Guds förbund, rovdriften på vår jord och dess konsekvenser. Kollaps, katastrof, möjlig utplåning – vilket scenario väljer vi att tro på och hur hanterar vi situationen?

Publicerat den 16 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6).

”Skall ni inte frukta mig, säger Herren, skall ni inte darra inför mig som gjorde sanden till en gräns för havet, en evig spärr som inte kan genombrytas: bränningarna dånar, men förgäves, vågorna brusar, men hejdas där” (Jer 5:22)

Profeternas ord klingar med stor aktualitet. Vi människor har inte varit goda förvaltare av vår Jord. Vi har vanhelgat den, utsatt den för rovdrift. Nu får vi skörda konsekvenserna av detta.

Klimatförändringarna och tillhörande katastrofer blir alltmer påtagligt. Senaste rapporten från FN´s klimatpanel talar sitt tydliga språk. Det handlar nu inte om utan när vi når punkten för no return, där processer i naturen människan inte kan kontrollera tar över och fortsätter det vi satt igång.

Ändå finns mycket vi skulle kunna göra, men inte ens de klimatmedvetna staterna verkar ha kraft nog att fatta de radikala beslut som skulle behövas, samtidigt som populistiska agitatorer över hela jorden som tar sociala media till hjälp gör allt för att ifrågasätta och skapa tvivel och förvirring. Trump har lämnat Parisavtalet, och om Brasilien får Bolsonaro, framhjälpt av Trumps tidigare informationscehf och mediastrateg Bannon, som president kommer detta land sannolikt också att lämna avtalet. (Steve Bannon försöker få till stånd en global allians av populistiska antiglobalister och reser nu i Europa där han stödjer ledare som Orban, Salvini och katolska traditionalister som är motståndare till påve Franciskus.)

Jag följer kursen Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm med sr Madeleine Fredell som föreläsare. I förra veckan var föreläsning 16 med rubriken Heliga förbund – sammanbundna till tidens slut. Föreläsningen sammanföll av en händelse just med att FN´s klimatrapport just publicerats vilket gav ämnet en särdeles allvarsam aktualitet.

I fokuseringen på Gud och mänskligheten måste vi nu ta in hela skapelsen och vår jord och hur vi människor förhåller oss till det förvaltaruppdrag vi fått enligt Guds förbund med mänskligheten.  Sr Madeleine konstaterar:

”Klimatfrågan, som från påven Franciskus sida, behandlades i encyklikan Laudato Si! 2015, stannar inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför.”

Sr Madeleine uppmärksammade också professor Jem Bendell som denna sommar skrev ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar. För förändringar kommer det att bli, mänskligheten kommer sannolikt inte att kunna samla sig till effektiva åtgärder för att helt avvärja ett sammanbrott av något slag. Bendell skriver:

I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.

Det är viktigt att inte gripas av panik, och Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna. Bendells beskrivning av hur hans studenter reagerar bekräftar detta:

In my work with mature students, I have found that inviting them to consider collapse as inevitable, catastrophe as probable and extinction as possible, has not led to apathy or depression. Instead, in a supportive environment, where we have enjoyed community with each other, celebrating ancestors and enjoying nature before then looking at this information and possible framings for it, something positive happens. I have witnessed a shedding of concern for conforming to the status quo, and a new creativity about what to focus on going forward.

Vi upplever Gamla testamentets berättelser om t.ex. syndafloden som dramatiska, men jordens historia och livsbetingelserna för de levande varelserna har minst sagt varit dramatiska också utifrån vad vetenskapen beskriver. Enligt geologerna har livet på jorden utplånats 5 gånger. Sett i detta perspektiv är den utveckling vi befaras stå inför nu inget nytt. Frågan är hur vi som ansvariga människor hanterar det idag. Om vi lägger teologiska perspektiv på det och betraktar Bibelns berättelser, Skapelsen och Guds förbund med människan, hur kan det hjälpa oss till ett meningsfullt förhållningssätt?

I föreläsningen togs upp fem olika förbund som Gud slutit med människan och sin skapelse (obs detta är inget referat av sr Madeleines föreläsning, jag gör delvis andra vinklingar än hon, den som önskar ta del  av föredragshållarens hela tankegång rekommenderas läsa föreläsningen som finns tillgänglig på Dominikansystrarnas hemsida, scrolla till föreläsning 16):

1. Noaförbundet
Upprättas av Gud efter syndafloden. Tecken: Regnbågen. 1 Mos kap 9. Det kallas ett evigt förbund (berit olam). Det är ett förbund med hela skapelsen, inte bara ett förbund mellan Gud och alla människor (oavsett religiös tillhörighet), utan med alla levande varelser.

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” (1 Mos 9:9 – 11).

Första Mosebokens 11 första kapitel är förhistorien som handlar om skapelsen, syndafallet, syndafloden och avslutas med förbundet med Noa och berättelsen om Babels torn.

Berättelsen om Israels folk börjar i 1 Mos 12 där Gud kallar Abram (som sedan fick namnet Abraham):

”Och Gud sade till Abram: ‘Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.'” (1 Mos 12:1-3)

2. Förbundet med Abraham
1 Mos 17. Ingicks med Israels folk. Tecken: Omskärelse av gossebarn.

3. Förbundet på Sinai
Ingicks med Mose och Israels folk. Tecken: Förbundstavlorna med budorden. Förmedlas i en religiös samhällsgemenskap med lagar, förhållningssätt, liturgier, traditioner.

4 Förbundet med David
2 Sam kap 7. Kungarna som Guds representanter som skall konkretisera Gud inför folket med hjälp av profeterna.

5. Det nya förbundet. NT, Jesus Kristus. Tecken: Eukaristin

Profeten Jeremia förutsäger detta förbund:

”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas” (Jer 31:31 – 34).

Jeremia talar om ett förbund med Israel, men alla mellanhänder är borta, stentavlorna, förbundstältet, prästen, profeten och kungen, inga offer krävs, ”lagen skriven i deras hjärtan”.

Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. (Matt 26:28)

 

”…Du allena är god och livets källa
du som skapat himmel och jord
för att mätta allt levande med din nåd
och glädja de många med ditt ljus…

alla dina verk har du gjort i vishet och kärlek.
Du skapade människan till din avbild
och lämnade världen i hennes vård,
för att hon skulle råda över dina händers verk
och tjäna endast dig, sin skapare.
I sin olydnad svek hon din vänskap
och hemföll åt döden,
men du lämnade henne inte i dödens våld.
I din barmhärtighet
kom du alla människor till hjälp,
för att de skulle söka och finna dig.
Åter och åter har du erbjudit människan ditt förbund
och genom profeterna
lärt henne att hoppas på frälsningen.
Och så älskade du världen, helige Fader,
att du, när tiden var inne,
sände din ende Son för att rädda oss…

Likaså tog han kalken med vinrankans frukt,
tackade dig, gav åt sina lärjungar och sade:
Tag och drick härav alla.
Detta är mitt blods kalk,
det nya och eviga förbundets blod,
som blir utgjutet för er och för de många
till syndernas förlåtelse.
Gör detta till min åminnelse.”

