Joel Halldorf skriver en tänkvärd ledare i Dagen om hur synen på (karismatisk) lovsång tycks generera konflikt i den protestantiska kristenheten i Sverige. Jag visste inte att det var så utpräglat som han beskriver och det gör mig sorgsen. Joel talar om ”lovsång” men av sammanhanget framgår att han menar karismatisk lovsång i den form som blivit vanligt förekommande under senare år i alla samfund. Men för mig är den karismatiska lovsången en del av den stora lovsången som stigit upp till Gud under hela vår judisk-kristna historia, alltifrån Moseböckerna via Psaltaren och Profeterna, Marias lovsång i Luk 1 till den gregorianska sången, Bach, mässans Gloria och våra mest älskade psalmer.  Vår lovsång här på jorden är också en del av den stora lovsången i himmelen.

En nästan bortglömd bok av Ulf Ekman från 2010 uttrycker väldigt bra lovsångens själ: LOVSÅNG I HIMLEN OCH PÅ JORDEN (Livets Ords Förlag). Lovsång är inte i första hand att göra något utan att vara något. Det är en livsinställning och en livsstil där vi hela livet utvecklas till att bli tillbedjare i ande och sanning.

Människor uppfyllda av den helige Ande känner ett heligt behov att uttrycka vad deras hjärtan flödar över av i former som passar deras kultur. Hur många gånger uttalas inte ”Halleluja” i den katolska mässan. Det är inte mera förtjänstfullt att Halleluja sägs formellt återhållsamt än sjungs av hela vårt hjärta i en brusande lovsångskör. Det hela beror inte på yttre former, utan på att vår lovsång är genuin och ärlig. Då spelar det ingen roll om det är en karismatisk lovsångskör eller finstämd gregorianik.

När jag dök upp i en fullsatt Katarina kyrka en kväll i januari 1981 uppfylldes mitt hjärta av lovsången som slog emot mig. Människor med lyfta händer, kyrkvalven liksom lyftes och svävade på lovsångskören ”Du är den högste över hela jorden, ditt namn är upphöjt över alla andra namn… Vi upphöjer Dig, vi upphöjer Dig, vi upphöjer dig vår Gud.” Det fanns en harmonisk enhet mellan de månghundaråriga kyrkvalven (detta var innan kyrkbranden) och den karismatiska lovsången. Valven och lovsången uttryckte samma sak, en vördnad, hänförelse, kärlek ur hjärtats djup till Gud vår Frälsare.  De karismatiska Katarinakonferenserna bidrog starkt till att min kärlek till Jesus fördjupades och mitt beslut att radikalt, vad den än innebar, följa honom. Jag erfor att lovsången är evangeliserande, den stämmer hjärtat till omvändelse och längtan att följa Jesus. Detta möte med lovsången i Katarina kyrka gjorde mig också disponerad och öppen för att ta emot den helige Ande på ett personligt sätt, och det förändrade mitt liv. Jag kände igen det man i förnyelsen beskrev som ”dopet i den helige Ande”.

Böcker från Katarinakonferenserna 1977 och 1981. Fortfarande andligt inspirerande texter som äger aktualitet.

Det var inte bara lovsången som ledde till mitt andedop, jag tror det började med när jag som konvertit vid 20 års ålder konfirmerades och för första gången tog emot kommunionen i Katolska kyrkan i Uppsala. Då jag tog emot hostian kändes det som en varm ström genom hela min kropp, jag erfor rent fysiskt Jesus närvaro och kärlek, och jag tänkte att det jag nu är med om kan jag aldrig någonsin svika. Inte desto mindre blev mitt liv som katolik med tiden lite slentrian, deltagandet i mässan skedde mera av plikt, men i mötet med den karismatiska förnyelsen fördjupades också min kärlek till mässan och jag följde med i mässans skeende både med hjärta och sinne på ett nytt sätt. Jag blev också mera medveten om mina inre brister och sår och vågade lägga fram det inför Gud i samband med förbönssamtal, vilket ledde till ett inre helande, utan vilket jag inte skulle vara den människa jag är idag

Jag fick en ny kärlek till Bibeln, en hunger efter Guds ord och nya djup öppnades hela tiden för mig i texterna. Jag fick en vitalisering av mitt böneliv, det räckte inte längre med förformulerade böner, hjärtat flödade över, jag fick ett nytt bönespråk med ord som jag inte själv förstod men som kändes komma ur djupet av min hunger efter den levande Gud. Jag förstod plötsligt fick Paulus ord i Rom 8:26-27 en tydlig mening för mig: ”Vi vet ju inte hur vår bön bör egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga som Gud vill.” Samtidigt kände jag det naturligt att ge vidare det jag fått som en aktiv medspelare i kyrkans evangelisation. Jag har själv fått ministrera som förebedjare för andra människor och fått erfara förbönens helande makt.

Många också inom Katolska kyrkan är skeptiska till Karismatiska förnyelsen eftersom de felaktigt uppfattar den som en viss stil för tillbedjan och lovsång. Men Andens dop som förnyelsen med Nya Testamentets terminologi för fram handlar inte om dessa yttre uttrycksformer, utan om något centralt och normerande för hela kyrkan och allt kristet liv. Det handlar om ett mer fullödigt och hängivet kristet liv. Dopet i den helige Ande är ett hjälpmedel som Gud använder för att kalla människor in i detta, men karismatiska förnyelsen har inte monopol på detta, utan det tillhör hela kyrkan. Ref: [Blås liv i nådegåvan – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen?]

Joel tar i sin artikel upp spänningen mellan vår längtan att ge sig hän ena sidan och vår tvekan å andra sidan. Det kommer igen i många vittnesbörd, Joel lyfter fram som exempel DN-journalisten Matilda Gustavsson som berättat om en tonårsgrupp där den andliga temperaturen alltmer höjdes.

”Gustavsson tvekar inför allt det nya, men tar till slut klivet: ‘I början av december vågade jag höja en hand när vi lovsjöng. Stelt, som om armen var en protes. Jag sträckte den lite högre. Jag menade det’. Den här kombinationen av längtan och tvekan dyker upp i både samtal och samtida frikyrkliga uppväxtskildringar: den finns även i Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”. Det handlar om en spänning mellan viljan att ge sig hän, och bli del av den hängivna gemenskapen, och en tvekan inför de stora orden.”

I detta spänningsfält befinner sig i princip varje akt av tro och bekännelse. Utan att våga ta ett steg ut i det okända och handla utifrån tillit blir man kvar på ruta noll och utvecklas inte. Å andra sidan är det nyttigt med en sund skepsis, allt håller inte vad det lovar. Det är ditt existentiella val. Att låta bli att ta ett steg i tro kan vara lika ödesdigert som att på felaktiga grunder kasta sig in i en gemenskap som är sluten i sig själv.

Samma sak gäller sanningssökande också i sekulära sammanhang. Jag läste i lördagens DN Lena Anderssons kolumn om spelet runt Palmemordet och drog parallellen till hennes resonemang:

”Lidelsen har alltid varit skrämmande, den är granne med galenskapen. Det är inte för intet som ämbetsmannaidealet utgörs av en återhållsam person i formella kläder och stram uppsyn som intresselöst tar sig an uppgifterna som läggs framför honom, inte för att han vill och längtar, utan av plikt. De frilansande granskarna verkar alltid vilja för mycket, och bara den som saknar ett liv har väl ägnat det åt Palmemordet? Man blir dock inte vederhäftig för att man saknar glöd eller kunskap….

För det andra rör det känslomässiga engagemanget inget mindre än en oacceptabel myndighetshantering från dag ett, rättsstatens oförmåga och ett manifest ointresse för sanningen om mordet på landets statsminister. Den som rycker på axlarna åt det har inte en sund skepsis utan en förbryllande liknöjdhet….

Något som hänger samman med misstron mot de granskare som har särskilt stora insikter i frågan är vårt samhälles skygghet inför argumentationen och slutledningen som väg till kunskap. Vi håller skepticism och säkra mätdata högre. Eftersom vi är vetenskapligt sinnade får vi för oss att det går att ersätta inte bara åsikter och känslor utan också rationella resonemang med forskningsrapporter. Det får till följd att ytlighet och okunnighet i en viss typ av frågor ges företräde, för med lite livstrött skepsis kan man alltid vifta bort gediget tankearbete genom att kalla det spekulativt.

Vi har blivit så upptagna av att mota ‘alternativa fakta’ i grind att vi funnit för gott att betrakta även argumentation som ett narrativ, en avledningsmanöver snarare än ett närmande till sanningen. Logiska tankekedjor utifrån en premiss möts som vore det åsikter. Men logiska tankekedjor är något annat än att folk tycker olika. Det är en omsorgsfull sammanvägning av många olika fakta i en värdering av rimligheter och ofrånkomligheter där stegen redovisas och kan prövas.”

Hängivenhet/lidelse är nödvändigt, utan det kan mänskligheten inte utvecklas. Sund skepsis är tillika nödvändigt, utan det hoppar vi i fel tunna och det kan leda till stora katastrofer. Men hängivenheten måste ha som drivkraft ett etos att söka det sanna och det rätta, inte drivas av ångest för vår inre tomhet. Därför påpekade Stockholms kardinal i en intervju i en lokaltidning nyligen att det är viktigt att lära oss att ha tråkigt ibland och inte undfly det. Det är sällan de tråkiga människorna som gör världen sämre, konstaterade han lakoniskt.

Arborelius: ”det är sällan de tråkiga människorna som gör världen sämre”

Däri har han helt rätt, – men kanske inte bättre heller? Sund skepsis är nödvändig. Den drivs av sunt förnuft och en realistisk syn på att allt inte är så bra som det tycks lova. Men  om skepsisen endast drivs av lättja eller ångest för förändring över huvud taget blir den inte konstruktiv och bromsande för utveckling.

Det gäller att hitta en balans mellan lidelse och skepsis och undvika ytterligheterna. Lidelse utan skepsis urartar i blåögd impulsivitet och skepsis utan lidelse urartar i liknöjdhet (jfr Aristoteles etik om dygderna).

Mer om Katolsk karismatisk förnyelse:

[Karismatiska katoliker blir allt fler. Dokument, Dagen]

[karismatiskfornyelse.se]

[CHARIS – Catholic Charismatic Renewal International Service]