S:ta Thérèse av Lisieux

Publicerat den 30 september, 2018 av Bengt Malmgren

thereseFöljande är en sammanfattning av information på Stockholms katolska stifts hemsida. Om Thérèse. Om föräldrarna. Bilden: En ny bok om Thérèse som kan beställas via KPN.

Lilla Thérèse – eller Thérèse av Jesusbarnet är ett mycket älskat helgon. Hon föddes i Alençon, Frankrike 1873. Hennes föräldrar; Zélie och Louis Martin var fromma människor. Pappa Louis var urmakare och mamma Zélie var auktoriserad tillverkare av Alençonspets. De fick nio barn men fyra av barnen dog i späd ålder. När Thérèse föddes fanns fyra äldre systrar i familjen. Äldst var Marie, 13 år, därefter kom Pauline, 12 år, sedan Léonie, 9 år och den nästa yngsta flickan var Céline, 4 år.

Mamman dog i cancer när Thérèse var fyra år. Saknaden efter henne blev oerhört stor och Thérèse blev känslig, blyg och tillbakadragen. Hon utsåg Pauline till sin andra mamma och blev mycket fäst vid henne. Därför blev omställningen mycket svår när Pauline, i oktober 1882, beslutade sig för att gå in som nunna i karmelitklostret i Lisieux. Thérése var redan då, som nioåring, övertygad om att även hon själv, mycket snart, skulle bli nunna.

Den leende madonnan
Vintern 1882-1883 blev Thérèse svårt sjuk. Hon hade svår huvudvärk, krampanfall och hög feber och man fruktade att hon inte skulle överleva. Det fanns en staty av Jungfru Maria i rummet där Thérèse låg. Den 13 maj 1883 fick Thérèse plötsligt se hur madonnan kom leende emot henne: ”Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet, men det som trängde in till min själ var den heliga Jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta”. Detta mirakulösa tillfrisknande upplevdes som ett under och Jungfru Maria kom att betyda mycket för lilla Thérèse.

Dragningen till klostret
Efter ytterligare några år gick även den äldsta systern Marie in i karmelitklostret och detta gjorde det svårt för Thérèse att berätta för sin far att även hon hade samma önskan. När hon ändå gjorde det förstod han att det låg verkligt allvar bakom hennes önskan. Vid samtalet satt de i en trädgård och fadern plockade en liten blomma från trädgårdsmuren och förklarade att Thérèse var en liten blomma som Gud hade stor kärlek till och tog stor omsorg om.

Livet i karmelitklostret
I klostret omfamnade Thèrèse det ansvar som anförtroddes henne. Hennes tro prövades genom faderns sjukdom och död 1894 men Thérèse växte ändå i sin helighet, upplyst av Guds ord och evangeliet att låta kärleken vara alltings centrum.

I de texter hon skrev i klostret lämnade hon inte bara efter sig sina barndomsminnen utan även en ingående beskrivning av sina själsliga upplevelser. Hon formulerade ”Den lilla vägen” och lärde ut den till de noviser som hon hade hand om.

i juni 1895 skrev hon sina första självbiografiska skrifter (”Manuskript A” som adresserades till hennes syster Pauline). Under denna period började hennes hälsa vackla och hon drabbades även av trostvivel. Tvivlen skrev hon mycket om och de varade ända till hennes död. I april året därpå presenterade hon sitt ”Manuskript B” som omfattade breven till hennes syster Marie. Dessa texter visade hennes stora andliga mognad.

Påsken år 1896 blev Thérèse svårt sjuk i vad som visade sig vara tuberkolos. Hennes hälsa försämrades gradvis men hon arbetade ändå vidare -under stora svårigheter – med ”Manuskript C” som beskrev hennes upplevelser i klostret.

I juli flyttades hon till sjukhuset. Hennes systrar tillbringade så mycket tid med henne som de kunde och skrev också ner mycket av det hon sade. Hon levde med bara en halv lunga men orkade ändå ständigt tänka på andra och hon accepterade tålmodigt sina svåra plågor. Inför sin bortgång skrev hon ”Det är inte döden som ska komma och hämta mig utan den gode Guden”. Hon uttalade att hon i himlen skulle vara kärleken i Guds hjärta och att hon ville ”överskölja världen med rosor”.

Thèrése dog den 30 september 1897 vid en ålder av 24 år. Hennes sista ord innan hon somnade in var ”Min Gud…, jag älskar dig”.

Den lilla vägen
Thèrése visar stillsamt på en väg till himlen, en väg som hon kallar ”den lilla vägen”: Den vägen går ut på att förtrösta på den himmelske Fadern och överlåta sig som ett barn i hans händer. Kärleken är det som för till himlen, inte mina egna gärningar.

Den lilla vägen är ett kärleksfullt ja till Guds vilja i varje ögonblick av vardagslivet, utan att söka prestera något eget eller vara något särskilt. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt till goda gärningar men, när man misslyckas – vilket man ofrånkomligen gör – då tappar man inte modet utan bekänner sitt misslyckande och försöker igen.

Thèrése betonade den personliga gudsrelationen. Hon visste att hon själv var kallad till helighet, men framhöll samtidigt att hennes väg var en ”ordinär” väg, en väg för alla syndare som vill älska Kristus.

Saligförklaring och helgonförklaring
Redan 1907 kallade påve Pius X Thèrése för ”vår tids största helgon”. I mars 1923 öppnades hennes grav som en förberedelse för hennes saligförklaring. Vid öppnandet av graven kände alla närvarande en stark doft av rosor.
Lilla Thèrése saligförklarades av påve Pius XI den 29 april år 1923 och 1925 helgonförklarades hon. År 1944 förklarade påve Pius XII Thérèse för Frankrikes andra skyddshelgon tillsammans med Jeanne d´Arc. Lilla Thérèse är även skyddshelgon för florister, AIDS-sjuka, föräldralösa och missionärer.

Kyrkolärare
Lilla Thérèse blev utnämnd till kyrkolärare (doctor ecclesiæ) i oktober 1997. Titeln ”kyrkolärare” är en hederstitel och man brukar tala om fyra villkor för att utnämnas till kyrkolärare: framträdande lärdom, hög nivå av helighet, renlärighet i tron samt att kyrkan uttryckligen förklarat någon som kyrkolärare. Thérése av Lisieux är en av fyra kvinnliga kyrkolärare inom katolska kyrkan. De övriga tre är S:ta Teresa av Avila, S:ta Katarina av Siena och S:ta Hildegard av Bingen.
Föräldrarna och syskonen
Också föräldrarna Louis (1823-1894) och Zélie (1831-1877) Martin har blivit helgonförklarade år 2015. De är förebilder för alla katolska föräldrar och det första gifta paret som har blivit kanoniserade.

Louis föddes i Bordeaux 1823. Han utbildade han sig till urmakare.
Zélie Guerin föddes 1831. Hon utbildade sig i att tillverka de berömda Alenconspetsarna. Hon blev mycket skicklig och spetstillverkningen kom att bli familjens huvudsakliga inkomstkälla.

