Påven reformerar Vatikanens ledning i den största reformen sedan 1588

Publicerat den 8 december, 2018 av Bengt Malmgren

(texten uppdaterad 8 dec kl 19.10)

Påvens reform av Vatikanens ledning har planlagts tillsammans med hans kardinalsråd ända sedan han tillträdde sitt pontifikat. Mycket förberedelsearbete gjordes redan under påve Benedikt XVI, och jag tror att en av orsakerna till att han avgick var att han insåg att han till följd av ålder inte hade den kraft som behövdes för att genomföra reformerna. Nu har ett s.k. motu proprio publicerats som skisserar planen för styrningen av själva Vatikanstaten. Det finns än så länge bara på italienska.

”Alltifrån början av min tjänst på Petri stol har jag känt behovet av en grundläggande omorganisation”, skriver påven. Han skriver att han har gjort ”en systematisk legislativ reform med principerna för rationalisering, kostnadseffektivitet och förenkling som ledstjärna och följt kriterier för funktionalitet, transparens, normativ samstämmighet och organisatorisk flexibilitet.”

Kardinalsrådet, 9 särskilt utvalda personer ur kardinalskollegiet samlas i nästa vecka igen. Man planerar en kuriareform  som skall tillkännages i ett dokument med  arbetsnamnet Praedicate Evangelium (“Predika Evangelium”).

Vi lär återkomma till mera detaljer om denna som jag förstår ganska omfattande reform som säkert inte tas emot med samma entusiasm av alla medlemmar i kurian som sitter på urgamla privilegier och maktpositioner. Kurian har varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588.

VATICAN CHRISTMAS TREE SAND NATIVITY

Vatikanens julkrubba och julgran är nu på plats. Foto: CNS

————————

Liten ordbok:
Den Heliga Stolen: ledningen för katolska kyrkan.
Kurian: Kontoren för detta, leds i allmänhet av kuriakardinaler.

Vatikanstaten: Det lilla landområdet i Rom som är en självständig stat med diplomatiska relationer till övriga stater. Där finns Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, Vatikanmuseerna m.m. Halva Petersplatsen (närmast Peterskyrkan) tillhör Vatikanstaten, andra halvan är italiensk mark.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Vad går först, moral eller njutning och egennytta?

Publicerat den 7 december, 2018 av Bengt Malmgren

Det är glädjande att det uppstått en diskussion runt Joel Halldorfs bok Gud – återkomsten, speciellt på liberala debatt- och ledarsidor. Jag tror det är precis denna diskussion Joel eftersträvade när han skrev boken. Men från vänsterhåll har det varit ganska tyst. Joel twittrade nyligen:
joeltweet

Lisa Magnusson, ledarskribent på DN hör till dem som kommenterat Joels bok, och jag håller delvis med om hennes slutsatser, om annat håller jag inte alls med om, men hon sätter ord på viktiga skiljepunkter som är värda att diskutera.

Först: Lisa erkänner att liberalismen inte är självtillräcklig, det är bara att hålla med:

”Liberalismen är inte tillräcklig. Den är en form, en ram, den är handlingsutrymmet. Men i sig är den tom. Den kan inte berätta något om själva livet. ”Alla har sin egen sanning” är en fantastisk form, men ett värdelöst innehåll. Individens valfrihet är bara ett medel, inte ett svar utan en fråga.”

Sedan presenterar hon adekvat religionskritik:

Religionen får i sin tur inte göra anspråk på att ta över formen, för då blir den begränsande, totalitär.

Jag är helt enig om detta, inom den kristna tradition som utvecklat katolsk sociallära finns detta uttalat: Man förordar inte en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och där han säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld. Denna åtskillnad mellan stat och kyrka var självklar för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europagemenskapen i spillrorna efter Andra världskriget.

Sedan påstår Lisa Magnusson saker som jag inte alls håller med om och som sätter fingret på kärnan i den kritik som jag, Joel och andra kristna apologeter anför mot liberalismen:

Moral? Vad är väl det annat än något gammaldags gudsväsens grymma godtycklighet, ett upphöjande av religiösa levnadsregler till allmän lag, till form?

Man behöver inte ha en gud för att ha en själ. Det är den viktiga läxa religionen måste lära sig av liberalismen: Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt. Annars är den bara samma gamla vanliga förtryck.

Lisa Magnusson tycks här företräda en värdenihilistisk filosofisk uppfattning. Hon sågar därmed 2000 års filosofiskt tänkande alltifrån de gamla grekerna till 1700-talet där man självklart sammanknippade existensen av sanning och begriplighet och uppfattningen av det goda (samvetet) med gudsbegreppet. Efter 1700-talet har man mer och mer övergått till en materialistisk världsbild som inte har plats för vare sig Gud eller själen eller den fria viljan. Det finns ingen universell grund för moralen,  inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla. Med en sådan filosofi får liberalismen mycket svårt att försvara sig mot angrepp på det öppna demokratiska samhället som vi nu ser från de nya högerpopulistiska strömningarna. Kvar finns endast njutning och egennytta. Samverka med och uppoffra sig för andra kan man visserligen fortfarande göra, men inte utifrån hänvisande till någon allmängiltig etik, endast till den välförstådda egennyttan. Se mitt tidigare inlägg i detta ämne där jag pläderar för att liberaler borde lära mer av och ta till sig katolsk sociallära.

Min största kritik mot Lisa Magnusson, en kritik jag har mot många liberala debattörer är svårigheten att skilja mellan religion och moralfilosofi och en mycket grund insikt i vad religion och i synnerhet kristendom är för något. Man tenderar att dra all religion över en kam och främst se det som något problematiskt som inte hör hemma i det moderna samhället. Religionskritik välkomnar jag, men jag efterlyser större kunskap och nyans.

Denna obildning på religionsområdet blir särskilt tydlig då man diskuterar etiska frågor med kristna. Kristnas etiska uppfattningar anses som särmeningar. De erkänns inte såsom baserade på förnuft och grundade ställningstaganden utan förutsätts vara dikterade av fundamentalistisk tro på vad som står i Bibeln eller vad som dikteras av kyrkliga traditioner som man blint ansluter sig till.  Detta blev tydligt t.ex. i samvetsfrihetsmålen med de abortvägrande sjuksköterskorna där domsluten motiverades med att det var särmeningar relaterade till deras kristna tro.

När Lisa Magnusson skriver att även den gemensamma berättelsen måste utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt, så ger hon uttryck för samma vanföreställning om hur ett etiskt resonerande utgående från den stora kristna traditionen fungerar. Här finns en skillnad mellan katolsk sociallära och evangelisk förkunnelse. Evangeliskt kristna motiverar ofta sina ställningstaganden fundamentalistiskt, utifrån att ”Gud har sagt det” eller att ”det står i Bibeln”. Katolsk sociallära utgår istället från naturrättstänkandet och den stora västerländska filosofiska traditionen. Människans rättsuppfattning och samvete är något som föregår den gudomliga Uppenbarelsen. Att det inte finns någon konflikt mellan samvete och uppenbarelse (tio Guds bud, Jesus liv och lära, det dubbla kärleksbudskapet) är en annan sak. Katolsk filosofi alltsedan Thomas av Aquino har alltid utgått från den naturrättsliga grunden.

Min uppfattning är att även många evangeliska apologeter som anstränger sig för att argumentera i etiska frågor som t.ex. Stefan Swärd och Stefan Gustavsson närmar sig katolsk sociallära. Men det hjälper liksom inte, eftersom alla vi kristna, evangeliska som katoliker bedöms enligt samma mall då vi resonerar om etiska frågor: Våra etiska uppfattningar är särmeningar baserade på fundamentalistiska trosföreställningar och kan därför inte tillmätas giltighet i debatten i det moderna liberalsekulära samhället.

Jag skulle önska större kännedom och acceptans av katolsk sociallära inte bara från liberaler, utan också från evangeliskt kristna. Då skulle vi ha en mera likvärdig grund att utgå från i den etiska diskussionen, såväl kristna som icke kristna. Sedan kan man ju ha olika uppfattningar om naturrätten också, men om vi diskuterar det så är vi åtminstone på samma spelplan.

adventvikarbyvy

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Liberaler borde bejaka katolsk sociallära

Publicerat den 6 december, 2018 av Bengt Malmgren

Är sanning godhet och skönhet bara mänskliga tankekonstruktioner eller äger de en substans som existerar oberoende av oss människors gottfinnande?

Som jag skrev igår då jag refererade Ulf Jonssons nya bok om fundamentalteologi så har i den västerländska filosofin alltsedan de gamla grekerna fram till 1700-talet frågan om begriplighet, sanning och godhet alltid sammanknippats med gudsbegreppet.  Om vi säger att vi rör oss med godtyckliga mänskliga tankekonstruktioner, så existerar egentligen ingen moral, inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla.

Katolskt tänkande har alltid bejakat att det finns en grundläggande moral som har sin grund i Gud, inte bara för att det står i Bibeln (tio Guds bud, kärleksbudskapet) utan att det finns nedlagt i själva skapelsen. Vi talar om naturrätten eller den naturliga lagen vilken ligger till grund för Katolska kyrkans sociallära.

I sin nya bok Gud – återkomsten pekar Joel Halldorf på liberalismens inre tomhet och oförmåga att försvara den västerländska kulturens grundläggande värden mot den nya högerpopulismens angrepp. Det beror på att man mentalt sågat av den gren man själv sitter på genom att i det jagcentrerade frihetsbegreppets namn förneka de värden som tidigare varit grundläggande för vår västerländska kultur där den judiskt-kristna traditionen varit en bärande del.  Halldorf pekar på frikyrkornas framväxt under 1800-talet och 1900-talet som en bärande del i folkrörelse-Sverige som bidrog till framväxt av demokrati och respekt för jämlikhet och människovärde, en kunskap som glömts bort eller förnekas i vårt extremt sekulariserade land där alla frikyrkliga församlingar betraktas som potentiella Knutby.

Liberalismen bejakar visserligen alla människors lika värde och rätten till olika friheter, men man har ingen substans att underbygga detta med, därför är det liberala samhället nu sårbart och mottagligt för attacker från olika håll. Flera inte bara kristna utan även sekulära tänkare delar denna kritik, t.ex. Jürgen Habermas och Lena Andersson.

Katolska kyrkan pläderar inte för en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Västerlandets åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld.

Europagemenskapens fäder

Men detta innebär inte att vi inte skall bejaka de grundvärden som genom den judiskt-kristna traditionen präglat vårt västerländska samhälle. De politiker som efter Andra världskriget bidrog till att skapa försoning i det sargade Europa och bygga upp den Europagemenskap vi nu ser knaka i fogarna som Adenauer, Schuman, de Gasperi och Monnet var alla präglade av ett nyktert förstånd och politisk realism som hade sin grund i ett kristet ethos. I den mån Europa idag kan ses som ett fäste för rättsstatlighet och mänskliga rättigheter så beror det på att Europa efter fascismens sammanbrott fokuserade på sitt kristna arv och hämtade sina moraliska måttstockar från denna tradition.

Katolska kyrkans sociallära har utvecklats alltsedan slutet av 1800-talet då påve Leo XIII skrev den första socialencyklikan Rerum Novarum där arbetarnas socioekonomiska rättigheter försvarades och rätten att organisera sig i fackföreningar. Det sista tillskottet är påve Franciskus encyklika om miljön Laudato Si där det sägs att omsorgen om miljön också är en del av socialläran eftersom det handlar om vilken miljö vi lämnar över åt kommande generationer. Det går en rak linje från skydd av människolivet (inklusive de ofödda) via alla människors lika värde och rättigheter och att socialt ta vara på medmänniskan till att ta omsorg om vår jord som vi lämnar över som livsmiljö åt kommande generationer.

Vi behöver fortsätta att bygga på det andliga arv som präglat vår kultur. Eftersom många av våra samhällen präglas politiskt av liberala ideer och liberaler i princip är för människovärde, demokrati och allas lika rättigheter, så borde man också intressera sig för katolsk sociallära som ger en andlig förankring av dessa värden. För detta pläderar Henrik Friberg-Fernros i en artikel i septembernumret av tidskriften Signum.

Eftersom liberalismen vill vara livsåskådningsmässigt neutral har man förhållit sig distanserat inte bara till katolicism utan även till dess rivaler såsom ateistisk materialism konstaterar Friberg-Fernros. Men de grundvärden man säger sig omfatta kan knappast robust försvaras om man inte antar att människan har en själ. Vår kultur präglas av att verkligheten reduceras till materia. Han visar på en bristande konsekvens i hur man försvarar människovärdet.

Om människan har en substantiell själ som grund för människovärdet innebär det att även ofödda, spädbarn, intellektuellt handikappade, medvetslösa och döende har ett värde som inte får kränkas. (jfr Bishofberger, människan som person och aktör, människovärdet knutet till personen, ej aktören).

manniskosyn

Människan som person och aktör enl Erwin Bishofberger

Men liberaler försvarar inte oföddas människovärde. Friberg-Fernros konstaterar: ”Nu kan nog många politiska liberaler ‘leva’ med att somliga av dessa kategorier utesluts från den moraliska gemenskap inom vilken man tillerkänns rättigheter.”  Konsekvensen blir att många liberaler som inte vill komma i konflikt med materialismen baserar uppfattningen om människors jämlikhet mera på vad människan gör än på vad hon är.  Men med en sådan hållning blir det svårt att t.ex. förklara vad det är för moralisk skillnad på en abort och att döda ett spädbarn.

Men problemet är större än så. Friberg-Fernros skriver:

”Om vi människor inte är den enhetliga entitet som en substans utgör, var finns då den likhet mellan människor som motiverar att vi tillerkänner människor generellt grundläggande fri- ochrättigheter? Hur motiverar vi då uppfattningen om att den arbetsoförmögne åldringen ska tillerkännas liknande rättigheter som den högpresterande ungdomen? Utan en uppfattning om att jämlikheten mellan människor baseras på hennes varande – i egenskap av en substans av rationell natur -så tycks liberaler sakna principiella skäl.”

Författaren säger att man då hänvisas till någon form av konsekventialism, som den utilitaristiska principen största möjliga nytta/lycka åt största möjliga antal. Men jag håller med författaren om att en sådan princip är problematisk och knappast en robust grund för att försvara människors jämlikhet.

Författarens slutsats:

”Det förefaller som om politiska liberalers ambition att hålla distans till den katolska socialläran är problematisk. Denna distans försvårar nämligen deras möjligheter att försvara centrala liberala ställningstaganden för människans frihet och jämlikhet.”

Vad är då så speciellt med den katolska socialläran? Alla kristna inriktningar erkänner ju existensen av människans själ. Den katolska socialläran bygger mycket på Thomas av Aquinos tänkande och, menar Friberg-Fernros, är detta tänkande (även om det är teistiskt som all filosofi på den tiden) mera generellt och inte så uppenbarelseorienterat som andra kristna traditioner som i högre grad tillskriver Bibeln exklusiv auktoritet. Katolskt tänkande utgår från den naturliga lagen som föregår uppenbarelsen.

Att människan har både kropp och själv kallas en dualistisk uppfattning, men katolsk sociallära har som sådan den fördelen att den ser förhållandet mellan kropp och själ på ett integrativt sätt (jfr Inkarnationens mysterium – Jesus Kristus sann Gud och sann människa på en gång). Mycket fler intressanta tankar utvecklar Friberg-Fernros i Signumartikeln som ni själva kan upptäcka om då ni läser den.

adventsstjärna

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

P Ulf Jonsson SJ presenterar första boken om fundamentalteologi på svenska. Den handlar om varats begriplighet, dvs något helt annat än religiös fundamentalism

Publicerat den 5 december, 2018 av Bengt Malmgren

4deckungstrpanorama

  • Varför finns någonting till istället för ingenting?
  • Är tillvaron begriplig, går det att förstå varför saker och ting sker?

Det är exempel på grundläggande frågor om tillvaron som människor ställer sig. Alla tänker kanske inte som filosoferna systematiskt över sådana frågor, men de val vi gör i livet visar att vi ändå underförstått gjort grundantanganden om dessa frågor.  T.ex. att det går att förstå sig på omvärlden (om än inte i dess helhet) tar de flesta för givet.

I botten på detta ligger frågan om Gud. Det tycks ligga i människans natur att ha en uppfattning om begreppet Gud. Här ligger begynnelsen till fundamentalteologin. Med fundamentalteologi avses det filosofiska begrundandet av hur vi kan tänka och resonera intellektuellt redligt kring tron, alltså ej att förväxla med utan snarare raka motsatsen till religiös fundamentalism. Utgångspunkten är människans nyfikenhet och förmåga till förundran.

Det är en vanföreställning att Kristendomen är irrationell och inte tål förnuftets ljus. Jag brukar ofta citera den katolske prästen Anders Piltz som skrev följande i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 2006:

”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.”

4deculfjbokUlf Jonsson, jesuitpater och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstittutet i Uppsala och chefsredaktör för den katolska kulturtidskriften Signum har just kommit ut med den första boken någonsin på svenska i ämnet fundamentalteologi. Han presenterade boken i ett möte arrangerat av Katolskt forum i S:ta Eugenia-församlingen här i Stockholm nu i veckan.

MED TANKE PÅ TRON är den första volymen av två och avhandlar naturlig teologi. Senare planeras en volym som handlar om uppenbarelseteologi.  Detta är de två underavdelningar som fundamentalteologin sysslar med.

Naturlig teologi: Det naturliga resonerande om Gud, tillvarons mening och begriplighet som föregår den institutionaliserade religionen. Även sekulariserade svenskar som tagit avstånd från kyrkan sägs uppleva något heligt i naturen, och om många erkänner att de någon gång i sitt liv, i samband med svåra krissituationer bett till Gud. Om nu tillvaron är begriplig (vilket inte alls är självklart) så finns det orsaker och verkan som går att förstå. Ända sedan de gamla grekerna har frågan om begripligheten sammanknippats med Gud. Någonting kan inte uppkomma ur ingenting, det måste finnas en första orsak till allt vilket då är Gud. Så resonerade de grekiska filosoferna, och detta var självklart tankegods ända in på 1700-talet. Gud som upphov till sanning och begriplighet, liksom till det goda (moralen) och det sköna (estetiken).

Från 1700-talet kom mer och mer att ifrågasätta tanken på Guds handlande i världen. Man började se på världen som ett slutet system som fungerar som en maskin som Gud kanske satt igång, men inte längre interfererar med (deism).

4deculfj1

I vår tids modernitet har tanken på Guds handlande i världen blivit svår, konstaterade Ulf.  Man avvisar den, även inom teologin. I katolskt tänkande har det alltid varit naturligt att se Guds skaparverk som något hela tiden pågående, han har inte bara skapat världen och lämnat den åt sitt öde, utan han upprätthåller den hela tiden och handlar.

Ulf Jonsson säger att det blivit en renässans för för naturlig teologi under sista decennierna av 1900-talet. Vid de svenska universiteten har fundamentalteologi inte varit en egen disciplin, men det har ändå funnits teologer som tagit upp fundamentalteologiska frågor i sitt tänkande. Ulf nämnde Anders Jeffner.

Inom den anglikanska världen nämnde Ulf också Sarah Coakley som en representant för den naturliga teologin.

Uppenbarelseteologi kommer Ulf att behandla i den andra volymen av sitt verk, men kommer in på temat i de sista kapitlen i denna bok. Det handlar då om hur vi kan förstå och resonera kring religiös erfarenhet och hur vi kan tänka kring frågan hur Gud uppenbarar sig i världen.

4deculfjbokinnehåll

En avslutande egen reflektion: Som kristna, åtminstone som mera aktiva sådana som ber och deltar regelbundet i gudstjänster så vittnar våra handlingar om att vi gör grundantagandet att Gud uppenbarat sig i världen och handlar i världen. Katolska kyrkan har aldrig varit främmande för att resonera förnuftigt kring detta, inte så att man påstår sig kunna vetenskapligt bevisa Guds existens, men ändå att det går att resonera intellektuellt redligt kring tron och att det är fruktbart med en dialog mellan teologi och andra vetenskapliga discipliner.

Det finns ingen motsättning mellan ett sådant synsätt och den mera dogmatiska framställningen av vad Kyrkan tror och lär. Men ibland konstrueras sådana falska motsättningar.

Å ena sidan kanske de som är skeptiska till det övernaturliga men ändå vill tro hänger sig fast vid att vilja tro hoppas på den naturliga teologin som en väg till övertygelse och kunskap. Men då hamnar man i gnosticism. Mänsklig kunskap kan aldrig uttömmande förklara tron. Uppenbarelsen enligt kristen tro är och förblir något som kommit till oss, inte något vi kunde hitta på eller uppfinna själva. Fundamentalteologin är en hjälpvetenskap till den systematiska teologin, den är inte den ultimata teologin.

Å andra sidan kanske de mera bibelfundamentalistiskt troende på den evangeliska sidan och de mera traditionalistiska på den katolska sidan kan se fundamentalteologin som ett hot mot den traditionella tron genom att man utgår från förnuftet istället för från att köpa de bibelfundamentalistiska eller traditionsfundamentalistiska trossatserna rakt av. En sådan rädsla är överdriven. Tro och förnuft står inte i motsats till varandra, och det är naturligt för människan att vara nyfiken och reflekterande. Det är med de egenskaperna Gud har skapat henne.

 

 

Publicerat i Church, Tro och vetande | Märkt , | 1 kommentar

Realism hellre än stora ord, men helst att ord och handling blir ett

Publicerat den 3 december, 2018 av Bengt Malmgren

Jag funderar mycket på bakslagen för det globala samarbetet i dagens värld. Vi skyller på en vulgär oupplyst ondskefull högerpopulism underblåst av maktgalna ledare som vill rasera allt det fina som den liberala demokratin har byggt upp.

Huliganer slåss på Paris gator mot Macron som inte alls lyckats förankra sitt sociala ingenjörskonstprojekt hos den stora massan . G20 i Buenos Aires lyckades inte enas om ett gemensamt uttalande om klimatet och att respektera Parisavtalet och det görs high five med journalistmördare. Självaste FN som vi investerat så mycket positiva förhoppningar i är det något ruttet med. FN-soldater som gör övergrepp på barn. På hög nivå mörkas dokument som styrker höga militärers inblandning i mordet på Zaida Catalan och de mäktigaste staterna blockerar med sitt veto resolutioner mot de mest vidriga folkrättsbrott. Det spelar ingen roll om Margot Wallström anstränger sig ända från tårna till hjässan om inget händer, den goda viljan blir då bara en symbolpolitik som överskyler att inget händer i verkligheten.

Liberalismen som frihetsprojekt fungerar inte längre. I frihetliga länder fortsätter vi att leva över våra tillgångar och åker till Thailand på klimatdestruktiva flygresor och berömmer oss av vår egen godhet på det ideologiska planet samtidigt som vi ledsagar planeten på dess väg mot undergången. Liberalismen fungerar att kämpa i underläge, men när man kämpat ner allt som står i vägen för individens frihet och demonterat ner allt bestående i sina beståndsdelar, då finns inget kvar utom tomhet. Man försöker återskapa något genom att tala om ”värdegrund” men det finns liksom inget att fylla den med annat än symbolpolitik.

adventvikarbyvy

Det är inte konstigt om människor är frustrerade. Dagens antiglobalism handlar inte om angrepp från onda yttre högerpopulistiska krafter, utan framförallt handlar det om det liberala projektets eget inre förfall. Med nedrasade murar och inre tomrum är flanken öppen för allehanda yttre krafter att invadera och fylla upp tomrummet.

Tiden av dekonstruktion och bildstormande har kommit till vägs ände. Nu handlar det om att återupptäcka de stora berättelserna och se sammanhang och mening. De stora berättelserna som ligger till grund för den judiskt-kristna traditionen har mycket att säga om detta som kan ge underlag för ett etiskt predikament som kan sätta kraft bakom orden höja det politiska trycket för verklig förändring till förmån för freden och för att rädda planeten. Men då måste vi överge symbolpolitiken och vara beredda att kritisera de stora orden när vi ser att de bara uttrycker till inget förpliktigande tomhet.

adventsstjärna

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Mer än ett halvt sekel med karismatisk väckelse – men vad blev det av den?

Publicerat den 21 november, 2018 av Bengt Malmgren

Förra året firade Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan 50 år. Patti Gallhager Mansfield var en av de studenter som var med vid den världsberömda reträtten i Pittsburg 1967 som var den början som sedan spred sig till en världsvid rörelse. Lagom till jubileet kom hennes bok AS BY A NEW PENTECOST ut i nyupplaga och är en fyllig beskrivning av förnyelsens historia i Katolska kyrkan fram till idag.

Karismatisk väckelse, eller som vi med en bredare definition kallar det, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen i kristenheten, är en världsvid rörelse initierad av den Helige Ande som inte känner av några samfundsgränser utan är till sin natur ekumenisk. Det är ingen särskild spiritualitet utan de andliga nådegåvor som främjas till förnyelsen är ämnade att förnya hela kristenheten.

Förra veckan träffade jag Claes-Göran Bergstrand vid ett pastors- och ledarmöte i S:ta Clara kyrka. Han var inbjuden att tala om sin nya bok DEN KARISMATISKA VÄCKELESEN – VAD HÄNDE?. S:ta Claras dynamiske direktor Mats Nyholm vill upprätthålla traditionen från Carl-Eric Sahlbergs tid att låta S:ta Clara vara en ekumenisk mötesplats och står därför som värd för dessa återkommande möten för gemensam andlig fördjupning och förbön bland Stockholms kristna.

CGBergstrandClaraweb

Claes-Göran Bergstrand talar om sin bok Den Karismatiska väckelsen – vad hände? i S:ta Clara kyrka.

Claes-Göran kommer ur den baptistiska traditionen, pastor och riksevangelist inom Svenska Baptistsamfundet 1970-1995 och aktivt engagerad i många karismatiska sammanhang under den tiden. Claes-Göran har skrivit en bok om sina erfarenheter från 1960-, 70- och 80-talets andliga förnyelserörelse i Sverige och reflekterar också över vad som hände sedan.  Boken ger en inblick, i vad som hände under dessa år, jag märker att jag själv hör till dem som omnämns vid flera tillfällen i det rika persongalleriet.

2karismbok

Två böcker av två pionjärer. Den ena beskriver Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan under 50 år, den andra beskriver den Karismatiska väckelsen på ekumenisk grund i Sverige under 1960- 70- och 80-talet.

Bergstrands bok är givetvis inte heltäckande. Att beskriva hela det dynamiska och myllrande liv som förnyelsen utgjorde under dessa decennier kan inte en enda person göra, men Bergstrand stod mitt i det hela och var med i många sammanhang, och han berättade att han alltid varit något av en nörd att skriva upp allt som händer i sin almanacka, så han har en hel serie årgångar av almanackor med ganska detaljerade anteckningar. Men det är inte bara en anekdotisk bok, utan det märks att den är skriven av en kunnig och reflekterande teologiskt medveten person. Det var nödvändigt att skriva denna bok som är ett ovärderligt tillskott till dokumentationen om denna tid och till den teologiska reflektionen över vad Anden säger till församlingarna och vad vi gör med det. Han har också haft kontakt med en forskare om pingströrelse och karismatisk förnyelse,  Torbjörn Aronsson vid STH i Uppsala och har haft tillgång till hans material.

Fram till början av 1970-talet var det en mycket levande utveckling med  konferenser med 1000-tals deltagare, andefylld lovsång, profetia och andra andliga nådegåvor i bruk. Det fanns förväntningar på ett nytt skede i kristenheten där Andens liv skulle genomsyra och levandegöra alla samfund i en ny era av andlig väckelse och evangelisation där kyrkorna verkligen kunde vara salt och ljus i samhället. Men som många har beskrivit ebbade det hela ut i mitten på 1970-talet, förnyelsen nådde inte ut utan splittrades upp i olika fåror, ofta att det fanns konkurrens och misstänksamhet som hindrade Andens flöde. Det är inte lätt att förklara vad denna nedgång berodde på men Bergstand resonerar kring detta och försöker hitta olika förklaringar. Slutkapitlet i boken sammanfattar och blickar framåt.

cgbcitat1

Om vi gör en grov sammanfattning tror jag det är några huvudpunkter man kan peka på som bidrog till nedgången:

  1. Brist på ekumeniskt engagemang.
  2. Inbördes konkurrens med olika läror istället för att fokusera på Jesus.
  3. Inre sekularisering i församlingarna. Fokusering på tidsandan istället för på en levande tro.

cgbcitat2

Trots att förnyelsen ebbade ut tror jag inte vi står på ruta noll idag. Det andliga skeendet i Sverige under senare delen av 1900-talet var väsentligt. Förnyelsen dog inte ut men övervintrade i olika lokala gemenskaper och bönegrupper i församlingarna. Men jag tror att Anden talar till församlingarna idag igen om att det räcker inte längre med business as usual. Det räcker inte med små mysiga grupper, än så andligt levande,  om man inte når ut ens i den egna församlingen och än mindre förmår adressera de stora utmaningar som vårt samhälle står inför idag.

Jag tycker Bergstrands fråga i slutkapitlet är en utmaning till hela kristenheten idag:

”Om vi erkänner att det är så [kristenhetens försvagning, nedlagda församlingar, tidsandan viktigare än levande kristen förkunnelse, kyrkan inget salt och ljus i världen], önskar vi då att det skall bli en förändring?”

Anden säger till församlingarna idag att det behövs en förändring, och då behöver man öppna sig för andlig väckelse.

För att sätta in Bergstrands utmaning i ett större sammanhang, låt mig citera två kristna världsledare.

1. Benedictus XVI predikan till katolikerna samlade i Hyde Park i London vid påvebesöket 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

2. Påve Franciskus i sin apostoliska maning till evangelisation Evangelii Gaudium från 2013:

”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

…

”I dream of a ‘missionary option’, that is, a missionary impulse capable of transforming everything, so that the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented, to make ordinary pastoral activity on every level more inclusive and open, to inspire in pastoral workers a constant desire to go forth and in this way to elicit a positive response from all those whom Jesus summons to friendship with himself. As John Paul II once said to the Bishops of Oceania: ‘All renewal in the Church must have mission as its goal if it is not to fall prey to a kind of ecclesial introversion’.”(27)

En orealistisk dröm? Lika lite eller lika mycket orealistisk som Martin Luther Kings dröm om ett samhälle utan diskriminering. Vare sig realistiskt eller inte betraktad ur ett inomvärldsligt perspektiv, som kristna är vi kallade att vända våra hjärtan till Gud som kommer oss till mötes i Jesus Kristus och följa honom. För människor är det omöjligt men för Gud är allt möjligt. För oss kristna finns därför ingen genväg förbi en andlig väckelse.

  • Nej till självtillräcklighet, ja till en ekumenik som inbegriper hela kristenheten
  • Nej till att låta lärostrider skymma sikten för den enhet vi redan har i Jesus Kristus
  • Nej till att låta tidsandan överskölja oss och stå i vägen för ett överlåtet lärjungaskap
  • Total öppenhet för den helige Ande och Andens gåvor
Publicerat i Church | Märkt , , | 2 kommentarer

EU tar krafttag mot nazism och fascism

Publicerat den 20 november, 2018 av Bengt Malmgren

Den 25 oktober antog EU-parlamentet, med stor majoritet en resolution  som uppmanar medlemsstaterna att förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper samt agera hårdare och mer resolut mot hatbrott och främlingsfientlighet i samhället för att på så sätt värna demokratin.

Innehållet i resolutionen bygger bland annat på uppfattningen att den relativa straff- och rörelsefrihet som nyfascistiska organisationer åtnjuter i en del EU-länder är en viktig anledning till den ökning av hat och våld som syns i samhället som helhet och som man noterar drabbar såväl politiker och medlemmar i politiska partier som minoritetsgrupper, t ex “svarta européer/personer av afrikansk härkomst, judar, muslimer, romer, tredjelandsmedborgare, hbt-personer och personer med funktionsnedsättning”.

En mängd exempel nämns bl a NMR, som förutom att regelbundet demonstrera runt om i Skandinavien även står bakom våldsamma attacker mot civila och polisen, liksom mordbrands- och bombattentat mot flyktingförläggningar.

Gica

Gica var välkänd i Huskvarna. Foto: Mikael Good.

Jag tycker det är bra att EU tar tag i dessa frågor. Främlingsfientliga nazistiska och fascistiska grupper kan inte få utnyttja vår lagstadgade frihet och demokrati till att avskaffa just detta. Samhället måste kunna skydda sig. Även om nazistisk och fascistisk propaganda och våldsamheter skapar olust och avsky, så avtrubbar det oss också och ett hårdare klimat sprider sig i samhället även utanför de mer organiserade antidemokratiska grupperna. Just nu har vi mordet på Gica i Huskvarna i färskt minne.

Samtidigt känns det dubbelt att detta kommer från EU, för EU bidrar själv till att urholka känslan för människovärdet och öka likgiltigheten för andras lidande genom sin oförmåga att enas kring en human migrationspolitik som gör Medelhavet till ett dödens hav med många tusen omkomna varje år och flyktingläger med vidriga förhållanden blir permanentade i södra Europa. Rohingierna behandlas vedervärdigt i Myanmar, men Europa behandlar inte heller alla människor humant. Skall man tillrättavisa andra stater måste man sopa rent för egen dörr för att kunna vinna moralisk auktoritet.

De fattigas skri blir ”var dag allt högre men var dag allt mindre lyssnat till”, sade påve Franciskus i en predikan nyligen. Som exempel på fattiga nämnde han, ofödda, hungrande, flyktingar, barn som bara känner till våld, marginaliserade äldre människor och folkgrupper, vars naturtillgångar utnyttjas av andra.

Jag tycker det är mer angeläget och viktigt att politikerna ägnar sig åt att ta upp och försöka angripa alla dessa reella problem än att ägna sig åt signalpolitik och image-byggande som att tävla i vem som är mest emot SD.

[Mer text samt länkar till dokumenten som rör EU-resolutionen på Motargument]

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

USA-biskoparnas sjunkande förtroende har en lång förhistoria

Publicerat den 17 november, 2018 av Bengt Malmgren

Påven kallar ordförandena i alla världens biskopskonferenser till ett möte i februari där temat skall vara sexövergrepp-skandalerna i kyrkan. Meningen är att man skall ha en ordentlig genomlysning av allt som nu kommit till ytan och diskutera hur man till slut skall komma till rätta med detta.

USA´s biskop-skonferens har just avhållit sitt årliga höstmöte i Baltimore. Den mediala uppmärksamheten i USA har varit enorm och frågor om sexuella övergrepp och bristande förtroende för att biskoparna hanterar detta på ett ansvarsfullt sätt har stått i fokus, samtidigt som i bakgrunden finns striden mellan konservativa traditionalister och progressivister.

Vi har avslöjandena om tidigare Washingtonbiskopen McCarricks olämpliga intima kontakter med seminarister och tidigare nuntien i Washington Viagnos öppna brev där han anklagar påven för att ha sedan länge ha känt till och mörkat sådana övergrepp. Det är inte bara det aktuella mediefokuset på detta och andra avslöjanden relaterade till sexövergreppen som är orsaken till det låga förtroendet för USA´s biskopar både från allmänheten och nu påven själv, utan det har en lång förhistoria.

Påve Franciskus har tidigare förelagt USA-biskoparna att hålla en reträtt i januari för att främja enheten inom kollegiet och i bön urskilja hur man skall agera i denna fas av den aktuella krisen, men som jag förstår har biskoparna avvisat detta.

För den som är intresserad av bakgrunden hänvisar jag till denna bakgrundsartikel publicerad i LaCroix international av  Robert Mickens, journalist i Vatikanen:

 [Why Pope Francis was right to halt the US bishops]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

All populism är inte av ondo – ett försök att förstå en dryg miljon väljare

Publicerat den 16 november, 2018 av Bengt Malmgren

Jag noterar att Annie Lööf och Jan Björklund stannat vid att beskriva SD som ”ett nationalistiskt och populistiskt parti” då de skall förklara varför de låter avståndstagandet från SD spela huvudrollen i hur man skall få till stånd en handlingskraftig regering. Jag noterar också att de inte använder epitetet ”fascistiskt”. Stefan Löfven har inte heller använt det ordet, men konstaterat att partiet har nazistiska rötter vilket är sant, men det är något man vill ta avstånd från idag.

Själv anser jag det inte finns tillräckligt underlag för att kalla partiet fascistiskt idag, men jag tror säker det finns medlemmar i partiet som har sådana sympatier.

Jag är inte positiv till SD, och jag menar att partiet är besläktat med andra partier i Europa som Orbans parti i Ungern eller Pis i Polen. Republikanerna i USA som fascineras av Trump är av samma anda. Grunden är ett missnöje med de etablerade eliterna och brist på respekt för grundläggande demokratiska institutioner och en vilja att ta över och kontrollera media, kultur, utbildningsväsende och domstolar i kraft av en föreställning att man representerar ”folket” som länge nog nu tryckts ner av ”eliterna”. ”Populistiska” politiker definierar jag som dem som rider på denna missnöjesvåg och uppviglar ”folket” till att tro att det finns enkla lösningar och till och med ger ideologiskt underlag till att strunta i grundläggande regler för medmänsklighet och att ta vara på sin nästa till förmån för ett högre syfte som Gud (vi talar då om ett förvrängt gudsbegrepp), nationen eller folksjälen som då ges en närmast mytisk aura.

Nationalism i en sådan högerpopulistisk tappning är förkastlig och farlig, medan patriotism och fosterlandskärlek är något som är naturligt bra, och ett grundläggande mänskligt behov. Alla människor har behov av ett hem på jorden, inte bara det egna lilla tjället, utan också en hemhörighet i en större gemenskap, kultur, nation. Det är detta senare behov som jag tror många känner ifrågasatt och därför känner sig förrådda av de etablerade eliterna.

Jag tänker att det inte är rationellt att betrakta SD, dess väljare och politiker som alltigenom onda och förkastliga, samtidigt som man betraktar sig själv och övriga partier som höjden av godhet och främjande det allmänna bästa. Jag tänker att det finns något gott och en strävan efter det allmänna bästa också hos SD, även om man inte håller med om alla deras idéer och att detta borde utgöra grunden för att samtala också med dem.

David Goodhart, brittisk debattör som introducerade polariteten någonstansare/varsomhelstare kommer till Stockholm och deltar i en debatt på Kulturhuset.

dngoodhart

Jag tror denna polaritet mellan dem som lever kvar i det naturliga behovet att känna sig hemma någonstans på jorden och storstädernas eliter som dominerar mycket av den offentliga debatten som mera ser livet som ett projekt där man kan göra sig hemmastadd var som helst är en bra förklaringsmodell till varför SD samlat mer än en miljon röster i riksdagsvalet.

Polariteten i västvärlden har gått så långt att det inte finns någon återvändo om inte de etablerade partierna förstår hur man skall närma sig de människor som dras till missnöjespartierna. Det närmast extatiska firandet i Washington efter att Barack Obama segrat i presidentvalet med deltagande av många artister och entusiastiska storstadsbor var nog en av liberalismens sista egotrippade orgiastiska suckar innan den stora tomheten infinner sig och oförmågan att återge samhället en värdegrund som håller och kan accepteras av de flesta blir uppenbar.

Partierna förstår inte att deras vägran att ha något med SD att göra enbart ökar polariteten i samhället och bara driver en allt större del av befolkningen i famnen på det partiet då de uppfattar de etablerade partierna som representerande en nonchalant elit. Särskilt L och C har  inte alls förstått detta, KD, M, S och V tror jag har en något större förståelse, även om S och V står längst politiskt från SD på den traditionella höger vänster-skalan.

Problemet menar Goodhart är att den växande skaran varsomhelstare de senaste tre decennierna har skaffat sig en fullständig dominans över politiken och offentligheten. Ansvaret för att överbrygga klyftan mellan någonstansare och varsomhelstare vilar därför på de senares axlar.

Citat från intervju med Goodhart i DN:

Det nödvändiga första steget är att varsomhelstare blir mer emotionellt intelligenta och självmedvetna om sin makt. Deras värderingar, prioriteringar och intressen har styrt politiken. Någonstansarna har känt sig alltmer obekväma med dessa samhällsförändringar, oavsett om det rört sig om invandring, frihandel eller något annat.

Jag anser att varsomhelstarna inte kan fortsätta att nonchalant hänvisa till att de har rätt (Per Svensson!) och ignorera någonstansarna. Just precis emotionell intelligens är vad som behövs.

Skall man överbrygga klyftan i Sverige är ett bra första steg att övervinna rädslan att tala med SD. Goodhead ser också möjligheter på områden där det borde finnas samförstånd. Klimathotet är ett sådant:

– Grönsinnade personer tenderar att vara högutbildade, postmaterialistiska och individualistiska. Samtidigt har många någonstansare en väldigt stark och instinktiv känsla för natur och miljö, eftersom de har en stark koppling till platser på landsbygden eller i småstäder. De är ofta människor med relativt låg inkomst och har kanske inte råd att betala extra för förnybar energi. Men klimatförändringarna är både en gemensam fiende och en gemensam upplevelse för alla i samhället. Här har någonstansare och varsomhelstare ett gemensamt intresse.

Grundläggande naturrättslig etik som alla människors lika värde, den värdegrund som ligger i den judiskt-kristna etiken och Katolsk sociallära som besjälade Europa-gemenskapen från början då den byggdes upp i ruinerna av Andra Världskriget, är också ett självklart område som borde kunna utgöra gemensam grund.

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

Krisen i Katolska kyrkan den värsta sedan Reformationen. Historiskt perspektiv på kuria-reformen som förbereds av påve Franciskus

Publicerat den 13 november, 2018 av Bengt Malmgren

Det är inte för mycket sagt att Katolska kyrkan idag genomlever den värsta kris sedan Reformationen för 500 år sedan. Sexövergreppsskandalerna, tystnadskulturen och benägenheten att skydda förövarna istället för att lagföra dem är bara en aspekt av denna kris. Det handlar också om splittring bland dem som vill se en annan dynamik i kyrkan där lekmän, biskopar och påve gemensamt lyssnar till varandra och urskiljer Andens vägledning (det talas om synodalitet) och de traditionalistiska grupper som vill dra tillbaka kyrkan till 1800-talet, innan den utveckling började som ledde fram till Andra Vatikankonciliet och som domineras av centralstyrning och klerikalism. Det handlar också om den Romerska kurian vars struktur varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588, efter  Trient-konciliet 1545-1563 och som de senaste påvarna inte gått i land med att reformera trots att medvetenheten om reformbehovet funnits sedan länge.  Kurian fungerar som ett karriär-system utan möjlighet att utöva revision och ställa personer till ansvar, inte bara när det kommer till sexövergreppskrisen, men också i övrigt när det gäller makt och styrning och pastoralt ledarskap över de lokalkyrkor som är anförtrodd åt dess medlemmar. Kurian är starkt underfinansierad och underbemannad i förhållande till de tjänster som den förväntas genomföra såsom prövning, förordnade och tillsyn av mer än 5000 katolska biskopar över hela världen.

Den nya uppmärksamheten på sexövergreppsskandalerna i Katolska kyrkan detta år sätter fokus inte på förövarna, utan på högt uppsatta dignitärer som sett till att täcka upp och mörka övergreppen. När det uppdagades att kardinal Theodore McCarrick, tidigare ärkebiskop i Washington och högt ansedd ledande person i det katolska USA  trädde tillbaka från kardinalskollegiet denna sommar efter att trovärdiga anklagelser om övergrepp på minderåriga och otillbörliga intima relationer med seminarister föranledde det en tidigare påvlig nuntie i USA, ärkebiskop Carlo Maria Viganò, att publicera ett öppet brev där påve Franciskus anklagades att ha känt till McCarricks sexuella övergrepp sedan länge och hjälpt till att mörka dem Viganòs slutsats var att påven borde avgå.

Viganòs brev och den skandal det innebar sände chockvågor genom ett kyrkosystem som redan var i djup kris. Kyrkan är delad i oförsonliga progressiva och konservativa läger vilket blivit särskilt uttalat i USA och som inbegriper både biskopar och lekfolk. Biskoparna står på olika sidor där en neo-traditionalistisk falang stöder Viganòs krav på påvens avgång. Denna falang har redan tidigare ansett att påve Franciskus genom sin progressiva framtoning utgör ett hot mot kyrkans lära om äktenskap och sexualitet, en kritik som kom fram i samband med de två tidigare familjesynoderna och det påvliga dokument, Amoris laetitia som blev slutresultat av synoderna. Denna falang är ser som orsak till sexövergreppsskandalerna det som Viganò kallar en ”pro-gay ideologi” i kyrkan och “homosexuella nätverk” bland prästerna och på prästseminarierna. Lösningen på problemet är enligt dem en återgång till strikt traditionalistisk lärodisciplin vilket också innebär att bekämpa homosexualitet bland prästerskapet, också när det gäller de homosexuella präster som lever kyskt och celibatärt tycks en del mena.

Den mera progressiva falangen försvarar påve Franciskus, men håller samtidigt med om att han varit för svag i att ta itu med sexövergreppskrisen.

Den förre påven, Benedictus XVI var  den som till fullo insåg vidden av sexövergreppen och agerade med kraft för att komma till rätta med problemet. Det första han gjorde när han blev påve var att avsätta en av de mest notoriska barnmissbrukarna i kyrkan, prästen Marcial Maciel Degollado och han införde nya regler i alla stift för hur man skulle hantera och förebygga sexuella övergrepp. Benedictus gjorde också ansatser till att reformera kurian och rensa upp i korruption och maktmissbruk. Han mötte också mycket motstånd inom kurian, man gick bakom ryggen på honom, vi hade Vatileaks-skandalen. Redan då talades om homosexuella nätverk även inom Vatikanen. Jag tror att Benedict XVI var mycket klarsynt och insåg behovet av en genomgripande kuria-reform. Han insåg också det motstånd som fanns inom kyrkan och att han vid sin ålder inte skulle gå iland med att hantera detta, vilket nog var en orsak till att han drog sig tillbaka. Han hade dock gjort en hel del förberedande arbete och krattat manegen för sin efterträdare som kunde fortsätta reformarbetet.

Ganska snart efter sitt tillträde tillsatte påve Franciskus ett kardinalsråd på 9 personer som skulle hjälpa honom i reformarbetet. En hel del reformarbete har redan skett undan för undan och personer har fått avgå och nya har tillsatts på strategiska poster.  Men nu, på sjätte året av hans pontifikat är det dags för den stora reformen. Vi väntar inom de närmaste månaderna på publiceringen av ett nytt dokument med arbetsnamnet Praedicate Evangelium (Predika Evangeliet) som skall dra upp riktlinjerna för en stor och genomgripande kuria-reform och vi väntar med spänning på om påven skall lyckas vända kyrkans kräftgång och kris och göra den livskraftig igen, eller om det blir en halvmesyr. En sak kan vi vara tämligen säkra på: Det kommer att slå ner som en bomb och utlösa livliga debatter och fortsatt skyttegravskrig på sociala media mellan de olika lägren innan det hela så småningom förhoppningsvis landar i något som kan ge kyrkan stabilitet och stärka henne i sitt evangeliserande uppdrag i världen (obs arbetsnamnet på dokumentet som antyder att strukturen skall anpassas för att främja det som är kyrkans grunduppdrag).

För att förstå kyrkans kris idag räcker det inte att fokusera på sexövergreppsskandalerna som enskilt fenomen. Vi måste sätta in krisen i ett större historiskt sammanhang. En som hjälper oss att göra det och som lever mitt i det mediala skyttegravskriget i USA är teologen och kyrkohistorikern Massimo Faggioli, professor vid Villanova-universitetet i Filadelfia. I en artikel i Foreign Affairs 11 okt beskriver han Katolska kyrkans kris idag som den värsta sedan reformationen. Nedan refererar jag hans tankar och återger vissa citat:

Unlike that [crisis] of the sixteenth century, the current situation probably won’t result in a schism or the establishment of new churches. But to understand the magnitude and complexity of what is now taking place, we have to look that far back, and to so significant a rupture.

Liksom vid Reformationen har dagens kris utvecklats mot en bakgrund av genomgripande institutionell korruption. Då som nu har den institutionella kyrkan, speciellt påvarna stretat emot att genomföra nyckelreformer under decennier innan krisen bröt ut.

På 1400-talet efter en period av schism (Rom – Konstantinopel) sammankallades en rad koncilier för att försöka ena Katolska kyrkan. De föreslog ett system där representanter för de lokala kyrkorna kunde utöva viss kontroll av den påvliga makten och förebygga korruptionen (konciliarism). Ungefär så hade det fungerat i den odelade kyrkan det första årtusendet och Katolska och Ortodoxa kyrkorna har i en gemensam samtalsgrupp enats om hur påvens primat fungerade då. Men påvedömet var snabbt med att förklara sådan maktdelning i strid med katolsk lära. Detta bakslag möjliggjorde fortsatt korruption och maktmissbruk inom Katolska kyrkans ledarskap. Det var inte bara Luther som såg maktmissbruket, även Luthers samtida Erasmus av Rotterdam har beskrivit kyrkans eländiga läge, och som Anders Piltz skriver i sitt bidrag i boken Doften av rykande vekar så var varenda förnuftigt tänkande person på den tiden ense om att en genomgripande reform behövdes. Renässanspåvarna uppmuntrade också reform, bara den inte utsträcktes till att också omfatta påveämbetet.

Åren efter Andra Vatikankonciliet 1962-65 har påvedömet ännu en gång stått emot att genomföra nödvändiga reformer menar Faggioli. Konciliet fick ett starkt genomslag i kyrkans kultur och teologi, mässan började firas på lokalspråket istället för latin, lekmännen involverades mer aktivt i kyrkans liv. Ändå åstadkoms ingenting i att reformera kyrkans institutionella struktur och påveämbetet.

Genom åtgärder som att decentralisera den juridiska processen för ogiltigförklarande av äktenskap och att göra biskopssynoderna mera lokalinriktade och med involvering av även lekmän åstadkomma en mera ”synodal” och mindre centraliserad och klerikaliserad kyrka har påve Franciskus försökt ändra på detta och skynda på reformprocessen. Men kanske för lite och för sent:

”So far, the world episcopate has been unwilling to take up the pope’s offer. The most visible change has been Francis’ decision to create more cardinals (compared to the past) from the so-called global South. But this is not a change that can or will affect the central government of the church in Rome in the short term.”

The brittleness that results from a papacy and church resistant to institutional reform make theological disputes all the more dangerous. In Luther’s time, the dispute centered on the role of Scripture in the theological life of Christians. Today, Catholics are divided over the Church’s teachings on sexuality. Consider first the views of many traditionalist Catholics, especially laypeople and clergy in the United States who gravitate toward magazines such as First Things, the Catholic media conglomerate EWTN, traditionalist blogs, and Catholic lobbying groups such as the Napa Institute. They tend to see the abuse crisis as a product of the sexual revolution of the 1960s and 1970s, which they believe contributed to the normalization of LGBT culture within the clergy, among other developments. This wing of the church believes that the abuse crisis will only recede if the church holds the line against any attempt to update the official teaching on sexual issues—especially on homosexuality.

….

The liberal-progressive side of the church, including Francis-appointed U.S. cardinals such as Blase Cupich of Chicago and Joseph Tobin of Newark, generally affirms Catholic teaching on sexuality but advocates a more pragmatic approach to issues such as the situations of gay, divorced, and remarried Catholics, contraception, and pre-marital cohabitation. This group sees the silencing and covering up of the abuses as a toxic result of the hypocrisy of the institutional church, which until recently had denied the need to update the language of its teachings while silently being aware of the huge gap between said teachings and modern culture.

As during the Protestant Reformation, the theological divide has extended beyond the clergy to the laity and the common faithful in the pew. The debates are not over obscure doctrinal questions for specialists, but issues such as sexuality, which are part of lay people’s everyday lives.

Samma jämförelse gäller för de politiska skiljelinjerna på 1500-talet och idag: Reformationen var början på en era av nationalisering, de troende tillhörde inte bara en kyrka, utan också nationer. Framväxandet av nationalstaten innebar en nedgång för Romersk katolska kyrkans doktrin om att kyrkans (särskilt påvens) legitimitet stod över furstarnas.

Idag handlar den Katolska kyrkans kris om djupa skiljelinjer inom kyrkan om den korrekta tolkningen av social-politiska lärofrågor. Konservativt-traditionalistiska katoliker motsätter sig varje legalisering av abort, medan progressiva katoliker bejakar legalisering kopplad till att förbättra kvinnors situation och minimera antalet aborter på annat sätt. I USA är konservativa katoliker ofta för rätten att bära vapen, medan progressiva vill se restriktivare vapenlagar. Konservativa är för dödsstraff och är kritiska till påve Franciskus nyligen ändrade skrivning i katekesen till att dödsstraff inte är tillåtet. Konservativa förordar i allmänhet en krympande statlig administration, medan progressiva ser offentlig samhällsservice som viktigt för att främja det allmänna bästa för medborgarna. Faggioli konstaterar:

These political rifts between the two Catholic camps have never been deeper in modern times, especially in the Western world.

Reformationen innebar nedgången för det tysk-romerska riket under Karl V, på samma sätt har dagens kris geopolitiska dimensioner:

Påve Franciskus ägnar mycket av sin tid åt världen utanför Europa och Nordamerika, särskilt Asien. Påven har t.ex. nått en historisk överenskommelse för att ena den officiella och inofficiella kyrkan i Kina, något många katoliker i USA är misstänksamma mot.  Många av påvens kritiker i västvärlden och särskilt USA ser sexövergreppskrisen inte bara som ett teologiskt-moraliskt misslyckande, men också som Katolska kyrkans misslyckande att förbli Västerlandets själ. Det är ingen tillfällighet att Trumps tidigare mediastrateg Steve Bannon hjälper till att i Europa bygga upp Dignitatis Humanae-institutet, ett högerinriktat romerskt katolskt institut i Italien som av sin grundare beskrivs som en “akademi för det jude-kristna Västerlandet.”

Faggioli tror inte på en schism inom Romersk katolska kyrkan som vid Reformationen. Han spånar om en annan tänkbar utveckling:

A more likely possibility is that the Roman Catholic Church ends up with a structure similar to the Eastern Orthodox Churches. Some individual Orthodox churches have very strong national identities. Nationalism often influences the theology of these churches and the system of global allegiances between them and the Patriarch of Constantinople, who is “first among equals” and center of Orthodox unity. This could be a long-term solution for an overstretched papacy, especially one headed by a Latin American pope with a tenuous grip on the Catholic churches that built the world of Christendom in Europe and North America. The Vatican cannot and should not abandon the globalization of Catholicism, but the process could come at a steep cost to its internal unity.

For now, what’s most likely to happen is a deepening of the church’s preexisting, unofficial divide. Catholics will remain formally obedient to one pope and one episcopal hierarchy. At the same time, neo-traditionalist Catholic groups—with their own parishes and seminaries—will continue on a different course from the rest of the church. Theirs will be a “long march”: an attempt to return Roman Catholicism and Catholic theology to a model that predates Vatican II, and even predates the twentieth century. It would be a great irony of church history if, once the Vatican heals the wound in China, a new and deeper wound opens up in the West.

Så långt referatet av Faggiolis artikel. Några avslutande reflektioner:

Faggiolis beskrivning fokuserar mycket på det strukturella och på kyrkopolitik. Men om det vore allt och det stannar vid mänsklig kamp om makten i dessa sammanhang, så vore kyrkan inte kyrka utan bara vilken sekulär organisation som helst.

Men kyrkan är både en andlig gemenskap (communio) med Kristus i centrum, vägledd av den Helige Ande och en struktur (korporation) grundad av Kristus i världen.  Kyrkan är båda dessa, och de hänger ihop. Joseph Ratzinger reflekterade över detta i sin bok Kallad till gemenskap. Problem uppstår menar Ratzinger om man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.

evangelietsgladjeUnder första årtusendet var fokus på communio, under andra årtusendet har fokus mera och mera kommit att fokusera på det korporativa och kyrkan har blivit en steril maktorganisation oförmögen att reformera sig själv. Utmaningen är att återställa balansen mellan communio och korporation. Det är den intentionen jag utläser i påve Franciskus pontifikat. I den apostoliska maningen Evangelii gaudium är visionen kyrkan som gemenskap med Kristus i centrum och evangeliserande i den Helige Andes kraft. Men resten av kyrkan är trög att hänga med på denna resa, och vi behöver ägna också det jordiska, korporativa vederbörlig omsorg så att den fysiska strukturen främjar det andliga målet. Därför behövs en kuriareform.

Obalansen har inneburit att Kyrkan definierats som en pyramid där påven, biskoparna och övriga vigda ämbetsbärare finns längst upp, och ”folket” blir ett bihang, konsumenterna som betjänas och styrs över av de vigda ämbetsbärarna. De vigda är den egentliga kyrkan och resten, folket måste i den strukturen definieras som en egen grupp, ”lekmännen”.

Synodaliteten vänder upp och ner på denna pyramid: Folket = alla döpta, det är vi alla. Alla döpta är myndiga kristna som har del i ”det allmänna prästadömet” (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium kap 2). Bland folket har vissa en speciell kallelse till tjänst som vigda ämbetsbärare. Begreppet ”lekman” blir i det perspektivet oegentligt.

Sedan ni begrundat denna bloggtext, ta också del av denna föreläsning av prof Massimo Faggioli som talar om begreppet lekman och klyftan mellan klerker och lekmän som uppstått till följd av utvecklingen under historiens lopp. Föreläsningen är 45 minuter lång och har stor bäring på ämnet som avhandlas i detta blogginlägg och till stor nytta för att förstå det skede Katolska kyrkan befinner sig i idag och den aktuella krisen:

2018 VOTF Conference: Prof. Massimo Faggioli from Voice of the Faithful on Vimeo.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar