Kyrkan är de heligas gemenskap, Paulus använder bilden av en kropp med många lemmar. Lider en lem lider hela kroppen, och omvänt, genom våra gåvor kan vi alla konstruktivt bidra till dess uppbyggande.Skall präster och lekmän kunna bygga upp kyrkan måste alla inse att de är medspelare, inte motspelare.
Påven pekar med rätta ut klerikalismen som en viktig orsak till kyrkans problem.
Klerikalismen definieras som att prästerna i praktiken är maktfullkomliga och styr över lekmännen som betraktas som andra klassens troende.
Men detta system upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och vill ha det så. Sista 10-20 åren har det i katolska kyrkan i USA blåst en religiöst konservativ vind där särskilt unga präster och intellektuella radikaliserats i en neotraditionalistisk riktning. Liknande strömningar ser vi också här i Sverige. Sexövergreppskrisen tolkas som en frukt av Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter som ses som ett dekadent övergivande av traditionell katolsk tro. Neotraditionalisterna sätter in sexövergreppskrisen i kyrkan i den kontexten och menar att sexövergreppen begås till största delen av ett dekadent homosexuellt prästerskap som inspirerat av en uppluckrad sexualmoral som infiltrerat kyrkan genom modernismen och att lösningen på krisen skulle vara att prästerna så långt som möjligt avhåller sig från kontakt med den moderna kulturen och återgår till en slags antimodernism, typ den som tillämpades i början av 1900-talet under påven Pius X och då alla präster fick skriva under en antimodernismed.
Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart, men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS – ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som ”summan av alla heresier”.
Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA och Erdogans excessiva förföljelse av dem han kallar regimens fiender i Turkiet.
Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, och modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska idéer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods.
Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och antimodernism-eden togs bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.
I vår tid ser vi inte minst bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, Pius X betraktas som en hjälte inte bara av SSPX, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man tycks önska att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X för att återställa den gamla ordningen.
Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart, men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.
Tyvärr ser det ut som om debatten om sexövergreppen inom Katolska kyrkan riskerar att bli ännu ett kapitel i kulturkampen mellan traditionalister och förnyare.
Bengts Blogg 
Så vad är lösningen, enligt dig? Mer modernism?
Hur menar du? Vad är problemet som skall lösas?
Sexövergreppsproblemen inom Katolska kyrkan, naturligtvis, det som du själv nämner i rubriken till din artikel.
Bengt är inte detta rena självmålet när du förklarar klerikalismen?
”Klerikalismen definieras som att prästerna i praktiken är maktfullkomliga och styr över lekmännen som betraktas som andra klassens troende.”
”Men detta system upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och vill ha det så.”
I mina öron en klockren beskrivning av den historiska kyrka du tillhör?
Jag kan ju förstå att du, Irene och många andra försöker tvätta bort denna bild av er kyrka och dess ledning, tydligen inte helt lätt då detta mönster är så väl inarbetat i er tradition, ljusår från den urspungskyrka ni påstår er företräda?
Många har under århundradena verkligen försökt, men ingen har tydligen ännu inte lyckats, det sista riktigt seriösa försöket var väl Luther? Resultatet blev dock en ny kyrka som även den under århundranden uppvisat stora inslag av klerikalism.
Du skriver även.
”det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen.”
Visst är det främst den enskildes ansvar, men gruppens ansvar och dess gemensamma normer såväl skrivna som oskrivna bidrar ju i hög grad till att sänka trösklarna för dessa vidriga övergrepp.
Skall bristen på faktaunderlag som du påstår, då i praktiken frikänna den homosexuella gruppen från ansvar?
Detta gör att enskilda präster kan fortsätta med sina övergrepp utan större påföljd då han vet att han har gruppens beskydd, så som nu bevisligen har skett?
Att inte peka ut en viss grupp är inte samma som att frikänna från ansvar.
Rapporten visar ju att 80% av övergreppen är mot pojkar och unga män. Hur kan du förneka denna massiva övervikt för homosexuella förövare?
Bengt
Det tar aldrig slut !
Har Franciskus mörkat? Vigano kräver Franciskus avgång
http://www.katolskvision.se/blog/?p=26080
// Irène
Läste just detta. Kyrkans värsta kris sedan 1500-talet. Förtroendet för biskoparna undermineras alltmer. Nu är rannsakningens tid.
”Tyvärr ser det ut som om debatten om sexövergreppen inom Katolska kyrkan riskerar att bli ännu ett kapitel i kulturkampen mellan traditionalister och förnyare.”
Tycker du denna artikel motverkar detta – eller skapar den inte i själva verket denna konstlade motsättning mellan egendefinierade grupperingar? Traditionalister mot förnyare? Finns de överhuvudtaget i verkligheten? Vad var t.e.x. Johannes XXIII, som höll så hårt på traditionen, koncilierna, liturgin, latinet? Men ville förnya genom att få ut skatterna till världen, få kyrkans slutsatser och dogmer mera kända och insatta i sammanhang? Traditionalist eller förnyare?
Det ligger mycket i det du säger. Tradition och förnyelse är båda nödvändiga i kyrkan, man kan inte välja enbart det ena eller enbart det andra. Johannes XXIII är ett lysande exempel på detta, en stor förnyare men som också verkade i kyrkans tradition. Och Andra Vatikankonciliets två tyngdpunkter var ju ”åter till källorna” och att ”öppna fönstren till dagens värld”, tradition och förnyelse.
Därför har du rätt att det blir destruktivt om man beskriver situationen i kyrkan som en kamp mellan tradition och förnyelse. Snarare handlar det destruktiva om en kulturkamp mellan extremer: En traditionalism som överbetonar traditionen på bekostnad av nödvändig förnyelse och vill vända åter till en tid före den förnyelseprocess som banade väg för Andra Vatikankonciliet, och progressivism som vill överbetona förnyelsen och ta den till en punkt där man överger traditionen och vill gifta sig med med tidsandan.
Det gäller att alla vi som älskar kyrkan och inser behovet av att både vända åter till källorna och nödvändig förnyelse att inte låta oss luras in i den kulturkampen mellan extremerna.
Det är bra med en levande teologisk debatt och att kyrkan inte är lika snabb som tidigare att brännmärka teologer alltför snabbt som tänker fritt. Håller vi huvudet kallt är jag övertygad att vår Herre kommer att leda kyrkan på rätt väg. Det gäller för oss att vara trogna och lyssna och handla efter den Helige Andes ingivelser.
Hur många omfattar det du kallar ”en traditionalism som överbetonar traditionen på bekostnad av nödvändig förnyelse”? Lefevrister och en del andra, jag kan inte hela kartan, men tror inte det är så många i det stora hela. De mycket många, däremot, som nu ser Kyrkans tradition hotad passar inte in i din beskrivning, du karikerar. De, vi, känner en högst berättigad oro för att troheten mot Kyrkans lära är hotad. Och sådana katoliker beskrivs nedsättande av påven – inte ägnat att dämpa oron, precis.