Louis och Zelie gifte sig 1858 i Alencon. Familjen levde ett välbärgat liv men sörjde sina fyra små barns död och var tvungna att hantera dottern Léonie som hade svårigheter av olika slag. De vacklade ändå aldrig i sin tro, hängivenhet och fromhet. De visade omsorg om svaga och behövande dagliga bön i hemmet tillhörde familjens rutiner.

Zélie Martin drabbades av bröstancer och dog 1877 i en ålder av 45 år. Efter hennes död flyttade Louis och hans fem döttrar till Lisieux. Louis var en omtänksam far och försökte på alla sätt göra livet lättare för sina flickor.

Pauline var den första av döttrarna att gå in i karmelitklostret i Lisieux och Marie och Thérèse följde samma väg. Strax efter att Thérèse hade inträtt i klostret drabbades Louis av en hjärnblödning. Därefter fick han en åderförkalkning som gjorde honom rullstolsbunden och som även orsakade psykiska problem. Han led svårt av sin sjukdom och dog 1894. Céline, som hade hjälpt och vårdat fadern inträdde efter hans död även hon i karmelitklostret. Också Léonie valde senare att gå i kloster. Hon trädde in i Visitationsklostret i Caen. År 2015 öppnades en process för saligförklaring av Léonie.

 

[Bilden: S:ta Teresa och hennes föräldrars reliker i Katolska Domkyrkan Stockholm 29 sept 2018. Läs mera här.]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

S:ta Teresa och hennes föräldrar, relikvallfärd i Norden. Låt det leda till en andlig fördjupning av vardagslivet, ej reduceras till ett ytligt jippo

Publicerat den 21 september, 2018 av Bengt Malmgren

theresereforaldrarrelikvallf_logo

S:ta Teresa av Liseux (1873- 1897), Lilla Teresa, eller Teresa av Jesusbarnet som hon också kallas är ett av kyrkans mest älskade helgon. Hennes liv var kantat av lidande och svårigheter. Mamman dog i cancer då hon var 4 år, och själv var hon sjuk och dog redan vid 24 års ålder.  Hon helgonförklarades 1925 och 1997 upphöjdes hon av Johannes Paulus II till kyrkolärare.

 

Kyrkolärare (doctor ecclesiæ) är i Katolska kyrkan beteckning för de främsta auktoriteterna inom kyrkan (delvis sammanfallande med kyrkofäderna). De är teologer inom katolska kyrkan, vilkas verk varit av stor och grundläggande betydelse för hela katolska kyrkan. Männen dominerar den långa listan på kyrkolärare, men från slutet av 1900-talet har även kvinnor tilldelats denna titel. Utnämnandet av Teresa av Jesusbarnet är därför representativt för denna trend.

Några exempel på kyrkolärare:

Ambrosius av Milano
Augustinus
Thomas av Aquino
Anselm av Canterbury
Bernhard av Clairvaux
Hilarius av Poitiers
Johannes av korset
Teresa av Ávila
Katarina av Siena
Hildegard av Bingen

Teresa har fått en avgörande betydelse för den katolska uppfattningen om helgon och helighet i modern tid och inspirerar människor i hela världen att våga sig på helighetens väg. Hennes föräldrar Zélie och Louis Martin har också uppmärksammats som mönster för helighet i vardagslivet och även de helgonförklarades. Det var 2015.

Relikerna tas emot i Stockholms katolska domkyrka fredag 28 september och finns utställda i kyrkan under lördagen. Därefter fortsätter relikerna sin färd genom Sveriges land och till de övriga nordiska länderna. Se programblad för detaljer.

thereseJag ägnar inte utrymme åt att beskriva S:ta Theresas liv här, utan hänvisar till Stockholms katolska stifts hemsida där det tecknas porträtt både av Teresa och föräldrarna. Jag vill också göra er uppmärksamma på en ny bok om S:ta Teresa (beställs via KPN). Den presenteras av kardinal Anders Arborelius på Katolska stiftets pastoralcenter i Gamla Stan, Stockholm den 3 oktober. (Teresa tillhörde karmeliterorden, precis som kardinal Arborelius).

Katolska kyrkan i Sverige är medveten om att materiella ting som reliker är kontroversiellt och lätt missförstås häruppe i Norden, i motsats till i Sydeuropa där det inte finns samma misstänksamhet mot det konkret kroppsliga. Att mycket hade gått till överdrift och institutionaliserats på ett sätt så att den andliga dimensionen kom i skymundan var det inte bara Luther som såg, utan det var en genomgående inomkatolsk kritik under 1500-talet (jfr Erasmus av Rotterdam). Anders Piltz, präst och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift skrev om detta i antologin Doften av rykande vekar, Reformationen ur folkets perspektiv som kom ut till 500-årsminnet av reformationen 2016 (kapitlet ”Örat tar över. Trons avmaterialisering på 1500-talet” ss 45-92)

Inför den nu aktuella relikvallfärden tar Anders Piltz upp ämnet på nytt i en artikel i Signum, Den svårbegripliga vördnaden. Den tyske liturgiforskaren Rupert Berger påpekade 1969 att det som för det plastiska symboltänkandet i medelhavskulturen är självklara uppenbarelseformer blir i den ”germanska kulturen” norr om Alperna lätt till magi, till ”amulett”. Därför spelar relikvördnad efter Upplysningstiden inte längre någon roll i vår nord­europeiska kulturkrets, konstaterade han.

Piltz reflekterar:

”Men vi lever nu, 50 år senare, i en annan tid och en annan kulturell situation, också här i de nordiska länderna, som inga­lunda längre utgör någon entydig ”germansk” eller luthersk miljö. När den länge självklara respekten för den döda kroppen numera är på väg att försvagas eller försvinna, och det som med en makaber term kallas direktkremation – alltså att den döda kroppen förvandlas till aska för anonym spridning i naturen, utan alla ceremonier, det billigaste alternativet att ta farväl eller att låta bli att ta farväl – kan möjligen den kristna kroppsvördnaden få en förnyad aktualitet.

Kanske rent av genom chockverkan: genom den heliga familjen Martins besök i våra länder.”

Nja, någon chockverkan tror jag inte på. I vår sensationslystna kultur är nog risken att det snarare uppfattas som ett exotiskt jippo som möjligen kan fånga människors behov av nya upplevelser en flyktig sekund.

Desto viktigare då att vi katoliker inte tar det på det sättet utan använder den möjlighet som denna händelse erbjuder till en verklig andlig fördjupning som tar vara på det som dessa helgon kan lära oss som har relevans för vårt liv här och nu.

Jag kan tycka att Katolska kyrkan fortfarande har en slagsida av samma sort som innan reformationen: För stark upptagenhet av det konkreta som alla förutsätts intiutivt förstå och vörda utan  vägledning i hur det skall omsättas i det personliga livet här och nu och en förkrymt syn på fromhet som handlar om att oreflekterat älska kyrkans detaljerade påbud angående hur vanliga människor skall leva. Ibland framställs helgonberättelserna också i en sådan anda att man associerar till att det mera handlar om att befästa den klerikala makten än att ge verklig vägledning åt oss dödliga att bli bättre människor i vår vardag.

