilisationen uppnått en sådan utvecklingsnivå och att Kyrkan som institution finns i världen och klarar sig utan mitt aktiva engagemang. Men dessa värden försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han 