(från katolska mässan, 4:e eukaristiska bönen, citerat ur katolska bönboken Oremus, 2004 års upplaga)

Genom Kristus, Människosonen utvidgas detta till ett universellt förbund ämnat för hela mänskligheten, precis som det första Noa-förbundet, dock utan att frånta judarna dess utvaldhet. Paulus talar om judarna som det äkta olivträdet, medan alla andra folk ”hedningarna” är inympade grenar (Rom 11). [Se denna text av Lillemor Hallin]

 

Åter till rovdriften på vår jord, klimatförändringarna och den annalkande katastrofen. Tidigare har fokus för människan synd varit på sociala synder. Förtryck, ojämlikhet, utnyttjande, slaveri, krig. Genom kunskapen om vad som händer med klimatet och vår jord tvingas vi nu fokusera på vår synd mot hela skapelsen.

Den judiskt-kristna traditionen är genomsyrad inte bara av människans synd och tillkortakommanden, utan också av hopp och att komma igen. Jag kan inte uttrycka det bättre själv utan väljer att citera slutorden i sr Madeleines föreläsning:

”Vi har redan trätt över gränsen. Insikten kan få oss att bli helt handlingsförlamade, att ge upp, eller att förneka fakta. Förnekelse, passivitet och vrede är väl kända reaktionsmönster och vi måste igenom dem innan vi kan agera och återfå ett realistiskt och handlingskraftigt hopp…

Tid av rannsakan, att överge en ohållbar livsstil för skapelsens skull, måste leda till en förmåga att komma igen, en ny spänstighet, det som på engelska heter resilience, ordagrant ‘återstudsande’ eller ‘elasticitet’. Den judisk-kristna traditionen är fylld av denna resilience. Förbunden ger oss hopp om att vi kan börja om. Enligt löftet är vi också sammanbundna till evig tid, mänskligheten och Gud.”

 

Läs också: [Björn Wiman: Bara ett nytt sätt att tänka kan hindra vår civilisation att gå bankrutt]

soderbysjon1

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Klerikalism – upphöjda präster ett gissel för kyrkan

Publicerat den 13 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Jag är tacksam för tidningen Dagen som har en saklig rapportering också om Katolska kyrkan. Som katolik är det en tidning jag inte vill vara utan. Nu senast har man i sin serie om bakgrundsdokumentation till olika fenomen i kristenheten presenterat ett dokument om klerikalism. För att inte drunkna i kyrkliga termer har man hittat ett lättbegripligt svenskt begrepp – ”upphöjda präster”.

Präster skall naturligtvis äras och upphöjas som goda tjänare i kyrkan, precis som varje döpt kristen, men när prästerna i kyrkan upphöjs till en oantastlig elit förvrider det hela tanken med vad kyrkan skulle vara. Påve Franciskus har själv pekat ut klerikalismen som roten till det onda i kyrkan i samband med pedofiliskandalerna och efterföljande tystnadskultur och ovilja att ställa ansvariga till svars. [Brev till Guds folk augusti 2018]

Klerikalismen är ett system som inte bara upprätthålls av präster som slår vakt om sin makt (även om sådana finns också), lekmännen bidrar i lika hög grad till att upprätthålla systemet genom att kräva att prästerna skall vara så.

De flesta präster är bra och inkännande, vill att lekmän skall engagera sig och försöker uppmuntra när så sker, men det är som om vi ändå alla sitter fast i systemet. Klerikalismen, som de flesta inser är av ondo, ligger ändå som en våt filt över kyrkan som tycks vara svår att skaka av sig. Biskop Anders Arborelius intervjuas i dokumentet, han uttalar sig ganska försiktigt men säger att också i Sverige finns en frestelse att sätta präster på piedestal. Många katolska lekmän intervjuas i dokumentet, både de som ser klerikalismen som ett mycket stort problem i Sverige, och de som vill tona ner det.

Är man katolsk lekman och dessutom kvinna är man ännu längre ner i det toppstyrda klerikala systemet. Det finns inte mycket av katolsk feministisk litteratur översatt till svenska, men på engelska språket är den rikhaltig. Feministteologen Elizabeth Johnson drar paralleller mellan den allmänna patriarkala strukturen i vår kulturs historia och det religiösa patriarkatet:

”Patriarkat är en form av social organisation i vilken makten alltid ligger hos den man eller de män som dominerar och med de andra i gradvis underordad rangordning ända ner till de som har minst makt och som utgör den breda basen. Denna klassiskt aristoteliska politiska filosofi, detta system innebär inte bara det naturliga härskandet av män över kvinnor utan för att vara mer exakt den frie mannen som det absoluta överhuvudet över hela hushållet med kvinnor, barn, manliga och kvinnliga slavar och annan icke-mänsklig egendom. Detta var en hörnsten i statens hela struktur. Detta traditionella mönster av en pyramid av olika sociala relationer inom stat, kyrka och familj har sedimenterat de härskande männens dominans så till den grad att det verkar helt naturligt…

Religiöst patriarkat är en av de starkaste formerna för denna struktur då detta patriarkat ser sig själv som gudomligt grundat och som en konsekvens av detta säger de härskande männen att deras makt har delegerats till dem av Gud (som undantagslöst benämns i manliga termer) och som utövas genom ett gudomligt mandat.” (Boken SHE WHO IS från 1992, fri översättning av citatet av Irène Nordgren)

 

Grunden för kyrkan är ”det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Med vigningen till präst och biskop följer tjänstegåvor och hierarkiska gåvor, men inte på så sätt att prästen i hela sin person blir tillhörig en oantastlig elit. Hierarkiska gåvor och karismatiska gåvor som tillhör hela Guds folk är lika viktiga (se Troskongregationens brev “Iuvenescit Ecclesia” från 2017 som beskriver relationen mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor).

Jag fördjupar mig inte mer i detta, utan anbefaller läsning av tidningen Dagens dokument som på ett utmärkt sätt belyser ämnet samt påvens brev till Guds folk (länkar ovan). Utöver det vill jag hänvisa till följande artikel av en katolsk präst från Benin i den katolska tidskriften LaCroix som också ger en bra sammanfattning: [Clericalism, an ongoing temtation].

bengtbåt

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Tala seriöst om abort

Publicerat den 12 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Abortfrågan är ständigt levande och kommer att vara så länge några envisas med att göra den till en icke-fråga och låtsas som att fostret bara är ”en del av kvinnans kropp”

Stefan Gustavsson skriver i Världen idag om Nyspråk som i Orvells roman 1984 när man försöker dölja vad det handlar om.

Flera kliniker beskriver på sina hemsidor medicinska aborter som att ”graviditeten stöts ut”. Men är det verkligen graviditeten som stöts ut eller blöder ut, frågar sig Gustavsson och fortsätter:

”I information till föräldrar som önskar föda sitt barn, talas det där­emot inte om att graviditeten växer eller att det är graviditeten som föds. Nej, här är språkbruket annorlunda. Det talas om foster (tidigt under graviditeten) och om barn…

En abort handlar inte främst om ett tillstånd – en graviditet – utan om ett embryo, ett foster, ett barn. Oavsett terminologi och antalet veckor handlar abort om vad vi gör med en ny liten medlem i vår mänskliga familj.
Det är talande att man på detta sätt försöker dölja verkligheten. Om abort vore oproblematiskt, om det vore en mänsklig rättighet eller en viktig frihetsreform, då skulle vi självklart vilja beskriva den och belysa den så klart som möjligt. Det faktum att vi i stället försöker dölja verkligheten med hjälp av språket borde vara en väckarklocka. Vad är det vi vill dölja? Vad är det vi skäms för?”

