Bakgrunden till att jag skriver om detta är ett inlägg på Facebook av Stefan Gustavsson, tidigare generalsekreterare för SEA (Svenska Evangeliska Alliansen) och fortfarande en av Sveriges mest kända apologeter som har skrivit flera böcker. Jag uppskattar mycket Stefan och hans engagerade arbete för evangelisation och apologetik, även om jag inte helt och fullt delar hans teologiska utgångspunkter.

Stefan hänvisar till en artikel av Leonardo De Chiricos som har skrivit om påvens besök i Burma (Myanmar) och Bangladesh i november förra året och är kritisk till att han är alldeles för återhållsam med att nämna namnet Jesus till förmån för att tala om samförstånd på en allmänmänsklig nivå. ”Leonardo De Chirico är i mina ögon den bäste evangeliske kommentatorn till romersk-katolsk teologi”, skriver Stefan i ett Facebook-inlägg.

Leonardo De Chirico är en evangelikal pastor i Rom som regelbundet kommenterar romersk-katolsk teologi i Vatican files, en underavdelning till den evangelikala siten Reformanda Initiative.

De Chirico skriver inte aggressivt och oinitierat, han ger rättvisa åt de katolska texter han refererar, men jag menar att han ändå hamnar fel då han kritiserar påven för att tala för lite om Jesus Kristus. I och för sig uppskattar jag den evangelikala ivern att lyfta fram den kerygmatiska förkunnelsen, och det känns trevligare med en kritik av påven och Katolska kyrkan från det hållet än kritik som tycker att man borde tysta ner budskapet till förmån för en mer gnosticerande och synkretistisk förkunnelse.

De evangelikala slår in öppna dörrar när de framför denna kritik. Det blir fel när man analyserar enstaka tal av påven och tar citat utryckta ur sina sammanhang. Man måste ha en helhetsbild och framförallt ta hänsyn till grundläggande dokument som tar upp dessa frågor:

Lumen gentium (LG), Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan börjar med orden:

”Folkens ljus är Kristus”

Därefter utläggs hur Kyrkans uppdrag i världen är att vittna om detta.

Påven Paul VI skrev strax efter konciliets slut den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (EN), Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld, vilken är en magna charta för evangelisationen som äger högsta aktualitet också idag. Där fastslås att alla döpta är kallade att evangelisera, och att evangeliet principiellt förkunnas i både kärlekens gärningar och i ord, d.v.s den kerygmatiska förkunnelsen om Jesus Kristus, Guds son.

Kärlekens gärningar är redan i sig en evageliserande handling sägs i EN:

”Evangeliet bör förkunnas först och främst genom ett personligt vittnesbörd. En kristen eller en grupp av kristna visar mitt i den mänskliga miljö där de lever sin förmåga att förstå och vänligt möta andra, sin livs- och ödesgemenskap med de andra, sitt solidariska deltagande i de andras strävan efter allt som är gott och ädelt. Dessutom utstrålar de enkelt och spontant sin tro på värden bortom de gängse och sitt hopp om något man inte ser och inte vågar drömma om. Genom detta ordlösa vittnesbörd väcker de kristna oemotståndliga frågor hos dem som ser deras liv: Varför är de sådana? Varför lever de som de gör? Vad är det – eller vem är det – som driver dem. Varför finns de här bland oss? Ett sådant vittnesbörd är en tyst men kraftfull förkunnelse av det glada budskapet. Här börjar redan evangelisationen.” (EN 21)

Men EN konstaterar också att evangelisationen blir inte fullständig utan det uttalade kerygmatiska budskapet:

”Och ändå är allt detta alltid otillräckligt, ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)

EN är sannerligen ett dokument som påve Franciskus är väl förtrogen med och citerar flitigt i sin egen uppföljare, Evangelii Gaudium (EG), Evangeliets glädje från 2013. EG kan ses som en programförklaring för hela hans pontifikat. Jag rekommenderar den till läsning av alla kristna, särskilt Stefan Gustavsson, inte bara för att få en initierad bild av hur Katolska kyrkan ser på evangelisation idag, utan också för att jag tror att den har något att ge som kan inspirera också Stefan och andra icke-katolska kristna. Påven kommenterar förhållandet mellan kärleken till nästan och det kerygmatiska budskapet i avsnitt IV EVANGELISATIONEN OCH DEN DJUPARE FÖRSTÅELSEN AV KERYGMAT. (pp 160-175)

”Evangelisationen syftar till en växandets process. Den innebär att Guds plan för varje person och liv tas på allvar. Vi behöver alla växa i Kristus. Evangelisationen skall stimulera längtan efter detta växande så att alla helhjärtat kan säga: ”Jag lever, fast inte jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Denna kallelse till växande skall inte uppfattas exklusivt i termer av läromässig formation. Det är mera en fråga om att ”iaktta” allt som Herren visat oss som det rätta sättet att bevara hans kärlek.” (EG 160-161)

—
Påven hänvisar till tidigare dokument som utlägger Katolska kyrkans katekes, bl.a. Catechesi Tradende från 1979.

”I katekeserna har vi åter upptäckt den första förkunnelsens, eller kerygmats grundläggande roll. Det behöver stå i centrum för all evangelisationsverksamhet och för allt kyrkligt förnyelsearbete. Kerygmat är trinitariskt. Andens eld ges i tungoform och för oss till tron på Kristus som genom sin död och uppståndelse uppenbarar och förmedlar Faderns oändliga barmhärtighet till oss. Den första förkunnelsen, ‘Jesus Kristus älskar dig; han gav sitt liv för att frälsa dig; nu lever han vid din sida varje dag för att upplysa dig, styrka dig och befria dig’, måste falla från kateketens läppar om och om igen. Den första förkunnelsen kallas ”den första”, inte därför att den kommer i början och sedan glöms eller ersätts av andra viktigare ting. Den är först i kvalitativ bemärkelse, därför att den är den huvudsakliga förkunnelsen, den vi måste höra om och om igen på olika sätt.” (EG 164)

Det kan utifrån ovanstående inte finnas något tvivel om var Katolska kyrkan står när det gäller att tydligt förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Alla vet att påven representerar Jesus Kristus i världen. Han tas emot som Romersk-katolska kyrkans överhuvud. Om han på sina resor inte nämner namnet Jesus beror det inte på en vilja att tona ner den kerygmatiska förkunnelsen, utan snarare på en strategisk bedömning om vad som bäst gagnar den evangeliserande processen just där, att väcka längtan efter växt så att Jesus Kristus kan bli levande i människorna. Ibland är en explicit kerygmatisk förkunnelse på sin plats, ibland inte.

Evangelikala och katoliker står på samma sida när det gäller att framhäva kerygmats betydelse för evangelisationen, därför är det oklokt att göra det till en stridsfråga, vi borde istället samarbeta. De djupare teologiska skillnaderna handlar inte heller om Ordets betydelse, utan om hur vi ser på Kyrkans sakramentala natur. Evangelikalism kan lätt urarta till ideologi som om evangeliet vore ett paktet färdiga tankar som man skall trycka in i människors huvuden. Detta värjer sig människor emot. Evangelikala grupper förmår ofta inte förmedla evangeliets väldoft och väcka längtan hos människor, utan uppfattas inte sällan som en etablerad konservativ medelklass i samhället med ett antal fundamentalistiska idéer som bara attraherar en krympande skara likasinnade (men jag säger inte att det alltid är så).

Katolska kyrkan betonar vid sidan av Ordet och den karismatiska dimensionen framförallt kyrkans sakramentala struktur. Sakrament är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Kyrkan har sju sakrament, men LG säger också att Kyrkan i sig (som består av alla döpta) är som ett sakrament:

”Kyrkan är nämligen i Kristus ett slags sakrament, dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet.” (LG 1)

Vi alla kristna representerar således Kristus med våra liv och är kallade att efterlikna honom. Jesus gjorde inte under sitt liv på jorden några försök att indoktrinera människor och tränga sig på med nya ideologiska budskap. Han var ödmjuk, antog en tjänares gestalt och visade kärlek och vädjade till människor hjärtan vilket väckte en längtan i deras hjärtan och inse sitt eget behov av omvändelse. Så är vi, hans efterföljare, också kallade att vara.

Att överbetona den jordiska delen av det sakramentala finns risk för om Kyrkan får alltför mycket jordisk makt och samtidigt glömmer det som var den första kerygmatiska förkunnelsen och Andens låga falnar. I ett sådant läge kan Katolska kyrkan bli lika oförmögen att sprida evangeliets väldoft som de evangelikala fundamentalistiska grupper jag talat om ovan. Man förlorar då all dragningskraft och förmår ej påverka människornas hjärtan. I ett sådant läge befann sig Romersk-katolska kyrkan i slutet på medeltiden. Luther hade därför rätt i sin kritik. Läs också Erasmus av Rotterdam, samtida med Luther (Till dårskapens lov) eller Anders Piltz kapitel i boken Doften av rykande vekar som kom ut till reformationsjubileet  om trons avmaterialisering under 1500-talet.

Därför är det en viktig grundtanke att också Kyrkan för sig själv på nytt och på nytt behöver evangeliseras, omvända sig och ta till sig den grundläggande kerygmatiska budskapet.

Min slutsats är att evangelikaler bör sluta anklaga katoliker för att vara ovilliga att förkunna Jesus Kristus, för det stämmer inte, däremot behöver både katoliker och evangelikaler vara ödmjuka och medvetna om sina brister och inse behovet av fortsatt egen omvändelse och att behöva höra evangeliet på nytt och utifrån det samarbeta kring evangelisationen, inte strida inbördes.

Sedan finns teologiska skillnader framförallt i synen på Kyrkans sakramentala natur, sådana teologiska frågor kan diskuteras lugnt och vänligt utan att vi behöver ifrågasätta varandras grundläggande engagemang för evangeliet.