Vi befinner oss inte i någon kris, inga chock-ras på börsen för att det är lite turer kring att hitta en ny regering i Sverige. Media dramatiserar gärna.

Men det är ju inget enkelt parlamentariskt läge, och det krävs klokhet och statsmannaskap för att agera rätt. Jag har stort förtroende för Alliansen som en konstellation som klarar att samarbeta. Jag har också trots Löfvens nu hårda retorik förtroende för hans förmåga att samarbeta kring blocköverskridande överenskommelser i de stora och viktiga politiska frågorna när det väl gäller.

Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. De har lovat att sabotera varje försök till regeringsbildning om man vägrar samtala med dem. Mantrat ”Vi skall inte samarbeta med SD” är därför inget annat än hyckleri så länge man inte är beredd att komma överens över blockgränserna. Därför är man maximalt beroende av SD så länge man låter dem ha denna förlamande roll i det politiska spelet. Dessutom tror jag att fortsatt isolering av SD bara stärker partiets position i den allmänna opinionen ännu mer. Tove Lifendahl skriver i SvD:

Alternativet till att då och då fråga SD rakt ut hur de ställer sig i olika politiska frågor är att fortsätta den omständliga charaden och lägga oändlig energi på annat än att tydligt stå för sin politik och söka stöd för den.

Jag delar de synpunkter hon framför i denna ledarartikel. Som jag skrivit tidigare finns det många problem med SD (se mina två senaste inlägg om SD), deras högernationalism står långt från de övriga partierna i riksdagen. Men samtal, att stämma av läget och att ha en regering som jobbar med hoppande majoriteter där man kan göra överenskommelser med såväl SD som övriga partier kommer att bli nödvändigt. Det är inte detsamma som att ge dem inflytande över regeringens politiska inriktning.