Året då 500-årsminnet av reformationen uppmärksammades är nu till ända. Det duger inte att passivt fira ett jubileum och sedan gå vidare som om ingenting hänt, men utifrån ett avstamp i historien, de framgångar man rönt och de misstag som gjorts, blicka framåt.

Katolska kyrkan som institution brukar anses som stel och trög, en koloss man inte så lätt rubbar, medan många anser att Svenska kyrkans ledning vänder kappan efter vinden. Evangelikala frikyrkor sitter fast i sina bilder av vad reformationen var/är. De tre sola är kanske mera ett efterreformatorisk uppfinning än något som Luther stod för. Luther var en kyrkans man som inte förnekade läroämbete och sakrament. Sedan finns alla andefyllda kristna i alla samfund som strävar efter ett liv i Jesus efterföljd i vardagen och som förväntar sig av sina ledare att de menar allvar med enheten.

I en utvecklingsprocess behöver det finnas både de som ivrigt driver på och de som eftertänksamt bromsar för att ge stadga åt processen. Det viktiga är dock att det finns en dynamik mellan dessa båda, att man ömsesidigt är beredd att lyssna och lära, inte bara bevaka positioner, annars låses processen i oförenliga motsättningar.

Jag tycker att det görs faktiska framsteg på enhetens väg idag. Det gäller både om vi ser hur dialogen med olika samfund utvecklats på 50 års sikt och det som sker idag, som jag skulle vilja karakterisera som att vädra en doft av genombrott, en ny anda där fler och fler förstår att business as usual inte längre är möjligt där alla sitter i var sina hörn och bevakar de egna positionerna. Redan för fyra år sedan anade jag något av detta då jag föreslog reformationsjubileet som bortre parentesen i en period av 500 års schism.

Dopet är för närvarande det enda gemensamma sakramentet för alla kristna. Ett konkret steg vore att komma överens om att även Eukaristin, brytandet av brödet, kunde vara gemensamt. För andra kristna samfund har detta varit självklart länge, och Katolska kyrkan har av andra betraktats som den som stretar emot. Som utreds i dokumentet Från konflikt till gemenskap är det en större fråga som också inbegriper synen på sakrament och prästämbete liksom synen på kyrkans väsen. Därför förstår jag att Katolska kyrkan inte kan skynda fram.

Men att frågor är komplexa betyder inte att de är omöjliga att lösa. Gemensam Eukaristi är en viktigt steg på vägen till de kristnas enhet. Det är i längden svårt att förklara varför vi kristna som bekänner vår gemensamma tro på Jesus Kristus inte kan dela samma bord som en enda familj. Därför förstår jag många kristnas otålighet som jag också delar.

Det som hänt på senare tid är att påve Franciskus klart uttalar som en konkret målsättning att den fortsatta ekumeniska dialogen skall leda till eukaristisk gemenskap. Nyligen sade han det i samband med att han träffade företrädare för Metodistkyrkan, och i det gemensamma dokument mellan Lutherska Världsförbundet och Påvliga Enhetsrådet i Katolska kyrkan som gavs ut 31 oktober i samband med reformationsminnesårets avslutning citeras vad påve Franciskus och biskop Munib A Younan från Lutherska världsförbundet gemensamt statuerade i samband med den ekumeniska gudstjänsten i Lund oktober 2016:

“Many members of our communities yearn to receive the Eucharist at one table, as the concrete expression of full unity. We experience the pain of those who share their whole lives, but cannot share God’s redeeming presence at the Eucharistic table. We acknowledge our joint pastoral responsibility to respond to the spiritual thirst and hunger of our people to be one in Christ. We long for this wound in the Body of Christ to be healed. This is the goal of our ecumenical endeavours, which we wish to advance, also by renewing our commitment to theological dialogue.”

Det gemensamma dokumentet går igenom milstolpar under de sista 50 årens katolskt-lutherska dialog.

Man ser tillbaka på reformationen i ett ekumeniskt perspektiv, ej triumfatoriskt ur ett snävt samfundsperspektiv.

”Among the blessings of this year of Commemoration is the fact that for the first time Lutherans and Catholics have seen the Reformation from an ecumenical perspective. This has allowed new insight into the events of the sixteenth century which led to our separation. We recognize that while the past cannot be changed, its influence upon us today can be transformed to become a stimulus for growing communion, and a sign of hope for the world to overcome division and fragmentation. Again, it has become clear that what we have in common is far more than that which still divides us.”

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som undertecknades 1999 var banbrytande framhålls i dokumentet där det också sägs att den har tillika undertecknats av Metodisternas världsråd år 2006 och 2017 av World Communion of Reformed Churches (där Anglikanska kyrkan ingår).

Jag menar att det är viktigt att sätta upp konkreta mål även om man inte till fullo ser vägen dit ännu. Hinder är inte till för att konstatera att det är omöjligt, utan för att arbeta med att röja undan. Dokumentets avslutning:

”Looking forward, we commit ourselves to continue our journey together, guided by God’s Spirit, towards the greater unity according to the will of our Lord Jesus Christ. With God’s help we intend to discern in a prayerful manner our understanding on Church, Eucharist and Ministry, seeking a substantial consensus so as to overcome remaining differences between us. With deep joy and gratitude we trust “that He who has begun a good work in [us] will complete it until the day of Jesus Christ” (Phil 1:6).”

Läs också p Raniero Cantalamessas fastepredikan för påven och kurian vid fastereträtten 2017: Hur 500-årsminnet av den protestantiska reformationen kan bli en stund av nåd och försoning för hela kyrkan, här i svensk översättning publicerad i Signum.