Homosexuella nätverk inom katolska prästerskapet och sammansvärjning för att få bort påve Franciskus – myt eller verklighet?

Publicerat den 28 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Sexuella övergrepp på barn och unga inom Katolska kyrkan är en stor tragedi i sig och inget som borde användas som slagträ i kulturkampen mellan olika läger i Katolska kyrkan. Men det senare är precis vad som verkar hålla på att ske, särskilt i USA.

Strax före påvens Irlands-resa skrev han ett brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna. Han uppfordrar alla katoliker, lekmän såväl som hierarki för att samverka i att bekämpa och få slut på denna farsot inom kyrkan. Brevet kritiserades dels för att inte komma med några konkreta förslag, dels för att tona ner hierarkins ansvar och skjuta över det på lekmännen. Jag tror inte man skall se det på det sättet. Transparens inom hierarkin ocha att fortsätta ställa inte bara förövarna, utan också dem som skyddat förövarna till svars ligger i förlängningen av detta, och jag tror inte brevet i sig skall ses som ett tecken på att vi inte kommer att få se mera praktisk handling på det planet. Men jag tror påven har rätt i att alla behöver samverka, det handlar inte om fotfolket mot hierarkin, utan att alla vi som älskar kyrkan, fotfolket såväl som präster, biskopar och påve samverkar i bön, rannsakan, klarspråk och handling.

Under resan till familjekongressen i Dublin träffade han offer för övergreppen inklusive Marie Collins som tidigare var medlem i påvliga kommission för skydd av minderåriga men som lämnade kommissionen 2017 då hon tyckte arbetet gick alldeles för trögt. Collins föreslog tillsättandet av en global tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtelse att handla.

collinstwitter

På Marie Collins twitterkonto har vi kunnat följa deras dialog, och påven kommenterade det hela på presskonferensen under hemresan till Rom. Det handlar framförallt om frågan om det skall vara en central tribunal eller en för varje enskilt fall, påven försöker förklara varför det senare är att föredra:

”I esteem Marie Collins so much. At times, we call her to give Vatican conferences. She is fixated on the idea, the idea of the “madre amorevole” (editor’s note: The motu proprio, “As a loving mother”), in which it is said that to judge bishops, that it would be good to have a special tribunal. Then, we saw this wasn’t practical and it also wasn’t convenient for the different cultures of the bishops that had to be judged.

You take the recommendations of “madre amorevole” and you make the “giuria” (Editor’s note: a special commission of bishops) for each bishop, but it’s not the same. This bishop is judged and the Pope makes a “giuria” that is more capable of taking that case. It is a thing that works better and also because not all bishops are able to leave their dioceses. It’s not possible.

In this way, the tribunals, the “giurias” change. And that’s what we’ve done up until now. Rather many bishops have been judged. The latest is that of Guam, the Archbishop of Guam, who appealed. And, I decided – because it’s a very difficult case – to take the privilege that I have of taking on the appeal myself and not sending it to the council of appeal that does its work with all the priests. I took it upon myself. And made a commission of canonists that are helping me and they told me that when I get back, after a maximum of a month, a recommendation will be made so I can make a judgment. It is a complicated case, on one hand, but not difficult because the evidence is clear. I cannot pre-judge, I await the report and then I will judge. I say that the evidence is clear because there is this evidence which led the first tribunal to the condemnation.
This is the latest step. Now, there’s another and we’ll see how it ends. But, of course, I told Marie that the spirit and also the recommendation of “as a loving mother” is being done… a bishop is judged by a tribunal, but it isn’t always the same tribunal, as it is not possible. She did not understand that well. But, when I see her, sometimes she comes to the Vatican, I will explain it more clearly.”

Påven fick en fråga med anledning av brevet till Guds folk hur han tänker sig att alla kan hjälpa till att motarbeta övergreppen. Han svarade bl.a. att det är viktigt att larma med en gång då man ser någonting. Påven nämnde att det ibland händer att föräldrar inte för vidare sådant som deras barn berättar, för att de vill inte tro att det är sant. Från presskonferensen:

”I’ve received a person, a woman, that for 40 years suffered this scourge of silence because her parents didn’t believe: she was abused at 8 years old. Speak! This is important. It’s true that for a mother to see it is better that it wasn’t, seeks that the child maybe is dreaming… speak! And speak with the right people, speak with those who can start a judgment, at least an preliminary investigation. Speak with a judge, with the bishop and if the parish priest is good speak with the parish priest, this is the first thing the people of God can do, this should not be covered up.”

Det som fick stor uppmärksamhet också i sekulära media under påvens Irlandsbesök var publiceringen av ett 11-sidigt öppet brev från den före detta Vatikan-ambassadören i USA, Carlo Maria Viganò. Brevet beskriver en kultur av tolerans mot präster och biskopar som uppvisar en slapp sexualmoral och t.ex. delar säng med unga seminarister och en tystnads- och beskyddarkultur hos biskopar och kuriakardinaler. Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a.  Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som jag skrev om tidigare. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra, och ända till slutet försvarade han den notoriske sexförbrytaren och ledaren för Legionaries of Christ,  Marcial Maciel Degollado som Benedictus XVI tog itu med och avsatte det första han gjorde då han tillträtt som påve. Kardinal Sodano är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet. Den bild Viagno förmedlar är i samstämmighet med dessa tidigare kända fakta.

Jag tror inte den bild Viagno förmedlar är falsk, tvärtom kan man nog av hans brev utläsa en hel del om hur det kan gå till bakom kulisserna i kurian och bland biskoparna i USA. Det är ett enda stort getingbo med maktkamper och smutskastningskampanjer med anklagelser och motanklagelser. Också mot påve Franciskus pågår en kampanj det verkar klart att några vill ha bort honom. Viagnos brev faller väl in i detta mönster. Jag tror inte han ljuger när han skriver att han träffade påven 2013 och då hade ett samtal med honom om den nu avsatte kardinalen McCarrick och hans lössläppta umgänge med unga seminarister. Men det är omöjligt att avgöra exakt vad som sades, hur påve Franciskus utvärderade det i relation till andra källor han hade och vilken grund han hade för sitt beslut.

Viagnos brev är hållet i en aggressiv ton, det har klart ett kyrkopolitiskt syfte, och Viagno själv har ju tidigare varit med om att mörka bevis i sexövergreppsprocesser. Och man undrar: Om han vetat om allt detta sedan länge, varför yppar han det först nu, varför var han inte mera tydlig med detta och talade med USA´s biskopskonferens under den tid han var nuntie? Denna underlåtenhet gör ju att han själv är en del av tystnads- och underlåtenhetskulturen. Jag tror som sagt inte man kan avfärda hans brev som lögnaktigt, men jag tror man måste ta det med en stor nypa salt och vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser.

Påve Franciskus kommenterade Viagnos brev under presskonferensen på flyget. Han sade:

”I read the statement this morning, and I must tell you sincerely that, I must say this, to you and all those who are interested.  Read the statement carefully and make your own judgment.  I will not say a single word about this.  I believe the statement speaks for itself.  And you have the journalistic capacity to draw your own conclusions.  It’s an act of faith.  When some time passes and you have drawn your conclusions, I may speak.  But, I would like your professional maturity to do the work for you. It will be good for you.”

Jag tänker att det var ett klokt och strategiskt riktigt svar. Påven förnekar inte att han träffade Viagno 2013, men ber journalisterna dra sina egna slutsatser. Sedan har detta stötts och blötts i sociala media och allt som kommer fram är en guldgruva att studera som illustrerar det som sker inom Katolska kyrkan just nu. Många inlägg är balanserade och man försöker undersöka det hela förnuftigt. Också rapporteringen i svenska sekulära nyhetsmedia har varit saklig. Lyssna t.ex. till Ulla Gudmundson (tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen) och DN-medarbetaren Erik Helmerson i P1 morgon i förrgår, eller intervjun med Ulla Gudmundson i Aktuellt igår kväll.

Hur var det då med de homosexuella nätverken i Katolska kyrkan? Jag har skrivit om detta tidigare. Att de finns är nog klart, men det är svårt att bedöma hur omfattande de är. Den nu avsatte kardinalen McCarrick som ganska öppet att döma av brevet från Viagno i de inre kretsarna kunde tala om att han delade säng med seminaristerna utan att göra någon stor sak av det och som hade beskyddare långt inne i den romerska kurian ger en bild av det. Likaså det nätverk som avslöjades i Chile. Det mest uppseendeväckande i detta är inte homosexualiteten i sig men, förutom att icke myndiga tonåringar eller unga vuxna som man stod i auktoritetsställning till utnyttjades, dubbelmoralen i det hela: Att utåt stå för Katolska kyrkans stränga kontrollerande sexualmoral och lönndom leva ett helt annat liv. Det urholkar kyrkans auktoritet och ruinerar förtroendet för prästerna.

En del vill koppla kyrkans problem på detta område direkt till homosexualiteten. Man skiljer inte tydligt på homosexuell läggning (som man inte själv valt) och homosexuella nätverk i kyrkan med en dubbelmoralistisk dekadent livsstil. Jag drar en parallell till kritiken av Pride härhemma: Man kan kritisera Pride och den sekulära sexualliberala livsstil som den rörelsen ger uttryck för utan att vara homofob eller sakna förståelse för homosexuella personers livssituation. I både de kyrkliga nätverken och i Priderörelsen förekommer en tolerans för kontakter med unga och i båda fallen förekommer övergrepp.

Det finns inget som säger att homosexuella präster bara för att de är homosexuella skulle vara mer impulsstyrda och ha svårare att hantera sina drifter (ifrågasätter någon att det också finns heterosexuella präster som inte lever som de lär och har älskarinnor vid sidan av?). Det finns många goda katolska präster som upplever attraktion till det egna könet men som fungerar utmärkt som integrerade personer som har kontroll över sina drifter och sublimerar den i en prästerlig kallelse.

Detta skall skiljas från den betydelsen ordet ”gay priest” fått i den amerikanska kontexten: Präster som är homosexuella och som enligt dem själva och den kultur de är en del av tycker det är ok och i sin ordning att leva ett okyskt gay-liv. Det förstnämnda är okontroversiellt, inte det sistnämnda.

