Vad går först, moral eller njutning och egennytta?

Det är glädjande att det uppstått en diskussion runt Joel Halldorfs bok Gud – återkomsten, speciellt på liberala debatt- och ledarsidor. Jag tror det är precis denna diskussion Joel eftersträvade när han skrev boken. Men från vänsterhåll har det varit ganska tyst. Joel twittrade nyligen:
joeltweet

Lisa Magnusson, ledarskribent på DN hör till dem som kommenterat Joels bok, och jag håller delvis med om hennes slutsatser, om annat håller jag inte alls med om, men hon sätter ord på viktiga skiljepunkter som är värda att diskutera.

Först: Lisa erkänner att liberalismen inte är självtillräcklig, det är bara att hålla med:

”Liberalismen är inte tillräcklig. Den är en form, en ram, den är handlingsutrymmet. Men i sig är den tom. Den kan inte berätta något om själva livet. ”Alla har sin egen sanning” är en fantastisk form, men ett värdelöst innehåll. Individens valfrihet är bara ett medel, inte ett svar utan en fråga.”

Sedan presenterar hon adekvat religionskritik:

Religionen får i sin tur inte göra anspråk på att ta över formen, för då blir den begränsande, totalitär.

Jag är helt enig om detta, inom den kristna tradition som utvecklat katolsk sociallära finns detta uttalat: Man förordar inte en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och där han säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld. Denna åtskillnad mellan stat och kyrka var självklar för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europagemenskapen i spillrorna efter Andra världskriget.

Sedan påstår Lisa Magnusson saker som jag inte alls håller med om och som sätter fingret på kärnan i den kritik som jag, Joel och andra kristna apologeter anför mot liberalismen:

Moral? Vad är väl det annat än något gammaldags gudsväsens grymma godtycklighet, ett upphöjande av religiösa levnadsregler till allmän lag, till form?

Man behöver inte ha en gud för att ha en själ. Det är den viktiga läxa religionen måste lära sig av liberalismen: Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt. Annars är den bara samma gamla vanliga förtryck.

Lisa Magnusson tycks här företräda en värdenihilistisk filosofisk uppfattning. Hon sågar därmed 2000 års filosofiskt tänkande alltifrån de gamla grekerna till 1700-talet där man självklart sammanknippade existensen av sanning och begriplighet och uppfattningen av det goda (samvetet) med gudsbegreppet. Efter 1700-talet har man mer och mer övergått till en materialistisk världsbild som inte har plats för vare sig Gud eller själen eller den fria viljan. Det finns ingen universell grund för moralen,  inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla. Med en sådan filosofi får liberalismen mycket svårt att försvara sig mot angrepp på det öppna demokratiska samhället som vi nu ser från de nya högerpopulistiska strömningarna. Kvar finns endast njutning och egennytta. Samverka med och uppoffra sig för andra kan man visserligen fortfarande göra, men inte utifrån hänvisande till någon allmängiltig etik, endast till den välförstådda egennyttan. Se mitt tidigare inlägg i detta ämne där jag pläderar för att liberaler borde lära mer av och ta till sig katolsk sociallära.

Min största kritik mot Lisa Magnusson, en kritik jag har mot många liberala debattörer är svårigheten att skilja mellan religion och moralfilosofi och en mycket grund insikt i vad religion och i synnerhet kristendom är för något. Man tenderar att dra all religion över en kam och främst se det som något problematiskt som inte hör hemma i det moderna samhället. Religionskritik välkomnar jag, men jag efterlyser större kunskap och nyans.

Denna obildning på religionsområdet blir särskilt tydlig då man diskuterar etiska frågor med kristna. Kristnas etiska uppfattningar anses som särmeningar. De erkänns inte såsom baserade på förnuft och grundade ställningstaganden utan förutsätts vara dikterade av fundamentalistisk tro på vad som står i Bibeln eller vad som dikteras av kyrkliga traditioner som man blint ansluter sig till.  Detta blev tydligt t.ex. i samvetsfrihetsmålen med de abortvägrande sjuksköterskorna där domsluten motiverades med att det var särmeningar relaterade till deras kristna tro.

När Lisa Magnusson skriver att även den gemensamma berättelsen måste utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt, så ger hon uttryck för samma vanföreställning om hur ett etiskt resonerande utgående från den stora kristna traditionen fungerar. Här finns en skillnad mellan katolsk sociallära och evangelisk förkunnelse. Evangeliskt kristna motiverar ofta sina ställningstaganden fundamentalistiskt, utifrån att ”Gud har sagt det” eller att ”det står i Bibeln”. Katolsk sociallära utgår istället från naturrättstänkandet och den stora västerländska filosofiska traditionen. Människans rättsuppfattning och samvete är något som föregår den gudomliga Uppenbarelsen. Att det inte finns någon konflikt mellan samvete och uppenbarelse (tio Guds bud, Jesus liv och lära, det dubbla kärleksbudskapet) är en annan sak. Katolsk filosofi alltsedan Thomas av Aquino har alltid utgått från den naturrättsliga grunden.

Min uppfattning är att även många evangeliska apologeter som anstränger sig för att argumentera i etiska frågor som t.ex. Stefan Swärd och Stefan Gustavsson närmar sig katolsk sociallära. Men det hjälper liksom inte, eftersom alla vi kristna, evangeliska som katoliker bedöms enligt samma mall då vi resonerar om etiska frågor: Våra etiska uppfattningar är särmeningar baserade på fundamentalistiska trosföreställningar och kan därför inte tillmätas giltighet i debatten i det moderna liberalsekulära samhället.

Jag skulle önska större kännedom och acceptans av katolsk sociallära inte bara från liberaler, utan också från evangeliskt kristna. Då skulle vi ha en mera likvärdig grund att utgå från i den etiska diskussionen, såväl kristna som icke kristna. Sedan kan man ju ha olika uppfattningar om naturrätten också, men om vi diskuterar det så är vi åtminstone på samma spelplan.

adventvikarbyvy

Det här inlägget postades i Politik, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s