Människor idag hjälps inte till helighet av en klerikal detaljstyrning av sina liv. Det avfärdas av de flesta. Helgonens vittnesbörd är däremot oemotståndligt när man lär känna dem. Helgonen är inte annorlunda än vi, de genomgick samma lidanden och motgångar som vi, kämpade med samma frestelser som vi men trodde och hoppades på Gud och vågade välja kärlekens väg trots motgångar och svårigheter.  Deras val var inte lättare än våra val, de föll för frestelser precis som vi, med de reste sig förvissade om att Guds barmhärtighet och förlåtelse bär också genom det största mörker och de valde radikalt ljuset framför mörkret och kunde på så sätt bli vittnen som inspirerar oss att också gå den vägen. De lär oss att kan de, så kan vi.

Teresa och hennes föräldrar anknyter direkt till vardagsliv, familj och yrkesliv. Trots sjukdom och lidande framhärdade de i tron och fortsatte att göra sitt bästa för att vara goda och ansvarstagande människor. Fadern var urmakare och modern arbetade med hantverk och blev skicklig på tillverkning av Alençonspets . Teresa hade 8 syskon, men fyra av dem dog i tidig ålder. Föräldrarna strävade efter att fostra barnen till goda förtröstansfulla kristna, förmedlade till dem den kyrkans tro de själva kontemplerat i sina liv.

Den väg till helighet som Teresa lär har sitt centrum i vardagen. Den lilla vägen brukar den kallas och innebär ett kärleksfullt ja till Guds vilja i varje ögonblick av vardagens flöde utan att tvångsmässigt eller egoistiskt blåsa upp sig själv till att söka prestera något eller vara något särskilt. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt till goda gärningar men, när man misslyckas – vilket man ofrånkomligen gör – då inte tappa modet utan erkänna sitt misslyckande utan prestige och  försöka igen.

Heliga familjen Martin, Teresa, Zélie och Louis bed för oss att vi skall vara öppna för Guds ljus i våra liv och i varje ögonblick välja den väg som leder till helgelse så att vi kan vara till sann glädje och nytta för våra medmänniskor. Bed för hela kyrkan, vigda tjänare såväl som lekmän att vi alltmer får återspegla Guds kärlek såsom en levande gemenskap.  AMEN!

 

lobergdimma

?

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Kvinnor i kyrkan – angeläget tvärkyrkligt seminarium efter #metoo. Vilka diskurser är giltigförklarade, teoretiskt och i praktiken?

Publicerat den 18 september, 2018 av Bengt Malmgren
bilda10sept2018

Samtalspanelsen, fr.v.  Sofia Camnerin (Equmeniakyrkan), Lovisa Bergdahl (Katolska Kyrkan), Sally Adler (Koptisk-ortodoxa Kyrkan), Caroline Jörland (Evangeliska Frikyrkan), Sofia Lilly Jönsson (Svenska Kyrkan). Längst t.h. samtalsmoderator Sofia Walan.

Är kyrkan och kristen tro bra för kvinnor? Den provocerande frågan ställdes på ett panelsamtal i Stockholm 10 september arrangerat av Studieförbundet Bilda, Equmeniakyrkan, Katolskt forum och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd.   Det var ett tvärkyrkligt samtal där feministisk teologi och teori fick möta medvetenheten och erfarenheterna efter #metoo.

Samtalet spelades in och finns på YouTube här:

Att tala om jämställdhet och könsmaktsordning är mer kontroversiellt än man kan ana även i världens mest jämställda land som #metoo-debatten visat. Att erkänna jämställdhetsfrågan och att kvinnors situation i kyrkan är en väsentlig fråga att dryfta är en sak som få offentligt argumenterar emot, men att som man prioritera att lyssna till kvinnors specifika erfarenheter är inte självklart. Drygt 100 kvinnor hade kommit till seminariet och Irene Nordgren som också var där noterade i en Facebook-kommentar att endast 7 män kommit, varav 3 katoliker (varav jag var en).

Caroline Jörland som var initiativtagare till Frikyrkans #metoo kallat #sanningenskagoraerfria beskriver att ett hinder i frikyrkorna för att se problemet frikyrkorna är bilden av den egna självgodheten: Vi är ju kristna, vi är goda och kärleksfulla, detta kan inte vara något problem hos oss. Men det har visat sig att problemet finns också där, även bland högt uppsatta ledare.

Sally Adler, teologistudent, koptisk-ortodox sade att från hennes horisont känns inte problemet igen alls . Tar hon upp frågan om jämställdhet och kvinnans ställning med representanter för  hennes kyrka blir de frågande. ”Det går helt enkelt inte att ställa sådana frågor i vår kyrkotradition”, konstaterade hon.

Sofia Camnerin som forskar i feministteologi ställde sig frågan hur man kan skapa en inkluderande mångkulturell församling. Lovisa Bergdahl, lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i Signums redaktionskommitté menade att vår katolska kyrka i Sverige i hög grad är en mångkulturell miljö med människor från länder runt hela vår jord.

[Min reflektion: Ja, hon har rätt, så sägs ofta, samtidigt ser vi att det inte alltid är lätt för olika kulturella grupper att leva sida vid sida i kyrkan, konflikter saknas inte och vi har hela problemet med klerikalism, som hägnar in denna mångkultur i en ganska snäv fålla.] 

Lovisa menade att påve Franciskus har uppmärksammat kvinnors situation i kyrkan, han vill lyfta fram dem och låta dem få en mera framträdande position också i ledande befattningar. Samtidigt är det svårt att förstå hur detta praktiskt skall gå till, och kvinnoprästfrågan ligger helt vid sidan av detta och finns inte på dagordningen, konstaterade hon.

I Katolska kyrkan har vi inte haft något #metoo-upprop, men, konstaterade Lovisa Bergdahl, pedofiliskandalerna som nu kommer i dagen och uppmärksammas i en andra våg är Katolska kyrkans #metoo. Efter avslöjandena i början på 2000-talet trodde många att problemet var ur världen, det infördes handlingsplaner för att förebygga sexuella övergrepp i många stift, inkl Stockholms katolska stift, och frekvensen övergrepp har väsentligt sjunkit. Men präster och biskopar har ändå hållits om ryggen och inte ställts till svars för att mörklägga och skydda förövarna, fortfarande avslöjas nätverk med gay-inriktning av präster som håller ihop och skyddar varandra. I land efter land kommer nu rapporter som lägger allt detta i dagen (observera dock att många av de övergrepp som listas i rapporterna ligger långt tillbaka i tiden). Visserligen är det ofta gossar och unga män mer än flickor som har blivit offer för dessa övergrepp av präster, men det är ändå samma patriarkala maktmissbruk det handlar om som blottlagts i #metoo-rörelsen. Kvinnor är de starkaste kritikerna och höjer sina röster och säger att nu får det vara nog. Också påve Franciskus, av många uppskattad, har sina blinda fläckar. Nyss skrev ett stort antal kvinnor ett öppet brev till påven där de uppmanade till transparens och handlingskraft. Andra kvinnor visar sitt missnöje genom att lämna kyrkan. Kvinnor i medelåldern är den grupp som är starkast representerad bland dem som lämnar Katolska kyrkan. Det handlar inte bara om övergreppen, också om hierarkins insisterande på att detaljreglera kvinnors sexualitet, t.ex. preventivmedelsförbudet. Många katoliker struntar redan i detta, men sexövergreppsskandalerna ökar knappast hierarkins auktoritet i detta avseende.

