Patrik Petterson är en engagerad präst i Svenska kyrkan som älskar sitt arbete som församlingspräst. Han skriver på sin blogg Kyrkliga ting:

Livet som präst i Svenska kyrkan är fyllt av församlingslivets glädjeämnen och mödor. Att få dela livet med kyrkans folk i en församling är fantastiskt på många sätt. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är en stor nåd och gåva att få stå i kyrkans tjänst tillsammans med och för så många fantastiska människor. Jag upphör aldrig att förvånas över rikedomen som finns i kyrkans folk.

Jag är glad att ha fått lära känna många engagerade medlemmar, både präster och lekfolk i Svenska kyrkan som älskar sin kyrka, inte minst genom mitt samarbete under många år med S:ta Clara kyrka här i Stockholm och med Oas-rörelsen.

Men man hör också att de som är mest engagerade är kritiska till Svenska kyrkans ledarskap och styrningen genom det genompolitiserade kyrkomötet. Det handlar också om hur lärofrågor och förvaltande av den kristna traditionen får träda tillbaka till förmån för ett gnosticerande nyskapande som man tror skall vara mera anpassat för vår tids människor. Förnyelse och reform behövs hela tiden, det gäller alla kyrkor, men den sker genom att man utgår från källorna och det arv man har att förvalta och som man inte rår över utan som blivit oss givet.

Jag har följt Patrik Petterson och hans blogg Kyrkliga ting under en längre tid, och jag märker hur han blir mer och mer artikulerad i sin kritik och tyngd över hur ledarskapet i hans kyrka hanteras. Och jag hör ju samma sak från många av mina vänner i Svenska kyrkan. Det är ansvarsfullt att stå kvar i den kyrka man älskar och framföra kritik hellre än att överge den. Vi är alla levande stenar i Kyrkans gemenskap där vi agerar utifrån vår tro och vårt engagemang. Det kan innebära såväl att positivt stödja genom sitt aktiva sociala engagemang som att framföra kritik. De som framför engagerad kritik skall inte ses som bråkstakar att tysta utan snarare som profetiska röster. Profetia är viktigt för kyrkan att ta till sig och pröva, det gäller alla samfund.

Men det är aldrig lätt att ta på sig en profetisk kallelse, det innebär att man får motstånd vilket vi kan se exempel på hos många av Gamla Testamentets profeter. I vår tid säger sig alla organisationer som vill framstå som moderna understödja sina visselblåsare och det ingår i deras ”värdegrund” att visselblåsare inte skall råka illa ut. I motsvarande situation i auktoritära stater som Turkiet skulle kanske Patrik Petersson fängslas för sina åsikter, och även i Polen under nuvarande regim skulle han nog motarbetas.

Men så enkelt är det inte i Sverige heller. Det krävs alltid civilkurage att träda fram, och några fribrev för visselblåsare finns inte i praktiken hur glassiga organisationernas värdegrundsdokument än kan te sig.

I Svenska kyrkan motarbetas ingen öppet, snarare är det så att hela denna kritiska underström som Patrik Petterson är ett exempel på förtigs och ignoreras, alternativt misstänkliggörs. Man låter kritikerna hållas samtidigt som allt rullar på som vanligt på den politiserade ledningsnivån.  Det är som vattentäta skott mellan de två nivåerna.

Från ett ekumeniskt perspektiv måste man också förhålla sig till denna situation. Ekumenik finns både på gräsrotsnivå och på högsta ledningsnivå. Det senare såg vi ett tydligt exempel på i samband med mötet i Lund där företrädare för Katolska kyrkan mötte företrädare för Lutherska Världsförbundet och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Ceremoniellt fungerar det bra så länge inte svårare teologiska knäckfrågor behöver avhandlas, men det är klart, skall man gå vidare med ekumeniken är det en svårighet att Svenska kyrkan är så politiserad. Vem förhandlar man med egentligen? De socialdemokratiska och liberala kyrkopolitikerna eller de biskopar som förutsätts ha det läromässiga ledningsansvaret? Och vad säger de kyrkopolitiskt valda om det gemensamma katolskt-lutherska dokumentet Från konflikt till gemenskap? Har de en aning om vad det handlar om? Och om de har – är det verkligen okontroversiellt för dem som vill trycka på kyrkan en socialdemokratisk eller liberal ideologi?

Förr eller senare ställs väl sådana frågor på sin spets, men under tiden, låt oss fortsätta med det fruktbara ekumeniska nätverksarbete på gräsrotsnivå vi sedan länge har.

Jag noterar också att intresset för Kyrkan ökar i det sekulariserade samhället. På sekulära tidningars ledar- och kultursidor diskuteras inte sällan kyrkliga frågor, och från det tycks man inte så imponerad av ledarskapets försök till konformism med världen utan efterlyser mer teologisk klarhet och förvaltning av den traditionella tron på ett sätt så att Kyrkan kan vara mer av salt och ljus i samhället och mindre av ett oförargligt socialpolitiskt projekt.

Om vi kan få en sådan vändning finns det hopp. Svenska kyrkan äger ett unikt kapital av tro och kultur att förvalta, det finns infrastruktur, en förankring i folkdjupen och många små aktiva grupper i församlingarna. Det gäller att inte förslösa detta arv. Ekumeniken är här också viktig. Frikyrkorna, Katolska och Ortodoxa kyrkorna, alla kan vi bidra med något om vi samarbetar och inte ser varandra som konkurrenter utan som resurser i den universella kyrkliga kontexten. Salt och ljus i världen. Finnas i världen men inte leva av den utan av Guds nåd, vara förmedlare av nåden.

Det finns många därute som kanske är öppna för tron men inte riktigt funnit någon plats. Joel Halldorf skrev nyligen en artikel i Expressen där ha rekommenderade människor att börja gå i kyrkan. Kanske startpunkten inte behöver vara att man tror så starkt och medvetet (jfr liknelsen om senapskornet) utan att man börjar praktisera. Med praktiken följer tron. Men då gäller det att kyrkoledningen förmår att utmana.

Undertecknad med vänner från S:ta Clara kyrka. Bilden från 6 juni 2012, ekumenisk bön i samband med nationaldagsfirandet.