I dag skriver Lena Andersson mycket bra om samvetet i DN. Hon skriver om samvetet som uttolkare av rättfärdighet och rätt. Skarpsinnigt dyker hon ner i människans benägenhet till lögn och att undfly samvetets pockande röst. Känn bara på följande citat:

• De oavvisliga värdena väcker vrede just genom att vara ofrånkomliga.
• Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.
• Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.
• Den falska indignationen utmärks av att samvetet inte kopplas in.
• Det moraliska imperativet är jobbigt att möta. Det vore inte jobbigt om de hade helt fel
• En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande.
• Indignationsprivilegiet väcker aggressioner eftersom det handlar om vad vi borde göra men inte gör.
• Det enda vapnet är att beskylla de indignerade för hyckleri.
• När man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det.
• Med indignationsprivilegiet följer emellertid lätt en självbelåtenhet och en samförståndsanda.

Hon avslutar med följande kloka ord:

”Indignationsprivilegiet ska man vara rädd om, utan att förlama motståndare. Sökandet efter det goda och rätta är en oklanderlig uppgift. Och krävande för alla. Dessutom gör den nytta. Historiskt tycks mänskligheten röra sig framåt på de punkter som intresserar samvetet. Resten är idéer om hur vi ska kringgå samvetets protester och slippa ändra på något.”

Jag tycker Lena Anderssons sätt att tänka kring samvetet är naturrätts-centrerat, precis som är fallet med Katolska kyrkans sociallära. Hennes beskrivning av oss människors uppfinningsrikedom när det gäller att lura oss själva och undfly samvetet känns ju igen från varje ärlig självrannsakan inför en bikt och i t.ex. ökenfädernas livsvisdom.

Vad Lena missar är att samvetet behöver fostras för att inte känslomässigt svepas med i tidsbundna trender och kompletteras med det reflekterande förnuftet. För samvetet kan missta sig, eller kanske vi skulle säga, det vi uppfattar som det genuina samvetet är inte alltid det, utan känslomässiga bindningar av annat slag.

Då kommer vi in på katolsk sexualetik som aktualiserats genom kritiken mot Obamas lagförslag att tvinga på katolska institutioner att tillhandahålla gratis preventivmedel till sina anställda. Det blev en stark reaktion från USA´s katoliker, inte bara de mest konservativa, utan även från dem som kanske tycker att kyrkan har en felaktigt stram inställning i dessa frågor och själva inte är negativa till preventivmedel. Man uppfattade att detta inkräktade på religionsfriheten. Obama fick backa.

Lena Andersson påpekar att vissa saker som vädjar till samvetet är lättare att ta till sig än annat som inte alls lika lätt apellerar till samvetet. Till det förra hör Katolska kyrkans sociallära i de avseenden som gäller arbete, rättvisa, fred, alla människors lika värde etc, till det senare hör Katolska kyrkans sexualetik med betonadet av det starka sambandet mellan sexualitet, intim trogen relation och skapandet av nytt liv. Buden om avhållsamhet, att vänta med sex till äktenskapet och att inte genom tekniska hjälpmedel stänga den sexuella relationen från möjligheten att skapa nytt liv tycks inte beröra den moderna människans samvete.

Också många katoliker vacklar när det gäller kyrkans lära på denna punkt. Men ändå har många kanske på känn att det ändå ligger något i detta, därav den starka reaktionen från USA´s katoliker att försvara kyrkans rätt att hävda detta. Något som man inte riktigt förstår men har på känn att det kan ligga något i är man beredd att ändå bejaka eller försöka förstå och ta till sig om man har förtroende för de människor som står för det. Om det är oförvitliga människor som utstrålar mogenhet, vänlighet, integritet och strävan efter helighet i sina liv. Visst finns det biskopar och präster som är på det viset, men den offentliga bilden och förtroendet för Katolska kyrkans biskopar och prästerskap har betydligt skadats genom sexövergreppskandalerna.

Därför skorrar det falskt i allmänhetens öron idag när katolska präster och biskopar gör ingående teoretiska utläggningar om katolsk sexualetik, där det 1) inte understöds av ett genuint förtroende för budbäraren, 2) inte omedelbart av mottagaren identifieras som relevant. Denna artikel i National Catholic Reporter diskuterar problemet och hur tankarna går hos katolska teologer.

Det kraftiga stöd de katolska institutionernas motstånd mot Obamas reform fick även av ordinära katoliker visar att man anar att det ändå ligger något i kyrkans lära som man har en beredskap till öppenhet inför även om man inte tillämpar det i sitt eget liv. Att det handlar om en visdom på en mycket mer grundläggande tidlös nivå som inte kan reduceras till simpla moralistiska förbudskrav. Denna apologetiska artikel försvarar sexualetiken i positiva ordalag. Sr Sofies bok om Kroppens teologi som jag nyligen skrev om försöker också ge en bild som träger bakom den vulgärmoralistiska schablonen.

Grundläggande för den kristna tron är kallelsen till helighet, och det gäller alla från påven och biskoparna till de sista lekmännen. Tidsandan handlar om att förverkliga det mänskliga projektet, särskilt när det gäller njutning och sexualitet där allt ses som tillåtet som inte skadar andra, och att varje form av moraliskt påbud som begränsar detta närmast ses som omoraliskt, medan katoliker i allmänhet är beredda att erkänna sin egen ofullkomlighet och bejaka att det finns moraliska standards för helighet som är högre än vad de själva förmår leva upp till utan att för den skull känna sig kränkta.  Jag citerade nyligen kardinal Johan Henry Newman som menade att kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, inte när ”hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse.”

Som kardinal Newman säger är det väl ofta idag. Det finns en kultur inom kyrkan som är i otakt med tiden, som inte uppmuntrar människor till helighet, men lär ut blind underkastelse under moraliska påbud utan att bekymra sig om att hjälpa och uppmuntra människor på ett mera grundläggande plan till växt i tro, hopp, kärlek och helgelse. Då blir det som Jesus kritiserade de laglärda för i Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”

Samtidigt som den sexualiserade tidsandan har bedövat vår moraliska känslighet så att kraschen mot kyrkans sexualetik blir extra stor, så finns idag en hunger efter helighet, renhet, trohet, att återupptäcka sin egen kropp som Andens tempel, och nyfikenhet på vad kyrkan har att säga om detta. Utmaningen för Katolska kyrkan är att inte förstöra det genom att förkunna en inskränkt moralism och bära fram de skatter som finns i hennes förråd och uppmuntra människorna att smaka.

För att detta skall lyckas behöver vi en ovändelse hos både biskopar, präster och lekmän, en ny kallelse till helighet och en öppenhet för livgivaren, den helige Ande utan vilken det inte går. Det måste till ett samarbete mellan vigda ämbetsbärare och lekmän där allas nådegåvor kan komma till uttryck och samverka.