——————————————

Jag tänker på Lena Andersson som i en kolumn i DN i fredags nämnde att allt som diskuteras i samhället tycks som Michel Foucault påpekade handla mera om en kamp om diskurser än om vad som är sant eller falskt. Vilka diskurser giltigförklaras, och vilka avvisas? Vem har tolkningsföreträde?

När det gäller sextrakasserier och manligt maktmissbruk anses i det svenska offentliga samtalet kvinnors berättelser och vittnesmål vara giltiga redogörelser för fakta, och civilsamhället bör lyssna och göra allt för att komma till rätta med det, således en giltig diskurs.

Ett exempel på motsatsen: När det gäller människors upplevelse av att vi har för mycket invandrare i landet och rädslan att detta kan rubba balansen i samhället så fördöms det kraftfullt som en icke giltig diskurs: De människor som säger så beskriver inte fakta, de förutsätts istället vara styrda av främlingsrädsla och rasism, således en icke giltig diskurs.

Men det är skillnad på det offentliga samtalets diskurser och vad människor egentligen tänker i praktiken. Angående invandring och integration är det nog betydligt fler som i praktiken bejakar diskursen att en för hög invandring hotar samhällets stabilitet än dem som röstar på SD.

På samma sätt med jämställdhetsfrågan. Intresset för kvinnofrågor bland många män (och en del kvinnor också) är lågt, vilket de få manliga besökarn på ovan refererat seminarium bara är en indikation på. Att #metoo-debatten över huvud taget var nödvändig är ett annat exempel. Mellan skål och vägg skakar många på huvudet och tycker att jämställdhetsdebatten är överdriven. I Katolska kyrkan lyfter påven visserligen fram kvinnan i ord, men i praktiken blir det inte mycket gjort. Det finns ett katolskt nätverk av kvinnor Catholic Women Speak av mycket framstående kvinnliga teologer, forskare och ledare inom olika samhällsektorer. Intresset från den manliga hierarkin är lågt och deras årliga konferens i Rom förbigås ofta med ganska stor tystnad.

Precis som vi hörde från Koptisk-ortodoxa kyrkan finns också katolska biskopar, präster och lekfolk, män såväl som kvinnor som skulle ogiltigförklara jämställdhetsdiskursen: Det är bra som det är de som klagar på att kvinnor är tillbakahållna har fel. Sexövergreppsskandalerna beror inte heller på manligt maktmissbruk eller något systemfel, utan det beror på att en gay-lobby fått fäste i kyrkan och förgiftar den. Kommer vi bara tillrätta med den, så är problemet ur världen. Så resonerar en del traditionalistiskt  inställda katoliker som samtidigt är kritiska till påve Franciskus pastorala utåtriktade hållning som man menar ruinerar kyrkan på dess innehåll.

Jag ser en parallell mellan den invandrarkritiska nynationalismen som fruktar nationalstatens kollaps om man tar in för många invandrare och den påvekritiska traditionalismen som fruktar att påve Franciskus globalism skall leda till Katolska kyrkans kollaps. (Se denna artikel).

Jag tänker att om människors upplevelser avfärdas som en ogiltig diskurs känner de sig alienerade och missförstådda. Då söker de sig gärna till extremrörelser som bekräftar deras upplevelse. Att ogiltigförklara upplevelsen tar inte bort problemet utan bara ökar konfliktklimatet i samhället. Vad som är sant och falskt avgörs inte genom att avvisa och godkänna diskurser.

Att män och kvinnor är olika är ett faktum, och spänningen mellan manligt och kvinnligt kommer nog aldrig att upplösas, det är en del av varats mysterium.

 

 

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Bön för Sverige efter valet

Publicerat den 14 september, 2018 av Bengt Malmgren
priscilla

Bedjare. Målning från Roms katakomber

Att be för vårt samhälle, våra institutioner och politiker är viktigt och aldrig fel. Offentliga tvärkyrkliga initiativ till detta finns många. Vi har Sverigebönen som anordnar bönemöten över hela landet på Nationaldagen, och den 3 september var jag själv med på en bönevandring genom Stockholms city inför valet och Riksdagens öppnande. Det finns ytterligare sådana initiativ.

Sveriges Kristna Råd rekommenderar nu följande bön att förrättas i alla Sveriges församlingar och kyrkor nu efter valet och fram till att en ny regering är på plats:

Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom väcker du vår längtan efter dig och kallar oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet.

Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – folkvalda, regering och riksdag och alla som bor här. Vi ber om ett frimodigt ledarskap som strävar efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.

Uppfyll oss med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Låt oss få känna din Andes ledning.

I Jesu namn.
Amen.

 

Man kan ju också be den privat och i samband med den gemensamma familjebönen i hemmen.

Jag tror det finns en kraft i bönen och när många kommer överens om att be i samma intention är det något alldeles extra (jfr Matt 18:19). Det betyder ju inte att vi människor skall sluta att anstränga oss själva och bara förtrösta på att en högre makt fixar det. ”Handling och bön må bli ett” som det heter i psalmen.

Jag påminner om Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare. Han sade: ”Förtrösta på Gud som om allt berodde på honom och inget på dig, och ansträng dig själv som om allt berodde på dig och inget på Gud.” Pröva det. Tillsammans är ni oslagbara.

jm2013

Jesusmanifestationen maj 2013 Kungsträdgården Stockholm

 

rosenbadbön

Bönevandring Stockholms city 3 sept 2018

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Politiskt oansvarigt att inte samtala med alla riksdagspartier

Publicerat den 13 september, 2018 av Bengt Malmgren

Vi befinner oss inte i någon kris, inga chock-ras på börsen för att det är lite turer kring att hitta en ny regering i Sverige. Media dramatiserar gärna.

Men det är ju inget enkelt parlamentariskt läge, och det krävs klokhet och statsmannaskap för att agera rätt. Jag har stort förtroende för Alliansen som en konstellation som klarar att samarbeta. Jag har också trots Löfvens nu hårda retorik förtroende för hans förmåga att samarbeta kring blocköverskridande överenskommelser i de stora och viktiga politiska frågorna när det väl gäller.

Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. De har lovat att sabotera varje försök till regeringsbildning om man vägrar samtala med dem. Mantrat ”Vi skall inte samarbeta med SD” är därför inget annat än hyckleri så länge man inte är beredd att komma överens över blockgränserna. Därför är man maximalt beroende av SD så länge man låter dem ha denna förlamande roll i det politiska spelet. Dessutom tror jag att fortsatt isolering av SD bara stärker partiets position i den allmänna opinionen ännu mer. Tove Lifendahl skriver i SvD:

Alternativet till att då och då fråga SD rakt ut hur de ställer sig i olika politiska frågor är att fortsätta den omständliga charaden och lägga oändlig energi på annat än att tydligt stå för sin politik och söka stöd för den.

Jag delar de synpunkter hon framför i denna ledarartikel. Som jag skrivit tidigare finns det många problem med SD (se mina två senaste inlägg om SD), deras högernationalism står långt från de övriga partierna i riksdagen. Men samtal, att stämma av läget och att ha en regering som jobbar med hoppande majoriteter där man kan göra överenskommelser med såväl SD som övriga partier kommer att bli nödvändigt. Det är inte detsamma som att ge dem inflytande över regeringens politiska inriktning.

bengtblommor

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Skall man inte kunna tala med Jimmie Åkesson? Främlingsfientlighetens demon bor i oss själva. Det hjälper inte med syndabockar.

Publicerat den 10 september, 2018 av Bengt Malmgren

Jag såg duellen mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson i Expressen TV kvällen innan valdagen. Det är något i Annie Lööfs högljudda retorik jag känner mig främmande för.

Det var inte en dialog, utan en monolog med en skrikande Annie Lööf som förbehöll sig tolkningsföreträdet att säga vad Jimmie Åkesson menade och vilken typ av parti SD är, nämligen ett icke anständigt rasistiskt parti som gört skillnad på folk och folk och somman absolut inte kan samarbeta med. ”Du är besatt av svenskhet” skrek hon, och sedan räknade hon upp allt Centerpartiet ville göra för att förbättra integrationen (underförstått, det vill inte Jimmie). Jimmie försökte svara att han också var för sådana åtgärder, men att det inte heller är fel att ställa krav på att man skall ta seden dit man kommer, men det klingade för döva öron.

Jimmie Åkesson och partiledningen hävdar att SD inte längre är ett främlingsfientligt parti och att man inte har några avvikande värderingar angående grundläggande demokratiska värden, och det finns gott om politiska bedömare som håller med.

Några applåderar Annie Lööf och tyckte hon var bäst. Men jag tror inte Annie genom den retoriken vinner några andra än de redan frälsta. Majoriteten av dem som röstar på partiet anser faktiskt att SD är ett demokratiskt parti som inte har någon avvikande uppfattning om alla människors lika värde, och jag tror de bara blir ännu mer benägna att försvara sitt val av Annies retorik som är fullt av härskartekniker.

Vänstern och Socialdemokraterna vill också gärna upprätthålla bilden av SD som ett rasistiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde och bakar in det i sin retorik. ”Vi vill inte ha något med rasistiska partier och göra som gör skillnad på människor” och liknande formuleringa är återkommande i retoriken. Det sägs som en självklarhet som inte är meningen att någon skall ifrågasätta. Man vill bygga upp ett tabu mot att ifrågasätta att SD är sådant.

En annan tankefigur är att om man bara så mycket som samtalar med ett sådant parti, så finns risken att man blir smittad så att detta främlingsfientliga gift sprider sig i hela samhällskroppen. De andra rumsrena partierna, tycks man mena, har ingen immunitet att stå emot, därför måste man akta sig.

Nonsens säger jag. Är man trygg i sina egna värderingar och tror på den värdegrund man säger sig dela behöver man inte vara rädd att möta alla människor där de står och med respekt argumentera för sin sak. Jag tror det är därför som Kristdemokraterna, som har en tydlig ideologisk förankring i den judisk-kristna etiken är mindre rädda för att prata med SD än de andra partierna. Som Joel Halldorf påpekat i en nyutkommen bok, den sekulära liberalismen fungerar bäst när det har yttre fiender, då kan den mobilisera massorna och inspirera till självuppoffring, men i segerns stund kollapsar den. Marknadskrafterna, materialism, konsumism räcker inte för att fylla tomrummet.

Jag säger inte att SD är oproblematiskt, som jag skrev i mitt tidigare inlägg drar de till sig många främlingsfientliga element, och de har en rasistisk historia, men den har de gjort upp med. De som tillhörde den falangen känner sig inte hemma i partiet utan har bildat AfS. Sedan kan man inte lita på att de om de kom till makten inte skulle försöka driva Sverige mot samma utveckling som i Ungern eller Polen, att de helt enkelt mera strävar efter egen makt än att respektera det demokratiska systemets nödvändighet att kompromissa, och attackerar den nödvändiga maktdelning mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Sådant gör att jag skulle vara rädd att ge partiet stort inflytande, men jag känner ingen rädsla för dialog och att ta de kontakter som är nödvändiga för att hantera det aktuella parlamentariska läget i landet.

SD behöver inte demoniseras, och medborgarna och väljarna fostras mera i humaqnitet och demokrati  av raka samtal i ömsesidig respekt där politikerna argumenterar med ideologisk medvetenhet. Ett gott xempel är DN från valdagen där huvudledaren handlade om Sveriges demokratiska system under 100 år.

Jag skulle också vilja nämna Peter Wolodarskis artikel om den hemlöse Gica från Rumänien som för några veckor sedan blev mördad av ungdomar i Huskvarna. Det hade föregåtts av åratal av trakasserier där man kallade personen råtta och misshandlade honom på olika sätt utan att samhället reagerade. Peter Wolodraski satte fingret på något väldigt väsentligt när han frågade sig varför inte mordet på Gica fick någon som helst uppmärksamhet i valrörelsen. Vad är det vi håller på att vänja oss vid?

Främlingsfientlighet har mycket djupare rötter än att bara vara en ideologi som man tillskriver extremistpartier. Någonstans anar vi att det berör också oss och att vår egen bekvämlighet och liknöjdhet är en del av det hela. Vi har alla en delaktighet i att ett alltmer förråat samhällsklimat tillåts breda ut sig. Vi vill inte se detta. Därför utser vi gärna syndabockar. Men lösningen på problemet är inte att ha beröringsskräck för SD, utan i att vara tryggt förankrade i våra egna värderingar och att i ord och handling stå för dem. Det innefattar raka respektfulla samtal om vår ideologi och värdegrund, vilket också innefattar respektfullt bemötande av våra kontrahenter och ta dem på orden och låta dem ha tolkningsföreträde till vad de själva säger.

pietadomk

Pieta Katolska domkyrkan, Stockholm

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 5 kommentarer

Vad menade Jimmie Åkesson egentligen? – Och vem har tolkningsföreträde?

Publicerat den 8 september, 2018 av Bengt Malmgren

Jag hajade också till vid det moment i fredagens partiledardebatt då Jimmie Åkesson sade att invandrare inte får jobb  därför att de inte passar in här. Uttalandet kändes grovt och generaliserande i mina öron. Han öppnade därmed tveklöst flanken så att de som menar att SD är ett rasistiskt parti fick vatten på sin kvarn. Annie Lööf reagerade reflexmässigt och slog näven i bordet. SVT´s sändningsledning fick kalla fötter och bestämde sig för att ta avstånd från uttalandet under pågående direktsändning. Detta förvånade mig också, eftersom det inte är solklart hur man skall tolka det han sade. Av den följande kontexten verkade det som att Åkesson inte menade något annat än vad andra partiledare tidigare uttryckt i debatten: Att det måste till något, språkundervisning, hjälp att lära känna det svenska samhället och kulturen, hjälp in på arbetsmarknaden, för att de skall ”passa in”.

Jag tror det alltid är så att man hör det man vill höra, och man utgår från sin förförståelse.

Är förförståelsen att SD är ett rasistiskt främlingsfientligt parti, så utgår man från det och hör då ett grovt främlingsfientligt uttalande.

Är det så att man tror på det som Jimmie Åkesson försökt säga att man inte står för främlingsfientlighet, utan blott för en ännu lite restriktivare migrationspolitik än de andra partierna som också är restriktiva, då lyssnar man till kontexten och tolkar inte i så grov riktning. Rimligtvis måste yttrandets avsändare vara den som har tolkningsföreträde, och lyssnar man till vad Jimmie Åkesson sagt i den efterföljande kontexten och efter debatten förklarat, så menade han att det skulle tolkas att det behövs integrationsåtgärder, det som alla redan var överens om, ingenting annat.

Man kan givetvis fortsätta att misstro Åkesson och inte ta honom på orden, utan hävda att hävda att han har en dold agenda som han inte säger.  Om SD menar allvar med att tvätta bort den främlingsfientliga stämpeln eller inte vet jag inte, men officiella företrädare för partiet säger det. Många nytillkomna väljare som inte är främlingsfientliga tror på det. En rimlig hållning är att ta människor på allvar i det de säger till dess motsatsen är bevisad. Annars blir det etablerade övriga samhället lätt en mobb. Om man inte aktar sig blir man själv som just det onda som man tolkar in i den andre.

Jag tänker att SVT gick för långt när man tog avstånd från ett enskilt yttrande utan att sätta in det i sitt sammanhang. Och gör er inga illusioner: Den som vinner på detta är tveklöst SD som nu får syndabockstämpeln på sig.

Klart är att det finns många främlingsfientliga personer inom SD, det finns de som aspirerar på politiska poster nu i valet som har grovt främlingsfientliga, även fascistiska sympatier. Både Aftonbladet och Expressen har innehållit avslöjande artiklar om detta sista veckan.

Att man är rotad i den del av världen, trakt eller nation man kommer från och att det tar lång tid innan man känner sig hemma eller rotad i ett nytt land är fakta och inget kontroversiellt. Det tar lång tid innan man blir ”svensk”. Richard Swartz hade en trevlig kolumn i DN idag där han talar om sin kroatiska fru som nog alltid kommer att känna sig som svensk utan är kroat i själ och hjärta. Inget fel i det.

Om man menar att det inte är lämpligt att folk eller människor av olika kulturell ”essens” blandas, utan att nationella grupper så långt som möjligt bör hållas åtskilda, att svenskar skall bo i Sverige, judar i Israel, afghaner i Afghanistan etc då är vi inne på en nationalism som jag förstår är nära det SD omfattar.

Om man menar att vissa folk är mer överlägsna och mer värda än andra, då är vi inne på rasism och nazism och sådana ideologier ger alltid näring åt främlingshat. Det är nog till och med så att främlingshatet kommer först, sedan intellektualiserar man det i en ideologi. Där känner jag mig säker på att SD inte är, däremot finns det en del element i partiets medlemskader som är åt det hållet. Ledningen har haft svårt att förklara varför dessa dras till just SD.

Även läran om kulturell essentialism kan ge näring åt främlingsfientlighet, ”de andra” borde egentligen inte vara här. Men rent teoretiskt behöver det inte vara så, man kan vara främlingsvän även om man teoretiskt tänker så.

Om man har grunden att alla människor och folk är lika värda, så är det kanske inte så stort problem hur man teoretiskt tänker. Problemet är främlingsfientligheten i sig vilket gör att människor kan bete sig som svin mot andra. Det tycks vara något som är djupt rotat i människan, ingen kan svära sig fri. En frisinnad liberal inställning är inte heller någon garanti för att inte sådant poppar upp. Efter Andra Världskriget sades det Förintelsen ”aldrig mer”. Sedan har vi gång på gång ändå fått erfara hur bestialisk människonaturen är. Kampuchea 1975-79 (Röda khmererna) , Rwanda 1994, Srebrenica 1995, Irak 2014 och nu Burma, folkmordet på Rohingier. I det sistnämnda fallet är det ingalunda bara några korrupta militärer som står för detta, utan hela folket tycks hata denna förföljda grupp. Religiösa ledare eldar på hatet och mottagaren av Nobels fredspris Aung San Suu Kyi förhåller sig kallsinnig.

Vi kan inte vara säkra på att Europa och Sverige är befriat från sådana strömningar för all framtid. Förändringar kan gå fort. Därför måste demokrati, människovärde och en anständighet i samhällsgemenskapen alltid vara något vi slår vakt om.

Var står Sverigedemokraterna i detta? Vad hade Jimmie Åkesson för syfte med sitt uttalande att invandrarna inte passar in?

  • Var det ett klumpigt övertramp som gjorde att han i onödan på nytt drog på sig kritik för främlingsfientlighet?
  • Eller var det ett medvetet planerat uttalande adresserat främst till den mera främlingsfientliga falangen i partiet vars väljarstöd man inte vill mista?

 

Förresten: I DN´s lördagsbilaga idag, ett mycket fint reportage om Hédi Fried, en av de sista kvarvarande överlevarna från Förintelsen.

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Marschen in i det auktoritära fascistiska samhället. Vilka underlättar, vilka gör motstånd?

Publicerat den 6 september, 2018 av Bengt Malmgren

Många i min ålder kommer kanske ihåg Gunnar Engblom, en punkrockare som under 1980-talet spelade i Stockholms tunnelbana. Han bildade sedan bandet Guran Guran, är numera bosatt i Peru men gör ibland gästspel härhemma som för ett par år sedan med låten Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta från slutet av 1980-talet som fått ny aktualitet genom segregationen i dessa stadsdelar.

Nu är bandet åter aktuellt med en låt som anknyter till valrörelsen. Det är en cover till Ola Magnells Nya perspektiv. Det är anarkorock som inte är så nådigt inställd till partiledarna, särskilt inte Åkesson. Men konsten är fri, och det perspektiv som målas upp, marschen in i ett auktoritärt fascistiskt samhälle och att dagens politiker mer eller mindre omedvetet bidrar till att det går den vägen är ett budskap som inte kan avfärdas utan bör begrundas. Därför delar jag videon.

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 2 kommentarer

Sexövergreppen: Läge för fortsatt genomlysning, eftertanke, ansvarsutkrävande, ej för kampanjande mot påve Franciskus

Publicerat den 5 september, 2018 av Bengt Malmgren

Efter det öppna brevet från före detta nuntien i Washington Vigano där påve Franciskus anklagades för att redan 2013 ha kännedom om den nu avsatte kardinalen McCarrick´s lössläppta kontakter med unga seminarister utan att agera så har kampanjer uppstått med krav på  att påven skall lägga alla kort på bordet, en del kräver även hans avgång.

Brevet som kom ut lagom till påvens hemresa från Dublin gjorde att påven fick frågor om det hela på den sedvanliga in-flight presskonferensen. Påvens svar framgår av denna video:

 

Min bedömning är att det ligger mycket i det Vigano säger, han är ingen lögnare. Däremot får man utgå från att han vinklar sanningen och har en egen agenda för varför han släpper detta just nu och inte tidigare själv reagerat utan bidragit till tystnadskulturen trots att han hade denna kunskap. Jag anser att brevet absolut inte innehåller tillräckligt med information för att kräva påvens avgång.  Vatikantjänstemän har delvis svarat i det man sagt att beskrivningen av vissa detaljer är felaktiga i brevet. Brevet har också givit upphov till spaltmeter efter spaltmeter av analyser på bloggar och i tidningar där varje påstående stöts och blöts in i minsta detalj. Utpekade biskopar har också uttalat sig och om man sållar bort sådant som är ren polemik, så finnsmassor av material att tränga in i för den som vill få en inblick i hur det går till bakom kulisserna i kurian och bland biskoparna i Katolska kyrkan.

Att påven själv måste föregå med gott exempel genom att bidra till klarhet och transparens genom att svara på adekvata frågor är ett rimligt krav som jag inte tror att han kan komma ifrån, jag tror inte heller han vill komma ifrån det. Att däremot snabbt i ett polariserat läge där det florerar massor med vinklade uppfattningar om vad saker står för hålla huvudet kallt och ge sig rådrum tycker jag är både klokt och rimligt. Läs brevet noga och analysera själva, sade han till journalisterna, tids nog kanske jag kommenterar.

Helt klart har det förekommit en massiv kultur i den klerikala delen av Katolska kyrkan av tystnad och tolerans mot höga personers olämpliga beteende.  Lägg därtill konkurrens, korruption och maktkamper där sexuellt utnyttjande och vad man vet och inte vet om det och vad man kan tänkas vilja yttra eller inte yttra läggs med i vågskålen så förstår man att detta är ett ganska tilltrasslat råttbo. Vem anklagar vem, och vad skall man tro på? Det är sannolikt att också påve Franciskus kommit i kontakt med detta genom att höra saker och varit tvungen att ta ställning till sanningshalt i vad han hört och övervägt hur han skall agera, och att det då också kan finnas situationer då det i efterhand kan bli uppenbart att han handlat fel eller oöverlagt.

Där det är bevisat att någon varit förövare eller skyddat förövare skall givetvis ansvar utkrävas, både civilrättsligt och kyrkorättsligt, men tystnads- och acceptans-kulturen i sig kommer vi inte åt genom att utse syndabockar, utan genom att metodiskt nu kartlägga detta. Trots att påve Franciskus bedömts vara senfärdig och sakna beslutsamhet att gå till botten med sexövergreppens rötter i Katolska kyrkan så tror jag ändå han är den som är mest lämplig att fortsätta den process av reformering och förnyelse av kurian och arbetsformer inom Katolska kyrkan han övertagit från sin företrädare.

En annan som råkat i skottgluggen är kardinal Joseph Tobin som kom till ärkestiftet Newark efter att McCarrick verkat där. Mike Kelly skriver i denna artikel  om biskop Tobin och den tystnadskultur som rådde, vilket gjorde att viktiga fakta om McCarrick´s beteende undanhölls även den nytillträdde biskopen. Vissa saker antyddes visserligen ryktesvis, men Tobin tänkte att det var alldeles för sensationsartat för att vara sant. Tobin ångrar nu att han ändå inte undersökte dessa rykten närmare för att få klarhet. Det finns så mycket material på internet att man lätt drunknar i alla detaljer och själv har svårt att följa med. Sedan måste man också bedöma källornas tillförlitlighet. Ilvillig ryktesspridning kan finnas inom Katolska kyrkan precis som i samhället i övrigt. Men denna artikel av Kelly är välskriven och informativ med tydlig avsändare och ger en bra inblick i den typ av tystnadskultur det rör sig om. Läs den om ni orkar och inte är rädda för att bli förskräckta. Men i dagens läge kanske inte något kan uppröra längre. – Och sanningen skall göra oss fria (jfr Joh 8).

Jag vill till sist också dela Biskop Anders Arborelius, brev till de troende i Stockholms katolska stift med anledning av det gift som spridit sig i kyrkan – de sexuella övergreppen. Smärtsamt, oacceptabelt, måste bekämpas. Förutom beredskapsplanen från 2001 tillsätts nu i stiftet en heltidstjänst för förebyggande arbete, skriver biskop Anders.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Hur förkunnar vi evangeliet idag? Kyrkan som både med- och motkultur. Intressant samtalskväll i S:ta Eugenia.

Publicerat den 31 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

I onsdags var jag på en intressant och givande samtalskväll arrangerad av Katolskt Forum i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Temat var ”MOT- OCH MEDKULTUR”

Frågeställningen var vilka utmaningar vi kristna står inför i samtiden. Är vi jordens salt som vi är kallade att vara? Vad innebär Kristi efterföljelse i förhållande till vår omvärld idag?

Kvällen var del i ett tyngdpunktstema som Katolskt Forum satsar på under året: Motstånd och efterföljelse. Samtalet skulle handla om alternativa levnadstilar bl.a. utifrån den omdiskuterade boken The Benedict Option av Rod Dreher (lyssna till läsarpodden där Joel Haldorf diskuterar boken med Patrik Hagman, ger en bra inblick i boken, recension i NY Times av David Brooks här ).

180829joellovisalthomaseugenia

Joel, Lovisa och Thomas. Foto: Joel Halldorf

Inbjudna var en panel bestående av Lovisa Bergdahl, doktor och lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i S:ta Eugenia församling, Thomas Idergard SJ, präst i S:ta Eugenia församling och Joel Halldorf ledarskribent i Dagen och lektor vid Teologiska högskolan samt nu aktuell med boken Gud: Återkomsten. Samtalsledare var Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Teologiska Högskolan.

Rod Dreher skriver för konservativa kristna i USA och temat är traditionalism kontra modernism.  Det handlar lika mycket om politik som teologi. Modernismen har inneburit ett förfall inte bara i det sekulära samhället utan också i kyrkan är bokens budskap, och nu handlar det om att bygga en motkultur, för att rädda världen och återge kyrkan dess förmåga att vara en frälsande kraft i samhället. För att det skall vara möjligt måste man också gå in i politiken.  Boken tar upp allmängiltiga stora teman som är brännande och nödvändiga att diskutera idag, men är på andra områden väldigt smal och återger en liten krets´trånga konservativa syn på politisk kristendom. T.ex. när det problematiseras att kristna bagare är en väldigt utsatt grupp i samhället eftersom de inte får vägra baka tårtor till samkönade par som gifter sig.

Inte då så konstigt att kvällens samtal inte handlade så mycket om boken i sig, däremot om de allmänna teman som boken tar upp och som är aktuella och engagerande också här från vår svenska horisont. Det är teman som mår bäst av att diskuteras inom ramen för en kristen mångfald där olika perspektiv kan brytas mot varandra, inte att de diskuteras i konservativa kretsar för sig och i vänsterradikala kretsar för sig för att sedan gräva ner sig i sina skyttegravar och i sina internetbubblor odla fördomar om varandra istället för att samtala med respekt för varandra och för sanningen.  Katolskt Forum erbjuder en utmärkt arena för sådana breda respektfulla samtal där vi som kristna kan mötas över samfundsgränser och över ideologiska gränser.

Kristendomen handlar oftast inte om antingen/eller sade Joel Halldorf, utan om både och. Jesus både Gud och människa, människan både syndare och rättfärdiggjord, och som kristna lever vi i världen men inte av världen. Vi är både en medkultur i det vi solidariserar oss med medmänniskan och en motkultur i det vi inte stryker människans ego och den ego-centrerade materialistiska kulturen medhårs, utan insisterar på att det finns sådana saker som synd och behov av omvändelse.

Jag associerade omedelbart till Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi och dess sentida uppföljare Evangelii Gaudium av påve Franciskus. I EN (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som kom ut strax efter Andra Vatikankonciliets avslutande sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro och vårt agerande i världen). Förutom Evangelii Gaudium från 2013 har påven gett ut två apostoliska maningar till, Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj 2016, och Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid.  Både Paulus VI och påve Franciskus betonar att se människan, särskilt den nödlidande och förtryckta människan, och solidarisera sig med henne, något som mött kritik från traditionalistiska och konservativa katoliker som i detta ser en eftergift åt den moderna kulturen med brott mot läran som följd. Det anknyter till kvällens tema. Det handlar ju inte om antingen eller utan om både och. Inom Katolska kyrkan, särskilt i USA verkar denna konflikt mellan kulturerna på sista tiden urarta till rena inbördeskriget på sista tiden (jag återkommer om detta). Därför är det så viktigt med sådana samtal som fördes denna kväll.

Också paneldeltagarna denna kväll lade olika betoningar på ämnet som anknöt till temat.  Lovisa Bergdahl öppnade överraskande genom att beskriva världen som en IKON. (Vad? Denna syndfulla mörka värld en ikon???). Visserligen en skamfilad ikon som behöver putsas på eller till och med restaureras, men ändå en ikon, tillade hon.

[Mina funderingar: Lovisa anknyter på så sätt till skapelseteologin, och på så sätt måste man förstå henne: Världen är Guds skapelse och Han såg på allt han skapat, och det var gott. Detta måste vi ju som kristna och gudstroende bejaka. Vilka är vi att inte bejaka världen som Gud själv har skapat och som han älskade så mycket att han sände sin Son för att rädda den? Jesus vände sig till de allra mest utstötta och syndiga, förbarmade sig över alla eländiga. Vilka är då vi att vi inte skulle befatta oss med denna världen?

Att ikonen är skamfilad får tolkas som syndafallet, och restaureringen symboliserar väl frälsningen. Men det blir en diffus berättelse i relation till det kristna kerygmat. Var kommer frälsning, synd och omvändelse in? Är det vi människor som restaurerar ikonen, var kommer Jesus in i bilden?]

Thomas Idergard betonade att som kyrka måste vi tala klarspråk om Jesus Kristus och frälsningen genom honom, om synd och omvändelse. Det är viktigt att kyrkan talar sanning även om det gör ont. För var finns möjligheten till förlåtelse och omvändelse om vi inte nämner synden vid dess rätta namn? En kyrka som inte förkunnar frälsningen i Jesus Kristus sviker sin mest grundläggande uppgift.

Thomas Idergard är jesuit och förtrogen med Ignatius av Loyola och hans undervisning om andarnas urskiljande och tillämpar det i själavården. Jesus ställer oss inför ett val: Att överge fixeringen på oss själva och istället genom Jesus fokusera på Gud och hans frälsningsplan med oss för att på så sätt ta oss ut ur vårt egos fängelse och uppnå frihet och frälsning. Ego-drama förvandlas till Teo-drama. För att kunna gå denna väg är det nödvändigt att vi blir uppmärksamma på vår egen synd och brist och genomgår en omvändelseprocess.

[Mina funderingar: Den första förkunnelsen av tron, det som kallas kerygmat är grundläggande. Paulus VI talar i EN om de kristnas vittnesbörd genom kärlekens gärningar åt medmänniskan, detta är i sig ett starkt vittnesbörd men är ändå otillräckligt:

”…ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)

Men flera i publiken tyckte att Thomas lät arrogant och att det kunde vara för starkt för människor att höra ett budskap så rakt på sak, risken finns att de inte lyssnar och vänder kyrkan ryggen. Detta är ett mönster som jag tycker man känner igen i många sammanhang: En enligt mig onödig polaritet mellan de som vill tona ner tydligheten i budskapet av rädsla att stöta bort människor och de som vill vara tydliga med budskapet och att man någon gång också måste konfrontera och utmana en människa för att hjälpa henne framåt.

Vår tid präglas mycket av att må bra, fokusering på jaget och att var och en är sitt eget projekt och att var och en blir salig på sin tro. Påve Franciskus som själv är jesuit tog upp detta i inledningen av Evangelii Gaudium:

 ”The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”]

 

Jag tror vi alla kompletterar varandra i Guds rike. Jesuiternas karism är just att våga utmana och konfrontera för att hjälpa en människa att urskilja andarna för att hjälpa henne framåt från ett läge där hon fastnat i ego-positionen. Från ego-drama till teo-drama. Andra har gåvan att trösta och hjälpa.  Men det handlar ju inte om att renodla så långt att den ene bara gör en sak, och den andre en annan sak. Jag är övertygad om att också jesuiter kan trösta och hjälpa utan att vara konfrontativa liksom att de som tröstar och hjälper vid en tidpunkt som är lämplig kan ge ett mycket tydligt och klart vittnesbörd om Jesus Kristus och är beredda att utmana och konfrontera. Allt handlar om den rätta tidpunkten: Att trösta och hjälpa har sin tid och att förmana och konfrontera har sin tid. Det gäller att ha en lyhördhet och vara ledd av Anden på ett sådant sätt att man förstår när man skall göra det ena och när man skall göra det andra. Då har man blivit en evangelist som verkar i den anda som påve Franciskus manar till i Evangelii Gaudium:

”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.”

Vi är alla med på denna resa. Det märktes inte minst under onsdagskvällen samtal som engagerade många. Nu skall jag fortsätta att läsa Joel Halldorfs nya bok Gud: Återkomsten och återkommer så småningom med en recension.

180829bengtörjaneugenia

Jag och Örjan Ekman i eftersnack tillsammans med Irène Nordgren som tog fotot.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar