”…it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.”
(påve Franciskus, Evangelii Gaudium)
De första kristna tillämpade inte abort och barnamord, de tog hand om sjuka och var vänliga mot alla. Som det beskrivs i Diognetusbrevet ”
De gifter sig som alla andra och föder barn men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras säng” (
Diog 5:6-7). Den judisk-kristna människosynen är något som är en omistlig del av det arv burit upp den västerländska civilisationen. Människovärdet som är knutet till människan som person är grundläggande för utvecklingen av vår syn på mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.
Idag tar vi det så till den grad för givet att vi håller på att glömma vilken grund det vilar på. Idag är det inte givet att vi inte delar vår säng också med andra, och abort har blivit en nödvändig del för att upprätthålla vår livsstil. Den rättsliga processen med de båda barnmorskorna Elinor Grimmark och Linda Steen där vi nu bevittnar akt 2 i Arbetsdomstolen visar hur valhänt vårt rättsystem är i att bedöma de grundläggande värdefrågorna som vårt rättssamhälle vilar på. Tidningarnas ledarsidor lämnar också få öppningar för ett fördjupat resonemang kring värdefrågorna.
Ett gängse betraktelsesätt är att kvinnors rätt till abort är överordnat andra värderingar, de båda barnmorskornas personliga ärenden och deras rätt att få sin sak prövad mals ner i en ideologisk kamp där motståndaren är en mäktig ondskefull antiabort-lobby vars mål är att totalförbjuda aborter. Man framhärdar i att se de båda barnmorskornas kamp som personliga särintressen och fall för religiös diskriminering av samma slag som att bära slöja eller täcka sina armar och annat som i vissa fall måste stå tillbaka för andra allmänna krav i arbetsliv och samhälle.
Men det är ju så mycket mer som står på spel. Detta är mer än en religionsfrihetsfråga och mer än en feministisk fråga och om hur man ser på tillgängligheten till legal abort, det handlar om människovärdet och rätten till liv där samvetsfriheten är grundläggande på ett helt annat sätt än i religiöst betingade praktiker. Snart kan vi vara i den situationen att vi har legal dödshjälp och att samma krav kommer att ställas där, d.v.s. att sjukvårdspersonal som inte kan ställa upp på detta inte skall göra sig besvär att arbeta inom vården.
Argumenten för att förvägra barnmorskorna rätt till samvetsfrihet kan graderas på en glidande skala. Många
resonerar som Göran Greider (DD) att abort visserligen inte är önskvärt, men att alternativet till att förbjuda legal abort skulle vara mycket värre, och att därför måste de två barnmorskorna förvägras samvetsfrihet. Att illegala aborter inte är önskvärda kan man självklart hålla med om, men det finns många brister i logiken som leder fram till slutsatsen att två barnmorskor som önskar arbeta med alla övriga arbetsuppgifter i yrket men inte aborter skulle äventyra nuvarande abortpraxis i Sverige. Ingen har föreslagit att man skall ändra lagen, opinionen för att behålla nuvarande abortlag är grundmurad i Sverige, och berörda Landsting har inte visat att det inte skulle vara möjligt att leda och fördela arbetet på ett sådant sätt att det går att tillgodose både den allmänna skyldigheten att tillhandahålla abort och de båda barnmorskornas grundkrav på sin arbetssituation. Det är osannolikt att detta inte skulle vara möjligt, och det är skandal att Jönköpings Läns landsting inte ens har bemödat sig om att utreda detta. Jag misstänker att man av ideologiska skäl helt enkelt inte vill öppna dörren för samvetsfrihet och hoppas att domstolarna skall nöja sig med att man säger att det är nödvändigt för vårdens genomförande att 100% av barnmorskorna deltar i abortverksamhet. Jag konstaterar att politiker i Jönköpings län
motionerade om en policy som gör att samvetsfriheten skall beaktas bättre, och på Värnamo sjukhus var Ellinor Grimmark på väg att få ett vikariat, trots hennes förbehåll att inte medverka vid aborter, men anställningen stoppades senare av oförklarliga skäl. Ellinor Grimmark fick sedan jobb i Norge. Där och i andra Europeiska länder går det bra att organisera och differentiera barnmorskornas arbetsuppgifter.
Men en del inser att det inte går att komma ifrån resonemanget om människovärde och rätt till liv utan att omdefiniera människovärdet så att det inte gäller ofödda på ett tidigt stadium, utan knyter det till livsduglighet eller medvetande istället. Detta är emellertid problematiskt. Drar man ut konsekvenserna kan man komma långt, och närma sig den vana som fanns i den hedniska världen för 2000 år sedan att sätta ut barnen i skogen. Vi ser förfärande tecken. Nyligen utspelade sig en
makaber rättegång i USA där abortläkaren Kermit Gosnell fick stå till svars för inte bara aborter på foster långt över tiden för legala gränsen för sen abort, utan också för att ha tagit av daga nyfödda barn, den vanligaste metoden genom att klippa av halsryggraden.
