”May this Christmas open our eyes so that we can abandon what is superfluous, false, malicious and sham, and to see what is essential, true, good and authentic”

”The Good News is that God is Emmanuel, who is born among us and becomes one of us in order to show to all his visceral closeness, his limitless love and his divine desire that all men and women be saved and come to enjoy the blessings of heaven (jfr 1 Tim 2:4). He is the God who makes his sun rise on the good and evil alike (jfr Matt 5:45); the God who came not to be served but to serve (cf. Matt 20:28); the God who establishes the Church to be in the world but not of the world, and to be an instrument of salvation and service.”

Ovanstående citat från påvens jultal till kurian 21 dec 2017 talar om Evangeliet, de Goda Nyheterna som påven, och kurian i gemenskap med hela Kristi kyrka är satta att tjäna.  Detta är den yttersta målsättningen för kyrkans verksamhet.

Varje år innan jul håller påven ett tal till kardinalerna och medarbetarna i Vatikanen (kurian). Se tidigare blogginlägg: 2014. 2016

Jultalen kan ses som linjetal som följer upp det som är de viktigaste övergripande strategierna och målen för påvens ledning av Katolska kyrkan. Att analysera dem ger i fågelperspektiv ett hum om vilka strategier påven har för att reformera det tungrodda skeppet Katolska kyrkan.

Påven själv skämtade om Vatikanens tröghet när han citerade ärkebiskop Frédéric-François-Xavier de Mérode som sagt: “Att åstadkomma reformer i Rom är som att rengöra Sfinxen med en tandborste.” En reform av kurian och arbetsformerna för kardinalskollegiet är just vad påve Franciskus hållit på med sedan han tillträdde, och denna reform på väg var också fokus för årets tal.

Påven har stuvat om i Vatikanens departement (dikasterier) och påvliga råd, bytt ut personer på viktiga poster, han har tillsatt nya kardinaler, nu senast i somras då biskop Anders Arborelius var bland dem som utsågs. Han har tillsatt en arbetsgrupp på 8 personer ur kardinalskollegiet som skall vara hans närmaste rådgivare också mellan de tillfällen då hela kardinalskollegiet sammaträder.

Påve Franciskus jultal har aldrig varit några glansiga festtal där han prisar kyrkans framgångar och stryker åhörarna medhårs. Tvärtom har han varit kritisk och talat på ett inkluderannde sätt som också gäller honom själv om omvändelse och att göra upp med egoism, karriärism, kotteribildning och annat som står i vägen för att lyckas bra med en reform. Han fokuserar hellre på förbättringsutrymmet än att triumfatoriskt beskriva vilka storartade mål man uppnått.

I 2016 års jultal sade han att det är kurians uppgift att vara honom behjälplig i det som är hela Kyrkans mål, nämligen att förkunna evangeliet särskilt för de fattiga:

”to make the Curia con-form ‘to the Good News which must be proclaimed joyously and courageously to all, especially to the poor, the least and the outcast’. To make it con-form ‘to the signs of our time and to all its human achievements’, so as ‘better to meet the demands of the men and women whom we are called to serve’. At the same time, this means con-forming the Curia ever more fully to its purpose, which is that of cooperating in the ministry of the Successor of Peter (cum ipso consociatam operam prosequuntur, as the Motu Proprio Humanam Progressionem puts it), and supporting the Roman Pontiff in the exercise of his singular, ordinary, full, supreme, immediate and universal power.”

Påven tar sitt ledningsansvar på fullaste allvar och förväntar sig av kurian att göra samma sak. Påven ser sig inte som en härskare, utan som lagledare i ett team där han förväntar sig att alla gör sitt bästa. Han är medveten om att han inte klarar allt själv, utan är beroende av sina medarbetare, han är också medveten om att det inte räcker att byta ut personer, alla har fel och brister och det måste finnas en kultur i hela organisationen att känna sina egna brister och arbeta på sin egen omvändelse från egoistiska attityder, förtrösta på Jesus vara lojal med kyrkans gemenskap och grundläggande mål.  Utan en sådan kultur är allt reformarbete fåfängt:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive. Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

Consequently, the aim of reform is not aesthetic, an effort to improve the looks of the Curia, nor can it be understood as a sort of facelift, using make-up and cosmetics to embellish its aging body, nor even as an operation of plastic surgery to take away its wrinkles. Dear brothers and sisters, it isn’t wrinkles we need to worry about in the Church, but blemishes!

Seen in this light, we need to realize that the reform will be effective only if it is carried out with men and women who are renewed and not simply new. We cannot be content simply with changing personnel, but need to encourage spiritual, human and professional renewal among the members of the Curia. The reform of the Curia is in no way implemented with a change of persons – something that certainly is happening and will continue to happen – but with a conversion in persons.” (jultal 2016)

I årets jultal anknöt påven till sina tidigare tal till kurian där han alltså talat om inre attityder och omvändelse (”ad intra”) som är nödvändigt för reformen. I år fokuserade han mera på ”ad extra”, d.v.s. yttre relationer med världen utanför kurian, där han särskilt nämner:

• världens nationer
• de lokala katolska kyrkorna
• östkyrkorna
• den ekumeniska dialogen med alla kristna
• den interreligiösa dialogen med Judendom, islam och andra religioner

Han framhöll åter att kurians syfte är att tjäna hela kyrkans bästa, det Jesus Kristus vill med sin kyrka:

…the Curia is an ancient, complex and venerable institution made up of people of different cultures, languages and mindsets, and bound, intrinsically and from the outset, to the primatial office of the Bishop of Rome in the Church, that is, to the “sacred” office willed by Christ the Lord for the good of the entire Church (ad bonum totius corporis). [jfr LG 18: ”In order to ensure that the people of God would have pastors and would enjoy continual growth, Christ the Lord set up in his Church a variety of offices whose aim is the good of the whole body”]

Påven är mycket angelägen att framhålla den diakonala aspekten av hans ämbete. Han använder termen “diaconal primacy”, som påminner om den titel som en av hans företrädare på påvestolen, den helige Gregorius den store myntade: ”Servus servorum Dei”, vilket är mycket mer än en from formel utan uttrycker i sin kristologiska dimension en verklig önskan att efterfölja Kristus som själv tog på sig rollen av en tjänare (jfr Fil 2:7).
Samma diakonala attityd som vi möter hos Kristus och som påveämbetets innehavare är uppmanade att omfatta, skall också karakterisera kurians arbete, sade påven.

A diaconal primacy “with regard to the Pope”, and consequently diaconal as well, is the work which is carried out within the Roman Curia ad intra and outside of it, ad extra. This theme of a ministerial and curial diaconia reminds me of a phrase in the ancient Didascalia Apostolorum, which states that “the deacon must be the ear and the mouth of the Bishop, his heart and his soul”. For this agreement between the two is linked to communion, harmony and peace in the Church, inasmuch as “the deacon is the guardian of service in the Church”. I do not believe that it is by chance that the ear is the organ of hearing but also of balance; and that the mouth is the organ of both taste and speech.

Another ancient text adds that deacons are called to be, as it were, the eyes of the Bishop. The eye sees in order to transmit images to the mind, helping it to take decisions and to give direction for the good of the whole body.

The relationship that these images suggest is that of communion in filial obedience for the service of God’s holy people. There can be doubt, then, that such must be also the relationship that exists between all those who work in the Roman Curia. From the Dicastery heads and superiors to the officials and all others. Communion with Peter reinforces and reinvigorates communion between all the members.

…………………….

I have used the expression “diaconal primacy” and the images of the body…. to make clear that, in order to reach the places where the Spirit speaks to the Churches (history) and to achieve the aim of our work (salus animarum), it is necessary, indeed indispensable, to practice discernment of the signs of the times, communion in service, charity in truth, docility to the Holy Spirit and trusting obedience to Superiors.

Sedan nämner påven specifikt kurian och dess olika ämbetsverks (dikasterier) uppgifter och förhållningssätt till dem de har relationer med:

Nationerna:
Vatikanens diplomati är viktig, att med fortsatta allvarliga och outtröttliga ansträngningar att vara brobyggare och främja fred och dialog mellan nationer. ”As it is a diplomacy at the service of humanity and the human person, of outstretched hand and open door, it seeks to listen, to understand, to help, to support and to intervene quickly and respectfully in any situation, for the sake of narrowing distances and building trust. Its only interest is to remain free of all worldly or material self-interest.”
Vatikanens statssekretariat har detta som sin uppgift.

Lokalkyrkorna:
Det handlar om att ge de lokala stiften och andra lokalkyrkliga strukturer det stöd de kan tänkas behöva. Relationerna måste bygga på samarbete och tillit, aldrig på översitteri och konflikt. Biskopskongregationen har en nyckelroll i detta arbete. Påven betonar kollegialiteten mellan biskoparna och dynamiken mellan det universella och det partikulära.

Påven lyfter fram den kommande Femtonde generalförsamlingen för biskopssynoden som kommer att ha som tema unga människor, tron och urskiljning av kallelser:

To call upon the Curia, the bishops and the entire Church to give particular attention to young people does not mean considering them alone. It also means focusing on a critical theme for a combination of relationships and pressing issues, such as intergenerational relationships, the family, pastoral work, social life, and so forth. The Preparatory Document makes this clear in its Introduction: ‘The Church has decided to examine herself on how she can lead young people to recognize and accept the call to the fullness of life and love, and to ask young people to help her in identifying the most effective ways to announce the Good News today. By listening to young people, the Church will once again hear the Lord speaking in today’s world. As in the days of Samuel (1 Sam 3:1-21) and Jeremiah (Jer 1:4-10), young people know how to discern the signs of our times, indicated by the Spirit. Listening to their aspirations, the Church can glimpse the world which lies ahead and the paths the Church is called to follow’.

De orientaliska kyrkorna:
De orientaliska kyrkorna har en tvåtusenårig historia och är konkreta exempel på hela Kyrkans rikedom och mångfald:

The relationship between Rome and the East is one of mutual spiritual and liturgical enrichment. Indeed, the Church of Rome would not be truly catholic without the priceless riches of the Oriental Churches and lacking the heroic testimony of so many of our Oriental brothers and sisters who purify the Church by accepting martyrdom and offering their lives so as not to deny Christ.

Ekumenisk dialog:
Särskilt efter Andra Vatikankonciliet har Katolska kyrkan arbetat hängivet för ekumeniken. Kristen enhet är en grundläggande förutsättning som direkt är given från djupet av vår tro på Jesus Kristus. Påven erinrade om vad han sade till det församlade Påvliga rådet för främjande av kristen enhet tidigare under året:

“Unity is made by walking, in order to recall that when we walk together, that is, when we meet as brothers, we pray together, we collaborate together in the proclamation of the Gospel, and in the service to the least, we are already united. All the theological and ecclesiological differences that still divide Christians will only be surmounted along this path, although today we do not know how and when [it will happen], but that it will happen according to what the Holy Spirit will suggest for the good of the Church”.

Påven påpekade att kurians arbete måste främja fostrandet av ett möte med bröderna och systrarna och försöka lösa upp missförståelsens och fiendskapens knutar och motverka fördomar och rädsla för de andra, vilket hindrat oss att upptäcka rikedomen i mångfalden och djupet i Kristi mysterium och Kyrkan. ”För detta mysterium är alltid större än vad människan kan uttrycka i ord. Möten mellan påvar, patriarker och överhuvuden för olika kyrkor och gemenskaper har alltid fyllt mig med glädje och tacksamhet” sade påven.

Judendom, Islam och andra religioner:

I sitt tal vid Internationella fredskonferensen vid Al-Azhar-universitetets konferenscenter i kairo 28 April 2017 talade påven om fred och konflikt. Enda alternativet till ett civilicerat möte är konfliktens barbari. Vi har en plikt att respektera varandra trots olikheter och främja dialog och samarbete. Att mötas med uppriktiga intentioner såsom ett genuint uttryck för vår mänsklighet är i sig en väg till sanningen och något att tålmodigt bemöda sig om i syfte att gå från konkurrens till samarbete. ”Mina möten med religiösa ledare under olika apostoliska besök och här i Vatikanen är konkreta bevis på detta, sade påven.

Påven avslutar med att på nytt genom att varna för att stelna i tron, utan att vi alla behöver bemöda oss att växa och utvecklas genom att göra oss öppna för nåden. Han talar mot den ljumma tron och för engagemang och att låta oss beröras i hela vår varelse:

”Christmas reminds us that a faith that does not trouble us is a troubled faith.

A faith that does not make us grow is a faith that needs to grow.

A faith that does not raise questions is a faith that has to be questioned.

A faith that does not rouse us is a faith that needs to be roused.

A faith that does not shake us is a faith that needs to be shaken. Indeed, a faith which is only intellectual or lukewarm is only a notion of faith.

It can become real once it touches our heart, our soul, our spirit and our whole being. Once it allows God to be born and reborn in the manger of our heart. Once we let the star of Bethlehem guide us to the place where the Son of God lies, not among Kings and riches, but among the poor and humble.”

Det är ett spännande arbete som sker under påve Franciskus pontifikat. Reformen har en profetisk dimension. På ytan är det ett organisatoriskt arbete med omorganisationer av ämbetsverk, nya direktiv och avsättande och tillsättande av personer på olika poster. Men om vi är lyhörda i att tyda tidens tecken anar vi ett djupare andligt skeende som hänger samman med mycket annat som sker i världen nu.  Samarbete och öppenhet kontra isolationism och att bara tänka på den egna gruppen. Att vara medveten om sin egen brist och se förbättringsutrymmet kontra självrättfärdighet och skylla alla brister på omgivningen. Demokrati och varje människas ansvarstagande kontra diktatur och benägenheten att dyrka starka ledare….

#metoo-debatten har gett en välbehövlig knäck åt vår västerländska självgodhet. Förövarna och finns mitt ibland oss. Sexism, rasism, antisemitism, homofobi och vad det är för negativa attityder vi värjer oss emot, finns mitt ibland oss själva. Förhoppningsvis leder detta till en självrannsakan med större ödmjukhet och medvetenhet om vårt eget förbättringsutrymme, inte bara till skapande av nya syndabockar som får ta på sig det onda så att vår självrättfärdighet kan bevaras.

Den kristna människosynen som fokuserar både på människans brist och hennes storhet och på ett hopp som sträcker sig bortom vad vi kan åstadkomma innebär en andlig fördjupning som behövs. Kyrkan skall vara salt och ljus i världen. Livets väg finns inte i självrättfärdigheten, inte heller i en uppgivenhet inför vår brist utan i ett hopp som sträcker sig bortom detta. Påvens reform handlar om att rusta kyrkan att bli bättre på att förmedla detta, att finnas mitt i världen, leva i världen men inte av världen. Den skatt kyrkan förmedlar har den i lerkärl. Den kan inget förmedla av självrättfärdighet utan bara i ödmjukhet och tro.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare.