Jag såg duellen mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson i Expressen TV kvällen innan valdagen. Det är något i Annie Lööfs högljudda retorik jag känner mig främmande för.

Det var inte en dialog, utan en monolog med en skrikande Annie Lööf som förbehöll sig tolkningsföreträdet att säga vad Jimmie Åkesson menade och vilken typ av parti SD är, nämligen ett icke anständigt rasistiskt parti som gört skillnad på folk och folk och somman absolut inte kan samarbeta med. ”Du är besatt av svenskhet” skrek hon, och sedan räknade hon upp allt Centerpartiet ville göra för att förbättra integrationen (underförstått, det vill inte Jimmie). Jimmie försökte svara att han också var för sådana åtgärder, men att det inte heller är fel att ställa krav på att man skall ta seden dit man kommer, men det klingade för döva öron.

Jimmie Åkesson och partiledningen hävdar att SD inte längre är ett främlingsfientligt parti och att man inte har några avvikande värderingar angående grundläggande demokratiska värden, och det finns gott om politiska bedömare som håller med.

Några applåderar Annie Lööf och tyckte hon var bäst. Men jag tror inte Annie genom den retoriken vinner några andra än de redan frälsta. Majoriteten av dem som röstar på partiet anser faktiskt att SD är ett demokratiskt parti som inte har någon avvikande uppfattning om alla människors lika värde, och jag tror de bara blir ännu mer benägna att försvara sitt val av Annies retorik som är fullt av härskartekniker.

Vänstern och Socialdemokraterna vill också gärna upprätthålla bilden av SD som ett rasistiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde och bakar in det i sin retorik. ”Vi vill inte ha något med rasistiska partier och göra som gör skillnad på människor” och liknande formuleringa är återkommande i retoriken. Det sägs som en självklarhet som inte är meningen att någon skall ifrågasätta. Man vill bygga upp ett tabu mot att ifrågasätta att SD är sådant.

En annan tankefigur är att om man bara så mycket som samtalar med ett sådant parti, så finns risken att man blir smittad så att detta främlingsfientliga gift sprider sig i hela samhällskroppen. De andra rumsrena partierna, tycks man mena, har ingen immunitet att stå emot, därför måste man akta sig.

Nonsens säger jag. Är man trygg i sina egna värderingar och tror på den värdegrund man säger sig dela behöver man inte vara rädd att möta alla människor där de står och med respekt argumentera för sin sak. Jag tror det är därför som Kristdemokraterna, som har en tydlig ideologisk förankring i den judisk-kristna etiken är mindre rädda för att prata med SD än de andra partierna. Som Joel Halldorf påpekat i en nyutkommen bok, den sekulära liberalismen fungerar bäst när det har yttre fiender, då kan den mobilisera massorna och inspirera till självuppoffring, men i segerns stund kollapsar den. Marknadskrafterna, materialism, konsumism räcker inte för att fylla tomrummet.

Jag säger inte att SD är oproblematiskt, som jag skrev i mitt tidigare inlägg drar de till sig många främlingsfientliga element, och de har en rasistisk historia, men den har de gjort upp med. De som tillhörde den falangen känner sig inte hemma i partiet utan har bildat AfS. Sedan kan man inte lita på att de om de kom till makten inte skulle försöka driva Sverige mot samma utveckling som i Ungern eller Polen, att de helt enkelt mera strävar efter egen makt än att respektera det demokratiska systemets nödvändighet att kompromissa, och attackerar den nödvändiga maktdelning mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Sådant gör att jag skulle vara rädd att ge partiet stort inflytande, men jag känner ingen rädsla för dialog och att ta de kontakter som är nödvändiga för att hantera det aktuella parlamentariska läget i landet.

SD behöver inte demoniseras, och medborgarna och väljarna fostras mera i humaqnitet och demokrati  av raka samtal i ömsesidig respekt där politikerna argumenterar med ideologisk medvetenhet. Ett gott xempel är DN från valdagen där huvudledaren handlade om Sveriges demokratiska system under 100 år.

Jag skulle också vilja nämna Peter Wolodarskis artikel om den hemlöse Gica från Rumänien som för några veckor sedan blev mördad av ungdomar i Huskvarna. Det hade föregåtts av åratal av trakasserier där man kallade personen råtta och misshandlade honom på olika sätt utan att samhället reagerade. Peter Wolodraski satte fingret på något väldigt väsentligt när han frågade sig varför inte mordet på Gica fick någon som helst uppmärksamhet i valrörelsen. Vad är det vi håller på att vänja oss vid?

Främlingsfientlighet har mycket djupare rötter än att bara vara en ideologi som man tillskriver extremistpartier. Någonstans anar vi att det berör också oss och att vår egen bekvämlighet och liknöjdhet är en del av det hela. Vi har alla en delaktighet i att ett alltmer förråat samhällsklimat tillåts breda ut sig. Vi vill inte se detta. Därför utser vi gärna syndabockar. Men lösningen på problemet är inte att ha beröringsskräck för SD, utan i att vara tryggt förankrade i våra egna värderingar och att i ord och handling stå för dem. Det innefattar raka respektfulla samtal om vår ideologi och värdegrund, vilket också innefattar respektfullt bemötande av våra kontrahenter och ta dem på orden och låta dem ha tolkningsföreträde till vad de själva säger.

Pieta Katolska domkyrkan, Stockholm