Det duger inte med vackra ord som saknar täckning i en äkta vilja att agera i enlighet med dem. Är det något vi kan säga om människan, så är det att hon är trög och har mycket svårt att lära av sina misstag, det gäller även när det är blodigt allvar. I stort som smått får vi höra att det som inte fick hända igen faktiskt hänt och att man nu tillsätter en utredning för att se varför det hände igen. Tänk om lika mycket kraft och energi kunde ägnas åt att verkligen försöka få till stånd förändringar som man lägger på att avvakta och tillsätta utredningar.

Efter Förintelsen då 6 miljoner judar fick sätta livet till har vi gång på gång uttalat orden ”Aldrig mer”. Men det senare historien visar det fåfänga i dessa besvärjelseramsor:
Kampuchea 1975-79 (Röda khmererna), Rwanda 1994, Srebrenica 1995 och nu kan vi lägga till Burma 2017.

FN var ett gott initiativ, men organisationen är maktlös så länge enstaka stormakter lägger in sitt veto. Men det är nog inte hela problemet. Att stå upp för rättfärdighet och rätt är nog inte heller Västvärlden bäst i klassen på. Girighet, extrem individualism som sätter de egna intresset i centrum framför det allmänna bästa gör oss om inte likgiltiga så åtminstone ljumma inför andras lidande och världens framtid. Det gälle ju inte bara krig, utan också klimatet och vår åverkan på vår jord.

Vi behöver tala om värderingar i politiken och människor som rakryggat och modigt står uppför dem, inte bara i ord utan också i handling. Bland de nu levande är påve Franciskus mitt största ideal i detta avseende. Katolsk sociallära är ingen dålig värdegrund. För Europas del har jag också stor aktning för Angela Merkel.