Nästan lika makabert som själva rättegången är den slående mediatystnaden kring saken. Kan det vara så att vi är på ett sluttande plan, och talet om och praktiserandet av abort som en rättighet har trubbat av sinnena så att vi inte längre bryr oss? Den kristna tidningen Världen idag var en av de få tidningar i Sverige som rapporterade om saken.
Lägg därtill att den seriösa tidskriften Journal of Medical Ethics för ett par år sedan hade en artikel som teoretiskt diskuterade huruvida inte nyfödda barn kunde betraktas som icke-personer (eftersom de inte har så mycket självmedvetande att de förstår att uppskatta sin egen existens), och att det därför möjligtvis inte behöver betraktas som mord att ta dem av daga, utan det kunde jämställas med abort.
Betydligt större medvetenhet fanns i den statliga utredningen
Värdig vård i livets slutskede (
SOU 2001:6) som urskiljer två väsentliga komponenter i vår människosyn: Människan som person och människan som aktör.
Det är orimligt att knyta människovärdet enbart till aktörskapet, det skulle innebära att gamla och dementa alltmer förlorar sitt människovärde. Grundläggande för personen är rätten till integritet, medan till aktörskapet är knutet olika funktionsvärden som besluts- och handlingsförmåga vilka är grunden för en människas autonomi. Människovärdet kräver respekt både för en människas integritet och autonomi. Graden av autonomi förändras under en människas livstid, medan integriteten som är knuten till personen består hela tiden. Under sin livstid genomgår människan olika stadier från att i början helt sakna autonomi, för att under sin utveckling förvärva alltmer autonomi och i livets slutskede åter förlora mycket av sin autonomi.
Aktörer är alltid personer, men personer fungerar inte alltid som aktörer. En människa kan bli utblottad på sina funktioner, hon kan vara handlingsförlamad, reduceras till sin blotta existens. Men hon förblir person.
Personbegreppet är en ofta förbisedd aspekt av människan då aktörsperspektivet ofta ensidigt betonas. Att denna aspekt lyfts fram i denna statliga utredning är mycket
Erwin Bischofbergers förtjänst. Han var professor i Medicinsk etik vid Karolinska Institutet och ingick under 15 år i Statens medicinsk-etiska råd. Han gick ur tiden 2012. Han var också katolsk präst och medlem i Jesuitkommuniteten i S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm.
Han undervisade i etik vid Newmaninstitutet och skrev ofta i tidskriften Signum. Med kombination av sin kärlek till människan och en självklar övertygelse om människovärdets förankring i Guds skapelseordning, hans skarpsinniga etiska analyser och stora kunskap har han gjort en ovärderlig insats i att hjälpa oss att resonera och tänka kring de medicinskt-etiska frågorna. I en
Signumartikel från 1998 skriver han om person- och aktörsbegreppen:
”Thomas av Aquino, medeltidens stora tänkare, menar att allt hos människan subsisterar (bottnar) i personen. Såsom trädet har sitt fäste i rötterna, och bygget i fundamentet. När Thomas säger att personen utgör grunden för människans alla manifestationer av liv menar han också, att personen är begåvad med en aktiv och stundtals otålig expansiv drivkraft. I en eller annan form vill personen förverkliga sig själv som aktör och frigöra den dynamiska potentialen av inre energier och i möjligaste mån möta utmaningarna från sin yttre miljö. Personen som är vill komma till uttryck i aktören som handlar. Personen härbärgerar möjligheter som genom konkret verksamhet kan förvandlas till yttre verklighet.
En av vår egen tids mest uppmärksammade filosofer, Emmanuel Lévinas, gjorde personaspekten till föremål för ingående undersökningar. Han har visserligen ett filosofiskt utgångsläge och ett annat språkbruk än Thomas men hans ”dialogala” människosyn är minst lika aktuell. Personen framträder i den Andres värnlösa Ansikte. Den andres maktlösa och sårbara ansikte är personens sinnebild. I mötet med den andre blir man medveten om vad det innebär att vara person. Och eftersom den andres ansikte är hotat av destruktiva aktörer väcker det den mötande personens ansvar. På så sätt framträder personen som ansvarig aktör med vördnad inför den andres värdighet. Hos Gabriel Marcel och Martin Buber finner man liknande tankegångar. Man behöver inte söka länge efter exempel där denna människosyn bör tillämpas. En sjuksköterska skall känna respekt, hysa empati för sin patient som person. Hon skall se hennes värnlösa ansikte, hennes vanmakt och beroende, men lika mycket bör hon i handling föra över sin förmåga till inlevelse genom att som aktör göra en insats för patienten.”
Även om personbegreppet inte är entydigt definierat, så är slutsatsen inte orimlig att också det spirande livet i moderlivet som ännu inte uppnått autonomi måste tillskrivas människovärde och är värt respekt. Att människor som tänker så måste omfattas av samvetsfrihet är egentligen självklart, och enligt abortlagen finns redan denna samvetsfrihet oberoende av diskrimineringslagstiftningen som professor em Reinhold Fahlbeck påpekat. Det är därför en oegentlighet att politiker och tjänstemän idag ifrågasätter om sjukvårdspersonal skall tillerkännas samvetsfrihet och att domstolar förvägrar Ellinor Grimmark och Linda Steen denna rätt och reducerar frågan till att gälla personlig diskriminering känns snudd på rättsövergrepp. Detta handlar inte om personlig diskriminering utan om rätt till liv och människovärde vilket är ett allmänintresse. Det är nödvändigt att ta ärendet vidare till Europadomstolen om de inte får sin samvetsfrihet tillerkänd i Sverige.
Barnmorskornas sak stöds också av Europarådets Resolution 1763 från 2010 som svenska politiker visserligen uttryckt sig nonchalant om men som gäller också i Sverige.
Läs också: [Jurister avfärdar tal om antiabort-kampanj]
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Bengts Blogg 
En mycket märklig, minst sagt debatt som pågår om det här, och som nu när TV4 inbjudit RFSU och Birgitta Ohlsson till nyhetsmorgon kan det knappast ses som att de är värst intresserade av debatt. Nej, i Sverige idag är det begränsat till en röst som får synas och höras, övriga fryser man ut.
Pingback: För patientsäkerhetens skull behövs ALLA barnmorskor på våra förlossningsavdelningar | Bengts Blogg
Vilka brösttoner.
Slippery slope är ett tämligen svagt argument. Men höjer man rösten när man framför det, kanske ingen märker.
Att även kvinnor ska ha något liten möjlighet att styra sitt liv. Att det ska bestå av något annat än att ta hand om barn, till skillnad från det katolska udeslet. Det är en ”livsstil”. Hädanefter heter katolsk inställning till exv preventivmedel en ”livsstil”.
Rebella:
Visst har kvinnor möjlighet att styra sina liv, liksom männen har det. Graviditet är inte ett måste. Men vill man det? En annan fråga är om abort vid en normal graviditet kan anses som sjukvård, jämfört med abort vid en sjuklig graviditet där barnet är allvarligt skadat? Och varför är man så rädd för en öppen debatt i vårt land?
En restriktiv syn på abort borde ju vara en allmänt kristen syn, och inte bara en katolsk.
En samvetsklausul för barnmorskan är ett minimum, liksom i Norge och andra länder.
Tack och lov brukar sjukvård definieras något vidare än du gör. Annars skulle inte gynekologer befatta sig med preventivmedel. Tänk på engelska, ”healthcare”, om det underlättar. På svenska heter det väl eg. hälso- och sjukvård, vilket i dagligt tal förkortas till sjukvård.
Debattera på. Ingen hindrar dig. Konsekvensen att bli tittad snett på för udda åsikter, som dina om definitioner på sjukvård, är inte att bli tystad.
Det är väl ganska uppenbart att aborter, i synnerhet sena aborter innebär ett stort dilemma för alla barnmorskor. Är det då inte en mänsklig rättighet att lyssna till samvetets röst och handla i enlighet sitt samvete?. Det tycks majoriteten av länder inom EU anse, inte minst våra grannar Norge och Danmark.
Kärnan i barnmorskeyrket är väl ändå att stödja havande kvinnor och ge liv – inte ta liv. Så beskrivs iallafall yrket på de flesta högskolor som utbildar barnmorskor. T ex Sahlgrenska som med 250 ord beskriver barnmorskeprogrammet. Inte ett ord om aborter. Grimmark har ju dessutom sökt till en förlossningsavdelning, där bara någon procent av arbetsuppgifterna har med utsläckande av liv att göra.
Lite lustigt är det att så många journalister är så negativt inställda. Journalister är ju ett av de få yrken som har just samvetsfrihet inskriven i sina avtal. Och i många andra sammanhang hyllas de som av samvetsskäl vägrar utföra vissa arbetsuppgifter. Och samtliga länder inom EU som har lagstiftning om rätt till dödshjälp har också en samvetsklausul.
Sverige har en skriande brist på barnmorskor, samtidigt utfärdar vi yrkesförbud för barnmorskor och tvingar dem att arbeta i Norge – ett land kan kombinera fri abort och samvetsfrihet i vården. So – what´s the problem?
Rebella:
Jag tystnar inte, men många andra, journalister te., gör det, av obegriplig anledning. Du talar om ”udda åsikter”. Då är kvinnan, enligt din mening, sjuk eller har dålig hälsa, om hon är gravid?
Det är ju Sverige som är undantaget i EU i denna fråga, och det kan ju inte automatiskt vara en fördel. Grimmark hade fått grönt ljus att jobba i Värnamo, men när pressen hade snokat upp det ville man sätta stopp för hennes samvetsfrihet. Dessutom måste det väl vara en skillnad mellan att ge råd om preventivmedel och avbryta liv?
Pingback: Att skilja på abortiva och icke abortiva preventivmedel ej viktigaste etiska principen, men prevention alltid bättre än abort | Bengts Blogg
Pingback: Liberaler borde bejaka katolsk sociallära | Bengts Blogg