Kyrkan behöver förstå homosexuella personer bättre, hitta en dialog med HBT-rörelsen och göra upp med ett homofobt arv. Men alla håller inte med om detta utan tycks dra alla över en kam. Så t.ex. har F James Martin SJ kritiserats, inte för att han kunnat beslås med att ifrågasätta kyrkans lära, men bara för att han öppnat dörren för en dialog med HBT-rörelsen. Jag skrev nylige om detta och de protester som uppstod mot F Martins medverkan på Världsfamiljmötet i Dublin och som gav eko också här hemma genom diakon Fäldts uppmaning att skriva på en protestlista.

Viagno kritiserar också F Martin. I sitt brev nämnder han F Martin m.fl jesuiter som en del av en ”avfallen falang” av Jesuitorden i Amerika:

”Father James Martin, S.J., acclaimed by the people mentioned above, [här nämner han biskopar i USA som han anser tvivelaktiga] appointed Consultor of the Secretariat for Communications, well-known activist who promotes the LGBT agenda, chosen to corrupt the young people who will soon gather in Dublin for the World Meeting of Families, is nothing but a sad recent example of that deviated wing of the Society of Jesus.”

De som är emot dialog med HBT-rörelsen är ofta också emot påve Franciskus yttrande på detta område, t.ex. hans kända yttrande från en tidigare in-flight-presskonferens ””vem är jag att döma?”.

F Martins medverkan på Familjekonferensen blev mycket uppskattad, och på presskonferensen fick påven en fråga om föräldrars relation till homosexuella barn. Han betonade att barnen måste bejakas och bli sedda som de personer de är:

”There have always been homosexuals, people with homosexual tendencies. Always. Sociologists say… Your question is clear: what would I say to a father who sees that his son or daughter has that tendency? I would say first to pray, pray! Don’t condemn. Dialogue, understand, make space for son and the daughter. Make space so they can express themselves….

To ignore a son or daughter with homosexual tendencies is a lack of paternity and maternity. You are my son, you are my daughter as you are! I’m your father, mother. Let’s talk! And if you, father and mother aren’t up to it, ask for help, but always in dialogue because that son and that daughter have the right to a family and that family of not being chased out of the family.”

Inte minst F Martins pastorala arbete är ett stöd inte bara för barnen och de unga som upptäcker dragningen till det egna könet, också för föräldrar vilket omvittnats av många.

Slutligen följande länk: USA´s biskopskonferens, kommentar till Viagnos brev

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Tidigare USA-nuntien Viganò: Påven kände till anklagelserna mot tidigare kardinal McCarrick redan 2013 utan att agera

Publicerat den 26 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus skrev i sitt nyligen publicerade brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna: ”Må den Helige Ande ge oss omvändelsens nåd och inre styrka att inför dessa övergreppsbrott uttrycka vår ånger och vår beslutsamhet att med mod bekämpa dem.”

Brevet inehåller inga konkreta förslag hur man skall gå vidare, men den närmaste tiden får visa vilka processer som sätts igång. Ett första tecken på att hans bön blir hörd är ett öppethjärtigt brev på 11 sidor från Vatikanens tidigare nuntie i Washington, Carlo Maria Viganò som avslöjar en hel del om olika biskopar i USA, kuriakardinaler och om påve Franciskus själv som påstås ha kännedom om McCarricks förehavande med unga seminarister redan 2013.

Rannsakning, öppenhet och transparens är vad som måste gälla nu, sedan resolut handlande.

Kyrkan är i sin värsta kris sedan 1500-talet. Förtroendet för hierarkin dalar.

Påven avslutar idag sin Irlands-resa. Hans tal till irländska biskoparna i eftermiddag och presskonferensen på flygresan hem blir intressant att ta del av.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Traditionalism och antimodernism inte lösningen på sexövregreppsproblemen i Katolska kyrkan

Publicerat den 24 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Kyrkan är de heligas gemenskap, Paulus använder bilden av en kropp med många lemmar. Lider en lem lider hela kroppen, och omvänt, genom våra gåvor kan vi alla konstruktivt bidra till dess uppbyggande.Skall präster och lekmän kunna bygga upp kyrkan måste alla  inse att de är medspelare, inte motspelare.

Påven pekar med rätta ut klerikalismen som en viktig orsak till kyrkans problem.
Klerikalismen definieras som att prästerna i praktiken är maktfullkomliga och styr över lekmännen som betraktas som andra klassens troende.

Men detta system upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och vill ha det så. Sista 10-20 åren har det i katolska kyrkan i USA blåst en religiöst konservativ vind där särskilt unga präster och intellektuella radikaliserats i en neotraditionalistisk riktning. Liknande strömningar ser vi också här i Sverige. Sexövergreppskrisen tolkas som en frukt av Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter som ses som ett dekadent övergivande av traditionell katolsk tro. Neotraditionalisterna sätter in sexövergreppskrisen i kyrkan i den kontexten och menar att sexövergreppen begås till största delen av ett dekadent homosexuellt prästerskap som inspirerat av  en uppluckrad sexualmoral som infiltrerat kyrkan genom modernismen och att lösningen på krisen skulle vara att prästerna så långt som möjligt avhåller sig från kontakt med den moderna kulturen och återgår till en slags antimodernism, typ  den som tillämpades i början av 1900-talet under påven Pius X och då alla präster fick skriva under en antimodernismed.

Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart, men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS – ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som ”summan av alla heresier”.

Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA och Erdogans excessiva förföljelse av dem han kallar regimens fiender i Turkiet.

Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, och modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska idéer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods.

Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och antimodernism-eden togs bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.

I vår tid ser vi inte minst bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, Pius X betraktas som en hjälte inte bara av SSPX, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man tycks önska att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X för att återställa den gamla ordningen.

Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart,  men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.

Tyvärr ser det ut som om debatten om sexövergreppen inom Katolska kyrkan riskerar att bli ännu ett kapitel i kulturkampen mellan traditionalister och förnyare.

Publicerat i Katolska kyrkan, prästämbetet, Vatikanen | Märkt , , , , | 11 kommentarer

Är Gud (bara) en uppsättning normer som skall styra samhället?

Publicerat den 21 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Runar Sögaard som själv verkar Åkesson-frälst ordnade ett väckelsemöte i Uppsala igår för att övertyga kristna om att SD inte är så farligt att rösta på.

Jimmie Åkesson verkade nöjd att få manegen krattad för sig och sade att ”om något parti slår vakt om kristendomens ställning är det Sverigedemokraterna”. Sedan förklarade han att Gud för honom är ”den uppsättning av normer och värderingar som är grunden för vårt samhälle”.

Att reducera Gud till detta är knappast den troende kristnes svar. Ändå är det en del kristna som verkar nöjda med detta. Men det är bara en förevändning att ha Gud bakom sig för en oftast konservativ sekulär politik. Högerkristendom i den tappningen är ingen kristendom, endast en annan kulturell variant av islamska sharialagar.

Min fundering: Ligger ändå inte Åkesson väldigt nära den katolska traditionalistiska riktning som vill att mer och mer, inte bara grundläggande kristologiska och ecklesiologiska dogmer, skall detaljstyras av kyrkans läroämbete och att det inte skall finnas så stort utrymme för kristna lekmän att tänka själva om frågor som på något sätt avhandlats i påvliga dokument genom seklerna,  ju äldre ju bättre.

Vi talar om begreppet ”creeping infallability”, vilket innebär att alltmer detaljer faller inom det som anses ofelbart och inte får diskuteras. Detta missbruk av prästerlig makt brukar vi kalla klerikalism. Klerikalismen upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och av andra lekmän som definierar sig själva som rättänkande men maktlösa och skyller allt på den korrumperade hierarkin. Klerikalismen konserverar gamla låsningar och hindrar oss att gå vidare till vad Kyrkan egentligen skulle vara.

Förutom att reglera så mycket som möjligt i de katolska lekmännens privatliv vill man också kontrollera politiken och samhällets lagar. Därav stödet för populistiska politiker (Kaczyński, Trump, Åkesson) som flirtar med dem.

Påve Franciskus däremot är inte alls inne på den linjen. Han kritiserar klerikalismen i kyrkan och vill att lekmännen själva skall använda sitt förnuft och upplysta samvete.  Hans vision är att Kyrkan är vi alla, präster som lekmän, myndiga och utrustade med Andens gåvor. En enda kropp, lider en lem lider hela kroppen och alla kan vi också vara till nytta och bygga upp. Därmed har påven själv också blivit ett hot mot denna falang och kritiseras ofta för brist på renlärighet. Men det är inte renlärighet det handlar om utan makt och kontroll.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Svenska politiker förväntas ha lösningar på alla problem, men man får inte diskutera ideologi

Publicerat den 20 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Under partiledarintervjun med EBT i STV i torsdags kom Ebba in på att en grund för KD´s människosyn är personalismen som ett alternativ till ren individualism och ren kollektivism. Intervjuarna såg frågande ut och gav ett intryck att känna sig obekväma inför en sådan ideologisk vinkling. Däremot ville de gärna tala om att KD har en kristen grund, d.v.s. religiös och därmed udda.

Kristdemokratin har en ideologisk värdegrund och människosyn som har ursprung i kristen etik, klart,  men det är en allmänmänsklig etik man inte behöver vara kristen för att omfatta. KD och övriga kristdemokratiska partier i Europa är därför sekulära precis som andra partier. Värdegrunden tar sin utgångspunkt i den katolska sociallärans fyra hörnpelare personalitet, solidaritet, det allmänna bästa och subsidiaritet.

Också socialdemokratin med sina rötter i arbetarrörelsen är, eller var åtminstone, ett värdebaserat parti. Tänk bara på dess kristna gren, Broderskapsrörelsen. Greider själv hör ju till dem som håller den ideologiska värdebaserade fanan högt. Delvis ligger man nära katolsk sociallära, särskilt de aspekter som omfattar fred och solidaritet, medan Kristdemokratin också betonar personalitet och subsidiaritet.

I Aktuellt den 16 aug samtalade Sara Skyttedal med Göran Greider om intervjun med EBT. Greider problematiserade att KD  har svårt att finna sin plats i  svensk politik. Skall du säga som representerar socialdemokratin som är så starkt tillbakagående idag replikerade Skyttedal.

Min reflektion: Kan det finnas ett samband mellan Socialdemokratins tillbakagång och KD´s svårighet att komma in som ett brett kristdemokratiskt parti av europeisk modell? Det finns i Sverige ingen beredskap att bygga på en ideologisk grund annat än en individualistik sekulär liberalism. Då denna ideologi inte erbjuder svar på människans behov av mening och sammanhang utan lämnar en smak av tomhet och värderelativism efter sig erbjuder sig istället moderna alternativ som identitetspolitik eller populistisk antiglobalism och nationalism som lovar en ytlig glättad version av folkhemmet.

Så nog behövs ideologiskt baserade alternativ och politiker med kurage och pedagogisk förmåga att föra fram dem! Svensk politik skulle må bra av både ett starkt Kristdemokratiskt parti som hellre än Moderaterna kunde vara bland de 2-3 största och återkomsten av en värdebaserad Socialdemokrati. Det handlar inte om nostalgi, utan om att med goda värderingar som som bas ta sig an nutidens utmaningar.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Sexövergreppen i Katolska kyrkan: Nu utkrävs ansvar också för dem som täckte upp och för dem som inget ville veta

Publicerat den 17 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Man kan knappast överskatta vidden av den kris Katolska kyrkan genomgår idag. Sexövergreppsskandalerna bland präster och ordensfolk går parallellt med den uppmärksamhet på mäns sexuella övergrepp som #metoo satt fokus på i hela världen.

Efter en första våg med avslöjanden på 1990-talet och början av 2000-talet av en stor kvantitet övergrepp infördes i alla stift nolltolerans och handlingsplaner för att förebygga nya övergrepp, det var under påve Benedikt XVI´s pontifikat. Det är sannolikt att övergreppen minskat rejält men problemet finns ännu idag.

Den andra vågen som kommer nu handlar om att Katolska kyrkan inte gick till botten med att lagföra de skyldiga och fortsatte att försöka dölja vad som hänt i syfte att rädda institutionernas rykte. Många offer och anhöriga till offer kände sig därför lämnade och inte tagna på allvar. Avslöjanden om detta är vad vi nu ser i land efter land. Australien, Chile, USA. Fokus är nu inte på förövarna utan på de biskopar och ledare som kände till vad som pågick men underlät att agera. Det finns sannolikt mycket mer att gräva fram innan Katolska kyrkan gått till botten med detta.

Påve Franciskus fick ett kalldusch-liknande uppvaknande under sin resa till Chile. När nu rapporten om prästerna i Pennsylvania chockar världen inser påven och Vatikanen att man måste agera mycket kraftigare för att gå till botten med detta, upphöra med tystnadskulturen och visa att man menar allvar med talet om noll-tolerans. Läs Vatikanens uttalande med anledning av Pennsylvania-rapporten.

Ett hårt drabbat land är Irland som påven snart kommer att besöka under det stundande Världsfamiljmötet i Dublin. Han kan inte undgå att ta upp ämnet då.
1) Förövare, 2) de som skyddade förövarna och inte agerade är två nivåer. Det finns en tredje nivå där vi kommer ut i en gråzon: Att inte vilja veta och därför inte i onödan lyfta på några stenar när det kommer larm. Påven Johannes Paulus II under vars pontifikat några av de mest notoriska förövarna verkade var det flera som larmade, men påven var nog i god tro då han såg det som skvaller i syfte att skada kyrkan. Det var Benedikt XVI som redan under sin tid som chef för Troskongregationen under Johannes Paulus II´s tid insåg vidden av problematiken och började agera resolut.

sodanoEn person som under alla år haft och fortfarande har ett stort inflytande är Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra.

John Allen tecknar en bakgrund i denna artikel i Crux. Han är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är, skriver Allen aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet.

När påve Franciskus nu tvingas begrunda vad ansvarsutkrävande för sexövergreppskandalerna implicerar, så måste förr eller senare även Sodano komma i fokus.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 6 kommentarer

Catholic Women Speak on Priestly Sexual Abuse

Publicerat den 16 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Fattar vi vidden av Katolska kyrkans kris idag? Det går bara att jämföra med renässanspåvarna och avlatshandeln. Man trodde att allt var över nu, men avslöjandena blir bara fler och fler. Chile, Pennsylvania… Vi är i början av något som långtifrån nått botten.

Catholic Women Speak är ett nätverk av kvinnor i Katolska kyrkan med syftet att verka för att kvinnors rätt i Kyrkan att tala uppriktigt och bli lyssnade till med respekt. De har skrivit en välformulerad kommentar till det som sker.

Ett par citat:

The emergence of yet more stories of endemic sexual abuse and cover-ups in the institutional church points to widespread corruption in the ranks and institutions of the Roman Catholic hierarchy at all levels. We recognise that many good priests and bishops suffer intensely as a result of these revelations, but we also know that many collude in a regime of silencing, censorship and blind institutional loyalty. This has prevented a regime of abuse and its manifold causes being openly challenged and changed. This culture of denial extends from the most junior seminarians to the most senior cardinals, and it is exacerbated by clericalism with its abuses of priestly power and its expectation of obsequious obedience from members of the laity.

…….

We are not naive enough to believe that this poison in the bloodstream of the Church we love and serve will be easily eliminated. We may only have scratched the surface of the problem so far, and there may be worse crises ahead. With this in mind, we call on all Catholics—priests and laity alike—to speak out and to refuse to collude by their silence in the deception and betrayal of Catholic life today, perpetrated by those who prey on the vulnerable and rely on the collusion and denial of bystanders.

[Läs hela kommentaren här]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | 1 kommentar

Diakon Göran Fäldt i kampanj mot F James Martin SJ som verkar för att bygga broar till HBT och är officiellt inbjuden talare på Världsfamiljdagen i Dublin

Publicerat den 13 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Kampanjen mot F James Martin SJ har initierats av ett amerikanskt sällskap för försvar av tradition, familj och egendom. F Martin har blivit känd bl.a. för sin brobyggande verksamhet och dialog med hbt-samhället och har officiellt blivit inbjuden som talare till familjekonferensen i Dublin 21-24 augusti. Den traditionalistiska sällskapet har nu lanserat en petition till ansvariga katolska biskopar för familjmötet att inbjdan till F Martin skall dras tillbaka.

Fader James Martin SJ brinner för katolsk tro och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Fader James senaste evangeliska projekt var att bygga broar mellan kyrkan och HBT-samhället i USA. Medveten om att de teologiska frågorna kring homosexualitet är känsliga i den kyrkliga världen tog han sig an detta och gav ut boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Hans metod byggde på full samstämighet med katolsk lära, användning av Bibeln och Katolska kyrkans rika pastorala arv för att utifrån förnuft och realism klargöra både svårigheter och det nödvändiga i att upprätta en djupare dialog med budskapet att Jesus Kristus och hans kyrka söker att till fullo omfamna också män och kvinnor i HBT-personkretsen. Tilläggas bör att boken fått fullt godkännande av hans superior inom Jesuitorden, och innehåller inget som strider mot katolsk lära.

I en YouTube-video presenterad på Katolsk Horisont gör sig diakon Göran Fäldt nu till talesperson för kampanjen mot f Martin och uppmuntrar svenska katoliker att underteckna petitionen. Diakon Fäldt betecknar Martin som en ”falsk profet” som med aposteln Paulus ord ”endast tjänar sin egen buk” och förvirrar Guds folk.

Han hänvisar till den amerikanska organisationens hemsida där det skall finnas mer information om F Martin, men man finner endast löst underbyggda påståenden tagna ur sitt sammanhang som t.ex. att han skulle förorda att homosexuell personer får kyssas under mässan. Det hela verkar vara en förtalskampanj för att skandalisera F Martin. Sidan är tendensiös, obehagligt uppviglande och innehåller absolut inte tillräcklig information som underlag för att ta ställning till undertecknande av en sådan petition.

tfppetition

Obehagligt hätsk uppviglande kampanj mot f Martin.  Lägg märke till bilderna upptill: T.v. de rättänkande, ”den tysta majoriteten” som försvarar tradition, familj och privat ägande, t.h. f Martin och bakom honom vargen i fårakläder för att tydliggöra att han är en falsk profet.

Göran Fäldt hänvisar  till en större modernistisk rörelse inom Katolska kyrkan (som F Martin anses vara en del av) som angriper fundamentet för katolsk syn på äktenskap och familj. Fäldt säger att Martin ”föreslår ett paradigmskifte”, något som ”absolut inte kan förekomma i katolsk doktrin”. På så sätt ställer sig diakonen helt på den traditionalistiska sidan i den levande diskussion som pågår inom Katolska kyrkan om kyrkan skall vara dogmstyrd organisation med klerikal kontroll av lekmännen eller betona pastoralt förnuft och varje döpt katoliks eget ansvar och delaktighet i den Helige Ande och ”det Allmäna prästadömet”.

Fäldt säger att det uppkommit en het diskussion om ”vad som skall sägas och inte sägas” på familjemötet där både barnfamiljer och ungdomar medverkar. Han gör sig till tolk för en censurerande hållning där HBT-personers situation i kyrkan inte får belysas. Det enda som får talas om är enl Fäldt ”vad som är rätt undervisning, rätt inställning” enligt kyrkans tradition. Men rätt inställning är ju inte bara dogmer utan också om att bemöta andra människor med kärlek och respekt, just det f Martin pläderar för i sin bok.

Fäldt vädjar till ”den rättänkande men tysta majoriteten” att agera och skriva under petitionen. Problemet är att denna tysta majoritet inte är någon majoritet, utan ganska liten minoritet medan majoriteten av världens katoliker är mycket väl informerade och tänker själva helt fritt utanför den skyddade miljö Fäldt och det konservativa amerikanska sällskapet vill erbjuda dem.

Att Fäldt som vigd person inom Stockholms katolska stift på detta sätt går in och väljer sida i en diskussion gör ju att han inte längre kan upplevas som en självklar representant för alla katoliker han har ett pastoralt ansvar för. Bäst är Fäldt när han positivt redogör för katolsk syn på äktenskap och familj, det finns en sådan passus 3.15 min in i videon. Det är också bra att han hänvisar till påve Franciskus apostoliska maning Amoris laetitia som är grunddokument för familjekonferensen. Men i övrigt tycker jag det är en olycka att han lånat sig till denna video. Han framställer sina fördömanden på ett glädjelöst och uppstyltat sätt som inte ger ett trovärdigt intryck, snarare framstår det som om han medverkar till något han helst inte vill vara med om, som gisslan på filmer som kidnappare sänder till omvärlden. Det är inte den Göran Fäldt jag trodde mig känna jag ser på denna video.

Ännu allvarligare är att Fäldt anklagar F James Martin för att vara en falsk profet och föregår därmed varje annan sådan seriös prövning inom kyrkan. Boken innehåller inget som strider mot katolsk lära och har som påpekats fått fullt godkännande av hans superior inom Jesuitorden.

Fäldt kanske försvarar sig med att han inte sagt så, utan endast rekommenderat katolikerna att läsa själva och ta ställning, han har en sådan brasklapp i sin framställning. Men när man som klerikal person inom stiftet så tydligt uppmanar katoliker att skriva under petitionen och hänvisar till ett så gravt tendensiöst och uppviglande material så tycker jag det inte är något hållbart försvar. Jag kan inte annat än betrakta Göran Fäldts inlägg som splittrande och uppviglande då han uppmanar katoliker att skriva på en petition som sätter upp biskopar mot biskopar.

Jag uppmanar er som önskar fördjupa er i detta dels att noga studera påve Franciskus maning Amoris laetitia, dels att läsa F James Martins bok Building a Bridge som just kommit ut i en andra upplaga där han också kommenterar den hätska stämning  som uppkommit mot honom. Jag citerar från förordet till andra reviderade och utökade upplagan:

”a few readers wondered why I seemed to have left out two things from the book: a discussion about the church’s teachings on same-sex relations and same-sex marriage, and a discussion about the sexual abuse crisis in the church. That last topic—sexual abuse—was covered only glancingly in the first edition. Some asked why I didn’t discuss the topic in depth, since it was an important reason why many LGBT people have left the church, mainly because they felt some church leaders were hypocritical in criticizing their sexual activity while countenancing sexual abuse by the clergy. That sentiment, of course, is shared by many straight people as well. But I intentionally did not include a discussion of the clergy abuse crisis and the crimes of sexual abuse not because I am afraid to tackle that topic (I’ve written about it elsewhere) but for another reason: that critical topic deserved a far more comprehensive treatment than was possible in a short book. I didn’t want to address it because it warrants an exhaustive treatment beyond the scope of this book.

The omission of a long discussion on same-sex relations was also intentional, because the Catholic Church’s stance on the matter is clear: sexual relations between people of the same sex are impermissible. At the same time, the LGBT Catholic community’s stance on the matter is also clear: same-sex relations are part and parcel of their lives. (Here I am speaking about the majority of LGBT Catholics, not the relatively small portion of the group who think otherwise.) Theologically speaking, you could argue that this teaching has not been “received” by the LGBT Catholic community, to whom it was primarily directed. So I intentionally decided not to discuss that question at any length, since it is an area on which the two sides are simply too far apart.

The same holds true for same-sex marriage: it is an issue on which the institutional church and most of the LGBT community are too far apart. In this edition, I quote the Catechism’s entire teaching on LGBT sexuality (more specifically, on homosexuality), but again I don’t enter into a lengthy discussion because I prefer to focus on areas of possible commonality.
Likewise, this book is not a treatise on moral theology, nor is it a reflection on the sexual morality of LGBT people. I am not a moral theologian…”

—-

F Martin kommenterar de reaktioner av hat han mött efter publicering av boken:

”I would like to address the question of hate. While the vast majority of readers—particularly LGBT people and their families—expressed gratitude for the book, often with great emotion, the book unleashed in a few quarters of the church a virtual torrent of hate. Most of these expressions of intolerance appeared on social media, but in other venues as well I saw how the mere idea of welcoming LGBT people gave rise to the most homophobic and hateful comments you can imagine. Of course I expected some criticism of the book, and I invited discussion in the first edition, but the intensity of the hate took me by surprise. For the most part, I could anticipate the more thoughtful critical reactions: some LGBT Catholics would say that I had not gone far enough; some bishops and church officials would say that I had gone too far. But critical reactions are to be expected. This is the nature of dialogue and the nature of inviting people into a conversation—onto the bridge, if you will.”

 

Sedan kan man fundera på vad dessa hatfulla reaktioner beror på: Ren homofobi, rädsla att närkontakt med homosexuella skall utgöra ett hot mot det man själv tror på och mycket annat som F Martin reflekterar över i förordet. Men katolskt liv och evangelisation kan inte bygga på varken fruktan eller hat utan på den kärlek som utgår från Jesus själv och som inte ser medmänniskan som ett hot utan som en person som Gud älskar och som du själv också därför måste respektera och älska.

[Läs mina tidigare blogginlägg om homosexualitet]

[Läs mina inlägg om Amoris Laetitia och diskussionen mellan traditionalism och pastoralt förnuft]

[Katolskt twitter-läroämbete står för dömande och censur]

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | 12 kommentarer

Lembke om Humanae Vitae, diskrepansen mellan majoriteten av katolikerna och läroämbetet, ”creeping infallibility”

Publicerat den 12 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Martin Lembke är religionsvetare och reder ut begreppen med skärpa och intellektuell hederlighet. Jag rebloggar hans inlägg om aktuell debatt om Humanae vitae som till stor del återspeglar min egen uppfattning.
Några grundteser:
1. Det absoluta p-medelsförbudet kan ej anses som ofelbar katolsk lära.
2. 80 % av katolikerna, även troende kyrkobesökare ignorerar HVs lära på denna punkt.
3. Det finns en tendens hos konservativa katoliker att involvera mer och mer i det som betraktas som ofelbart. Teologen Curran använder begreppet ”creeping infallibility”

Profilbild för Martin LembkeKristen korrespondens

Det är dags att följa upp. 25 juli har lagts till handlingarna – alltså det datum då Humanae Vitae, 1900-talets mest kritiserade encyklika, (ö)känd för att dåvarande påven Paulus VI i kategoriska ordalag fördömde bruket av preventivmedel, fyllde 50 år.  Skulle Franciskus möjligen ta tillfället i akt och mjuka upp innehållet? Hade han t.o.m. tillsatt något slags kommitté i syfte att kartlägga de teologiska förutsättningarna för en mer relativistisk nyläsning i linje med Amoris Laetitia? Jag har själv spekulerat i den riktningen, men med facit i hand verkar slika spekulationer ha saknat grund. Från Vatikanen valde man utan omsvep att ställa sig bakom den stridbare jubilaren via en signerad förstasideskrönika i L’Osservatore Romano. Det sammanfattande omdömet i denna krönika, som Franciskus utan tvekan sympatiserar med, lyder som följer:

Now … we realize that the Church was right, that Pope Paul VI was prophetic in his proposal of…

Visa originalinlägg 1 270 fler ord

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Pride and humility

Publicerat den 4 augusti, 2018 av Bengt Malmgren

Alla (de flesta) ledande politiker ställer troskyldigt upp på Pride och deltar i debatter och går med i den färgglada paraden. Att Pride står för alla människors lika värde är en åsikt bland andra. Att Pride vill vara en organisation för att ta tillvara HBT-personers intressen i samhället är inget att invända mot, men Pride står ju också för en hel sexualpolitisk agenda som sträcker sig mycket längre än så som får konsekvenser för alla människor och som långtifrån alla i hbt-personkretsen omfattar. Man frågar sig därför varför politikerna behöver vältra sig i denna yra som omger Pride för att bevisa att man står upp för människovärdet. Många tunga samhällsinstitutioner och privata företag och organisationer stödjer ju också aktivt Pride. Alla människors lika värde och människans unika värdighet borde vara självklar värdegrund redan utifrån att man som politiker engagerar sig i att bygga upp den svenska demokratiska samhällsgemenskapen.

Jag ger därför Britta Davidsohn, ordförande i Stockholm Pride rätt då hon tillsammans med Tasso Stafilidis, ordf West Pride på DN debatt skriver att det inte räcker att politikerna viftar med prideflaggan en gång om året, utan att man måste visa vilja att ta tag i de verkligt tunga frågorna som gäller hbt-personer med diskriminering och misshandel som gör att hbt i sällskap med andra utsatta grupper i samhället inte känner sig trygga. Det finns en underrström av homofobi i folkdjupen (Lyssna gärna till Mark Levengoods sommarprogram). Praktisk handling i dessa frågor hellre än att visa upp sig i Pride-parader är vad som krävs.

Som vi påpekade i den rapport från Claphaminstittutet som publicerades i maj och där jag medverkade finns också många problematiska sidor hos Pride som gör att offentliga institutioner borde tänka både en och två gånger innan man går in och helhjärtat stödjer detta. T.ex. bejakandet av prostitution och chemsex och alla de negativa konsekvenser det för med sig med människohandel, drogmissbruk och psykisk ohälsa. Pride står också för samma objektifiering av människan och att bryta sambandet mellan sex och kärlek vilket delas av den rådande sexualliberala kulturen i hela samhället.

Till denna objektifierade sexualliberala agenda läggs nu ytterligare ett förslag som de flesta partier är positiva till, nämligen surrogatmödraskap vilket sätter de vuxnas intresse i första rummet framför barnens. Heder åt Fi som är kritiskt till detta.

Pride är en intresseorganisation bland andra som har en bred sexualpolitisk agenda som går långtutöver det som finns konsensus kring i samhället. Det blir därför problematiskt när det får oreserverat officiellt stöd av samhällsinstitutioner. T.ex. att poliser i uniform eller företrädare för rättsväsendet går med i tåget. Som en rådman påpekar i ett inlägg i Dagens juridik riskerar detta att underminera förtroendet för dessa institutioners opartiskhet.

Som kontrast till den inhumana objektifieringen av sexualiteten som det liberala sekulära samhället i allmänhet inklusive Pride står för finns Katolska kyrkans syn på sexualiteten som integrerad med kärlek och människans andliga dimension. Jag inser att kyrkan efter alla skandaler har förlorat mycket av sin auktoritet att tala om dessa saker, men man kan inte kasta ut barnet med barnvattnet bara för att människor felar. Inte minst #metoo har satt fokus på det djupt problematiska i den objektifierande sexualliberala syn vi ständigt matas med där den egna sexualiteten blir till ett instrument för att tillfredsställa egots kortsiktiga begär och andra människor och deras sexualitet likaså blir det. Ingen förändring kommer att ske med samtyckeslagar eller poserande bekännelser till olika ismer. Det behövs en mycket mer radikal omvändelse.

Den som är beredd att lyssna kommer att finna att Katolska kyrkans grundsyn på dessa frågor är human och livsbejakande. Den går ut på att att vi inte får göra oss själva till objekt för varandra och/eller behandla andra som sådana. Prästen Thomas Idergard SJ i S:ta Eugenia katolska kyrka har skrivit ett offentligt inlägg på sin Facebook-sida där han lägger ut Katolska kyrkans syn i relation till det sekulära sexualliberala synsättet.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 15 kommentarer