Är sanning godhet och skönhet bara mänskliga tankekonstruktioner eller äger de en substans som existerar oberoende av oss människors gottfinnande?

Som jag skrev igår då jag refererade Ulf Jonssons nya bok om fundamentalteologi så har i den västerländska filosofin alltsedan de gamla grekerna fram till 1700-talet frågan om begriplighet, sanning och godhet alltid sammanknippats med gudsbegreppet.  Om vi säger att vi rör oss med godtyckliga mänskliga tankekonstruktioner, så existerar egentligen ingen moral, inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla.

Katolskt tänkande har alltid bejakat att det finns en grundläggande moral som har sin grund i Gud, inte bara för att det står i Bibeln (tio Guds bud, kärleksbudskapet) utan att det finns nedlagt i själva skapelsen. Vi talar om naturrätten eller den naturliga lagen vilken ligger till grund för Katolska kyrkans sociallära.

I sin nya bok Gud – återkomsten pekar Joel Halldorf på liberalismens inre tomhet och oförmåga att försvara den västerländska kulturens grundläggande värden mot den nya högerpopulismens angrepp. Det beror på att man mentalt sågat av den gren man själv sitter på genom att i det jagcentrerade frihetsbegreppets namn förneka de värden som tidigare varit grundläggande för vår västerländska kultur där den judiskt-kristna traditionen varit en bärande del.  Halldorf pekar på frikyrkornas framväxt under 1800-talet och 1900-talet som en bärande del i folkrörelse-Sverige som bidrog till framväxt av demokrati och respekt för jämlikhet och människovärde, en kunskap som glömts bort eller förnekas i vårt extremt sekulariserade land där alla frikyrkliga församlingar betraktas som potentiella Knutby.

Liberalismen bejakar visserligen alla människors lika värde och rätten till olika friheter, men man har ingen substans att underbygga detta med, därför är det liberala samhället nu sårbart och mottagligt för attacker från olika håll. Flera inte bara kristna utan även sekulära tänkare delar denna kritik, t.ex. Jürgen Habermas och Lena Andersson.

Katolska kyrkan pläderar inte för en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Västerlandets åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld.

Europagemenskapens fäder

Men detta innebär inte att vi inte skall bejaka de grundvärden som genom den judiskt-kristna traditionen präglat vårt västerländska samhälle. De politiker som efter Andra världskriget bidrog till att skapa försoning i det sargade Europa och bygga upp den Europagemenskap vi nu ser knaka i fogarna som Adenauer, Schuman, de Gasperi och Monnet var alla präglade av ett nyktert förstånd och politisk realism som hade sin grund i ett kristet ethos. I den mån Europa idag kan ses som ett fäste för rättsstatlighet och mänskliga rättigheter så beror det på att Europa efter fascismens sammanbrott fokuserade på sitt kristna arv och hämtade sina moraliska måttstockar från denna tradition.

Katolska kyrkans sociallära har utvecklats alltsedan slutet av 1800-talet då påve Leo XIII skrev den första socialencyklikan Rerum Novarum där arbetarnas socioekonomiska rättigheter försvarades och rätten att organisera sig i fackföreningar. Det sista tillskottet är påve Franciskus encyklika om miljön Laudato Si där det sägs att omsorgen om miljön också är en del av socialläran eftersom det handlar om vilken miljö vi lämnar över åt kommande generationer. Det går en rak linje från skydd av människolivet (inklusive de ofödda) via alla människors lika värde och rättigheter och att socialt ta vara på medmänniskan till att ta omsorg om vår jord som vi lämnar över som livsmiljö åt kommande generationer.

Vi behöver fortsätta att bygga på det andliga arv som präglat vår kultur. Eftersom många av våra samhällen präglas politiskt av liberala ideer och liberaler i princip är för människovärde, demokrati och allas lika rättigheter, så borde man också intressera sig för katolsk sociallära som ger en andlig förankring av dessa värden. För detta pläderar Henrik Friberg-Fernros i en artikel i septembernumret av tidskriften Signum.

Eftersom liberalismen vill vara livsåskådningsmässigt neutral har man förhållit sig distanserat inte bara till katolicism utan även till dess rivaler såsom ateistisk materialism konstaterar Friberg-Fernros. Men de grundvärden man säger sig omfatta kan knappast robust försvaras om man inte antar att människan har en själ. Vår kultur präglas av att verkligheten reduceras till materia. Han visar på en bristande konsekvens i hur man försvarar människovärdet.

Om människan har en substantiell själ som grund för människovärdet innebär det att även ofödda, spädbarn, intellektuellt handikappade, medvetslösa och döende har ett värde som inte får kränkas. (jfr Bishofberger, människan som person och aktör, människovärdet knutet till personen, ej aktören).

Människan som person och aktör enl Erwin Bishofberger

Men liberaler försvarar inte oföddas människovärde. Friberg-Fernros konstaterar: ”Nu kan nog många politiska liberaler ‘leva’ med att somliga av dessa kategorier utesluts från den moraliska gemenskap inom vilken man tillerkänns rättigheter.”  Konsekvensen blir att många liberaler som inte vill komma i konflikt med materialismen baserar uppfattningen om människors jämlikhet mera på vad människan gör än på vad hon är.  Men med en sådan hållning blir det svårt att t.ex. förklara vad det är för moralisk skillnad på en abort och att döda ett spädbarn.

Men problemet är större än så. Friberg-Fernros skriver:

”Om vi människor inte är den enhetliga entitet som en substans utgör, var finns då den likhet mellan människor som motiverar att vi tillerkänner människor generellt grundläggande fri- ochrättigheter? Hur motiverar vi då uppfattningen om att den arbetsoförmögne åldringen ska tillerkännas liknande rättigheter som den högpresterande ungdomen? Utan en uppfattning om att jämlikheten mellan människor baseras på hennes varande – i egenskap av en substans av rationell natur -så tycks liberaler sakna principiella skäl.”

Författaren säger att man då hänvisas till någon form av konsekventialism, som den utilitaristiska principen största möjliga nytta/lycka åt största möjliga antal. Men jag håller med författaren om att en sådan princip är problematisk och knappast en robust grund för att försvara människors jämlikhet.

Författarens slutsats:

”Det förefaller som om politiska liberalers ambition att hålla distans till den katolska socialläran är problematisk. Denna distans försvårar nämligen deras möjligheter att försvara centrala liberala ställningstaganden för människans frihet och jämlikhet.”

Vad är då så speciellt med den katolska socialläran? Alla kristna inriktningar erkänner ju existensen av människans själ. Den katolska socialläran bygger mycket på Thomas av Aquinos tänkande och, menar Friberg-Fernros, är detta tänkande (även om det är teistiskt som all filosofi på den tiden) mera generellt och inte så uppenbarelseorienterat som andra kristna traditioner som i högre grad tillskriver Bibeln exklusiv auktoritet. Katolskt tänkande utgår från den naturliga lagen som föregår uppenbarelsen.

Att människan har både kropp och själv kallas en dualistisk uppfattning, men katolsk sociallära har som sådan den fördelen att den ser förhållandet mellan kropp och själ på ett integrativt sätt (jfr Inkarnationens mysterium – Jesus Kristus sann Gud och sann människa på en gång). Mycket fler intressanta tankar utvecklar Friberg-Fernros i Signumartikeln som ni själva kan upptäcka om då ni läser den.