Tystnadskultur och homosexualitet i Katolska kyrkan. Ulla Gudmundson kommenterar Martels bok In the Closet of the Vatican

ugUlla Gudmundson, tidigare diplomat och 2008-2013 Sveriges ambassadör i Vatikanen är en nära kännare av Katolska kyrkan och skriver på sin hemsida:

”Då fick jag tillfälle att reflektera kring religionens roll som politiskt mobiliserande kraft, historiskt och i vår egen tid, över religiösa samfunds förhållande till den sekulära staten och till begrepp som makt, demokrati, frihet och rättvisa.”

Hennes reflekterande förmåga har hon använt på ett konstruktivt sätt för att urskilja både negativa och positiva sidor hos Katolska kyrkan. Många gånger träffade hon påven Benedictus XVI och lärde känna honom som person. Detta ledde till att hon var mån om att korrigera den alltför negativa bild av honom som ofta rådde i sekulära radikala kretsar.

Under sin tid som ambassadör var hon med om att arrangera en konferens med kardinal Ravasi i Stockholm inom ramen för ”Hedningarnas förgård”, Katolska kyrkans projekt för dialog med den moderna sekulära världen.

Men även efter sin aktiva tid som diplomat fortsätter hon att nyfiket och engagerat kommentera och skriva om Katolska kyrkan utifrån ett perspektiv där hon försöker urskilja både det positiva och negativa. Hon sällar sig inte till ett rent sekularistiskt perspektiv som bara ser religionen som något negativt, och trots stor insikt i Katolska kyrkans problem under senare år med maktmissbruk, korruption, pedofili-skandaler etc. förmår hon i sin analyserande förmåga att se både det negativa och positiva. Hon är inte katolik själv men måste verkligen betraktas som en vän av Katolska kyrkan när hon använder sin analyserande förmåga att kommentera sådant som rör Katolska kyrkan, som nu sist i en understreckare i Svenska Dagbladet där hon kommenterar Frederic Martels bok In the Closet of the Vatican – Oower, Homosexuality, Hypocricy.

intheclosetofthevaticanMartel som utgår från ett rent sekulärt perspektiv och som representant för gayrörelsen har han inte mycket förståelse för kyrkliga ting, även om han uppskattar flera av de biskopar och kardinaler han intervjuat och tolkar mycket av kyrkans problem i ljuset av dubbelmoral och menar att en stor majoritet av kyrkans biskopar och präster är homosexuella. Ulla Gudmundson kommenterar:

”Martels reduktionistiska förklaringsmodell gör honom blind för något som jag uppfattar som en av grundbultarna i katolicismen: acceptansen av spänningen mellan två nivåer: å ena sidan principer och ideal vars uppgift är att vägleda människan mot helighet och, å den andra, empatisk insikt om skröpliga människors oförmåga att realisera dessa ideal här på jorden. Begreppet synd har inget innehåll för Martel. Men det har det sannolikt för de ångestfyllda präster som köper sex på barerna runt Termini. Och det är notabelt att de intervjuade prästerna talar om viljan att tjäna Gud och om kärleken till kyrkan, inte om möjligheten att leva ut sin homosexualitet, som skälet till valet av livsbana.”

Fransmannen Frederic Martels bok släpptes i februari 2019 på sammanlagt 8 olika språk. Arbetet med boken har tagit 4 år och Martel har intervjuat ett stort antal personer inkluderande kardinaler, biskopar, präster och seminarister. Det är alltså  ingen skvallerbok, utan den grundar sig på noggranna källor. Inte desto mindre är Martel vidlyftig och drar ofta mer långtgående slutsatser än det rikhaltiga källmaterialet tillåter.

Att det finns en underström av homosexualitet bland prästerskapet i Katolska kyrkan är ingen hemlighet, mycket har skrivits om detta tidigare, också jag har ofta återkommit till ämnet på min blogg. Och att inga anmälningar om förtal har inkommit mot Martels bok talar väl sitt tydliga språk.

[Läs: Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet]

Martel är inte ute efter att avslöja enskilda snaskiga skandaler, utan att frilägga ett mönster han ser. Det finns ingen organiserad gaylobby i katolska kyrkan, utan snarare ett socialt system byggt på hyckleri med en skriande diskrepans mellan lära och liv. Det viktiga med Martels bok, menar Ulla Gudmundson är att riva Berlinmuren av tystnad kring något som otvivelaktigt existerar och som idag är föremål för en intensiv inomkatolsk diskussion.

Martel tar avstånd från tanken att homosexualitet skulle vara orsaken till övergrepp mot minderåriga men ser ett samband mellan tystnadskulturen kring homosexualiteten och kyrkans svårigheter under lång tid att erkänna och ta krafttag mot barnövergreppen.

Ulla skriver vidare:

”Trovärdiga känns för mig också intervjuerna med unga prästseminarister liksom Martels socialpsykologiska analys. ‘I Spanien och Italien’, skriver Martel, ‘kunde prästämbetet under fascismen bli en tillflykt för unga pojkar med osäker sexualitet.’ Trycket att gifta sig försvann, ett mobboffer kunde få socialt status. Den enkönade seminariemiljön tillät homosexuella relationer förutsatt att de sköttes diskret. ‘Men när gayrörelsen på 1970-talet drivit fram det sekulära samhällets acceptans av homosexualitet blev kyrkan istället ett fängelse.’ ”

Martel uppskattar påve Franciskus för att vilja frilägga diskrepansen mellan fasad och verklighet i Katolska kyrkan men en pikant detalj i historien är att Steve Bannon, Trumps tidigare rådgivare som nu vill driva högernationalistiska frågor i det katolska Europa vill göra en film av boken för att visa på ruttenheten under påve Franciskus pontifikat.

Ulla Gudmundson avslutar med en egen synpunkt: ”Det är svårt att se att den katolska synen på samkönade relationer kan ändras utan en uppgörelse med antropologin och synen på genus överhuvudtaget”. Där skiljer vi nog oss åt. Jag håller med så lånngt som att genusfrågorna behöver genomlysas, det behöver göras upp med okunskap, stereotypier och fördomar. Men inte så att det moderna samhället har uppnått den radikala visheten i dessa frågor som det bara är för kyrkan att anpassa sig till. Kyrkan har också mycket att ge här. Det behövs istället en spännande dialog, öppen och fördomsfri från alla håll.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Bokrecension: How (not) to be Secular

Charles Taylor är en intressant filosof som beskriver den moderna sekularismen. Mikael Fälthammar, ortodox präst skriver om honom i ett blogginlägg som jag länkar till nedan.

För 500 år sedan var det omöjligt att inte tro. Idag är otro inte bara möjligt, utan mainstream. Det sekulära påverkar allt. Det gör inte bara otro möjlig; det förändrar även tron. En viktig historisk faktor för denna utveckling var den protestantiska reformationen som förkastande sakramenten. Det blev naturalismens inledande fas.
När naturalismen helt har slagit igenom negligeras det transcendenta, den metafysiska dimensionen av tillvaron försvinner ur människans medvetande och hon försöker leva helt immanent. I sökandet efter sitt autentiska ”jag” blir hon offer för konsumism och viljan att uttrycka sig i sitt sanna jag. Vi blir offer för bolagsjättarna som cyniskt driver människan dit de vill, nu i vår senaste tid inte minst av de sociala jättarna på internet.

Taylor menar att exklusiv humanism inte förmår råda bot på samtidens problem utan att skapa nya problem. I mötet med det okända sluter sig den sekulära solidariteten i små grupper av ”rätttroende”. Olika former av sekulära solidariteter (nationalism och olika andra -ismer) genererar våld.  Den exklusiva humanismen som präglar såväl ateister som kristna, lider av ett underligt självförtroende. Därför kan den skambelägga dem som inte följer dess immanent påhittade ersättning till asketisk träning: ”Jasså, du återvinner inte?! Va, använder du plastpåsar när du handlar!?! Kör du inte elbil?!?!?!?!” Hellre medvetandegjord än gudomliggjord. Men exklusiv humanism håller inte hela vägen. Din filantropi kommer oundvikligen bli misantropisk.

När det gäller kristna varnar Taylor för några fallgropar för den som vill ur den exklusiva humanismen. Först och främst är det nostalgin hos den som vill tillbaka till en svunnen tid (vare sig det är anabaptismens första dagar, tiden kring Vaticanum I, eller det ”heliga Ryssland”). Men en annan lika farlig flykt är den realiserade eskatologins flykt, nämligen att Guds rike reduceras till vad som är moraliskt möjligt att förverkliga i denna tiden (således försvinner gudomliggörelsen). Det senare blir en slags liberal kristendom som vi ser i somliga delar av svensk kristenhet idag.

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Bevara den unika kulturmiljön kring Botkyrka kyrka. Skandal att Skanska i samförstånd med Botkyrka kommun vräkt upp bergmassor väster om kyrkan och förvandlat området till en stenöken

Enligt Botkyrka kommuns eget kulturmiljöprogram vill man lyfta fram ett antal miljöer som representerar ett allmänt intresse och som ska beaktas i den kommunala plan- och bygglovshanteringen.  Till dessa miljöer hör området kring Botkyrka kyrka. I ett faktablad beskrivs miljön som ett riksintresse för kulturmiljövården.

kartariksintresseområdekulturmiljö

Det skyddade området streckat på kartan sträcker sig från järnåldersgravfältet väster om Hammarby prästgård till Botkyrka kyrka och sockenmiljön öster därom.

Ur faktabladet:

”Botkyrka kyrka representerar en kyrkomiljö från tidig medeltid med tillhörande prästgård och sockenfunktioner… Prästgården Hammarby har anor från tidig medeltid och ligger invid en bergskulle ca 1 km väster om kyrkan. Ett stort järnåldersgravfält intill prästgården indikerar att platsen var bebodd redan under förhistorisk tid. Kring kyrkan utvecklades successivt ett sockencentrum med klockargård, fattighus och skola. Botkyrkas gråstensfasader och höga torn fungerar som ett landmärke för bygden och det äldre sockencentrat.

Kyrkan har fått sitt namn efter martyren och skyddshelgonet Botvid. Enligt legenden föddes Botvid på Hammarby gård. Efter att ha lidit martyrdöden blev han helgonförklarad. Familjen lät då uppföra en träkyrka på gårdens ägor för att hedra hans minne. På 1170-talet ersattes träkyrkan av en romansk stenkyrka. Kyrkan har senare förändrats och byggts om men de äldsta delarna av kyrkan är kvar från denna period.

Hammarby prästgård har förhistoriska anor vilket man kan se genom det järnåldersgravfält som ligger intill gårdstomten. Under äldre medeltid uppfördes Botkyrka kyrka på Hammarbys ägor. I samband med kyrkobyggandet anslogs Hammarby gård till prästboställe. Kyrkans visuella funktion i landskapet Kyrkan fungerar som landmärke i det öppna låglänta landskapet. Den okalkade gråstensbyggnaden har en viktig funktion både som markering av det tidigare sockencentrat och rent upplevelsemässigt när man färdas längs med landsvägen och motorväg. Det öppna landskapet kring kyrka och prästgård Prästgården ligger ganska långt bort från kyrkan men visar ändå på det äldre sambandet mellan kyrka och prästboställe. Det öppna kulturlandskapet är en förutsättning för att detta historiska samband ska vara avläsbart.”

För området gäller:

”Fornlämningar skyddas från närgången bebyggelse eller andra ingrepp i miljön. •
Kulturlandskapets öppna karaktär värnas. Nya byggnader inordnas i landskapet på ett medvetet sätt.
Kyrkans visuella dominans i landskapet respekteras. •
Siktlinjer mellan kyrka och prästgård värnas. •
Prästgårdens byggnader bevaras. Tillbyggnader underordnas huvudbyggnaden och utformas med hänsyn till byggnadens karaktär. ”
Nya byggnader inordnas i miljön på ett varsamt sätt.

Märkligt då att Botkyrka kommun inte tycks ha läst sitt eget kulturmiljöprogram, för i den projektplan som kallats Södra porten som man tagit fram och anlitat Skanska som entreprenör med omfattande exploatering i kyrkans omedelbara närhet sägs inte ett ord om hur man skall ta hänsyn till kulturmiljön.

projektsödraporten

Botkyrka Södra Porten. Området vid Maxi och Bauhaus i Eriksberg rymmer i dag 30 000 kvadratmeter handel – och lika mycket till kan komma att flytta in genom projektet Södra Porten. Totalt 4 000 nya jobb hoppas kommunen och Skanska på. Men det kräver en helt ny vägsträckning nedanför Botkyrkabacken. Foto: karta: Botkyrka kommun

Delar av det kulturskyddade området är redan exploaterat genom att Skanska har vräkt ut stora mängder bergmassor från sprängningsarbetena i Stockholms tunnlar och förvandlat marken öster om kyrkan till en stenöken (verksamhetsområde A på kartan ovan även innefattande en del av kulturskyddsområdet), det river upp förfulande sår i den känsliga kulturmiljön. Detta är en stor skandal speciellt som det också verkar ha skett utan en beslutsprocess där prövning kunnat ske av vederbörliga instanser. Det saknas detaljplan för Södra porten, men kommunen och Skanska har trots det börjat  exploatera området genom att deponera bergmassorna. Det blir svårt att återställa området och kanske man räknar med att det då kommer att bli nästan omöjligt att inte acceptera den detaljplan som Skanska och kommunen vill ha. Vad är detta om inte egenmäktigt förfarande? Det borde bli föremål för en juridisk process.

[Läs här i en artikel från 2015 om kommunens och Skanskas projektplaner]

stenökenbotkyrkastenmassorkyrkogårdsvystenmassor

Området mellan Hammarby prästgård och Botkyrka kyrka ägs av Svenska kyrkan, dels Botkyrka församling, men dels av Stockholms stift. Stockholms stift vill sälja delar av marken, som är mycket eftertraktad och säkert kommer att vilja exploatera den. Det strider mot kulturminnesplanen att bevara landskapet mellan prästgården och kyrkan intakt. Det är oerhört viktigt att områdes kulturminnesskyddas så att ingen exploatering kan ske.

[Uppdatering 2019-07-31 om Svenska kyrkans roll i projekterandet av bostadsområdet Prästviken norr om Hammarby Prästgård på det kulturminnesskyddade området.

Andreas Stockhaus skriver på Fb-gruppen Botkyrka kyrka – hotat kulturarv:

”Runt 2006-2009 inleder Stockholms stift planerna på att sälja marken mellan Hammarby och Botkyrka kyrka. Men det förutsätter en detaljplan för att marken ska vara möjlig att bebygga och ha nåt värde. Man vänder sig därför till kommunen. Där tycker man inte det är en jättebra ide, bl.a. med tanke på kulturmiljön, och engagerar sig därför inte.

Runt 2010-2012 ändrar kyrkan taktik. Man tänker ta fram detaljplanen på egen hand. Det är egentligen kommunens uppgift och kommunens tjänstemän är skeptiska till detta upplägg. Kyrkan anlitar Sture P som konsult. Sture är pensionär. I sitt arbetsliv var han en av de högre tjänstemännen på Botkyrka kommun, bl.a. kanslichef. Kommunens planchef Lars O och Sture hade arbetat tillsammans i 20 år. Sture känner alltså tjänstemännen och hans uppdrag är att samverka med kommunen för att de ska bli positiva till att kyrkan sköter den kommunala uppgiften att ta fram en detaljplan. Det lyckas. Kyrkan och kommunen ingår ett avtal som innebär att kyrkan driver planarbetet, i samverkan med kommunen.

Runt 2016 knyts Titania och ett annat byggföretag till projektet. De har option på att köpa marken av kyrkan när/om detaljplanen antas. Planarbetet överlåts då till Titania, som i sin tur anlitar arkitektfirman Krook & Tjäder i Göteborg.”]

panoramabotkyrka

Panoramabild av delar av kulturskyddsområdet. Till vänster Hammarby prästgård (platsen där d h Botvid föddes) i bakgrunden Botkyrka kyrka. Till höger om bilden löper E4. Väster om prästgården ligger ett gravfält från järnåldern.

 

hammarbyprästgårdprivat

Mangårdsbyggnaden till Hammarby prästgård ligger inbäddad i lummig grönska. Gården är numera privat.

Protesterna växer nu mot exploateringsplanerna. En Facebook-grupp [Botkyrka kyrka – hotat kulturarv] har startat. Gå gärna med i den och stöd arbetet för att bevara kulturmiljön.

Maja Hageman kolumn i DN 26 juli: [Här byggs en mur av sprängsten mellan oss och kulturarvet]

Studio Ett reportage av Katarina Gunnarsson: [Konflikt mellan nybyggen och kulturhistoria]

Områdets kulturvärde är minst lika stort som t.ex. Varnhem, Husaby och Vadstena. Ute i landet verkar man mera benägna att ta hand om sitt kulturarv än här i Stockholmsregionen. I Salem finns en aktiv hembygdsförening, men jag har inte hört att någon liknande finns i Botkyrka (?). Men man kan tycka att både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, S:t Botvids församling i Fittja skulle samarbeta och vara en påtryckningsgrupp.

Någon förmodade att bristen på engagemang i Botkyrka berodde på att Botkyrka är en inflyttningskommun, de med lång förankring i Botkyrka som hembygd är få. Så kan det vara, men det har egentligen inget att göra med om man är invandrare eller svenskfödd. Jag är säker på att de invandrade svenskarna, ju mer integrerade de blir också är angelägna att bevara kulturarvet i det som blivit deras nya hembygd. Nu gäller det att reagera innan det är försent och historielösa teknokrater raserat alltsammans.


botkyrkavapen

Den helige Botvid, fakta.

Botkyrka har den helige Botvid i sitt kommunvapen.

Botvid växte upp på gården Hammarby i slutet på 1000-talet. Botvids föräldrar Sven och Bänkfrid var tydliga med sin hedniska identitet. De gav barnen traditionellt fornnordiska namn, en fick heta Björn, en annan Botvid, efter den som skogen botar eller skyddar.

Botvid for till England och blev där kristen. Hemkommen blev han en glödande vittne för evangeliet, många under och tecken skedde genom honom och många människor kom till tro. Han blev inte väl mottagen i sitt hem, utan höll till i Salem en bit bort där en församling höll på att bildas. Ryktet om honom spred sig vida omkring. Till slut blev även Botvids bror Björn kristen.

Botvid yxmördades 1120 av en slav som han frigivit på Rågö i Nyköpings skärgård då han ville hjälpa honom att komma med ett skepp till kontinenten. På öns östligaste udde finns ett stenlagt pilgrimskors, sannolikt sedan medeltiden och det enda i sitt slag i Sverige. Man förmodar att det utmärker platsen där Botvid mördades.

Han begravdes i Salems kyrka.

Men hans bror Björn ville ta honom hem till Hammarby och byggde en träkyrka på gårdens ägor. 1129 öppnades hans grav i kyrkan i Salem och man skrinlade honom. Relikskrinet vars tillbaka till hemgården i Hammarby i procession anförd av biskoparna Gerder av Strängnäs och Henrik av Uppsala. Träkyrkan var byggd på den plats Botkyrka kyrka nu ligger och ersattes  på1170-talet av en romansk stenkyrka, och de äldsta delarna av den kyrkan är än idag kvar från denna period.

Botvidslegenden känner vi från ett manuskript från 1300-talet bevarat i ett bibliotek i Dresden. Detta i sin tur är avskrift av tidigare förlagor. Det är troligt att det redan 1129 då han skrinlades fanns en nedteckning av hans livshistoria i domkyrkan i Strängnäs, utifrån de muntliga vittnesbörd som samlats in.

[Läs Botvidslegenden på Botkyrka församlings hemsida] [Riksarkivet] [Sanctus Botvidus, artikel och bibliografi av Peter Ståhl, universitetet Bergen]

Till höger om ingången till Botkyrka kyrka, finns ett gravmonument, en stenkista. Det är en kopia och originalet från 1150 finns på Historiska museet i Stockholm. På kistan finns en runinskrift:

Karl gjorde stenen efter björn, hans frände, svens och bänkfridas son i hammarby. Här ligger han under denna sten.

Man vet inte den exakta platsen för var Botvids reliker finns, men man tror att det är inne i kyrkan nära koret. Det finns några historiker som tror att även den helige Botvids reliker finns i Björns sarkofag, men att stenmästaren Karl har valt att inte skriva Botvids namn på sarkofagen därför att Botvids reliker var mycket eftertraktade under medeltiden så att det fanns risk att de blev stulna.

sarkofag

Publicerat i Konst och kultur, Samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Ashes to Ashes – Att ge allt och leva i nuet

Jag såg av en händelse programmet Lotta på Liseberg en gång förra månaden. Gäst var Anna Bergendahl, en av de tävlande i uttagningen till Eurovisionsschlagern i våras. Jag bestämde mig att titta på texten. En nyckelstrof lyder:

There’s a fire on the horizon and I’m the spark
I’m gonna shine, I’m gonna glow, I’m gonna burn
Ashes to ashes and dust to dust.

Jag tolkar det som att leva helt och fullt här och nu, förvandlas till bränsle eld, även om slutresultatet blir aska.  Lever vi inte i ögonblicket förlorar vi också livets mål. .

Det är också vad det kristna livet egentligen handlar om. Att låta Andens eld brinna i oss, låta våra hjärtan förvandlas och bli till bränsle för Guds kärlek i världen. Ögonblicket och evigheten möts i nuet. Lever vi inte ut vårt liv helt och fullt här och nu missar vi också det eviga målet. Det går inte att ”spara” genom att vi är passiva nu och tänker oss att vi skall börja leva bättre när vi blir äldre, det går inte heller att göra detta livet till en transportsträcka till himmelen och tänka oss att vi får en belöning där genom att leva på sparlåga nu.  Andliga nådegåvor är till för att ges vidare och brukas, så förmeras de och blir ännu starkare. Brukar vi dem inte förtvinar de precis som en muskel som inte används.

Tonsättaren Gustav Mahler lär ha sagt ”tradition is the passing on of the fire, not the worship of the ashes”. Påven Franciskus påminde om detta vid en presskonferens nyligen. Jag tror påve Franciskus vision för kyrkan handlar mycket om detta, att inte tillbe askan utan låta oss inspireras av traditionen till en förnyelse som bär frukt för vår tid.

Han sade att det finns de traditionalister som vill ”återvända till det förgångnas aska hellre än att använda de djupa rötterna i Kyrkans tradition i syfte att växa, blomstra och gå framåt.

Kyrkans tradition är alltid i rörelse, sade han till reportrarna som var med på flygresan hem från Rumänien 2 juni i år. ”The nostalgia of the ‘integralists’ is to return to the ashes,” men det är inte katolsk tradition; tradition är ”the roots that guarantee the tree grows, blossoms and bears fruit,” sade han.

Det valet står vi inför idag. Brinna ashes to ashes eller förtvina i en nostalgisk eller räddhågad passivitet. Ett fint personligt vittnesbörd om detta hörde jag nyligen på P4 Dalarna som intervjuade sjukhuspastorn och fembarnspappan Joachim Elsander som nyligen drabbats av elakartad cancer som med all sannolik stakat ut hans livslängd. Lyssna här.

img_0546

Vid Varnhems klosterkyrka, bilden från 2018.

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt | 2 kommentarer

Tack Daniel Alm för att du lyfter fram vad vår kristna kultur har betytt för samhällsbygget.

Pingstledaren Daniel Alm torde tala för hela kristenheten i Sverige i denna debattartikel i DN. Han beskriver kristendomens självklart positiva bidrag till vår kultur och kritiserar det självstympande negativa förhållningssätt man ofta möter bland politiker och på tidningars ledarsidor. ”Partier vill förbjuda församlingar att öppna skolor, ledarredaktioner kräver att trossamfund ska fråntas statliga bidrag och en statsvetarprofessor beskriver troende som mer lögnaktiga, intoleranta och korrupta än andra. Det är ovärdigt för en demokrati.”

Istället för denna njugghet kräver Alm ett politiskt erkännande av kristendomens bidrag till den svenska kulturen.

Ytterligare några citat ur artikeln:

”Jag vill påstå att den kristna församlingen är en av de bästa och mest framgångsrika integrationsskapande krafterna i vårt land. Runt om i Sverige kommer varje vecka slöjbeklädda kvinnor och lär sig det svenska språket av pingstvänner i en kyrkolokal.”

 

”Vårt land är för evigt ihopkopplat med den etik och människosyn som kommer från Jesu lära. Det svenska samhället hade aldrig varit vad det är i dag om vi inte hade haft Bibeln… Där görs inte någon åtskillnad mellan jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla förklaras ett i Kristus (Paulus brev till Galaterna)…

Det var denna människosyn som gav kvinnan rösträtt. Sju decennier innan riksdagen tog beslut om kvinnlig rösträtt, voterade kvinnor i frikyrkan. Den 21 september 1848 bildades en frikyrkoförsamling som den första demokratiska föreningen i vårt land…

I konflikt med överheten utvecklades i väckelserörelsen en demokratisk kultur med mötesformer som vi i dag tar för givna men som då var utmanande. Nu finner jag politikers och opinions­bildares agerande provocerande eftersom troende åter stigmatiseras. Denna gång är det dessutom värre eftersom det sker i en demokratisk rättsstat.”

Det är bra att Daniel Alm talar klarspråk och inte sticker under stol med vad den kristna kulturen betytt för vårt land. Det handlar inte om kulturimperialism från oss kristna att framhålla detta, det är i hela vårt lands  och alla människors intresse. Ingen enda människa, oberoende av ursprung eller trosuppfattning är betjänt av att bo i ett land som förnekar sin kultur och sitt ursprung.

Fler länkar:
Dick Harrison: Västvärlden kan tacka kristendomen.

img_2791

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Pingstafton i Stockholm med rörelserna i kyrkan

Rörelsernas pingst i Katolska domkyrkan

biskoprörelsermässa

På pingstaftonen 8 juni firade biskop Anders pingstvigiliemässa med Rörelserna i kyrkan. Det har blivit en tradition att biskopen träffar rörelser och lekmannaordnar i samband med pingsten.

rörelseralla

Rörelser och lekmannaordnar i Katolska kyrkan i Sverige som var representerade på mötet.  [Mera information om rörelserna på Stiftets hemsida]

Mässan på kvällen hade föregåtts av en minikonferens där rörelserna träffades gemensamt. Temat var evangelisation med utgångspunkt från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium från 2013.

joyofthegospel

thanh

Domprost Thanh påminde om påve Johannes Paulus II´s besök i Katolska domkyrkan för på dagen 30 år sedan, 8 juni 1989. Lägg märke till minnesplaketten på väggen bakom.

Domprost Thanh hälsade oss välkomna till Domkyrkan och betonade församlingen som den naturliga miljö där rörelserna kan verka och låta mångfalden av nådegåvor komma till uttryck (jfr Evangelii Gaudium p 27-28).

Några bibelverser om evangelisation presenterades av Antonella och Eugenio från Neokatekumenala vandringen.

Därefter presenterades Evangelii Gaudium. Först en introduktion av Bengt Malmgren som satte in dokumentet i ett historiskt sammanhang från Andra Vatikankonciliet via tidigare påvars betoning av den nya evangelisationen som inte bara berör missionsländerna, utan lika mycket handlar om reevangelisation av Västerlandet och att evangelisation är en uppgift för hela kyrkan och varje döpt kristen. Därefter en genomgång av dokumentets huvudrubriker samt fördjupning av vissa delar av Lidia Fioravanti. [bildspel till Lidias presentation]

Därefter skedde reflektioner i grupper i två omgångar.

Första omgången träffades man inom respektive rörelse utifrån frågan: Inom vilken område känner ni att andan i Evangelii Gaudium flödar fram i er rörelse?

Andra omgången var mixade grupper, och då var frågeställningen hur vi inom rörelserna kan hjälpa varandra och hur vi utifrån perspektivet att vi alla är delar av Kristi kropp med olika nådegåvor kan samarbeta för en gemensam allt större glädje i uppraget.

christinwallmarkChristin Wallmark från Focolare var ordförande för konferensen och höll förtjänstfullt ihop eftermiddagen. Christin sammanfattade på slutet med referenser från Evangelii Gaudium:

”Vår återlösning har en social dimension därför att ‘Gud i Kristus inte bara återlöser den individuella personen utan också de sociala relationerna som finns mellan människor.’ (EG 178)

Det gemensamma goda och samhällets trygghet och ordning.

Tiden är större än det rumsliga. EG 222: Arbeta långsamt utan behov av snabba resultat. Att prioritera handlingar som skapar nya processer i samhället och engagerar nya personer och grupper.

Enheten råder över konflikterna. EG226: Våga se konflikter i vitögat i ömsesidig värdighet. Verkligheten är viktigare än idéerna. EG 231: Vi behöver både idéer och verkstad.

Helheten är viktigare än delarna. EG 234: Rotad i det lokala men med global blick.”

Det vilade en glädjefylld och samarbetsinriktad stämning över hela eftermiddagen. Alla hade nog förstått poängen med samarbete med det allmänna bästa för ögonen och att rörelsernas mångfald ingår i en större helhet. Att enbart framhålla oss själva i konkurrens med alla andra leder ingenstans. Först tillsammans är vi starka och kan tjäna hela kyrkan och främja en evangelisation som når fram till dagens människor.

I utvärderingen var alla överens om att vi skall fortsätta att samlas på detta sätt, kanske inte bara en gång om året som hittills, utan man efterlyste en återsamling redan i höst.

Nedan några flera bilder från konferensen tagna av Juan Manuel Segreti.

rorelser1rorelser2rorelser3rorelser4rorelser5rorelser6rorelser7rorelser8

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Svårt att förstå KD-ledningens konflikt med Adaktusson

Jag tror KD-ledningen gör ett monumentalt misstag genom att göra sig av med Lars Adaktusson. EBT och övriga i ledningen har inte lyckats förklara trovärdigt vad konflikten egentligen består i. Man angriper Adaktusson i pressen och förnekar att det han säger stämmer. Det enda konkreta jag lyckats vaska fram är en utebliven röstförklaring angående den peruanska flickan. Adaktusson hade där först röstat ja till en resolution som stödde flickans ärende, men då den inte gick igenom röstade han nej till en alternativ resolution på grund av att den enligt hans bedömning stred mot kristdemokratisk policy angående subsidiaritet. Adaktusson säger att han skrev en röstförklaring i samband med detta, men vad jag förstår har den röstförklaringen inte kunnat återfinnas. Det må vara hur som helst med Adaktussons bedömning av hur han skulle rösta, och det kanske är så att kansliet glömde bort att fullfölja skrivandet av röstförklaringen enligt Adaktussons intention, men om kritiken inskränker sig till detta är det sannerligen inte mycket att komma med.

Adaktusson kritiserades också i media för att han inte var tillgänglig dagarna i slutet av EU-valkampanjen för att kommentera kritiken angående hans röstningspolicy i abortfrågan, nu får vi höra att det var partiledningen som uppmanade honom till detta.

Tänk om man istället kunde ha hanterat detta intern inom partiet och att partiledningen skulle ha stöttat Adaktusson och att man gemensamt hade lyft fram KD-s principprogram i synen på abort. Det skulle både partiet och abortfrågans belysning i samhällsdebatten tjänat på.

Läs också: Per Ewerts ledare i Världen idag: KD-s fall från tydlighet till förvirring.

Lyssna till Lars Adaktusson, intervju i P1 morgon 20 juni.

bengttallberg

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 4 kommentarer

Kristna värderingar förtjänar bättre än att användas av trendkänsliga politiker

Samhällsdebatten handlar i mycket inte om de väsentliga mänskliga existensfrågorna utan om vad som är lämpligt att tycka eller inte. Det är ett koketterande med åsikter som ligger vid sidan om vanlig etik och moral. Det är tröttsamt!

Det spelar ingen roll vilket politiskt läger man tillhör, vänsterliberala som konservativa ägnar stor energi åt att ha synpunkter på motståndarens åsikter på ett sätt som tar fokus från politikens egentliga innehåll.

Jag gillade Ebba Bush Thor för att hon pläderade så starkt för att fokusera på realpolitik utan att snegla på motståndarna, men Lars Adaktusson-affären som nu seglar upp (alltså konflikten inom partiet) gör mig orolig. Håller EBT på att falla i samma fälla?

Jag röstar inte på Kristdemokraterna på grund av färgstarka personligheter som går genom TV-rutan, utan för att jag gillar partiets grundideologi. Ett socialt engagemang byggt på de kristna värderingar som utgör Europas kulturella arv. Socialt ansvarstagande för de svagaste i samhället, stöd åt familjen och de små gemenskaperna och subsidiaritet, att staten inte skall gå in och styra och ställa i angelägenheter som lika bra kan fattas beslut om på lägre nivå.

Att genomföra ett sådant program kräver förankring i grundideologin och en långsiktighet och att inte drivas med i tillfälliga politiska vindar. Jag hade hoppats att även den unga generationen KD-politiker kunde vara grundad i detta.

Idag är den politiska debatten ryckig och obestämd, känslig för vart det blåser just nu. Det är som att det är lägre centra i hjärnan som signalerar kamp eller flykt som styr och skiljer ut ”fiender” från ”vänner”.

De vänsterliberala är kritiska till ”kristna värderingar”, de konservativt kristna är hyperkänsliga för varje yttring av stöd för friheter som ifrågasätter gängse tidigare normer. Jag tar abort som exempel och beskriver två extremhållningar:

  • Vänsterliberal hållning: Fostret en del av kvinnans kropp. Rätten till abort gäller ograverat fram till graviditetens slut. Alla som har minsta invändning mot detta misstänkliggörs som ”abortmotståndare”
  • Kristen ”konservativ” hållning: Abort är mord och skall vara strängeligen förbjudet. Höga straff för medverkan till abort. Inga undantag ens för våldtäkt eller mycket ung ålder. Applåder åt Alabamas nu föreslagna stränga abortlagar. Alla som inte håller med om detta misstänkliggörs som samhällsomstörtare och moraliskt slappa.

OK, det är inte bara jag utan fler som vet att verkligheten är lite mer komplex än så och vägrar krypa ner i någon av dessa skyttegravar.

Det går att hävda att människolivet har ett värde även innan födseln utan att därför vara helt emot abort. Varje människas, således också varje kvinnas, autonomi är också ett grundläggande värde, därför är det rimligt att ett parti tillerkänner kvinnan sista ordet när det gäller vad hon vill göra med sin graviditet. Så resonerar Kristdemokraterna. Men nu hör jag att en del är kritiska till detta och menar att KD borde mera stå upp för fostrets rätt och skärpta abortlagar. Men de som tycker så har ju redan ett parti att rösta på: Kristna värdepartiet. Men de fick nästan inga röster alls i det senaste valet, inte ens de kristna vill rösta på dem. Så det är mycket tomt prat från dem som kritiserar KD från det hållet.

Politikerna måste måste våga bygga broar och lyssna till varandra. Politiken borde bli mera som Bullerbyn skriver Joel Halldorf i en ledare i Dagen:.

 ”I en liten gemenskap blir det tydligt att allas välbefinnande hänger samman. Om en i familjen tjurar, så förstörs semestern för alla. Om en familj i byn drabbas av olycka, så påverkar det alla. Om en kroppsdel plågas, så lider hela kroppen.

Det här perspektivet verkar vi ha tappat bort i dag. I stället tänker vi i termer av majoritet och nettovinst. Om majoriteten har det bra, då går utvecklingen åt rätt håll. Om lyckan ökar för de flesta är allt väl.

Samhället är en enhet som måste hänga ihop, för sitt eget bästa. Tjugo procent kan inte ignoreras och lämnas åt sitt öde. För deras öde påverkar oss alla…

Majoritetslogiken har kommit till vägs ände. Sverige måste tänka mer i termer av Bullerbyn: det behövs en omsorg om hela gemenskapen. Detta kräver ett nytt sätt att se på politik. I dag är den en tävlan om makten där målet är majoritet. För då kan man driva igenom sin agenda eller åtminstone garantera rättigheterna för den grupp man tillhör.

Därför vakar alla över sitt, och ingen tar ansvar för det gemensamma. Är det så konstigt att vi upplever att samhället slits isär?”

Detta har ingenting med romantik att göra utan är helt riktigt.

Katolsk sociallära som den kristdemokratiska grundideologin bygger på är en god garant för detta. Men har samhället redan kulturellt avlägsnat sig så långt från sina kristna rötter att den inte längre är grundad i den unga generationen politiker ens inom Kristdemokraterna? Jag är orolig.

Läs Joel Halldorfs artikel i Axess, Den stora tomheten.
Han skriver om förlusten av kristen allmänbildning i vår tid vilket håller på att få långtgående konsekvenser:

”Kan de kristna värderingar som en del politiker numera öppet hyllar överleva av ohejdad vana och pragmatism? Jag är tveksam. För det första för att de inte är så praktiska. Alla värderingar har ett pris, och kristna kostar ohemult mycket. Idén om livets okränkbarhet är inte billig i ett högteknologiskt samhälle. Och dyra ideal behöver vila på ett fast fundament för att inte förhandlas bort när räkningen kommer.

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Detta är den största tomheten: Sekulariseringen repar upp samhällets etiska väv, och ett vakuum breder ut sig där kulturens stöttepelare borde stå. Vi försöker lappa med värdegrundsdokument, men få tar i tu med problemet – och ännu färre vågar stirra tomheten i vitögat.”

Som ytterligare en kommentar, begrunda vad påve Benedict XVI sade till katolikerna i Hyde Park i London 2010.

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Trevlig Midsommar önskar jag er alla!

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Mitt förtroende för Lars Adaktusson är orubbat

adaktusson.jpgMitt förtroende för Lars Adaktusson är orubbat trots den nya berättelse som uppstått i sociala media där Adaktusson enbart på grund av röstningsstatistik i EU-parlamentet betraktas som fiende till kvinnors frihet och rättigheter. Fascist är också ett epitet som dyker upp i det arga mediedrevet.

Läser man intervjuerna med Adaktusson i Expressen, Dagen och Världen idag förstår man att den bilden inte stämmer, försåvida man inte från början bestämt sig för att Adaktusson är en lögnare som kör med dubbla agendor.

Det är egentligen inte KD som har problem med abortfrågan utan alla de andra partierna som har svårt att hålla fler än en boll i luften samtidigt. KD´s medicinsk-etiska program som Adaktusson förklarar sig stå bakom tycker jag uttrycker en bra och rimlig hållning i abortfrågan. Den går ut på att vid en graviditet finns det två skyddsvärda individer, det ligger i samhällets intresse att hålla ned antalet aborter men det är kvinnans beslut om en abort ska genomföras.

KD´s program uttrycker intressekonflikten mellan två skyddsvärda individer, medan övriga partier, i alla fall låter det så i retoriken, talar om fostret som en del av kvinnans kropp och en del vill även etablera abort som en mänsklig rättighet och föra upp det på dagordningen i EU. Varje antydan om att fostret är ett eget mänskligt liv med skyddsvärde uppfattas då som fientligt. Men här borde det finnas utrymme för en större nyansering i debatten istället för det kulturkrig som nu tycks pågå.

Även om fostret inte är en del av kvinnans kropp utan ett eget mänskligt liv i utveckling, så är det ett rimligt övervägande för ett sekulärt politiskt parti att kvinnan är den som fattar beslut eftersom hon bär fostret i sin kropp och att alternativet inte är att aborterna blir noll, utan fler illegala och osäkra aborter. Här har de som förespråkar ”fri abort” en poäng, eftersom illegala aborter är en stor hälsofara, och att frånta en kvinna inflytande över sin egen graviditet i sig är och upplevs som en inskränkning i frihet och självbestämmanderätt vilket i sig blir ytterligare ett trauma. Bättre då att använda andra metoder än förbudslagstiftning för att minska aborterna. Detta står KD för, det står Lars Adaktusson för, och jag delar hans grundhållning i detta.

Anledningen till nejrösterna i många omröstning som gällde abort var inte att Adaktusson är emot kvinnors frihet och rätt att bestämma över sin graviditet, utan det var utifrån perspektivet att abortfrågan utifrån subsidiaritetsprincipen inte hör hemma på EU-nivå. Det har han noggrant förklarat och han får stöd av både Alf Svensson och EBT, även om det finns en kritik på marginalen angående om han gjort rätt eller fel övervägande utifrån detta perspektiv i enskilda frågor. Adaktusson själv säger att han inte är felfri.

Inte heller Peter Wolodarskis ledartext i DN som försvarar DN´s publicering av granskningen av Adaktussons röstande får mig att ändra mig. Jag har fullt förtroende för Adaktusson och delar hans grundhållning.

Lusläser man Wolodarskis artikel kokar kritiken ner till en enda punkt: Lars Adaktussons ovilja att ställa upp på en normal intervju efter att granskningen av hans röstning gjorts av DN-journalisten. Hade han gjort det är det möjligt att saken hade ställts i en helt annan dager och hans egen förklaring hade kommit mer till sin rätt.

Nu blev det istället så att statistiken i hans röstande i EU-parlamentet fick leva sitt eget liv och tilläts ligga till grund för uppfattningen att han är en opålitlig politiker som inte står upp för kvinnors frihet och rätt.

Rapporteringen i DN är inte felaktig i sak (jag litar på DN´s faktakoll), men innehåller inte mycket substans som skulle kunna ligga till grund för att misstro honom för att ha en annan agenda än det han säger sig ha när det gäller abortfrågan. Vad som framkommer är också att han är en stark anhängare av subsidiaritetsprincipen som är en grundval i kristdemokratisk ideologi liksom i katolsk sociallära.

Däremot saknar jag en djupare analys. Det stannar vid att Adaktusson får skylla sig själv att han inte direkt ställde upp på en intervju, nu får han finna sig i att bli missförstådd. På sociala medier är drevet igång och DN gör inte mycket för att korrigera bilden. Även i TV4´s nyhetspanel i lördags morse saknades analys. Diskussionen utgick från att den nya  Adaktusson-berättelsen var ett faktum, ingen detaljerad analys av vad han själv sagt.

Man får inte glömma att DN har ett intresse att försvara sitt eget handlande efter att publiceringen av granskningen precis innan EU-valet fått kritik. DN måste framstå som oförvitlig och neutral i sin journalistik samtidigt som Lars Adaktusson då målas ut som odemokratisk och en svikare mot väljarna som inte ställer upp på en intervju omedelbart. DN´s intresse att kritisera KD har också att göra med att det nu går bra för partiet och opinionssiffrorna stiger.

 

Läs också: [Alf Svensson står upp för Lars Adaktusson]

[Adaktussons Facebooksida]

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kritisera gärna Ungern och Polen, Stefan Löfven – men sopa först rent framför egen dörr

Amanda Sokolnici skriver i DN:

”Ju mer vi talar om utvecklingen i Polen och Ungern, desto tydligare blir det att självgodhet kan göra oss fullständigt immuna mot vissa slutsatser. Hur många gånger kan vi prata om att domstolarnas oberoende hotas i Polen utan att ens nämna att våra egna är konstruerade på ett sätt som gör dem sårbara för politiskt inflytande?

Hur många gånger kan ett parti som Socialdemokraterna varna för utvecklingen utan att dra några slutsatser om hur de själva bäst förebygger att något liknande sker i Sverige?

Om S hade tagit det som händer domstolar och journalister i Polen och Ungern på största allvar skulle de aldrig så hårdnackat ursäkta Annika Strandhäll. Hon gav Försäkringskassans generaldirektör sparken för att rädda sitt eget ministerskinn.”

Hon har helt rätt. Stefan Löfvens kritik mot Polen och Ungern skorrar falskt och blir inte trovärdig så länge man med maktens arrogans inte vakar över samma demokratiska principer härhemma.

Demokrati, fria media och maktfördelning dömande – lagstiftande – verkställande makt är grundläggande för rättsstaten. Tyvärr är Sverige inte bäst i klassen. Det finns en maktfullkomlig ämbetsmannakultur sedan Gustav Vasa vars ränder inte så lätt går ur. Det vi med emfas kritiserar andra för tillåter vi oss själva. Underförstått, vi är godare och bättre och vet folkets bästa, så det är inte så farligt när vi tummar på reglerna som när andra gör det.

bengtvarta

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 3 kommentarer