Det är en observation att det finns fler kvinnor än män som fyller kyrkbänkarna och deltar i kyrkornas olika verksamheter, socialt hjälparbete, trosundervisning etc. Åtminstone är det fallet i den Katolska kyrkan där det är slående att medan prästerna uteslutande är män, så är de flesta kvinnor bland det engagerade lekfolket.

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola säger i en TV-intervju i dagarna att kristet troende svenskar i allmänhet har svårt att stå för sin tro offentligt. Man skulle kunna tala om begreppet ”komma ut” precis som vi talar om att homosexuella ”kommer ut. Thurfjell menar att det finns en stark pinsamhetsfaktor i att stå för att man är kristen, något som inte är fallet när det t.ex. gäller att vara muslim. Se videon via denna länk där Thurfjell ger en historisk bakgrund till detta och funderar över orsaker.

Kanske män är mera känsliga för detta än kvinnor som ofta är mera ödmjuka. Hur man skall engagera männen mera i kyrkan har bl.a. min vän Charles Whitehead, tidigare ordförande för ICCRS internationella råd (Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan) funderat över. Hemma i England startade han en rörelse för att engagera männen mera i kyrkan med bl.a. regelbundna nationella konferenser. Se denna 15 min intervju från 2013:

Charles Whitehead har besökt Sverige många gånger, både i katolska och ekumeniska sammanhang, senast i november 2017 då han tillsammans med sin fru Sue (Anglikanska kyrkan) höll ett seminarium i Järfälla för ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.

Både evangeliskt kristna (se senaste debatten i Dagen där Jacob Rudenstrand, bitr generalsekr i Svenska Evangeliska Alliansen har en slutreplik och Frida Park skriver en ledare) och katoliker (se sökordet ny evangelisation på denna blogg) är överens om att kristna är kallade att vittna om sin tro (=”evangelisera”) och att evangelisationen innebär både att visa kärlekens gärningar genom att helt enkelt göra gott och hjälpa våra medmänniskor, men också genom att nämna det som är grunden för vårt engagemang: vår tro På Jesus Kristus, Guds Son  (Joh 3:16).

Bland kristna anas en viss polemik mellan dem som vill att evangeliet skall förkunnas främst genom goda gärningar och humanism (medan de mera läromässiga delarna av tron tonas ner) och de som menar att evangelisationen inte kan vara fullständig om inte vår tro på Jesus Kristus, världens Frälsare tydligt förkunnas. Denna polarisering demonstreras också i den aktuella Dagen-debatten, Rudenstad förvånas över den polemiska tonen och konstaterar:

”evangelisation och humanitärt arbete behöver vandra hand i hand; båda ”är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus”

Detta är självklart också för oss katoliker. Påven Paul VI gav strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning ut den apostoliska maningen Evangelii nutiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld), ett dokument som äger största aktualitet också idag. Där konstateras att evangeliet förkunnas både i gärningar och ord:

 Above all the Gospel must be proclaimed by witness. Take a Christian or a handful of Christians who, in the midst of their own community, show their capacity for understanding and acceptance, their sharing of life and destiny with other people, their solidarity with the efforts of all for whatever is noble and good. Let us suppose that, in addition, they radiate in an altogether simple and unaffected way their faith in values that go beyond current values, and their hope in something that is not seen and that one would not dare to imagine. Through this wordless witness these Christians stir up irresistible questions in the hearts of those who see how they live: Why are they like this? Why do they live in this way? What or who is it that inspires them? Why are they in our midst? Such a witness is already a silent proclamation of the Good News and a very powerful and effective one. Here we have an initial act of evangelization. The above questions will ask, whether they are people to whom Christ has never been proclaimed, or baptized people who do not practice, or people who live as nominal Christians but according to principles that are in no way Christian, or people who are seeking, and not without suffering, something or someone whom they sense but cannot name. Other questions will arise, deeper and more demanding ones, questions evoked by this witness which involves presence, sharing, solidarity, and which is an essential element, and generally the first one, in evangelization.

All Christians are called to this witness, and in this way they can be real evangelizers…

Nevertheless this always remains insufficient, because even the finest witness will prove ineffective in the long run if it is not explained, justified – what Peter called always having ‘your answer ready for people who ask you the reason for the hope that you all have'[1 Petr 3:15] – and made explicit by a clear and unequivocal proclamation of the Lord Jesus. The Good News proclaimed by the witness of life sooner or later has to be proclaimed by the word of life. There is no true evangelization if the name, the teaching, the life, the promises, the kingdom and the mystery of Jesus of Nazareth, the Son of God are not proclaimed.  (EN 21-22)

Påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 handlar också om evangelisationen och kan ses som en uppföljare till Evangelii nuntiandi och faktiskt som en programskrift för hela hans pontifikat. Jag rekommenderar detta inspirerande dokument till läsning för alla kristna, det har en ekumenisk bredd. Finns utgiven på svenska.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: … jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

Evangelisationen måste alltid utgå från människan. Människan är evangeliets första väg sägs i ett påvligt dokument. Människokärleken är omedelbar och kan förstås av alla och öppnar alltid dörrar. Vi kristna måste vara dialogens människor, inte monologens.

1. Monolog: Kyrkan mot världen. Din syn på dig själv: Du vet bäst och är moraliskt överlägsen. Synen på de andra: Vilseförda, behöver korrigeras.
2. Dialog. Att dela medmänniskornas vardag. Vittna med mitt liv genom dialog med medmänniskan. Synen på dig själv: Du har funnit en skatt, men du är medveten om att du bär den i lerkärl och att du är bristfällig. Synen på andra: Ni delar samma liv, det finns nedlagt samma längtan efter kärlek och sanning i dem som hos dig.

Jag talar  principiellt, jag ger mig inte in på att bedöma enskilda människor utifrån detta, men jag tror de flesta har en intiutiv uppfattning om vilken som är den rätta hållningen och hur man själv förhåller sig till de två tempelbesökarna i Jesus liknelse om om farisen och tullindrivaren. Jag tror de flesta också har en intuitiv omedelbar upplevelse av hur de uppfattar andra, personer, församlingar, institutioner i förhållande till dessa två, även om man är medveten om att man kan ha fel i sitt första intryck.

När man lyssnar på människor som är kritiska till kyrkan är det ofta så att de uppfattar kyrkans representanter som att de agerar enligt (1) men att deras ideal och önskan är (2).

Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes säger:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt som ej väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1)

Läs också:

Påven: Ingen jul utan Jesus. ”Falsk okristen respekt vill marginalisera Jesus från julen

Västerås stift vill inte könsbestämma Jesus-barnet.