Orwell skrev ”I en tid av universellt bedrägeri är yppandet av sanningen en revolutionär handling.” Om ingen annan gör det måste det vara kyrkans sak att tala klarspråk.

Joel Halldorf skriver en ledare i Dagen på samma tema:

”Lärdomen är att etiska dilemman inte försvinner bara för att man ignorerar dem. Lägger man locket riskerar i stället hela grytan explodera.
De närmsta åren kommer medicinska framsteg, klimatkaos och utvecklingen inom arti­ficiell intelligens ställa oss inför dilemman som inte ens den mest irriterande gymnasist skulle kunna tänka ut. Det kommer kräva mycket av oss: ödmjukhet, välvilja och en beredskap att samtala om laddade frågor.
Låt oss börja med ett seriöst samtal om abortgränser i ljuset av neonatalvårdens framsteg. Om inte annat blir det en generalrepetition inför vad som komma ska.”

Det skarpaste uttalandet sista tiden kommer från påve Franciskus som i veckans onsdagsaudiens talade om femte budet och lyfte upp det motsägelsefulla i den rådande abortpolitiken, att man har rätt att ta ett mänskligt liv i livmodern, i de mänskliga rättigheternas namn. Redan att förakta livet är i sig ett sätt att döda på, sade påven, och nämnde det skandalösa antalet människor som lever under ovärdiga förhållanden. Det är inte civilt att döda oskyldiga. Men att kalla något för terapeutiskt, civilt, eller helt enkelt mänskligt, som abort, som istället innebär att det oskyldiga och försvarslösa livet avslutas i sitt ursprung är inte rätt, menade påven.
”Du kan inte kalla det rättvist att göra sig av med en människa, om än liten, för att lösa ett problem. Det är samma sak som att anlita en yrkesmördare för att lösa problemet”, sade han.

Det handlar inte om att fördöma eller göra livet svårare för kvinnor i utsatta situationer, men det gäller att kunna se flera dimensioner samtidigt. I ett rikt land som Sverige som kommit långt i jämställdhet mellan kvinnor och män och med höga aborttal och minskande födelsetal måste man se på abort i andra perspektiv än i fattiga länder med dålig mödrahälsovård och där kvinnors situation är präglad av förtryck och manligt godtycke.

Att uttala regler och etiska bud är en sak som måste balanseras av en pastoral hållning som är grundad i en förståelse för människors, och när det gäller abort i synnerhet kvinnors reella situation i livet. Jag är därför glad att som sista länk i denna exposé  få hänvisa till en debattartikel i Dagen av Lovisa Bergdahl (forskare och pedagog, katolik, ledamot i Signums redaktionskommitté)  och Sofia Camnerin (teolog,  bitr kyrkoledare för Equmeniakyrkan, bitr rektor EHS) som tar upp den aspekten och ger balans åt frågan. Författarna nämner att de nyligen var med och arrangerade ett seminarieum om kvinnas plats i kyrkan i kölvattnet den globala #metoo-rörelsen. Där uppmärksammades att inte heller kyrkan är en skyddad plats för kvinnor. Katolska kyrkans egen ”#metoo-rörelse”, protesterna mot prästers sexövergrepp och tystnadskulturen har tydliggjort att kyrkan inte heller är en skyddad plats för barn. De fortsätter:

”Att Nobels fredspris precis har delats ut till två personer som outtröttligt arbetar mot sexuellt våld visar på det ohållbara i att diskutera abort utan relationella och pastorala perspektiv. Varför utsätts kvinnor för sexuellt våld? Varför har kvinnor genom historien behövt ta ett större ansvar för sexualiteten än män? Varför gör kvinnor abort, trots att de vet att det innebär att ett nytt liv släcks? Skälen är ofta relationella. Kvinnan tror att mannen lämnar henne om hon behåller barnet, eller så är hon rädd för att inte få ihop livet och vardagen med de perfektionistiska krav som samhället och arbetslivet i dag ställer.”

Jag konstaterar att båda perspektiven är lika nödvändiga, ett etiskt icke-förnekande perspektiv och ett pastoralt relationellt perspektiv som fokuserar särskilt på kvinnors situation i verkliga livet.

 

img_1269

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Positivt att inte bara påven utan nu också Italiens biskopar höjer sin röst i politiken och talar för humanitet och etik i flyktingmottagningen.

Publicerat den 11 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Vi är vana vid att Kyrkan i Italien och många andra katolska länder stått på maktens sida, särskilt när det gäller konservativa regeringar. Påven Franciskus pontifikat innebar ett brott mot den trenden. Han åkte till Lampedusa och kritiserade att Medelhavet hade gjorts till ett dödens hav, han konfronterade högerkrafterna i USA och han gav ut en miljöencyklika där han påpekar att omsorgen om miljön är en självklar del av socialläran.

popeusa

Desto mer glädjande då att nu Italiens biskopar (alltså lokalkyrkan i Italien, inte Vatikanen) höjer rösten i politiken i viktiga socialetiska frågor.

Regeringen vill i princip vill stoppa all invandring till Italien och skicka ut människor ur landet. Inrikesminister Salvini från främlingsfientliga regeringspartiet Lega har presenterat ett nytt lagförslag, som kommer att göra det lättare att deportera asylsökande utan giltiga papper.

Katolska biskopar har tidigare kritiserat den långtgående främlingsfientliga politiken regeringen vill driva, och nu talar de om ”domedagspolitik”. Ordföranden i Italienska biskopskonferensen, Kardinal Gualtiero Bassetti säger att biskoparna känner sig kallade att uttala sig om politiken, för att förhindra att makthavarna känner sig ”frestade att utnyttja rädslor eller faktiska problem i vissa grupper och ge illusoriska löften i syfte att vinna kortsiktiga politiska mål”.

Självklart kan ett land inte ta emot fler invandrare än man kan integrera, därför måste politikerna också ta ansvar för restriktioner och gränser, påven har t.ex. hittills inte kritiserat Sveriges nu restriktivare migrationspolitik. Däremot är det viktigt att kyrkan höjer sin röst när politikerna tar lätt på människovärdet och rider på främlingsfientliga strömningar.

Italien är ett annorlunda land än Sverige. Man är mera luttrade när det gäller olika extrema eller galna politiker och partier. I Sverige handlar det mera om allt eller intet, jämför beröringsskräcken för SD. Kyrkan har också ett stort inflytande, och man lyssnar till vad kyrkan säger.  I Italien är påvens uttalanden ofta första nyheten i tv- och radio-sändningar och man berättar hela tiden var påven är och vad han säger.

Biskoparnas utspel var starkt, och i kyrkans tidning Familia Christiania fanns rubriken: ”Gå bakom mig, Satan” – ett bibelord som alla förstod syftade på Salvini.

Charlotta Smeds, chefsredaktör för Vatican News på svenska intervjuas i Dagen och ger en del inblickar i hur kyrkan tänker när man uttalar sig och hur italienare tänker:

”Det viktigt att komma ihåg att när biskopar uttalar sig är budskapet alltid vertikalt: relationen mellan Gud och människan finns alltid med. De vill påminna om hur Gud ser på människan. Katolska präster i Italien är inte heller politiska på så sätt att de tar parti för eller emot vissa kandidater eller partier. En katolsk präst säger aldrig till sina troende vad de ska rösta på. De säger: ‘följ ditt samvete’. Kyrkan är alltid väldigt försiktig. För det finns förstås många som har röstat på Salvini.”

Italien har upplevt ett enormt tryck när det gäller asylsökande, till det kommer hög arbetslöshet och ekonomiska problem. Italien är ett land i kris, säger Charlotta Smeds men tillägger att  italienarna är ett folk som är duktigt på att hantera kriser. De blir inte förlamade av dem. De är ofta först på plats vid kriser som till exempel en tsunami. De är vana vid kontinuerlig krislösning. Folk hjälper när det behövs. De är också ett folk som trots ett ibland hårdfört tonläge när det gäller migration ändå hjälper till när situationen kräver det. – Om de ser någon kravla sig upp på en klippa kommer de med filtar – även de som stödjer Salvini, säger Charlotta.

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Klimatet, skarpt läge

Publicerat den 10 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

FN:s klimatpanel IPCC´s mellanårsrapport lyfter fram allvaret med den pågående uppvärmningen av jorden där människans utsläpp av växthusgaser spelar en avgörande roll. Isarna vid polerna smälter allt fortare, permafrosten släpper vilket leder till att enorma mängder metangas frisläpps och risken finns att ganska snart passerar vi en tröskel där människan inte har situationen i sin hand utan vi rubbat en balans där krafter i naturen själv tar över. Rapporten visar att om vi lyckas begränsa uppvärmingen till 1,5 grader istället för till 2 grader fram till år 2100 så får det stora effekter i form av lindrigare konsekvenser och minskad utsatthet för många miljoner människor. Det är inte för sent, men rapporten konstaterar att ”det kommer kräva brådskande och kollektiva klimatansträngningar utan motstycke inom alla områden”.

Men världssamfundet, majoriteten av världens stater som är kvar i Paris-överenskommelsen kan inte ens prestera tillräckliga beslut för att nå upp till 2-gradersmålet. Nyss kunde EU inte enas kring en tillräckligt kraftig begränsning av bilarnas utsläpp fram till 2030. Det skulle behövas 50% minskning, men man kunde bara enas om 30% eftersom Tyskland, en stor bilproducent och en del östeuropeiska länder bromsade.

Dessutom tenderar de nya högerpopulistiska ledarna att negligera riskerna med temperaturhöjningen. USA under Trump har övergett klimatöverenskommelsen, och om segraren i presidentvalet i Brasilien, Bolsonaro vinner i andra omgången hotar han att överge överenskommelsen.

Vi har alltså två problem:

  1. De klimatmedvetna staternas tröghet att fatta tillräckligt kraftfulla beslut.
  2. Högerpopulistiska ledares benägenhet att tänka kortsiktigt och bagatellisera problemet vilket kan få avgörande betydelse om den högerpopulistiska vågen fortsätter att kunna manipulera massorna på grund av övriga partiers flathet, korruption och inbördes splittring.

Det är skarpt läge nu men mänskligheten tycks fortfarande sova. Svenska kyrkan har länge talat om klimatet, och Katolska kyrkan har lagt till omsorgen om miljön som ytterligare en viktig byggsten i socialläran. (Påve Franciskus miljöencyklika Laudato Si.)

Kyrkorna har fått hållas, man har nog tyckt det varit bra att de talar om moraliska frågor, bara det inte påverkar oss själva och vår bekvämlighet, och kristna själva berömmer sig ofta av att ha bra tankar och hög moral om människovärde, flyktingpolitik och miljö.  Men det är skarpt läge nu och det hjälper inte med att ha bra deklarationer och låtsas som man lever i en värld där man har hur mycket tid som helst på sig för att förverkliga innehållet i de förträffliga deklarationerna.

Kyrkorna har en nyckelposition att vara profetiska röster i detta avseende. Men då måste man själva vakna och inse vad som behövs för att gå från att halvsovande författa vackra deklarationer i en värld som sover till att tyda tidens tecken och se vad som verkligen behöver göras för att påverka och väcka människors samveten.

FNs miljöpanel tillhör de profetiskt medvetna. Påve Franciskus också. Samtidigt blir dessa instanser motarbetade särskilt från högerpopulistiska krafter. Trump och Bolsonaro har många anhängare som vill förvilla och bryta udden av miljömedvetenheten.

Högertraditionalistiska krafter inom Katolska kyrkan motarbetar påve Franciskus, och en av de punkterna på agendan är att kyrkan skall inte lägga sig i miljöpolitiken.

Några citat ur Laudato Si:

The entire material universe speaks of God’s love.

—-

I urgently appeal for a new dialogue about how we are shaping the future of our planet

—-

I would like to enter into dialogue with all people about our common home

—-

The earth, our home, is beginning to look more and more like an immense pile of filth.

Sagt av Benedikt XVI:

The misuse of creation begins when we no longer recognize any higher instance than ourselves, when we see nothing else but ourselves

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Katolska kyrkan, sexövergreppen och den kvardröjande tystnadskulturen och cover up-mentaliteten. Aktuellt läge

Publicerat den 8 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under hela sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. En diskussion pågår om att detta under årens lopp inte kan ha varit okänt för de medarbetare och överordnade han haft i sin närhet, och det har på så sätt gett näring åt diskussionen om tystnadskultur och låt gå-mentalitet. Läs denna mycket intressanta intervju med kardinal Joseph W Tobin, ärkebiskop i Newark i North Jersey Record, den ger stor inblick i problematiken. Detta har lett till en svår kris i Katolska kyrkan i USA som nu är splittrad i olika läger.

Även påven har anklagats för att ha slätat över och sett mellan fingrarna på sexuella övergrepp. Det slog ner som en bomb när en f.d. påvlig nuntie i Washington, ärkebiskop Carlo Maria Viganò i augusti publicerade ett 11-sidigt brev där han bl.a. anklagade påve Franciskus för att redan 2013 ha fått information om McCarrics misskötsamhet utan att göra något. Viagno krävde i brevet påvens avgång.  Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a. Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. Kardinal Sodano är nu 90 år men fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet.  När påve Franciskus nu tvingas begrunda vad ansvarsutkrävande för cover up av sexövergreppskandalerna implicerar, så måste förr eller senare även Sodano komma i fokus anser flera bedömare.

Mycket av detta har varit känt sedan tidigare, men anklagelsen mot påve Franciskus att han med berått mod skulle ha sett mellan fingrarna på anklagelser om sexuella övergrepp utan att agera bedöms av många som att det finns för lite underlag i Viagnos brev för att belägga. Sannolikt träffade Viagno påven 2013 som han sade och kanske också nämnde McCarricks beteende, men det handlar ju om hur påven i så fall utvärderade detta. Hela tiden får ledande personer inklusive påven massor med information om rykten och anklagelser, och det handlar om hur man bedömer trovärdigheten, kanske han konsulterade andra källor som sade något helt annat. Och man kan fråga sig: Om Viagno hela tiden känt till detta, varför agerade inte han och begärde företräde för USA´s biskopskonferens?

Samtidigt måste man säga att det självklart måste vara tillåtet och t.o.m. en plikt att kritisera även påven när man märker missförhållanden. Att påven länge agerat långsamt och trögt i den fortsatta handläggningen av pedofiliskandalerna har många både katolska och externa bedömare länge sagt.

Detta år har kommit flera chockartade rapporter från t.ex. Chile och USA, nu Tyskland och i Indien hörde vi nyligen om en nunna som anklagar en biskop för våldtäkt men där det tydligen gått väldigt trögt att utreda detta.

Det begås idag betydligt färre pedofiliövergrepp i kyrkan än under slutet av 1900-talet, men handläggningen av låt gå mentaliteten och att skydda dem som varit ansvariga ligger fortfarande kvar som en ouppklarad del av denna tragiska historia.

Påve Franciskus verkar nu mera beslutsam och tycks inse vidden av problemet. Efter att tidigare ignorerat en kraftig opinion från offer för övergrepp i Chile lät påven efter sin resa dit förra året tillsätta en utredning, vilket resulterade i att hela Chiles biskopskonferens såg sig föranledd att ställa sina platser till förfogande. Efter den s.k. Pennsylvaniarapporten och uppmärksammandet av McCarrics olämpliga beteende som täckts upp under alla år har Vatikanen 6 oktober publicerat ett pressmeddelande där man sagt att man skall göra en ännu grundligare utredning och ta fram all tillgänglig dokumentation. I pressmeddelandet heter det ”as Pope Francis has said: ‘We will follow the path of truth wherever it may lead’ (Philadelphia, 27 September 2015). Both abuse and its cover-up can no longer be tolerated and a different treatment for Bishops who have committed or covered up abuse, in fact represents a form of clericalism that is no longer acceptable”, och man blundar inte för att det kan komma fram egna försummelser: ”The Holy See is conscious that, from the examination of the facts and of the circumstances, it may emerge that choices were taken that would not be consonant with a contemporary approach to such issues.” 

I pressmeddelandet refereras också till att påven kommer att ha ett möte med presidenterna för hela världens biskopskonferenser i februari nästa år. Man påminner också om påvens brev till hela Guds folk angående kyrkans kris som gavs ut i augusti, och att det som sades där fortfarande är aktuellt: ”The only way that we have to respond to this evil that has darkened so many lives is to experience it as a task regarding all of us as the People of God. This awareness of being part of a people and a shared history will enable us to acknowledge our past sins and mistakes with a penitential openness that can allow us to be renewed from within” .

Jag vill ytterligare hänvisar till ett par artiklar som väldigt bra kommenterar och sammanfattar det aktuella temat.

Först en artikel av en familjeterapeuten Gail Grossman Freyne. publicerad i LaCroix international,  [Towards credibility and a clean conclave] som tar upp mekanismerna bakom trögheten att gå till botten med problematiken. Jag tänker att sexövergreppsskandalerna och cover-up-mentaliteten verkligen är Katolska kyrkans #metoo. Precis som i samhället i övrigt finner vi att så många män som tidigare gått under radarn lyfts upp i ljuset och anklagas. Kulturprofilen, Brett Kavanaugh… De flesta biskopar och kardinaler har naturligtvis inte varit förövare, men med tanke på problemets storlek kanske väldigt många tagit emot rapporter och fått höra rykten där frågan uppstått om de borde ha agerat mer utifrån det. Här måste till en rimlighetsbedömning, och det får ju inte bli en häxjakt, men utifrån det nya läget som är frågar sig författaren hur det skall gå till att välja en ny påve bland kardinalerna, fri från att ha haft ett finger med i tystnadskulturen.  Men en sak är säker, som Gail Grossman Freyne skriver, för att man skall kunna gå vidare och såren helas, så måste till både rättvisa och sanning:

”Any psychotherapist will tell you that a true apology entails each cleric who abused or covered up to step forward to tell their victims what they did, how they hurt them and why.

There can be no justice without truth and both are essential for healing. But it seems that our bishops are hoping to rush towards healing, by-passing the elements of truth and justice.”

Den andra artikeln publicerades nyligen i NewYork Times och sammanfattar mycket bra läget utifrån USA´s horisont.

————————

Till sist några ord om att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Alldeles oberoende av sexövergreppsskandalerna har funnits en kampanj mot påve Franciskus som anses alltför globalistisk och heretisk mot katolsk tradition. Denna supertraditionalistiska rörelse är besläktad den antiglobalistiska, nationalistiska och protektionistiska   strömning vi nu ser i politiken världen över.   Det är ingen slump att kontakter har förekommit med Trumps förre informationschef Steve Bannon som nu åker världen runt och propagerar för hur den klick som driver detta skall kunna manipulera massorna genom ett skickligt utnyttjande av sociala media. Det är i detta perspektiv man får se Viagnos öppna brev med krav på påve Franciskus avgång [Se mitt tidigare inlägg om detta].

Vatikanen har nu specifikt svarat på Viagnos öppna brev genom ett motsvarande öppet brev från kardinal Marc Ouellet, prefekt för Biskopskongregationen.  Men detta är en annan historia som jag tänkte återkomma till. I skrivande stund dyker denna artikel upp som kan förse den intresserade med ytterligare information under tiden. En Vatikankännare rapporterar om spelet bakom kulisserna vid den pågående biskopssynoden som handlar om de unga i kyrkan [A pope under siege tries to revive a paralyzed Church]

Vi lever i en mycket allvarlig, men också mycket spännande tid. Glöm inte att vi alla är uppmanade av påven att be för kyrkan varje dag under denna oktobermånad.

bengtveranda

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Heliga Birgitta och den den andligt bärande grunden för Europa

Publicerat den 7 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Heliga Birgitta (1303-1373), den 7 oktober 1391 helgonförklarades hon av påven Bonifacius IX. Hon är skyddspatron för Sverige, och Johannes Paulus II upphöjde henne till en av Europas skyddspatroner tillsammans med den helige Benedikt, Katharina av Siena, Edith Stein, Cyrillos och Methodios.

Följande predikan hölls av Msgr Mirek Dudek på hennes festdag 7 oktober 2018 i Stockholms katolska domkyrka. Predikan fokuserar på vilken betydelse Birgitta kan ha för oss idag, och för Europas moderna historia.

————————————————-

Predikan följer här:

birgittaVisa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den. Detta var den heliga Birgittas bön, som visar på inriktningen i hennes liv. Men vad kan detta innebära för oss som lever 700 år senare? Har vi något att lära oss och ta till oss?

Hon är ju i alla fall Sveriges skyddspatron och Europas skyddspatron tillsammans med den helige Benedikt, Katharina av Siena, Edith Stein, Cyrillos och Methodios. Dessa stora gestalter har betytt mycket för Europa. När påven Johannes Paulus II upphöjde dem måste han ha haft en tanke, en idé för Europa. Att vittna om Gud på olika sätt var dessa helgons liv i bön, i sanningsiver, offervilja och missionsiver. Johannes Paulus förstod att efter kommunismens sammanbrott – mycket, tack vare honom, – kommer hela Europa att förvandlas men frågan är till vad? Det är en chans och en risk. Vad kommer det starka och sammanhållande bandet vara? Det kan inte baseras bara på ekonomi och nyttotänkande. Det blir tomt i längden. Det måste få finnas en gemensam andlig bärande grund.

Johannes Paulus förstod att efter kommunismens sammanbrott – mycket, tack vare honom, – kommer hela Europa att förvandlas men frågan är till vad? Det är en chans och en risk. Vad kommer det starka och sammanhållande bandet vara? Det kan inte baseras bara på ekonomi och nyttotänkande. Det blir tomt i längden. Det måste få finnas en gemensam andlig bärande grund.

Efter Andra världskriget kom tanken upp om ett Europa som inte mer skulle få uppleva krig, ett Europa i fred, ett fritt och solidariskt, i ett ömsesidigt utbyte länderna emellan, beroende av varandra i någon form av union. Men ett Europa som skulle vara byggt på kristen humanistisk grund, med en människosyn som har sin grund i evangeliet. Europa var en gång kristet och alla krig till trots hade man ändå en gemensam grund att stå på och hänvisa till. Det var politikerna De Gasperi, Schuman och Adenauer som lade grunden till detta nya Europa som kom att växa fram. Idag är dessa män nästan bortglömda och ändå pågår en saligförklaringsprocess för de två förstnämnda.

Varför berättar jag detta, när det är den heliga Birgitta vi firar? Tre områden skulle jag vilja lyfta fram som var synnerligen viktiga för Birgitta: Hennes stora kärlek till Kristus den korsfäste, han som gav sitt liv av kärlek till människorna. Detta var inspirationen till barmhärtighet och nåd som källa till allt liv.

Det som var viktigt för henne var hennes Familj, Kyrkan och Samhället. Dessa tre områden låg henne varmt om hjärtat.

  • Familjen som grunden till ett gott människoblivande.
  • Kyrkan som skänker oss Guds liv och barmhärtighet på vår väg genom livet.
  • Samhället som den mänskliga gemenskapen i ett ansvar för varandra.

Dessa tre områden familjen, kyrkan och samhället hör ihop och utgör ändå en enhet tillsammans. Om familj, kyrka och samhälle drar åt olika håll uppstår lätt förvirring och otrygghet. Det som förenar dessa tre områden av vårt mänskliga liv är en kärlek till sanningen, en kärlek till goda värden, alltså det som är gott och sant för det mänskliga livet och en kärlek till rättvisa. Sanningen är alltid överordnad allting. Om sanning och rätt underordnas politiska eller andra ideologier, blir allt till slut manipulerbart. Det öppnar för lögn, fakenews, och språket förändras så småningom, så att orätt plötsligt kan kallas för rättighet. Språket förändras och mentaliteten hos människorna förändras. Lögnen blir sanning, bara den upprepas tillräckligt länge.

Om familj, kyrka och samhälle drar åt olika håll uppstår lätt förvirring och otrygghet. Det som förenar dessa tre områden av vårt mänskliga liv är en kärlek till sanningen, en kärlek till goda värden, alltså det som är gott och sant för det mänskliga livet och en kärlek till rättvisa. Sanningen är alltid överordnad allting. Om sanning och rätt underordnas politiska eller andra ideologier, blir allt till slut manipulerbart.

För att lyfta fram en av dessa vägar i den heliga Birgittas liv har jag kort valt ut den som pekar på hennes mod. Hon är orädd och vågar – vågar säga ifrån till dem som man i vanliga fall inte vågar säga ifrån till, Kung och Påve och kyrkliga dignitärer. Synd är synd och orätt är otätt. Omvänd er. Trampa inte på lag och rätt! Visa ödmjukhet! Lev i överensstämmelse med evangeliet. Påve återvänd dit där du hör hemma, fly inte från ditt uppdrag, ta ditt ansvar. På det sättet var hon en profet.

Påven Johannes Paulus har ju upphöjt den heliga Birgitta till Europas skyddshelgon – undrar just varför? Kan det möjligtvis vara så att Europa mer eller mindre har avsagt sin tro på Gud och blivit sig självt nog? Det är så mycket som ifrågasätts eller undergrävs som att det är konservativt eller gammalmodigt i det moderna Europa.

Kan det möjligtvis vara så att Europa mer eller mindre har avsagt sin tro på Gud och blivit sig självt nog?

Den traditionella familjen ifrågasätts, Kyrkan krymper, och samhället blir alltmer vilset och otryggt. Blandningen av kulturer blir till en stor, kanske alltför stor utmaning. Om sanning och rätt i grunden endast bestäms och definieras av majoritetsbeslut eller av en ideologi i i olika färger blir följden den att det är den starkares lag som vinner, även om det kan vara hur dumt som helst. I dagens Sverige och Europa skall man visa tolerans åt ett håll, medan andra åsikter diskrediteras hånfullt.

Europa, en gång kristet har blivit något annat. Vårt kära fosterland likaså. Det förändrar inte vår tro men det är tråkigt att det blivit så. Och det uppstår ett tryck på kyrkorna att tänka om. Ni måste tänka som vi och anpassa er till det som är politiskt korrekt i vår tid, annars stänger vi era skolor, annars får ni inga bidrag, annars tolererar vi er inte, annars får du inte jobba kvar som lärare eller barnmorska etc.

I det nya Europa med denna oerhörda blandning av kulturer och religioner och språk måste det få växa fram djupt andliga öar, som förmår att stråla ut evangeliet på ett trovärdigt och värdigt sätt.

Hur finner vi oss till rätta i detta som sker? Det skulle inte skada om vi var och en skulle våga vara lite mer av den heliga Birgitta. Våga uttrycka vår mening och inte känna oss underlägsna bara därför att vi kallas för konservativa eller gammalmodiga, eller intoleranta. Vi är inte detta, men vi vill försvara det som den kristna kulturen och tron har burit fram, i respekt för livet från konception till död. Vi måste våga säga ifrån mer. I det nya Europa med denna oerhörda blandning av kulturer och religioner och språk måste det få växa fram djupt andliga öar, som förmår att stråla ut evangeliet på ett trovärdigt och värdigt sätt.

Det är inte politiken som skapar rätt och sanning utan rätt och sanning som skapar god politik. Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.

Jag tror att vi får vara vaksamma och inte låta lura oss bara för att man ändrar på språket. Vad jag till slut menar är att vi kan lära oss lite mer av den heliga Birgittas mod och frimodighet, men den heliga Birgitta får nog också anstränga sig lite mer från himlen för oss, när hon nu är Sveriges skyddspatron. Hon får ställa upp lite mer för ett Europa som håller på att tappa en del av sin värdegrund. Det är inte politiken som skapar rätt och sanning utan rätt och sanning som skapar god politik. Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ratzingers klassiker ”Introduktion till kristendomen” nu på svenska

Publicerat den 5 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

ratzingerintroEinführung in das Christentum: Vorlesungen über das Apostolische Glaubensbekenntnis var ursprungstiteln på denna klassiker som kom ut första gången 1968 av Joseph Ratzinger, senare påve Benedikt XVI. Jag har den tidigare på engelska, men inte orkat läsa från pärm till pärm då det är en mycket tätskriven och ordrik text.
Jag har nu tagit mig an den på svenska i Stefan Jarls utmärkta översättning (Veritas förlag). Ratzinger är verkligen pedagogisk och kryddar sitt resonemang med berättelser från skönlitteraturen. Även om mångordigheten kan uppbringa ett visst motstånd i början, så lovar jag att det lönar sig att ta sig igenom textavsnitten. Man behöver bara ge sig tid och lugn och ro. Har man kommit över initialmotståndet blir boken en riktig bladvändare.

Typiskt Ratzinger går han grundligt tillväga och utforskar alla detaljer. Redan i första kapitlet ägnar han mycket tid åt att reflektera över vad satsen ”Jag tror” betyder om man frikopplar den från dess sammanhang med den trosbekännelseformula den ingår i och från dess sammanhang med liturgin. Det blir en undersökning av vad tro och otro är och en genomgång av hela utvecklingen som som lett fram till den moderna verklighetsuppfattningen och dess syn på sanning och vetande.

Jag bjuder på ett smakprov.  Om tro och otro:

”Om nu den troende bara kan omsätta sin tro i handling på intets, frestelsens och tvivlets ocean… måste vi understryka att inte heller en människa som saknar tro lever i en värld som är ett slutet helt. För hur mycket hon än bröstar sig över att vara en tvättäkta positivist som sedan länge övervunnit det övernaturligas alla frestelser och lockelser och numera bara befattar sig med det omedelbart vetbara, så kommer hon aldrig att helt kunna bilägga frågan om positivismen verkligen innebär sista ordet. På samma sätt som den troende ibland kvävs av tvivlets saltvatten som oceanen utan uppehåll låter strömma in i munnen på honom eller henne, så tvivlar ibland även en icke-troende på sin otro, på att världen verkligen är ett slutet sammanhang som han eller hon föresatt sig att förklara i sin helhet.
…
Precis på samma sätt som en troende människa ständigt hotas av otron och tvingas leva med den som en ständig frestelse, så är tron ett hot för den människa som inte tror och för hennes skenbart en gång för alla stängda värld. Kort sagt: Ingen undkommer den mänskliga existensens dilemma.”

Ratzingers formuleringskonst är strålande när han i bilder skall uttrycka olika filosofiska och kunskapsteoretiska sammanhang. Som när han beskriver övergången från det medeltida synsättet att varat är sanningen till det antropocentriska synsättet att sanningen är de fakta som kommer ur vad vi människor gör och upptäcker:

”Den himmel som verkade vara människans ursprung rasade så att säga återigen ner över henne och kvar i hennes händer fanns bara en jord full av fakta – och hon satte spaden i jorden för att försöka förstå den mödosamma historien om sin egen tillblivelse.

Jag hade en gång i min ungdom själv förmånen att lyssna till Joseph Ratzinger då jag sommaren 1973 deltog i Salzburger Hochschulwochen. Temat det året var Freiheit des Menschen och Ratzingers föreläsning hade rubriken Tradition und Fortschritt.

Ratzinger är enligt mig en av vår tids största teologer, och jag har många referenser till honom i mina bloggtexter. Tidigare har jag skrivit om en annan bok som kom på svenska på 1990-talet: Kallad till gemenskap och som handlar om kyrkans väsen, ecklesiologi.

2013 skrev jag ett inlägg om Ratzingers tankar om Katolska kyrkans katekes: Katekesen är ingen lagbok.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , , , | 1 kommentar

Förbön för kyrkan. Påven vädjar till katoliker att be dagligen under oktober månad

Publicerat den 3 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Kyrkan befinner sig i kris. De många sexuella övergreppen på barn och unga genom åren och tystnadskulturen och ovilligheten att ställa ansvariga till svars har gröpt ur förtroendet för Katolska kyrkan. Även påven själv anklagas för att vara en del av tystnadskulturen. Samtidigt finns andra kyrkopolitiska maktkamper och intriger i kyrkan av helt annat slag som använder sexövergreppskandalerna som språngbräda. Jag går inte in på det här, men jag vill uppmärksamma påvens vädjan till alla oss katoliker att delta i förbönen för kyrkan. Det behövs verkligen nu.

Till och med påvens vädjan om förbön misstänkliggörs: En del säger att det är påven själv som är problemet, och att vädja om förbön är att ta fokus från hans skuld i det hela. Men jag säger att om vi inte ens kan enas om gemensam förbön för vår älskade kyrka, utan göra en sådan vädjan till ett stridsäpple mellan olika kotterier, då har vi sannerligen stora problem.

Ber vår påve och våra herdar om förbön för kyrkan och mot de onda andemakterna, så bör vi katoliker svara på det på ett moget sätt och verkligen be. Det är ansvarslöst att gå in och bryta udden av en sådan vädjan genom att direkt misstänkliggöra budbäraren. De onda andemakterna är givetvis inte att likställa med våra meningsmotståndare i kyrkans mångfald, utan det ligger på ett helt annat universellt plan. Ber vi mot våra meningsmotståndare ber vi illa och sekteristiskt och vi blir inte bönhörda. Bönen dispenserar oss självklart inte heller från att också agera. Handling och bön må bli ett. Tro utan gärningar är död (jfr Jak 2:20). Konstruktiv kritik måste få framföras, också om det gäller påven själv.

Under oktobermånaden rekommenderas vi av påven att be med Maria och Ärkeängeln Mikael varje dag varje dag med ovanstående intentioner. Man kan utgå från Rosenkransbönen (se beskrivning nedan) och tillfoga följande två böner, till Maria och till Ärkeängeln Mikael, Kyrkans beskyddare:

Till ditt beskydd flyr vi, heliga Guds Moder. Försmå inte vår ödmjuka bön i vår nöd, utan befria oss alltid från alla faror, du ärorika och välsignade Jungfru. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden, var vårt värn emot djävulens snaror och ondska. Må Gud betvinga honom, därom ber vi ödmjukt, men du, de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.

 

De Nordiska biskoparna har uppmärksammat påvens vädjan om förbön [påvens brev till Guds folk augusti 2018] och anbefaller fredag den 5 oktober som en fastedag och söndag den 7 oktober som en bönedag för påvens intentioner. [Nordiska biskoparnas brev här].

 

Utdrag ur påvens brev här:

Storleken och omfattningen av händelserna kräver att vi tar ansvar för detta på ett globalt och gemensamt sätt. Även om det är viktigt och nödvändigt i varje omvändelseprocess att veta vad som hände, räcker det inte. Idag uppmanas vi som Guds folk att bära våra bröders och systrars smärta, sårade i kött och ande. Om svaret i det förflutna var underlåtelse, vill vi idag att solidariteten i dess djupaste och mest krävande form, blir vårt sätt att skriva historia, idag och i framtiden. Och detta i en miljö där konflikter, spänningar, och särskilt de som är offer för varje form av övergrepp kan hitta en hjälpande hand som skyddar dem och läker dem från deras smärta (Evangelii Gaudium, 228).

En sådan solidaritet kräver att vi fördömer allt som kan äventyra en persons integritet. Den kräver en kamp mot alla former av korruption, särskilt den andliga ”eftersom det är en bekväm och självtillräcklig blindhet där allt verkar tillåtet: svek, förtal, själviskhet och många subtila former av självcentrering, eftersom till och med ‘Satan uppträder som en ljusets ängel’ (2 Kor 11:14).” (Gaudete et Exsultate, 165)

Paulus uppmaning att lida med dem som lider är det bästa motgiftet mot vår vilja att fortsätta upprepa Kains ord: ”Skall jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4: 9). Jag är medveten om det arbete som utförs i olika delar av världen för att säkra och genomföra de nödvändiga åtgärderna för att garantera barn och sårbara vuxna trygghet och skydd. Jag är medveten om ”nolltoleransen”, och att man anmäler de som begår eller döljer dessa brott. Vi har varit långsamma med att genomföra dessa åtgärder och nödvändiga sanktioner, men jag är övertygad om att de kommer att bidra till en mer skyddande kultur i nuet och i framtiden.

Samtidigt med dessa insatser måste varje döpt kristen känna sig delaktig i den kyrkliga och sociala omvandlingen vi är i så stort behov av – en förändring som kräver en omvändelse på såväl personlig som på samhällelig nivå och som leder oss till att se i samma riktning som Herren. Som Johannes Paulus II sa: ”Om vi verkligen har betraktat Kristus, måste vi lära oss att se honom särskilt i ansiktet på dem som han själv ville bli identifierad med” (Novo Millennio Ineunte, 49). Att lära oss att se det Herren ser, att vara där Herren vill att vi ska vara, att omvända hjärtat inför honom. För att kunna göra detta är det nödvändigt med bön och botgöring. Jag inbjuder Guds heliga folk, trogna honom, till en botgöring av bön och fasta, som Herren befaller. Må det väcka vårt samvete, vår solidaritet och vårt engagemang för en kultur som beskyddar och som säger ”aldrig mer” till varje form av övergrepp.

Det är omöjligt att föreställa sig en kyrklig omvändelse utan ett aktivt deltagande av alla medlemmar i Guds folk. För varje gång vi har försökt ersätta, tysta ner, ignorera eller minska Guds folk till en liten elit, har vi byggt församlingar, program, teologi, andlighet och strukturer utan rötter, utan minne, utan ansikte, utan kropp – ja utan liv.

 

 

Om Rosenkransbönen:

rosenkransRosenkransbönen som ofta praktiseras av oss katoliker förenar den muntliga med den inre eller betraktande bönen. Under det man läser muntliga böner, betraktar man huvudhändelserna i Kristi och Guds Moders liv, lidande och förhärligande. Alltefter de mysterium man betraktar, kallas rosenkransen den glädjerika, den smärtorika, den ärorika eller Livets och ljusets mysterium.

Läs detaljer om hur Rosenkransbönen är strukturerad här.

Alla är vana vid att be fasta böner, och bönen Fader vår känner alla kristna, katoliker känner också Var hälsad Maria och Ära vare Fadern. Men vi vill också be för konkreta böneämnen som rör vår vardag. Många är vana vid fritt formulerade böner, det har också sin plats, men om vi framhärdar för mycket i bara fria böner blir det lätt sterilt och våra egen ansträngningar att hitta på mer att säga blir  mentalt tröttande och hindrar fokuseringen på det andliga.

Bön i tungor finns när Anden inspirerar, men för den enskilda bönen eller bön i en gemenskap, familjen etc är Rosenkransbönen en utmärkt struktur som kombinerar en fast yttre struktur som är lätt att gå in i oberoende av hur inspirerad man känner sig från början, samtidigt som man begrundar trons hemligheter.

Den glädjerika rosenkransens hemligheter
Kristus blir människa i Nasaret (Lukas 1:26-38)
Maria besöker Elisabet (Lukas 1:39-56)
Jesus föds i Betlehem (Lukas 2:1-20)
Jesus frambärs i templet (Lukas 2:22-40)
Jesus återfinns i templet (Lukas 2:41-52)

Den smärtorika rosenkransens hemligheter
Jesu lider dödsångest i Getsemane (Matteus 26:36-46)
Jesus pryglas (Matteus 27:26)
Jesus hånas och kröns med törnekronan (Matteus 27:27-31)
Jesus bär sitt kors (Lukas 23:26)
Jesus korsfästs och överlämnar sin ande (Matteus 27:33-56)

Den ärorika rosenkransens hemligheter
Jesus uppstår från de döda (Matteus 28:1-10)
Jesus upptas till himlen (Apostlagärningarna 1:6-14)
Jesus utgjuter Anden på pingstdagen (Apostlagärningarna 2:1-11)
Jesus upptar Maria till himlens härlighet (Uppenbarelseboken 12:1)
Jesus kröner Maria till drottning (Jakobs brev 1:12)

Livets och ljusets hemligheter
Jesus döps av Johannes (Matteus 3:13-17)
Jesus förvandlar vatten till vin i Kana (Johannes 2:1-11)
Jesus förkunnar i ord och gärning Guds rike (Markus 1:14-15)
Jesus förhärligas på berget (Matteus 17:1-9)
Jesus instiftar eukaristin (Matteus26:26-30)

Samtidigt som man ber rosenkransen kan man bestämma sig för att göra det för en viss intention, personliga böneämnen eller mera allmänna ämnen som rör samhället eller kyrkan, som nu påvens böneintention för läget i kyrkan.

pietadomk

Pieta i Stockholms katolska domkyrka

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 1 kommentar

Katolska kvinnor ett B-lag, precis som det var med Damfotbollen i förhållande till Herrfotbollen tidigare

Publicerat den 2 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Förr innebar Fotbolls-VM alltid herrarnas VM. Damfotbollen uppmärksammades nästan inte alls. Förr var sponsringen och arvodena för herrarna skyhögt högre än för damerna. Det finns fortfarande orättvisor, men damerna håller på att komma ikapp.

Jag har tidigare haft några artiklar om nätverk för kvinnor i Katolska kyrkan, och regelbundet äger konferenser rum i Rom, jag har tidigare skrivit om detta. Uppmärksamheten för detta är dock mycket liten, man skulle kunna jämföra det med hur det var för damfotbollen tidigare.

Men kvinnorna är på frammarsch. Igår var på nytt en konferensdag i Rom. Jag tänkte skriva om det, men eftersom min blogg-kollega Irène Nordgren redan skrivit ett bra och informativt inlägg på Katolsk Vision länkar jag till det för att undvika dubbelarbete.

Det är mycket intressant som tillförs det kyrkliga och teologiska samtalet genom att ta del av det kvinnorna framför. Vi lär återkomma till det.

bengtjan17

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar