Mer än ett halvt sekel med karismatisk väckelse – men vad blev det av den?

Förra året firade Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan 50 år. Patti Gallhager Mansfield var en av de studenter som var med vid den världsberömda reträtten i Pittsburg 1967 som var den början som sedan spred sig till en världsvid rörelse. Lagom till jubileet kom hennes bok AS BY A NEW PENTECOST ut i nyupplaga och är en fyllig beskrivning av förnyelsens historia i Katolska kyrkan fram till idag.

Karismatisk väckelse, eller som vi med en bredare definition kallar det, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen i kristenheten, är en världsvid rörelse initierad av den Helige Ande som inte känner av några samfundsgränser utan är till sin natur ekumenisk. Det är ingen särskild spiritualitet utan de andliga nådegåvor som främjas till förnyelsen är ämnade att förnya hela kristenheten.

Förra veckan träffade jag Claes-Göran Bergstrand vid ett pastors- och ledarmöte i S:ta Clara kyrka. Han var inbjuden att tala om sin nya bok DEN KARISMATISKA VÄCKELESEN – VAD HÄNDE?. S:ta Claras dynamiske direktor Mats Nyholm vill upprätthålla traditionen från Carl-Eric Sahlbergs tid att låta S:ta Clara vara en ekumenisk mötesplats och står därför som värd för dessa återkommande möten för gemensam andlig fördjupning och förbön bland Stockholms kristna.

CGBergstrandClaraweb

Claes-Göran Bergstrand talar om sin bok Den Karismatiska väckelsen – vad hände? i S:ta Clara kyrka.

Claes-Göran kommer ur den baptistiska traditionen, pastor och riksevangelist inom Svenska Baptistsamfundet 1970-1995 och aktivt engagerad i många karismatiska sammanhang under den tiden. Claes-Göran har skrivit en bok om sina erfarenheter från 1960-, 70- och 80-talets andliga förnyelserörelse i Sverige och reflekterar också över vad som hände sedan.  Boken ger en inblick, i vad som hände under dessa år, jag märker att jag själv hör till dem som omnämns vid flera tillfällen i det rika persongalleriet.

2karismbok

Två böcker av två pionjärer. Den ena beskriver Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan under 50 år, den andra beskriver den Karismatiska väckelsen på ekumenisk grund i Sverige under 1960- 70- och 80-talet.

Bergstrands bok är givetvis inte heltäckande. Att beskriva hela det dynamiska och myllrande liv som förnyelsen utgjorde under dessa decennier kan inte en enda person göra, men Bergstrand stod mitt i det hela och var med i många sammanhang, och han berättade att han alltid varit något av en nörd att skriva upp allt som händer i sin almanacka, så han har en hel serie årgångar av almanackor med ganska detaljerade anteckningar. Men det är inte bara en anekdotisk bok, utan det märks att den är skriven av en kunnig och reflekterande teologiskt medveten person. Det var nödvändigt att skriva denna bok som är ett ovärderligt tillskott till dokumentationen om denna tid och till den teologiska reflektionen över vad Anden säger till församlingarna och vad vi gör med det. Han har också haft kontakt med en forskare om pingströrelse och karismatisk förnyelse,  Torbjörn Aronsson vid STH i Uppsala och har haft tillgång till hans material.

Fram till början av 1970-talet var det en mycket levande utveckling med  konferenser med 1000-tals deltagare, andefylld lovsång, profetia och andra andliga nådegåvor i bruk. Det fanns förväntningar på ett nytt skede i kristenheten där Andens liv skulle genomsyra och levandegöra alla samfund i en ny era av andlig väckelse och evangelisation där kyrkorna verkligen kunde vara salt och ljus i samhället. Men som många har beskrivit ebbade det hela ut i mitten på 1970-talet, förnyelsen nådde inte ut utan splittrades upp i olika fåror, ofta att det fanns konkurrens och misstänksamhet som hindrade Andens flöde. Det är inte lätt att förklara vad denna nedgång berodde på men Bergstand resonerar kring detta och försöker hitta olika förklaringar. Slutkapitlet i boken sammanfattar och blickar framåt.

cgbcitat1

Om vi gör en grov sammanfattning tror jag det är några huvudpunkter man kan peka på som bidrog till nedgången:

  1. Brist på ekumeniskt engagemang.
  2. Inbördes konkurrens med olika läror istället för att fokusera på Jesus.
  3. Inre sekularisering i församlingarna. Fokusering på tidsandan istället för på en levande tro.

cgbcitat2

Trots att förnyelsen ebbade ut tror jag inte vi står på ruta noll idag. Det andliga skeendet i Sverige under senare delen av 1900-talet var väsentligt. Förnyelsen dog inte ut men övervintrade i olika lokala gemenskaper och bönegrupper i församlingarna. Men jag tror att Anden talar till församlingarna idag igen om att det räcker inte längre med business as usual. Det räcker inte med små mysiga grupper, än så andligt levande,  om man inte når ut ens i den egna församlingen och än mindre förmår adressera de stora utmaningar som vårt samhälle står inför idag.

Jag tycker Bergstrands fråga i slutkapitlet är en utmaning till hela kristenheten idag:

”Om vi erkänner att det är så [kristenhetens försvagning, nedlagda församlingar, tidsandan viktigare än levande kristen förkunnelse, kyrkan inget salt och ljus i världen], önskar vi då att det skall bli en förändring?

Anden säger till församlingarna idag att det behövs en förändring, och då behöver man öppna sig för andlig väckelse.

För att sätta in Bergstrands utmaning i ett större sammanhang, låt mig citera två kristna världsledare.

1. Benedictus XVI predikan till katolikerna samlade i Hyde Park i London vid påvebesöket 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

2. Påve Franciskus i sin apostoliska maning till evangelisation Evangelii Gaudium från 2013:

”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

”I dream of a ‘missionary option’, that is, a missionary impulse capable of transforming everything, so that the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented, to make ordinary pastoral activity on every level more inclusive and open, to inspire in pastoral workers a constant desire to go forth and in this way to elicit a positive response from all those whom Jesus summons to friendship with himself. As John Paul II once said to the Bishops of Oceania: ‘All renewal in the Church must have mission as its goal if it is not to fall prey to a kind of ecclesial introversion’.”(27)

En orealistisk dröm? Lika lite eller lika mycket orealistisk som Martin Luther Kings dröm om ett samhälle utan diskriminering. Vare sig realistiskt eller inte betraktad ur ett inomvärldsligt perspektiv, som kristna är vi kallade att vända våra hjärtan till Gud som kommer oss till mötes i Jesus Kristus och följa honom. För människor är det omöjligt men för Gud är allt möjligt. För oss kristna finns därför ingen genväg förbi en andlig väckelse.

  • Nej till självtillräcklighet, ja till en ekumenik som inbegriper hela kristenheten
  • Nej till att låta lärostrider skymma sikten för den enhet vi redan har i Jesus Kristus
  • Nej till att låta tidsandan överskölja oss och stå i vägen för ett överlåtet lärjungaskap
  • Total öppenhet för den helige Ande och Andens gåvor
Detta inlägg publicerades i Church och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mer än ett halvt sekel med karismatisk väckelse – men vad blev det av den?

  1. Tonymalmqvist skriver:

    Själv hade jag blivit kristen 1982, men rätt snart kom jag i kontakt den karismatiska grenen inom kristenheten, och utan den andliga föda man fick sig till skänks via den karismatiska magasinet, Logos, så hade man nog förtvinat redan under de första åren. Och så kom då 1983 när en viss Ulf Ekman bildade Livets Ord, vilket blev till nån slags uppsamlare hos många som saknade ett andligt hem och där man fritt fick utlopp för att prisa Gud med lyfta händer, etc. Men att ge en sammanhängande bild och förklaring till varför det som började så bra med hängivna kristna som de inledande åren bar fram Jesus-rörelsen, som var en del av den här vågen, men som du är inne på efter några år ebbade ut och vissa fall helt rann ut i sanden är ingen lätt uppgift att ta itu med. För mitt personliga vidkommande känner jag mig mest både villrådig och uppgiven på en och samma gång idag. Och kanske är det ett resultat av mina aktiva år inom trosrörelsen 1991 – 2003, som har fört mig till där jag är idag?

Lämna en kommentar